Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Four Mothers

by

Four Mothers
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 oktober 2025
Regi Regi: Darren Thornton

En unik film, jag har inte sett någon liknande. Visserligen kan jag tycka att den inte är helt överraskande i sina vändningar men det är en film som med både värme och humor skildrar relationen mellan vuxna söner och mammor. Äldre människor brukar ofta skildras som dementa och jobbiga och ganska trista. På senaste tiden har det dykt upp några filmer och tv-serier, exempelvis Torsdagsmordklubben där äldre människor skildras som unika individer och inte förlöjligas. Four Mothers är en film som följer samma spår.

Edward är en lovande författare på Irland. Han har precis skrivit en debutroman som är på väg att lanseras stort i USA. Hans manager har ordnat en turné för honom i USA där han ska möta läsare och signera böcker och intervjuas i en mängd olika program och sammanhang. Det är dock ett problem. Han bor med och tar hans om sin åldrande mamma som haft en stroke. Edward försöker på mamman att gå med på att vara hos hans bror ett tag. Det skulle göra att Edward kan åka på turnén. Mamman vägrar dock.

Problemen blir fyra gånger större när tiden för turnén närmar. Tre av hans vänner, som liksom Edward är homosexuella, har drar iväg till en Pridefestival i flera dagar i Maspalomas. Och de har alla en gammal mamma som de bor tillsammans med och tar hand. De dumpar sina mammor hos Edward. Han är ju så snäll och kan inte säga emot, tycks vara den allmänna uppfattningen.

Vissa delas av berättelsen kan ha oväntade vändningar men annars är filmen ganska förutsägbar. Men jag ger den ändå högt betyg då den är varm och tankeväckande och dessutom mycket unik i sitt slag.

Filmrecension: Bolero – Ravels eviga melodi – strålande tolkning av Maurice Ravel

by

Bolero – Ravels eviga melodi
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 oktober 2025
Regi Anne Fontaine.
Roller Raphaël Personnaz som Maurice, Doria Tillier som Misia, Jeanne Balibar som Ida Rubinstein, Vincent Perez som Cipa och Emmanuelle Devos som Marguerite

Filmen handlar om historien bakom ett av musikhistoriens mest kända verk, Bolero av Maurice Ravel. Den gestalta hans liv, kvinnorna, musiken och alla ljud som ständigt fångar hans uppmärksamhet. Den börjar med att dansaren Ida promenerar i dimman för att möta Maurice i en dånande fabrikslokal. Han vill få henne att förstå att maskinernas alla ljud är musik för honom. Ljud som börjar om och börjar om, som driver tiden framåt och som är hypnotiska men också plågsamma.

I nästa scen tar filmen ett kliv 20 år bakåt i tiden. Maurice besöker i sin mamma i hennes vackra trädgård innan han ska spela upp för ett stipendium som han till sin besvikelse inte får. En besvikelse som han aldrig kommer över. På vägen hem blir han så fångad av ljudet av orientaliska musik att han råkar ut för en olycka som kunde ha kostat honom livet. Vid en mottagning 1927 träffar han dansaren Ida som vill att han ska skriva musiken till hennes nästa balett, en orkestrering av Isaac Albéniz´s Iberia. Den ska vara spansk, köttig och erotisk. Men i stället för att komponera glider Maurice runt i olika miljöer och möter en rad kvinnor, exempelvis den olyckligt gifta Misia som älskar honom. Han följer med en prostituerad, med inte för att ha sex, utan för att han vill lyssna till ljudet av handskar som glider mot hennes hud. Han är ofta mer intresserad av ljuden kring sig än av människorna.

I stället för att skriva musik till baletten åker han på turné till USA där han bland annat möter jazzen. När han återvänder stöter Ida på honom om musiken som han har lovat skriva åt henne. Han kommer inte i gång trots att huvudet är fullt av musik som han tillber. Musiken bestämmer men svara aldrig an. Men när han tillsammans med Misia drar sig tillbaka till kusten kommer komponerandet äntligen i gång. När han nästan är färdig kommer katastrofen som gör att han måste kasta allt han har skrivit och börja om från början på ett annat spår. Det gör att han nästan ger upp, men då kommer förlösningen från ett oväntat håll. Åter till fabriken för att presentera sin nya idé för Ida. Han väljer fabriken eftersom Bolero ska bli en metafor för den moderna tiden. Ida tänder på idén att baletten ska framföras i en fabriksmiljö. Men under repetitionerna blir Maurice upprörd och vill stoppa hela projektet. Han tycker att Ida har svikit hans idé. Så småningom blir det dock urpremiär. Under premiären lämnar Maurice föreställningen och säger till Misia att han inte står ut med den egna musiken. Det blir dock succé och Maurice hyllas av alla, till och med av sin värsta kritiker. Men trots det vill han inte gå på mottagningen efteråt. De väntar inte på mig, säger han, de väntar på Maurice Ravel.

Efter en tid får han svårare och svårare att komponera och till slut kan han inte få ner all den musik som finns i hans huvud på papper. Filmen börjar i ett slags dimma och slutat i ett annat slags dimma. Först när den kognitiva svikten gått så lång att han inte minns vem som har komponerat Bolero kan han uppskattar den egna musiken. När han glömmer sig själv och därmed sin egen perfektionism och sviktande självförtroende uppskattar han sin gärning.

Filmen handlar både om Maurice Ravels komplicerade liv och om hans musik. Den ger en inkännande bild av en konstnärs kamp för sin konst mitt i kampen för det levande livet. Filmen gör att man som åskådare och lyssnare får ett vidare perspektiv på Ravels musik. Raphaël Personnaz gör en strålande tolkning av sin roll som Maurice Ravel.

Tänkvärdheter varvas med dårskap i fängslande urpremiär – Communion på Göteborgs Stadsteater

by

pressfoton Ola Kjelbye

Av Lars Norén

Regi: Eva Dahlman

Scenografi och kostym: Richard Andersson

Ljusdesign: William Wenner

Videodesign: Ludde Falk

Ljusdesign: Tommy Carlsson

Maskdesign: Ingela Collin

I rollerna: Karin De Frumerie, Klara Zimmergren, Fredrik Evers, Steve Kratz, Ashan Ghods, Philip Zandén, Jessica Zandén och Hannes Alin (praktikant).

Urpremiär 26 /9 2025 Studion, Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 29/11

Tendensen att prokrastinera ställer till stora problem, kan tyvärr infalla till och med när en urpremiär bereder mig en aha-upplevelse av rang. Att annat funnits i pipeline och att jag tappade krafter och fokus efter Bokmässan (blev kanske smittad), är inte ursäkter nog för denna frustrerande skrivkramp. Nu har det gått nästan fyra dygn sedan vad man skulle kunna beskriva som en happening på Studion pågick i två halvlekar plus ”Fergie-time” inklusive paus. Inspicienten upplyste om att det gått fyrtiotre år sedan teatern hade urpremiär på en pjäs av Lars Norén, vilket torde ha varit Björn Melanders två klassiska uppsättningar vilka spelades in av SVT och blev dramatikerns genombrott. Uppsättningarnas sprängkraft drabbade också mig.

När Norén dog i början 2021 upptäcktes tre färdiga manus. Communion som inte bara betyder nattvard utan också att dela en gemenskap var en av pjäserna, kanske rent av den sista Norén färdigställde då en av ytterst få samtidsmarkörer är att Philip Zandéns rollfigur hävdar att han inte har covid 19. Dottern som förvaltar sin fars verk i förlaget Lars Natten Norén AB har jag hört intervjuas i radio, men inte när hon framträdde under Bokmässan. Regissören Eva Dahlman med flera Norén – uppsättningar på sitt cv förutom klassiker och nyskrivet, hävdar att texten både är rolig och hemsk. Hon har bland annat satt upp Kliniken vars beröringspunkter är odiskutabla. Recenserade för övrigt uppsättningen med Unga Folkteatern i regi av Kim Lantz. Dahlman sammanfogar en heterogen ensemble med lyskraft som inte stått på scen tillsammans tidigare, för att ingjuta vibrerande daller av liv i Communion. Om jag snappat upp rätt info har det inte hänt tidigare att Jessica Zandén delat scen tidigare med sin storebror Philip.

Under den intensiva, korta tiden på Folkteatern tillsammans med Ulrika Josephsson fick jag som tidigare ombud och vid aktuella åren recensent och skribent för kultursidorna i LO-tidningen/ Arbetet möjlighet att en smula lära känna Sveriges främsta kulturexport efter Bergman. Läsare av dagböckerna hade på håll kunnat bilda sig en uppfattning om estetik och livssyn, relationer och intressen. Jag var med på presskonferenser, repetition med röstcoach, såg vad han regisserade och skrev för Folkteatern och genomförde en timslång intervju (finns att läsa på nätet). Har någon senare gjort en intervju av motsvarande magnitud? Berättade i pausen på urpremiären för en tidigare kulturminister om erfarenheten. Nämnde lyckträffen i beslutet att inte använda diktafon, nyfikenheten som resulterade i i motfrågor och viljan att ha kontroll.

avfotad bild tagen av fotograf från Scanpix på Riverton 2009.

På väg ut ur salongen träffar jag på Stadsteaterns nyligen pensionerade vd. Kommenterar Communion genom att säga att det fanns mycket att ta med sig, vilket gör uppsättningen väl värd att ses igen. Kommer säkert lägga märke till andra saker vid eventuellt återbesök. En ofrånkomlig nackdel med att samla ihop intryck så här långt efteråt, är att jag råkat se rubriker, ingresser och pressrosor. Verkar ha varit enkelt att hitta hyllningar och jag kommer inte anmäla avvikande uppfattning.

Blir ganska uppenbart efterhand att publiken betraktar ett dagrum på psykiatrisk klinik där samtliga, eller åtminstone de allra flesta, tvångsvårdas. I repliker vilka ofta övergår i monologer, tillfrågas en av dem varför hen är här, eftersom personen i fråga sägs se ganska normal ut. Att personal lyser med sin frånvaro ger pjäsen ett surrealistiskt skimmer. Svärta och utfall uppvägs av en betydande dos svart humor. En av kvinnorna framhåller att hon ”älskar människor som får mig att skratta”, kunna se ljusare på tillvaron. Scenografin går i vitt och interiören är densamma under föreställningen. Består av bekväm soffa, stolar och en sjukhussäng som Karin De Frumeries roll gärna ligger på. I fonden syns i omgångar ansikten projicerade, vid ett skede ansikten på barn (troligen skådespelarna själva). Vad som betecknats som körverk är väldigt rytmiskt skrivet enligt regissören. White Rabbit och andra mer nedtonade klassiker sätter oss i stämning inför bägge halvlekar.

Smärre konflikter och sammanstötningar är legio. Men i det stora hela saknas peripeti då dramatiken snarare inriktas på att skildra dysfunktionella tillstånd, människor oförmögna att ta sig ur sina nojor. I avsaknad av vändpunkt drivs intrigen av Ashkan Ghods sätt att gestalta en hatad make. Han försöker förgäves nå sin aggressiva hustru spelad av Karin De Frumerie. I deras första replikskifte finns en anklagelse som låter oss ana att han använt hustruns belägenhet konstnärligt. Kanske en omvänd bikt, ett slags alter ego? Den andra faktorn som driver handlingen är påfyllningen av den senast intagne, vars labila beteende och föreläsningar förkroppsligas övertygande av ynglingen Hannes Alin. Somliga gestalter verkar medvetna om sina svårigheter, medan andra likt Philip Zandéns och Klara Zimmergrens roller anser att de befinner sig på fel ställe.

Styrkan med uppsättningen är hur övertygande ensemblen, instruerad av klok regissör, speglar en universell psykologi vi kan känna igen. Speglar hur lätt det kan tippa över för oss, efter alltför många motgångar rämnar vår skyddsvall. Saknas nära vänner och kontaktnät måste samhällets omsorg träda in och psykvården har som bekant upprörande problem och resursbrist. Ensemblens exponering av såriga och otrygga individer imponerar. Somliga får hålla till godo med roller i marginalen, såsom Fredrik Evers och Jessica Zandén, även om den sist nämnde märks desto mer off-stage alldeles efter paus. Kan parentetiskt inflika att jag träffat henne två gånger, senast i fjol i Mölndals Bokhandel när hon signerade.

Andra ur en töjbar illustrativ ensemble har tilldelats utåtagerande karaktärer i olika hög grad. Här finns en ältande man som på ytan verkar normal. Tänker på den mångsidige Steve Kratz med flera Norén-samarbeten i bagaget vars tonfall påminner om Pelle Grytt. Philip Zandén mest sitt lätt identifierbara kroppsspråk (tänker på hans insatser i Susanne Osten- produktioner och i Mästaren och Margarita, ett mångbottnat äventyr jag på Stockholms Stadsteater). Den redan välutbildade och etablerade Hannes Alin har anlitats i en tacksam skepnad som övriga måste förhålla sig till, gör intryck och skapar otrygghet. Detsamma kan sägas om den jobbiga maniska typ som Karin De Frumerie behövt gå in i. Signaleras närmast övertydligt att professionell hjälp krävs. Har hänt förr, fast en smula överraskande varje gång det sker att en sufflös involveras i uppsättningen. Borde framgå vid det här laget att Coomunion i högsta grad är sevärd tack vare innehållet, iscensättningen och skådespelarnas agerande.

Surfar skickligt på vågor från Brasilien – Karolina Vocidolac på Contrast Public House

by

26/9 2025

Swejs-arrangemang hos Contrast i Göteborg

Sångerskan Karolina Vocidolac har som namnet antyder sina rötter på Balkan. Ändå ägnar sig hon åt att förvalta låtskatten från Brasilien, inte minst i trion Marango som jag förtjust lyssnat till ett par gånger. När hon nu fick ett gig mitt på dan hos SWEJS (Swedish Executive Jazz Society) bildas en ny liten formation utan varken rytmsektion eller pianist. Jag blev inbjuden av en av gitarristerna vilka jag känner väl och recenserat live och på skiva. De som ackompanjerar Vocidolac är Tobias Grim på akustisk gitarr, Rolf Jardemark med en elektrisk gura (möjligen halvakustisk jazzgitarr) samt Eric Liftig på tenorsaxofon. Tre musiker jag ganska ofta fått höra live i mindre sättningar och med storband.

Medlemmarna i SWEJS, som funnits i drygt tjugofem år med verksamhet i Stockholm och Göteborg betalar för lunch + konsert vilka anordnas på diverse krogar. Bjöds in för att dokumentera när en lyckad tillställning hölls på Nefertiti för några år sedan. Representerade SWEJS genom att informera och agera presentatör gjorde Mats Ander (trumpetare i flera storband).

Contrast är välfylld denna soliga fredag och förutsätter att åhörarna var mycket nöjd med timmen kallad ”Waves from Brazil” med det bästa ur landets populärmusikaliska tradition. Bossa nova som uppstod sent 50-tal betyder nya trenden eller nya vågen, vilket förklarar varför en av bossans mest spelade kompositioner just fått den engelska titeln Waves. Den beskrivs på Contrast som en elegant sofistikerad stil med influenser från jazz. Merparten av konsertens repertoar var inte oväntat skriven av Antonio Carlos Jobim, flera hämtas från prisade legendariska plattan Getz/ Gilberto featuring Antonio Carlos Jobim från 1964.

Serverades sång och musicerande av en sådan dignitet att den konserten förtjänar att dokumenteras i berömmande ordalag, något jag därför åtagit mig. En av de allra främst ambassadörerna för bossa och närliggande stilar tar tillfället i akt och introducerar låtarna. Och fast Karolina Vocidolac inte är lika uppburen och välkänd som Lill Lindfors, Sylvia Vrethammar, Lisa Nilsson eller Lina Nyberg (fyra damer jag hört live senaste åren) ska hennes ansenliga förmåga som interpret framhållas. Det sjungs på portugisiska såväl som på engelska och till och med svenska. Apropå soundet lät det behagligt naket med tre melodiinstrument huserandes i centrum och också figurerar som bakgrund.

Man börjar med Dedafinado vars långsamt smekande intro på tenorsax innan gitarrerna tar över är ljuvligt, leder tanken givetvis till mästaren Stan Getz. Därpå en superbt kontrollerad tolkning av lika ikoniska Corcovado var engelska titel lyder Quiet Nights of Quiet Stars – minst en vers sjungs oclså på engelska. Skulle någon tveka huruvida sångerskan behärskar det tidlösa materialet ges här en rungande bekräftelse. Och musikerna ackompanjerar på bästa tänkbara vis. Här bjuds på delikat solo från Tobias Grim. En konst att vara medhårsstrykande utan att det blir ytligt. Samspelet är som sig bör avspänt med stark närvaokänsla, oavsett om sångerna framförs stillsamt eller i snabbare tempo.

I tredje låten ökar intensiteten genom att rytmen accentueras. Fäster mig vid intrikat tonspråk och en melodi som förmodligen är svårsjungen. Rolf Jardemark ger sig av i sin första utflykt. Grande Amore, ursprungligen en samba från 1945, är ett flera goda exempel på hur tempo varieras. En definitiv höjdpunkt är en vackert framsvepande melodi främst förknippad med Elis Regina, vars svenska text skrivits av nämnda Vrethammar under titeln I Skymningen. Om mina anteckningar stämmer handlade det om just smeksamma Wave. från ett album av Jobim släppt 1967.Grim levererar ett fingerfärdigt solo snyggt uppbackad av Jardemark.

Måste två största toppar utses landar vi först i The Shadow Of Your Smile som utgör enda undantaget i repertoaren, vars instrumentala ledmotiv signerat Johnny Mandel Oscars-belönades. Enligt Eric Liftig är Andy Williams version den mest klassiska. Här utmärker sig just Liftig med ett inspirerat utbroderande av förförisk melodi medan vi får ett lika prydligt som avspänt inpass från mannen med hatten.

Medveten om att texten liknar ett referat. Hög tid att runda av. Två hits framförs på sluttampen, Dels den första finalen där det hettar till i One Note Samba. Uppsluppen historia som bjuder på tonal akrobatik och flinkt arbetande instrumentalister vilka avlöser varandra. Det självklara extranumret blir föga förvånande Girl From Ipanema som Astrud Gilberto odödliggjorde, njuter av dess oemotståndliga gung. Grim passar på att ge oss ett lysande, ytterst vitalt solo. Allra sist bör återigen betonas vilken hög kapacitet den frontande kvinnan har. Som sagt en alldeles förträfflig konsert med specifik inriktning.

Teaterkritik: En genial Hamlet på Elverket

by


Gustav Lindh. I bakgrunden: Gizem Erdogan, Thomas Hanzon, Shanti Roney, Mustafa Al-Mashhadani och Anna Björk i Hamlet

Hamlet – The death of theatre
Av William Shakespeare i en fri bearbetning av Mattias Andersson
Regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Maja Kall
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvádottir
Ljus Charlie Åström
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Mimmi Lindell
Medverkande Gustav Lindh, Gizem Erdogan, Thomas Hanzon, Anna Björk, Mustafa Al-Mashhadani, Shanti Roney, Nemanja Stojanovic, Sten-Johan Hedman m fl
Premiär på Elverket, Dramaten 27 september 2025

Relevant, attraktiv och häpnadsväckande! Mattias Anderssons fria tolkning av Hamlet är mästerlig. Unga människors existentiella frågor och raseri i en värld som styrs av banditer och rövarpack och krigets vanvett sätts i fokus. ” Ur led är tiden. Kan vi försöka vrida den rätt igen? Vågar vi och kan vi?” är ödesfrågan som Ofelia ställer.

En väl sammansvetsad ensemble som spelar på topp får dramat att gnistra av liv och vilja. Det är ett härligt flow i handlingen och stundtals tillåts befriande nog publiken andas ut i komiska partier. En snillrik scenografin betonar att spelplatsen är viktig. Scenrummet får en underbar sakral ton och understryker att teatern är en av de få platser där det förs meningsfulla samtal idag. Detta är ett mycket värdigt avslut för Elverket som Dramaten av ekonomiska skäl tvingas ge upp som teaterscen.

I centrum för Hamlet finns en blodfärgad tron där makten befaller, festar sanslöst och obekymrat ägnar sig åt hobbys som att golfa. Under den vilar ett hav av krigets okända offer. Unga män som varit beredda, eller tvingats ut, att slåss för eller försvara sitt land. I fonden finns en gammeldags djupröd sammetsridå som flirtar med forna tiders teater och från taket sänks en magnifik kristallkrona ned.

Shakespeares 400 år gamla text är likt en diamant och det går en bro från den tiden fylld av blodiga maktstrider till vårt våldsamma nu med krig där tiotusentals unga människor dör på slagfälten och civila dödas som vore de helt försumbara spelpjäser. Folkmord! är ett utrop som hörs.

Liksom alla regissörer som tagit sig an denna pjäsernas pjäs har Mattias Andersson naturligtvis velat göra ett eget avtryck på den. Att spela dramat precis som det skrevs och framfördes på den tiden vore ju rent musealt påpekar han i en intervju på Dramatens hemsida.

Med varsam hand har han slipat och vänt på denna ädelsten. Rensat i intrigen, lagt till egen text, plockat bort roller som känns irrelevanta och gett Ofelia och drottningmodern Gertrud mer repliker och förstärkt deras funktion. Blankversen har han behållit blandad med vardagligt språk och han låter dramats bevingade ord sväva upp mot en himmelsk höjd där kanske gud finns.

Elegant har Mattias Andersson också flätat in en trotsig men i grunden inte jätteoptimistisk syn på kulturens ställning i dagens samhälle och speciellt teatern då. Han har därför gett sin Hamlettolkning den dubbeltydiga underrubriken The death of theatre

I centrum av dramat är självfallet den närmast ikoniska prins Hamlet. En ung man som plågas av tankar om hämndbegär mot farbrodern. Denne Claudius har kallblodigt mördat hans far, gift sig med hans mor och lever nu som kung i sitt eget sagorike. Samtidigt delar han ut befallningar som får folk att underdånigt darra och följa hans minsta vink.

Hamlet vet inte vad han ska göra av sitt liv. Han både tyngs och frestas av det arv han har att förvalta och kanske älskar han den vackra Ofelia – om nu kärlek alls är meningsfull frågar han sig. Hamlet vågar inte lita på ens sin bäste vän Horatio och visar ibland en dryg, hård sida. Han är beredd att döda, och skjuter av misstag Ofelias far Polonius. Samtidigt går han i självmordstankar.

Hamlet är en rejäl utmaning för en skådespelare. Gustav Lindh är ett suveränt val i titelrollen. Han gör en fantastisk gestaltning som även är fysiskt krävande. Med vild frenesi bankar han ut sin förtvivlan mot scenrummets vägg, bröstar sig likt en blivande despot och befaller Ofelia att försvinna från hans åsyn/gå i kloster så han får lugn i sitt sinne. När han dödat faller han ner i galenskap. Vansinnet skildras på ett anmärkningsvärt sätt som om han blivit upp och nedvänd av kaoset i världen och i sitt inre.

Claudius spelas skickligt med en till synes charmerande yta och ett mörkt obevekligt inre av Shanti Roney. Med en nonchalant handviftning beordrar han sina underhuggare att forsla undan liken och fortsätter sedan sitt lättjefulla liv. Shanti Roney lyfter varje scen han medverkar i och lockar även fram leenden hos publiken med sin trashiga klädsel och när han klumpigt golfar glatt uppmuntrad av drottningen som sysslolös sitter och ser på.

Gizem Erdogan gestaltar Ofelia med osedvanlig stolthet och resning, inledningsvis klädd i en vackert böljande klänning som ger en aning om vad som kommer att bli hennes öde. Hon är beredd att likt sin bror Laertes – utmärkt spelad av Nemanja Stojanovic – ge sig ut och strida. Något hennes far Polonius skrattar förlöjligande åt och säger att som kvinna kan hon självfallet inte göra det. Hon är djupt upprörd över hur Hamlet, ja alla män, behandlar henne och vill bryta sig fri. Om hon alls älskar Hamlet är tveksamt.

Thomas Hanzon ger skärpa och trovärdighet åt Polonius som försöker avråda sonen för att ge sig ut i kriget ” Det finns inget hjältemodigt i det” säger han. Polonius låter sig hunsas av Claudius och under ett av dennes påhitt – att bakom en skärm spionera på Hamlet och Ofelia- blir han av misstag skjuten. Anna Björk spelar Gertrud som ett vekt rö av följsamhet mot sin man, men också som en moder full av kärlek och förtvivlan över sin sons utveckling och missmod. Hon passar utmärkt för rollen.

Slutet är kolmörkt och samtidigt ett skri om att låta förnuftet och människokärlek råda för att kunna finna vägen till en ljusare framtid. Jag rekommenderar Hamlet till alla med dess budskap” Aldrig mer krig” och för att den är ett bevis på hur angelägen och vass teater kan vara. För närvarande är samtliga föreställningar slutsålda men hör av er till Dramaten så kanske det förhoppningsvis kan bli fler speldatum.

Föreställningens längd gör att man verkligen sugs in i dramat. Min enda anmärkning är att det är lite segt med tre timmar och tjugo minuter med bara en paus.

Att Hamlet är den sista föreställning som kommer att spelas på Elverket är sorgligt. Detta Dramatenannex har varit ett härligt forum för modern och experimentell teater. Jag minns exempelvis fantastiska The Black rider i regi av Rickard Günther och med en formidabel Staffan Göthe i huvudrollen som invigde denna scen. Samt geniala och otäcka Det blodiga parlamentet i regi av Stein Winge och isande klara Woyzeck i regi av Stefan Larsson som var konstnärlig ledare en tid och även ledde intressanta samtal med skådespelare här.