• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

24 april, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton om ej annat angives Ola Kjelbye

Av Monika Isakstuen

Regi, översättning, scenografi och kostymdesign: Annika Silkeberg

Komposition och videodesign: Fredrik Arsaeus Nauckhoff

ljusdesign: Nicklas Jörgner

Maskdesign: Gunilla Bjerthin

Ljuddesign: Dan Andersson

I rollerna: Beata Hedman, Ashkan Ghods, Caroline Söderström och Morten Vang

Sverigepremiär: 11/4 2026

Spelas till och med 30/5 på Lilla scen

Ska påpekas omgående att jag såg föreställningen i lördags (18/4) då det var i det närmaste fullsatt. Tidigt in i den inträffade en anmärkningsvärd incident utan att påverka fortsättningen. En äldre man blev nämligen så förvirrad över att hans påslagna mobil ringde flera gånger, att en ur ensemblen bröt fiktionen och efter förfrågan lät någon backstage förvara telefonen, för att returnera den till handfallne individen efteråt. Ashkan Ghods fick ett gyllene tillfälle att påminna oss om att teaterbesök är livekultur. Borde förstås publicerat följande värderande reflektioner för flera dagar sedan. Skyller i vanlig ordning på skrivkramp jämte uppdrag vilka legat före i pipeline.

Lämnade norska, absurda komedin om två gifta pars relationer kluven. Å ena sidan fanns smarta ingångar i ett vindlande manus tryfferat med välsituerades i-landsproblem och jagande efter lycka. Å andra sidan innehöll Han den andre onekligen en hel del kvasifilosofiskt teoretiserande och smått obegripliga inslag. Manus sluter en slags överenskommelse med publiken om Thalia som fenomen, ett prövande av alternativ handling bortom realismens bojor. Man behöver släppa taget, resa med in i rollfigurerna för att kunna få mesta möjliga utbyte av uppsättningens konstruktion. Allt äger rum i ett tillstånd av här och nu i hemmet och i naturen, utan att det redovisas hur figurerna försörjer sig eller var de träffades. Efter visst funderande kom jag trots allt fram till, att här fanns så pass mycket substans och ett drivet skådespeleri, att pjäsen satt i nutid är värd en betraktelse då den i perioder spelas hela våren på nya scenen i källaren. Om än med viss reservation rekommenderas således vårens underfundiga komedi på Stadsteatern vid Götaplatsen. En uppsättning med roande inslag vilka får oss att fokusera under cirka hundra minuter på något annat än kontraproduktiv polarisering, skiljelinjer landets teaterscener beklagligtvis gärna eldar på.

pressfoto Jonas Kündig

Har läst flera norska kvinnliga författares senaste decennierna – bland andra Hanne Örstavik, Vigdis Hjorth, Karin Fossum, Beate Grimsrud, Trude Marstein och Linn Ullman – men första gången jag tar del av verk av Monika Isakstuen som 2023 erhöll Ibsenpriset. Saknar uppgift om när 49-åringens pjäs hade sin urpremiär. Debuten skedde med diktsamling 2008. Idag räknas till en av Norges mest ansedda dramatiker och jämförs med nobelpristagaren Jon Fosse. Även om hon tycks krydda med större andel konkreta detaljer finns estetiskt likheter. De verkar delar intresset för att mystifiera sitt berättande med den skillnaden att Fosse är mörkare i tonen och utan ironi.

Kan förstå varför Annika Silkeberg valt att sätta upp denna vad gäller temperament ombytliga pjäs, stundtals smått överlastad med ordrika monologer. Regissören hade nog önskat att få ansa i monolog-rabatterna eller så skulle det kunna vara på det viset att de istället omfamnas av henne. Inte lätt att avgöra hur det ligger till. Översättaren och regissören förfogar bevisligen över enorm rutin efter åtskilliga år i Bergen och Århus plus regiuppdrag på Dramaten och Stockholms Stadsteater. Silkeberg har satt upp en tidigare pjäs av Isakstuen. Minst tre gångar har hon jobbat på Göteborgs Stadsteater, fast det var länge sedan. Enligt henne pågår här bildligt talat en dans kring konflikter, en spegling och däri kanske konturer av en själv.

Uppmärksamma läsare har lagt märke till att kvinnan född i Tyskland haft mycket att bestyra i denna produktion i och med ansvar också för scenografi och kostymdesign. Hur scenen inretts är helt klart en positiv komponent. En sorts förlängs bröllopsnatt illustreras med vita fladdrande gardiner, massvis med staplade madrasser möjligen symboliserande ostadig förälskelse, en fond av videodesign på lummig skog och vindkraftsnurror och i förgrunden en lång bänk belamrad med kaffekoppar. Några gånger klivs det över den och upp på läktaren. Andra faktorer som skapar mervärde är lustigt synkade koreografi och den specialskrivna musiken.

På gott och ont är intrigen som antytts oförutsägbar, bygger på irrationell kommunikation och dito handlingar. Skådespelarna briljerar i att kasta sig in i dessa nyckfulla poser genom att tvåsamhetens prövningar utforskas, stöts och blöts. . Att den skulle vara sensuell stämmer inte särskilt väl då skildringen snarare pendlar emellan skojfrisk och ältande. Ett humoristiskt inslag som regissören unnat sig går ut på att Jag (Caroline Söderström) gör narr av att motspelaren du (Morten Vang) i sina fullt hörbara repliker bryter på sitt modersmål.

Jag hävdar att det andra paret är felcastade, känns inte särskilt trovärdiga. Andra borde ha reagerat på att de inte passar i sina roller, framför allt inte Beata Hedman med sin punkiga energi. Därtill är åldersskillnaden mellan henne och den playboy-liknande figuren som tilltalas som pjäsens titel, så stor att den hade behövt förklaras. Skådespelarna ska emellertid harangeras för hur galant de interagerar och för sin förmåga att memorera mycket text. Ska sägas att pjäsen tillhör kategorin ”saknar naturligt slut”, vilket medförde att jag trodde ett par gånger före sista scen att upplösningen hade ägt rum.

Den nerviga inledande monologen av Beata Hedman kännetecknas av sin konsekvens, systematiken i argumenten. Påstås att man efter bröllopsnatten blir en mindre sliten människa, något som framförs i ett upphetsat tillstånd hos de båda gifta kvinnorna vilka har en dominerande ställning i respektive förhållande. Är det så det ser ut nu för tiden eller är det bara utgångspunkten i pjäsen? Trots att bägge paren, som i ett skede ser ut att skifta partners, poängterar att de varje dag väljer varandra och strävar mot en trevlig vardag, strids det ständigt. Alltför tillspetsat manus eller rimligt? Varför attraheras av någon som anklagar för att kontinuerligt klaga? Det tvivlas ständigt på tagna beslut och vi får en provkarta på äktenskapliga gräl. Hur mycket är igenkänning för publiken och mycket överdrivs konflikter för att driva på dramatiken? Rollfigurerna tvingas oavbrutet förhålla sig till såväl känsloyttringar som handlingar.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

24 april, 2026 by Mats Hallberg

Örjan Hultén

Peaceful Warrior

4

Inspelad i Riksmixningsverket april 2025

Prophone Records

Releasedatum: oktober 2025

Peaceful Warrior heter det femtonde albumet saxofonisten och kompositören Örjan Hultén gett ut i eget namn i sitt snart sextioåriga liv. Några av dem har jag recenserat, skäl nog att höra sig för om jag var villig att lyssna och skriva om skiva med en ny kvartett. Jag klagade på utmattning vad gäller att sammanställa skivrecensioner, utöver andra former av värderande texter. Sa till honom att jag istället kunde ta emot ett ex av cd:n vid senare tillfälle efter att ha lyssnat på Unity. Visade sig att de den gången slutade tämligen tidigt. Kom direkt från teatern och hann endast höra två låtar. Meddelade att jag skulle försöka finna tid och ro att lyssna när skrivkrampen lättade. Nu läggs sista handen vid den processen, efter att ha lyssnat flera gånger, inte minst två koncentrerade tillfällen i hörlurar nattetid.

Av det jag hört live och i skivväg erbjuder den aktuella skivan det mest tillgängliga och innerliga sound jag hört från Hultén, vars huvudinstrument är sopransaxofon. Han rör sig normalt sett ledigt mellan strukturerad energisk bop och fri form. Live har jag hört honom på duo, i trio, som ledare för Orion, med Horncraft och troligen med Jeanette Lindström.. Vidare har samarbeten skett med Johan Berke och han har ingått i exempelvis Bosse Broberg Nogenja samt Fredrik Norén Band. Medmusikerna på Peaceful Warrior är för mig välkända, mycket etablerade namn. Kvar sedan lång tid tillbaka är trumslagaren Fredrik Rundqvist medan Per-Ola Landin utgör kvartettens kontrabasist och den jämförelsevis unga Max Agnas sitter vid flygeln. Ett ovanligt grepp för Hulténs vidkommande består i att öppningsspår och final är vokalt präglade. Den som sjunger och i andra fallet reciterar är ingen mindre än Isabella Lundgren. Dessa fyra har jag haft nöjet att recensera åtskilliga gånger live och från ett antal sessions i studios.

foto Leonardo Wehlander

Vill inte påverkas av kollegor, nämner dock upplysningsvis att albumet hyllats av skribenter i England, Norge och i LIRA. Även om det inte hade uttalats explicit från upphovsmannen inser man att musiken tillkommit som en längtan efter en bättre värld. Hultén menar att det samtidigt handlar om en inre resa och att finna en genuin kreativ och generös process tillsammans. Utfallet har blivit till en spirituell njutning med släktskap till internationella storheter. Slump eller strategiska val? Att sätta ett definitivt betyg är grannlaga, kan vara vanskligt. Då jag blir uppfylld av detta imponerande alster ska poängteras att 4+ var vad jag landade i efter visst funderande.

Vore man okunnig om estetiken hade man hajat till över upplägget. Albumets tre första kompositioner kännetecknas nämligen av en dröjande, närmast andlig ton. På öppningsspårets fridfulla patos med Isabella Lundgren majestätiskt i förarsätet tolkas Where Are We Going? av Shirley Horne, en favorit hos många sångerskor. En intim inbjudande atmosfär skapas, ofta återhållsam. Lundgren gör så klart djupt intryck genom sin auktoritet, nedtonat vis. Mjukt framskridande titelkomposition tar vid på denna fullängdare som innehåller nio nummer. Det torde vara det vackraste och mest själfulla stycke som Hultén skrivit. Hans nya kvartett bidrar förtjänstfullt till att färga låten, vars tema på sopransax(?) doftar Jan Garbarek. Åtföljs av Zaza´s Nine Lives vars vindlande ljusa melodi drivs av Landins basgång. Han står dessutom för introt i en melodi fär det broderas reflekterande på pianots tangenter. Man slås av att den annars stundtals spretigt spelande musikanten tydligt valt specifik inriktning, är ute efter att kommentera rådande turbulenta tillvaro som en ödmjuk motståndshandling.

Min bild från Unity mars i år

Första ystra up tempo-låt dyker således upp på den nästan sex minuter långa Solar Impulse. Lyssnaren tas med i bopvändningar i dur. Kvartettens spirituella ådra bör verkligen betonas. Oundvikligt att inte referera till John Coltrane och dennes berömda kvartett, med den skillnaden att diskret spelande Fredrik Rundqvist här inte gör anspråk på att försöka framstå som dynamon Elvin Jones. Apropå sättning ska sägas att Hultén också trakterar tenor- och altsax, fast han oftast befinner sig i det ljusa registret. Norrskenet tillhör produktionens höjdpunkter. Vi förunnas en vilsam ballad som målmedvetet söker sig fram. Pianist och basist träder fram och den senares feature är alldeles utsökt. Lysande lyhört spel från kvartetten.

Ytterligare en bild från Unity

Max Agnas och rytmsektionen går loss i A Second Life, vilket uppskattas. Man triumferar! Oavsett om tonerna väller fram eller till sin natur är eftertänksamma ter sig kompositionerna förunderligt sammanhållna. Och ledaren på blås uppvisar en magnifik mognad i sitt visionära spel. Som mest livfullt blir det för hans del i ett solo med kraftfulla korus. Och här går tankarna till Ornette Coleman, Davie Liebman och Lennart Åberg utan att för den skull ha en osjälvständig teknik. I ytterligare en ballad stretchas det snyggt och återhållsamt på sopran. I denna låt är Max Agnas i sitt esse, tar definitivt vara på utrymmet han ges. Undrar om han tycker det blir fånigt om jag kopplar ihop tilltalande anslag med McCoy Tyner?

I avslutande nummer återkommer som nämnts Isabella Lundgren men inte med sång, utan hon i egenskap av deklamatris med en röst man inte kan identifiera. Rör sig om ett poem av en zenbuddistisk munk från Vietnam som har titeln Please Call Me By My True Names, vilket understryker musikens lyriska framtoning. Lundgren ackompanjeras av ett sprött sound vars instrumentala övergång förstärker ordens lamenterande innebörd. De griper tag i en när formuleringarna klingat ut. Övertygelsen hos Peaceful Warrior går fram bäst i hörlurar, styrkan i materialet lämpar sig utmärkt för enskild kontemplation.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

23 april, 2026 by Thomas Johansson

Avantgardet – United States of Sverige – Betyg 4 (5)

Det finns något nästan trotsigt i att Avantgardet nu är framme vid sin elfte skiva. Inte bara i produktiviteten, utan i viljan att fortsätta borra i samma spricka – mellan dröm och baksmälla, mellan ideologi och verklighet – utan att släta över kanterna. Det här är ingen nystart. Det är en fördjupning.

Redan i “Ibanez” sätts tonen: en uppväxtskildring där politiken, musiken och identiteten flyter ihop till något som känns både självklart och sårigt. Referenserna – från Latin Kings till Palestina – är inte poser, utan delar av ett liv som fortfarande pågår. Det är där Avantgardet är som starkast: när det känns som att låtarna inte skrivs i efterhand, utan mitt i något.

“Pengar” är skivans mest direkta urladdning. Den hamrar in sitt budskap tills det nästan blir obekvämt, men landar i en av plattans tydligaste teser: att tre ackord fortfarande väger tyngre än allt det där andra. Det är enkelt, nästan banalt – men också effektivt.

I “Förnedrade” växlar bandet till något mer kollektivt, en kväll på stan som förvandlas till en berättelse om klass, makt och värdighet. Refrängen fastnar direkt, men det är i detaljerna – köerna, blickarna, vakterna – som låten får sin tyngd.

“Blod, svett & obetalda räkningar” är kanske skivans mest träffsäkra titel, och också en av dess mest konkreta låtar. Här finns en vardag som sällan romantiseras: tomma konton, tillfälliga lösningar, ett liv som hålls ihop med små marginaler. Det är rakt, nästan brutalt, men utan att tappa värmen. Det är också här som skivans titel finns, United States of Sverige.

“Empire” öppnar upp perspektivet. Här rör sig texterna bort från det privata och ut i något större – flyktingar, politiska konflikter, ett samhälle där vissa människor systematiskt glöms bort. Det finns en risk att det blir programförklaring, men Avantgardet klarar sig undan genom att hela tiden återvända till individen.

Och så sticker vissa spår ut lite extra.

“Kevin” är ett av dem – nästan mer en berättelse än en låt. Här kliver Rasmus Arvidsson fram i något som närmar sig rap, och det fungerar oväntat bra. Det är avskalat, personligt och utan skyddsnät. Historien om vännen som hellre vill vara inlåst än fri är svår att värja sig mot.

“Skjuter dina ord” går i en helt annan riktning. Det är nästan provocerande hur nära den ligger något som skulle kunna kallas dansband – och det är menat som en komplimang. Det finns en mjukhet här, ett driv som faktiskt skulle bära en foxtrot utan problem, samtidigt som texten drar åt ett mörkare håll. Den kontrasten gör låten till en av skivans mest intressanta.

Mot slutet, i “Hallå”, summeras mycket av det som Avantgardet alltid rört sig kring: självrannsakan, längtan, och en ovilja att nöja sig med enkla svar. Frågorna ställs rakt ut, utan att riktigt besvaras.

Det här är ingen skiva som försöker vinna nya lyssnare genom att förändras. Den vinner istället på att fördjupa sitt uttryck. Ibland blir det upprepande, ibland nästan övertydligt – men när det träffar rätt, vilket det ofta gör, finns det få svenska band som lyckas kombinera det personliga och det politiska lika effektivt.

Och kanske är det just där, i envisheten, som Avantgardet fortfarande känns som mest levande.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner, Toppnytt

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

23 april, 2026 by Rosemari Södergren

Unchosen

Unchosen
Betyg 2
Premiär på Netflix 21 april 2026
Regi Philippa Langdale och Jim Loach

Nja. Jag är besviken. Serien skildrar en sekt, en engelsk kult där medlemmarna lever i egna små samhällen. Sekter och kulter och hur människor tänker och känner kring de existentiella frågorna är intressanta. Men denna bygger i grunden på förutfattade meningar och klichéer som vi redan sett i många skildringar tidigare och det saknas i djup i berättelsen.

Denna tv-serie i sex avsnitt är ett drama om några människor som bor i ett slutet kristet samfund i Storbritannien. Det finns tusentals olika kulter och sekteristiska grupper i Storbritannien. Serien fokuserar framför på de avigsodor och mörka hemligheter som kännetecknar farliga sekter. Det är berättelser vi redan hört många gånger och ofta bättre skildrade.

Som i många sekter som bygger på kristna, judiska eller muslimska konservativa tankar är det männen som har makten och bestämmer medan kvinnor ska passa upp och lyda.
Kvinnorna ska mer eller mindre tiga och inte märkas, de ska sköta hushåll: tvätta, städa och ta hand om barnen – och helst föda många barn. Kvinnorna ska gå klädda i långkjolar och de får inte lära sig simma och helst inte kunna köra bil heller.

Huvudpersonen Rosie bor med sin make Adam och deras dotter i detta slutna kristna samfund. Rosies sorg är att hon och Adam bara har ett barn. Adams bror har redan tre barn med sin fru och ett fjärde på väg.

Två stora händelser sätter igång känslor och tankar inne i Rosie och hom börjar ifrågasätta om samfundet verkligen har en kärleksfull gud. Adams bror blir straffad för att han bli påkommen med att ha en mobiltelefon. Mobiltelefoner anses vara djävulens påfund och lockar människor till falska nöjen som drar människan bort från guds vilja.

Den andra stora händelsen är när Sam, en man som sitter i fängelse rymmer och lyckas gömma sig i deras samfund. Rosie berättar för honom att Sam att han kan bli förlåten av gud. Hon tar ställning för Sam och övertalas samfundets ledning att ge Sam en chans i deras samfund.

Precis som i många skildringar av denna form av samfund missbrukar förstås männen sin ställing, speciellt de av männen som har mest makt. Bakom fasaden finns många problem och mycket som inte alls är enligt samfundets regler. Falskhet och män som utnyttjar kvinnor både sexuellt och på andra sätt öppnar ögonen på Rosie som börjar ifrågasätta samfundet.

Det finns vissa delar av serien som är något överraskande och ger visst djup i skildringen men i stort sett känns det som en serie som inte tillför något unikt. Det finns inte någon förklaring egentligen till varför dessa människor slutit sig samman i denna grupp. Vad är fördelen med gruppen, vad gjorde att de ens gick med? Det är sådant som saknas för att ge mer berättelsen lite mer tyngd.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Netflix, Recension av tv-serie, Religio, tv-serier

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

23 april, 2026 by Rosemari Södergren

Left-handed girl

Left-handed girl
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 april 2026
Regi Shih-Ching Tsou

En färgsprakande, djupt berörande berättelse om livet i Taipei, Taiwans huvudstad.
En av få filmer som skildrar människor som måste arbeta för att få hyra och mat.
​För de flesta innehåller livet bekymmer eller åtminstone en kamp för att få ekonomin att gå ihop. Allt kostar och det är många räkningar som ska betalas varje månad. I extremt många filmer och tv-serier tycks karaktärerna som skildras aldrig behöva bry sig om att få in pengar nog att betala hyra och mat och kläder. Här är en pärla som skildrar livet för en ensamstående mamma i Taipei. Tillsammans med sina två döttrar flyttar hon till Taipei där hon öppnar ett marknadsstånd som har öppet på natten.

Även om maten är annorlunda är vår vanliga mat i Sverige och språket de talar inte är svenska känns skildringen allmängiltig och människor världen över kan helt klart känna igen sig i mycket, i utmaningar och svårigheter som denna mamma och hennes två döttrar, en femåring och en tonåring.

Den femåriga dottern, I-Jing, är vänsterhänt. Hon förstår ganska snabbt att familjen har det tufft ekonomiskt. Hennes mamma kan inte få ihop tillräckligt för att betala månadskostnaden för att hyra sin plats på marknaden. I-Jings morfar är arg för att hon är vänsterhänt. Morfar säger att vänsterhanden är djävulens hand. Då kommer I-Jing på att låta vänsterhanden stjäla saker som hon sedan ska försöka sälja för att hjälpa mamman att betala hyran. I-Jing menar att det egentligen inte är hon själv som stjäl utan djävulen.

Filmen var Taiwans Oscarsbidrag och är en berörande skildring tre kvinnors tillvaro. Rolig och med en del oväntade vändningar och trots den ovanliga miljön i dagens stora filmflöde är miljön och livet något många kan relatera till. En underbar film om en påhittig femåring som vi bara måste älska. Den färgsprakande miljön i Taipei om natten berättar något om livet i många olika nationer och miljöer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 52
  • Sida 53
  • Sida 54
  • Sida 55
  • Sida 56
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in