Lighthouse
Triple Amen
3
Inspelning: Spinroad Studios i Lindome 29-30/11 2018 av Pedro Ferreira
Mixad av Peter Danemo
Mastrad av David Carlsson
Kopasetic Productions (med stöd av Svenska Kulturrådet)
54:21
Releasedatum: 13/9 2019
En debutskiva från en kvartett välrenommerade musiker i olika generationer. Har träffat dem var för sig och på sistone lyssnat på dem live i olika intressanta sammanhang. Oftast verkligen gillat vad jag hört, varför jag blev nyfiken på den nybildade konstellationen. Beträffande Staffan Svensson i Göteborg och Peter Danemo från Stockholm, har jag känt till vad dessa jazzens trotjänare uträttat i cirka 30 år. Jag minns med glädje Entra, albumet Barban och en hel del annan örongodis. I vintras recenserade jag uppskattande prisbelönta Malin Wättrings tredje platta i eget namn.
Upprinnelsen till Lighthouse är att trumslagaren/ kompositören Danemo hade en önskan om samarbete med trumpetaren Svensson. Till projektet knöt trumslagaren till sig den betydligt yngre, men redan rutinerade saxofonisten/ komponisten Malin Wättring, medan hans medarbetare på Västkusten föreslog basisten Magnus Bergström. Och därmed hade en kvartett utan ackordinstrument bildats. Debutens elva spår är original signerade Danemo och Wättring ( var för sig eller tillsammans), med undantag av Kyrie IV (trad.). Den kreativa processen drevs fram genom att testa, prata och skratta. Vad som utmärker dem sägs vara ”öppen klang, tätt samspel och varm kommunikation.”
Det är en skiva som utmanar, knepig att greppa då den har flera ansikten. Musiken slingrar sig, röjer väg framåt med vässad trumpet i framkant. Ljudet av instrumentet jämte flygelhorn, är skivans mest markanta. Inledningen vacker och försiktigt hållen. Expressive Staffan Svensson är enormt skicklig och solot i Ming så magnifikt att man blir alldeles till sig. Januari av Wättring är en utsökt komposition med utforskande sound på trumpet och dynamiskt interagerande komp. Tar ett tag innan saxofonen (övervägande tenor) blandar sig in i de musikaliska upptågen.
Flera gånger kommer jag på mig med att tycka att vad jag hör snarare är impro utifrån skisser än fullbordade låtar. Delvis väldigt fascinerande när kvartetten söker sig fram, men tyvärr för mycket av experimentverkstad och för få linjära starka melodier.
Lät kanske lite väl negativ. När jag blir som mest upphetsad av Triple Amen associerar jag till Art Ensemble of Chicago, Lester Bowie Brass Fantasy, Charlie Haden Liberation Orchestra och Mike Westbrook. I kvartettens lyckligaste stunder tillhör de liknande avantgardistiska domäner. Trummor och bas är mer än bara komp i denna tajta kvartett. Étude in Black – Preparing (Danemo) har kammarmusikaliskt stuk med klockspel och stråkdrag. Ett alster döpt till Väntan, låter som ett enda stort sakorosankt jubel, medan efterföljande komposition istället formas till en orgie i kontemplativ inåtvändhet.
Andra halvan består till ganska stora portioner av skrynkligt tonspråk och introvert spel, vilket gör mig besviken trots att det inte var totalt oväntat. Även om jag live gått igång på aviga intensiva takter hos såväl Marius Neset som Orakel, blir utforskandet hos Lighthouse ofta alltför ansträngande för mina öron. Ibland befinner de sig ljusår från devisen hos legendariska Blue Note (”It must schwing”). Ett angenämt undantag hittas på Ming med storartade solon från de båda blåsarna och batteristen. Dialogen här mellan de mångåriga vännerna Svensson – Danemo är en snärtig fullträff. Efter alla urladdningar avrundar man soft genom att spela en tämligen rak, spröd melodi, en innerlig melodi som tar fasta på musikens potentiella skönhet. Fint outro!
Som framgått en synnerligen blandad kompott vars enskilda lyckade tilldragelser, inte är tillräckliga för att få med mig på hela resan. Dissonanserna och de spretiga utflykterna blir till tålamodsprövande ojämnheter. Vill foga in att lyssning i hörlurar är att föredra, gör det lättare att uppfatta detaljer. Då uppenbaras på ett bättre sätt det intelligenta samspel som understödjer blåset.