Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Great Lillian Hall – det går inte att värja sig

by

The Great Lillian Hall
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 september 2025
Regi Michael Cristofer

En djupt berörande film om att åldras och om liv och död och demens, att veta att man ska tappa sitt minne och bli alltmer hjälplös. Samtidigt en berättelse om teater, scenkonst och illusioner. Vad är verkligast? Teatern och berättelserna eller våra liv? Vad är viktigast?

Det är inte en film för den som vill underhållas, skratta och glömma livets verkliga innehåll. Det är inte en film för dem som vill blunda för det faktum att vi alla en gång ska lämna detta liv. Det är inte en film för den som vill bli påmind om vad sorg kan vara. Men det är en film om liv och om död och som låter oss fundera på och kanske ta ställning till vad som är allra viktigast.

Huvudpersonen, Lillian Hall ( spelas av Jessica Lange) är en stjärna på Broadways teaterscen. Hennes namn är stort och med henne i en stor roll vet teatern att publiken kommer. Nu repeterar Lillian Hall och övriga ensemblen inför en uppsättning av Körsbärsträdgården, Tjechovs sista verk, som hade premiär i januari 1904, bara ett halvår före hans död. Replikerna ur pjäsen får en extra fördjupning genom det som händer med Lillian Hall. Plötligt är hon inte lika säker på sina repliker. Hon kommer av sig och hennes humör och temperament blir konstigt. Sakta börjar regissör och övrig personal på teatern förstå att något inte är som det ska med Lillian Hall. Men hon själv försöker blunda för vad som händer. Ännu värre är det med hennes närmaste, hennes dotter, barnbarnet och svärsonen. De anhöriga är om möjligt ännu mer förblindade inför vad som håller på att ske.

Det är mycket stark och tankeväckande iscensättning av livet, livets gång och livslögner och sätter igång funderingar kring vad som är allra viktigast i livet och det är också en djupdykning i vad teater och all kultur betyder och kan betyga.

Till stor del är filmen sorglig och tragisk. Det går inte att värja sig, som tittare sugs vi in i Lillian Hall känslor och hur hon försöker lura sig själv och omgivningen. Det är en film som är så långt från ytlig underhållning det går att komma. Den kryper under skinnet och gör mig sorgsen. Så jag är lite splittrad. Jag är tagen av filmen och av flera strålande skådespelarinsatser som Jessica Lange i huvudrollen och Pierce Brosnan som
Ty Maynard. Brosnan gör väl alltid strålande insatser, han är en av de duktigaste brittiska skådespelarna.

Filmrecension: Från din älskade Hilde

by

Från din älskade Hilde
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 september
Regi Andreas Dresden
I rollerna: Liv Lisa Fries som Hilde och Johannes Hegemann som Hans.

Vi befinner oss i Tyskland 1942 mitt under brinnande krig. Hilde som är ute i trädgården och plockar jordgubbar tillsammans med sin mamma hör plötsligt illavarslande ljud från ett antal bilar. Det är Gestapo som gör husrannsakan och hämtar in Hilde till förhör. Hur länge kommer jag att vara borta frågar hon. Det beror på dig svarar mannen från Gestapo. I hissen upp till förhörsrummet frågar förhörsledaren om han får känna på den gravida Hildes mage och berättar samtidigt att hans fru är i tredje månaden. Förhörsledare bjuder också på en av honom medhavd leverkorvsmörgår. Men mitt i denna ”vänlighet” ligger våldet hela tiden på lut. Hilde trängs trots sina försök att spela oskyldig sakta in i ett i ett hörn och tvingas till slut namnge ett antal kamrater som förhörsledare betraktar som hennes medbrottslingar. Hilde hamnar i en fängelsecell och förstår samtidig att alla medlemmarna i hennes motståndsgrupp Röda orkestern har blivit arresterade.

Plötsligt byter filmen tidsperspektiv och går tillbaka till tiden före fängslandet då hon fick kontakt med gruppen och sakta men säkert drogs in i verksamheten. Hon har en kompetens som gruppen saknar. Efter ett tag blir hon förälskad i Hans vars barn hon bär. Filmen växlar hela tiden mellan vad som utspelar sig i fängelset och gruppens liv innan fängslandet. Vi får följa gruppens motståndsverksamhet när de lyssnar på radio Moskva, sänder morsetelegram och springer runt i Berlin nattetid och klistrar upp förbjudna anslag på husfasaderna. Livet vid sidan om består av ett sorglöst camping- och kärleksliv. Även gruppens livsfarliga motståndrörelseverksamhet verkar snarast vara som en lek.

Efter en kort tid i fängelsecellen hamnar Hilde på förlossningsavdelningen där hon föder en pojke som får namnet Hans efter sin pappa. Hon får vara kvar på förlossningsavdelningen en tid för att amma barnet som måste växa till sig under uppsikt. Samtidigt blir hon nästan som ett biträde som stöder andra gravida och nyförlöstare mödrar. Trots att alla gruppmedlemmar som ännu inte är avrättade gruppmedlemmar vet att en rättegång och slutlig dom är vänta är atmosfären ibland närmast lättsamhet.

Filmen bygger på en sann historia om Hilde och Hans Coppi som tillsamman med ytterligare ett femtiotal unga människor bildade en grupp som gjorde motstånd mot nazismen. Det är en gripande berättelse om ungdomlig naivitet, kärlek, inre styrka, mod och kompromisslöst motstånd. Men samtidigt saknar filmen en beskrivning av bakgrunden till gruppens motstånd, på gott och ont. Hur ser den värld ut som gruppen gör motstånd mot, krig, ondska, förföljelse, mänskligt lidande och skräck. Dessutom blir filmen berättelse om gruppens motståndsarbete alltför fragmentariskt, det är som om de främst roade sig med att fika, campa och bada. Det som bär upp filmen är Liv Lisa Fries som spelar Hilde. Hennes nyanserat ansiktsuttryck, kropps- och känslospråk är ett med alla de situationer och stämningar som hon hamnar i. Liv Lisa Fries är helt fantastisk.

Teaterkritik: Motståndets melankoli – spännande, intressant och högst aktuellt

by


Astrid Assefa, Danilo Bejarano och Eva Rexed i Motståndets melankoli.

Motståndets melankoli
Premiär 12 september
Scen: Målarsalen på Dramaten.
Bearbetning och regi: Ulla Kassius.
Scenografi: Åsa Frankenberg, Ulla Kassius och Moa Möller
Skådespelarare: Danilo Bejarano som musikläraren, Astrid Assefa som mamman, Marcus Vögeli som sonen och Eva Rexed som musiklärarens fru.

Efter en samling utanför Målarsalen tar var och en av ett 50-tal åskådare en stol och bär in den i salen. Stolarna bildar en cirkel med en scen i mitten. Alla sitter tysta och följer hur en lampas ljussken sakta rör sig i en runt i cirkel i taket. Vad är det här? Var går gränsen mellan åskådare och aktörer och mellan scenen och åskådarplatserna. Plötsligt reser sig en kvinna ur ringen, musiklärarens fru, och börjar prata om att vi alla en gång kommer att dö. När hon tystnar reser sig en annan kvinna, mamman, och berättar att det samhälle som hon är van vid håller på att falla sönder. Kaos, upplopp, strider på gatorna och kanske till och med mord. Hon skäms för sin son som lever på gatorna vilket gör henne besviken, rädda och arg. Tryggheten söker hon i sina syltburkar och gardiner. Plötsligt reser sig sonen ur ringen och närmar sig sin mamma. Han söker förlåtelse och kanske lite omsorg. Gå, säger mamman. Sonen lyder och börjar i stället prata om universum. Han pratar om jordens och månens rörelse runt solen som lyser upp universums mörker. När månen hamnar mellan jorden och solen blir det solförmörkelse vilket påverkas allt liv på jorden. Människorna börjar frysa, blir oroliga och alla djuren börjar bete sig konstigt.

Musiklärarens reser sig ur ringen och pratar om att de harmonierna som han har undervisat om inte alls ger en bild av universums och världens harmoni. Han har insett att det han har lärt ut är ett förvridet undantag från världens kaos. Han är besviken på, inte bara musiken, utan också på hela samhället och alla människorna. Men mest besviken verkar han vara på sin fru och sitt äktenskap. Lika besviken är hans fru som säger att hon numera enbart är fru till efternamnet. Men till skillnad från de tre andra verkar inte hon deppa ihop helt. Hon ser också sin chans att utnyttja katastrofen till sin fördel genom att kämpa och ta maken. Men vad ska hon kämpa emot? Vem har makten? Var finns motståndet? Tar hon makten när hon gång på gång reser sig och berättar samman historia om att döden väntat alla och att hon ser en hjälte i rummet. Alla fyra fortsätter att pratat om sina liv och sina högst subjektiva perspektiv på den katastrof som både har skett och sker. De pratar inte med varandra utan mest för sig själva. De olika berättelserna avbryts ett antal gånger av, inte bara av pratet om döden, utan också av sonens berättar om himla kropparnas rörelser och om solförmörkelsens faror. Alla sitter i en cirkel och ser hur ljuskäglan rör sig i en cirkel och hör hur talet om döden och solförmörkelsen cirklar runt om och om igen. Är det tack vare eller trots katastrofen som allt fortsätter att upprepa sig.

Verket har många bottnar. Det handlar om att allt i universum hör ihop och förändras ömsesidigt. Himlakropparnas rörelser kan förändra allt på jorden, det som är tryggt och välkänt kan bli otryggt och främmande och det som är levande kan dö. Det handlar om besvikelser och konflikter mellan människor. Den handlar också om hur vi människor gör våra egna personliga tolkningar av det som sker, kanske särskilt vid annalkande katastrofer. Finns det något hopp? När månen rör sig slutar solförmörkelsen.

Verket bygger på en roman av en av Ungerns främsta nu levande författare László Krasznahorkai, Motståndets melankoli (1989). Han är fortfarande mycket produktiv trots att han som motståndare till den nuvarande regimen i Ungern har det svårt. Ulla Kassius bearbetning och regi är med tanke på bokens omfång och komplexitet storartad. Tillsamman med Åsa Frankenberg, Moa Möller och de fyra skådespelarnas fina prestationer har Ulla Kassius skapat ett spännande och intressant verk som är högst aktuellt i vår samtid.

Sömlösa gitarrister breddar sig än mer med strålande resultat – Novel A Musical Library Vol. 4 med Gothenburg Combo

by

Gothenburg Combo

Novel A Musical Library Vol. 4 Pop/ Chanson

5

Mixning och master Åke Linton Svenska Grammofonstudion (plus Hans olsson Brookes.)

Egen utgivning (stöd av Kulturrådet och Swedish Arts Grants Committe)

Relaesedatum: 12/9 2025

Blir nu femte gången jag recenserar duon David Hansson & Thomas Hansy på skiva. Som framgår av fullständig titel är senaste satsningen från gitarristerna med 25-årig karriär storslagen. Klassiska gitarristerna har gett i uppdrag åt ett antal artister och låtskrivare att snickra ihop var sitt stycke som ett besked på hur deras favoritbok låter. De åtta som inkluderats i samlingen Pop/ chanson: är i tur och ordning Janne Schaffer, Maia Hirasawa, Ulf Dageby, Emil Svanängen (Loney Dear), Sarah Riedel, Rebecka Törnqvist, Matti Ollikainen samt Sofia Karlsson. Har förvisso inget med recensionen att göra egentligen, men talar ändå om att jag har skivor med fem eller sex av dem beroende på hur man räknar och åtminstone hälften av dem har jag träffat. Denna härligt brokiga blandning har skrivit stycken vilka klockar in på drygt tre minuter upp till närmare sex minuter. i det spannet befinner sig låtarna.

Av ren fakta återstår att redovisa vald skönlitteratur. Tre titlar vet jag med mig att jag läst. Syftar på Älskaren av Magurite Duras, Stoner av John Williams och De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. En dramatisering av Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien recenserades för några år sedan. Tegelstenen till diktsamling som döpts till Efter arbetsschema av Johan Jönsson har jag hört poeten läsa ur vid ett par tillfällen. Resterande böcker är en novell av Sherwood Anderson, sagan om Nalle Puh samt en biografi om en kvinnlig konstnär skriven av Marie Darrieussecq.

Den som införskaffar cd:n kan läsa om hur tonsättarna låtit sig inspireras, hur de gått till väga i sina intentioner. Genom att musikaliskt försöka återge specifika förlagor finns en extra dimension, kopplingen till upphovsmakarnas litterära favoriter. Anknytningen är ju för åtminstone varje komponist självklar. Somliga verk framskrider rätlinjigt vackert medan andra rymmer spännande inslag. Inget bidrag är nära att falla ur ramen och man sjunker gärna in i albumets kontinuerligt skiftande atmosfär. Omsvängningarna blir aldrig omtumlande. Mina topp tre-alster är för övrigt signerade kvinnor. Eftersom ingen specialist på spanska instrumentet inkluderats och knappt fler än två renodlade gitarrister, funderas på om finesserna initieras av Gothenburg Combo eller tonsättarna. Jag som icke-musiker tycker mig höra arpeggios, treklang, kontrapunkt, antydan till vibrato och barréackord. Projektet har tagit åtta år och involverat 34(!) musikprofiler.

Gothenburg Combo pressfoto Jerker Andersson

Näpen melodi med rytmisk hook inleder. Visar sig vara Janne Schaffer och dennes tolkning av Nalle Puh, en låt han haft liggandes. Den kännetecknas av en behaglig naivitet. Sarah Riedel fångar superbt känslan av vemod när huvudpersonen i Älskaren (lästes i lustläsarcirkel bildad på universitet) nostalgiskt blickar tillbaka på ett livsavgörande förhållande i ungdomen. Inte otänkbart att Riedel i arbetet påverkats av sin pappas död.

Vidare gör Rebecka Törnqvist stort intryck genom sin molldrypande klang, förmedlar brustna illusionens sorg hos Selma Lagerlöfs karaktär på ett sätt som leder tanken, till ödsligt vibrerande ackord framtagna i bluesmättade soundtrack av Ry Cooder. Antar att de två minimalisterna som målar i toner blivit lika förtjusta i färdiga resultatet som lyssnarna. Utan att ha närmare kännedom om källan till idén folkmusik-oraklet Sofia Karlsson kläckte vid studerandet av ovan nämnd konstnärsbiografi, finns odiskutabelt visuell prägel i hennes komposition. Musiken stiger ner eller snarare in i ett öde, skildrar ett utsnitt av ett alldeles för kort liv. Detta råkade bli mina favoriter ett några lyssningar, även om varje bidrag är högklassigt nog för att det ska bli en fullpoängare. Och Gothenburg Combo är ju en kvalitetsmarkör i sig som förtjänar att anlitade profiler anstränger sig till max. Kombination har gett riklig skörd!

Modern klassikers chockerande gränslöshet berör inte som den borde – Katt på hett plåttak på Göteborgs Stadsteater

by

pressfoton Jens Sethzman

Av Tennesse Williams (översättning Jacob Hirdwall och Björn Melander)

Regi: Sunil Munshi

Scenografi, ljusdesign: Jens Sethzman

Kostymdesign: Anne Bolander Looft

Maskdesign: Maria Ritvall

Ljuddesign: Dan Andersson

I rollerna: Caroline Söderström, Jesper Söderblom, Dag Malmberg, Carina M Johansson, Johannes Lindkvist (praktikant), Maria Salomaa och Martin Berggren

Premiär 19/9 2025 Stora scen Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 30/11

Inte oväntat uppstår en känsla av déjà vu. Är tämligen säker på att jag inte tidigare sett den Pulitzer-prisade pjäsen göras på scen, även om jag sannolikt haft scener från någon av de tre filmerna baserade på samma manus på näthinnan, exempelvis Oscars-nominerade dramat där Elizabeth Taylor frustande spelar mot Paul Newman. I Sverige fick pjäsen som utspelas på plantage i amerikanska södern sin premiär hos Stadsteatern i Göteborg hösten 1955, redan samma år den hade haft sin premiär på Broadway.

Ligger nära till hands att hävda att berättelsen om livslögner, värderingar och girighet existerar i skuggan av O`Neills ikoniska verk Lång dags färd mot natt. Men faktum är att även om Nobelpristagarens ångestridna drama som jag recenserat gånger två i uppsättningar på Göteborgs Stadsteater tillkom tidigare, ägde urpremiären rum på Dramaten året efter Katt på hett plåttak hade mött sin publik. Hur som helst anses Tennesse Williams vara en av de främsta dramatikerna i USA under föregående sekel tillsammans med Eugene O´Neill och Arthur Miller, tre tungviktare som givetvis fått efterföljare vilka spelas hos oss. Alla tre prisade dramatiker har onekligen influerat den psykologiskt djuplodande och förbluffande produktive Lars Norén. För övrigt också aktuell på teatern vid Götaplatsen, vars nytillträdde vd jag passade på att presentera mig för.

Intrigen kretsar kring en minst sagt osympatisk patriark uppvaktad på sin födelsedag av sina två söner och deras respektive. I huvudrollerna träder Brick och Maggie fram, yngste sonen som avbrutit en tillvaro som professionell fotbollsspelare (amerikanska varianten) och kommentator till förmån för destruktivt drickande och den missnöjda skönhet han gift sig med vars begär efter ett möjligt arv gör henne oerhört sårbar. Till saken hör att Brick tröstar med kopiösa mängder sprit efter att han bäste vän, tillika sin stora kärlek, begått självmord. Insatt i hur det förhåller sig väljer ändå flärdfulla hustrun att stå ut med förnedrande behandling för att hon är besatt, åtrår svärfaderns förmögenhet.

Han är en vidrigt självupptagen self made man vars anhöriga har kunskap om att detta kommer vara sista födelsedagen på grund av långt framskriden cancer. Utsikten till tryggad ålderdom medför att Big Daddy´s hustru sedan fyrtio år hållit sig kvar på egendomen, trots att hon fått vänja sig vid makens hisnande förakt. Mot detta skenande vansinne ska ställas äldste sonen och dennes lika rekorderliga och mycket fruktsamma hustru. Fembarnsfamiljen med en sjätte på väg försörjs av den framgångsrike advokaten Gooper och har goda relationer med byns pastor. Advokatens försök att konsolidera och för framtiden utveckla familjeföretaget avvisas kategoriskt av Big Daddy Pollitt. Explicit demonstreras istället hur föräldrarna, till de vuxna sönerna med sina diametralt olika beteenden och öden, öppet tar parti för Brick som tycks ha gett upp. Homo- och bisexualitet och synen på dylik läggning sägs vara ett bärande motiv I Williams uppslitande tragedi.

Ska påpekas att den dystra dramatiken rymmer en stor portion becksvart humor, ett tacksamt estetiskt grepp som vår motsvarighet, läs Lars Norén, tagit intryck av och som bekant införlivat i egna manus. En sådan komisk ingrediens består i att odågan Brick tar sig fram med krycka och stödskena efter att ha brutit foten. Olyckan var framme när han i mörkret tävlade mot sig själv på en idrottsanläggning genom att snubbla på en utställd häck.

Ångrar inte att jag närvarade på premiären och nu försöker bringa klarhet i tankarna ett par dagar efteråt fast anteckningar förkommit. Men regissören misslyckades tyvärr i sitt uppsåt att få mig att lämna ”förtjust utmattad”. Vad finns att ta med sig förutom en brutal exponering av egoism och irrationalitet? anser att miniessän i programhäftet lagt för stor vikt vid Bricks fysiska dragning till Skipper, även om man var tvungen att smussla med samkönade förhållanden i 50-talets USA. Osäker på vad Sunil Munshi kan ha lagt till förutom bruket av mobiler och en moloken Brick ytterst diskret sjungandes vers ur obeskrivligt vackra God Only Knows.

Scenografen stannar kvar i inledande spatiös interiör som lyser i guldgult med parkett, avsatser och blankt glänsande ytor, vilket i jämförelse med andra inte sällan spektakulära iscensättningar framstår som futtigt. Skådespelarna gör oftast entré bakifrån. Den inledande långa monologen från Carina Söderström (Maggie) avbruten av rappa bittra ifrågasättanden från den hon krälar för, introducerar dramats premisser. Skulle jag ha påstått att uppsättningen floppar, hade det funnits anledning att utse Jesper Söderblom till någon som på egen hand räddade premiären, blir den stora behållningen genom sitt pendlande mellan återhållsamhet och korta utbrott av raseri. Han har anförtrotts allt större roller senaste åren. Övertygar allt som oftast lika mycket som här med sitt kroppsspråk och brännheta repliker. Har åtskilliga gånger strött beröm över Caroline Söderström vars uppdrag här är en utmaning. Lysande på att nerverna utanpå och i sättet att varva upp för att därpå sjunka ihop. Men i rollen som personen alluderandes på pjäsens titel blir inte hörbarheten lika fläckfri som den brukar. Söderblom och Söderström exponerar mycket hud och man förstår att intimitetskoordinator anlitats.

Dag Malmberg äger scen när han vandrar in i strålkastarljuset. Men eftersom jag starkt tvivlar på att han tidigare porträtterat en lika usel individ med grandios självbild som man instinktivt avskyr blir han enbart motbjudande. Inga samtidsmarkörer förekommer. Noterade ändå en rubrik som förutsägbart nog drog paralleller till en viss president på andra sidan Atlanten. Carina M Johansson har på sin lott att antingen signalera kontroll genom sarkasmer eller finna sig i att bli förödmjukad. Hon som gett mig så många minnesvärda upplevelser genom åren kommer inte riktigt till sin rätt. Prydliga mönsterfamiljen vilka andra trampar på, bortsett från ömkliga pastorn, framställs med viss trovärdighet. I biroll som Mae märks rutinen hos finlandssvenska aktrisen Maria Salomaa (debut på Göteborgs Stadsteater?)

Slog mig efteråt att uppsättningens längd uppgår till ungefär minus tolv minuter den ursprunglig beräknande. Osäker på om Sunil Munshi jobbat tidigare i Göteborg. I Stockholm har han varit flitig i olika funktioner i skilda genrer. Problemet med regin är att storyn inte når fram, att det inte går att ta personerna på allvar. I filmversioner och pjäser torde storyn runt familjens förmögenhet, konsekvensen av cancerbeskedet, söndervittrade äktenskapet på plantagen, skillnaderna i hur sönerna och deras familjer behandlas samt homosexuella dragningen utgjort en rad fästpunkter för åskådaren. Uppskattar uppsättningens rytm och kunde roas av svängningar i manus, fast detta rubbar inte mitt besvikna intryck.