• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Call of the Wild – Skriet från vildmarken

19 februari, 2020 by Rosemari Södergren

The Call of the Wild – Skriet från vildmarken
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 februari 2020
Regi Chris Sanders

Jack Londons roman ”Skriet från vildmarken” från 1903 är en klassiker. En stark berättelse om hunden Buck, en stor hund med stort hjärta som blir bortrövad från sitt kärleksfulla hem i varma Kalifornien och säljs för att bli en hårt arbetande slädhund i det iskalla Alaska. Han möter både onda och goda människor. Det är en fascinerande och berörande roman som flera generationer läst och påverkats av. Den är väl värd att filmatiseras. Berättelsen håller mer än väl också för vår tid. Givetvis handlar den om mer än en hund. Den handlar om människor och människors beteende och vårt förhållande till naturen och vildmarken. Ett ämne som är mycket aktuellt i dagens värld och vår tid med klimathotet hängande över oss. Hur mycket lyssnar vi på vår inre röst, vår anknytning till naturen?

Berättelsen har filmatiserats också 1997 i regi av Peter Svatek. Vad jag sett fick den inte så varmt välkomnande, många var delvis besvikna. I denna nya filmatisering har en del av berättelsen ändrats – och det är absolut ingen nackdel, tycker jag. Berättelsens kärna går fram lika bra ändå. Och Harrison Ford i rollen som John Thornton är en underbar rollbesättning. Jag tycker regissören gjort en genidrag genom att förändra hans karaktär. John Thornton beger sig inte till Alaska för att söka guld utan är på flykt från sin stora sorg då han och hans fru förlorat sin son. Han är en man med en av de tyngst sorger en människa kan ha och därför söker han inte tröst i så förgängliga saker som guld och rikedom, detta ger en fördjupning till berättelsen.

Filmen grep mig, om än inte lika starkt som när jag som tioåring läste romanen, men tillräckligt för att jag ska ge den bra betyg. Det enda minus jag egentligen har är att hunden är dataanimerad. Jag förstår att man inte kan ha en hund i alla scener, det skulle vara djurplågeri. Men man kunde lugnt haft en äkta hund i de lugnare scenerna. Det finns något i hur hunden rör sig och agerar som inte är helt äkta, eftersom det inte är en äkta hund.

Filmen har en hel del att säga. Thornton har förlorat sin son, han vet att guld och begär efter materiella saker aldrig kan ge det vi människor innerst inne behöver. Vad ligger bakom överutnyttjandet av vår värld och vår natur? Människors omättliga girighet och begär. Denna girighet står inte i samklang med naturen och vi är trots allt vävda av samma material som resten av världen, oavsett om man är total ateist eller troende av något slag, kan ingen förneka att människor också är en del av naturen. Hur vi agerar mot andra varelsen och mot naturen kommer att avgöra vår framtid.

Arkiverad under: Film, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Hundar, Jack London, Recension, Scen

Recension av tv-serie: Narcos: Mexico season 2 – oerhört omskakande

18 februari, 2020 by Rosemari Södergren

NARCOS MEXICO

Narcos: Mexico season 2
Betyg 4
Premiär på Netflix 13 februari 2020

En av vår tids mest skrämmande företeelser är att tusentals människor, ofta unga, dör varje år på grund av droger. De knarkkungar som blir stenrika på detta är egentligen inget annat än massmördare. Att det inte verkar gå att få stopp på dessa multinationella knarkkarteller är ett vidrigt underbetyg för vår värld av idag. Netflix-serien Narcos: Mexico skildrar hur den före detta polisen Miguel Ángel Félix Gallardo lyckas få de stora knarkkungarna att samarbete i Mexico i en stor kartell och som mutar och äger en stor del av polismyndigheten och till och med regeringsmedlemmar. Det är en mycket välgjord, stark serie.

I den första säsongen får vi se hur Gallardo bildar kartellen och hur amerikanska narkotikapolisen, DEA, som fått i uppdrag att i Mexico, försöka avslöja och hindra knarket att komma till USA har en omöjlig arbetssituation. Det sorgliga är att den amerikanska narkotikapolisen till och med motarbetas av amerikanska myndigheter.

I serien får vi en klar bild av orsakerna till att knarkkartellerna kan fortsätta styra och ställa, varför drogerna fortfarande kan svämma in i världens länder och skörda liv. I Mexico ger produktion och smuggling av narkotika gigantiska inkomster och jobbtillfällen. Att inte USA tar krafttag mot narkotikan har också sina förklaringar och knarkkungarna hittar vägar att samarbeta med amerikanska myndigheter.

En av seriens många styrkor är hur vi ser människorna bakom. I den första säsongen är det till och med möjligt att av och till känna viss sympati för Gallardo. Fast jag vet att han är en vidrig massmördare som blir stenrik på att döda människor med droger.

I den andra säsongen hårdnar kampen. I slutet av den första säsongen får vi se hur några av knarkkartellens ledande personer tillsammans med mexikanska politiker genomför kidnappning och mord av en amerikansk agent. Detta blir en krigsförklaring och den amerikanska narkotikapolisen får nu mycket mer resurser för att kriga mot knarkkartellen. Den andra säsongen är mycket grymmare och som jag tror, mycket närmare verkligheten. Vi får se hur den stora makten och förmögenheten kan förblinda knarkkungarna.

Den andra säsongen är minst lika välgjord som den första och den är omskakande.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Knarkkungar, Mexico, Narcos: Mexico, Netflix, Recension

Lärorikt och skarpsinnigt kammarspel saknar det där extra – Sokrates Död på Göteborgs Dramatiska Teater

17 februari, 2020 by Mats Hallberg

foto Olivia Olsen

Efter texter av Platon och Franz Kafka

Manus och regi: Hans Blomqvist

Scenografi: Eva Lena Jönsson Lunde

Kostym,: Johanna Van Heljster

ljus: Kim Lech

Ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

Medverkande: Erik Åkerlind, Peter Jägbring, Madeleine Laine, Miia Rasku/ Kim Lech, Ivar Wiklander (röst) och Åsa-Lena Hjelm (röst).

Spelas till och med 9/4 2020 adress; Stigbergsliden 5B i Göteborg

Urpremiär: 15/2

Minnesgoda läsare vet att Kulturbloggen skrivit uppskattande om en handfull uppsättningar av Göteborgs Dramatiska Teater, i några fall rent av varit lyrisk. En sådan händelse var Anteckningar från ett källarhål. Fjodor Dostojevskijs misantropiska monolog iscensattes i förtätad form av radarparet Hans Blomqvist (regi och bearbetning) och Eric Åkerlind (huvudroll). Längre tillbaka i tiden genomfördes ytterligare ett framgångsrikt (inte sett och förlitar mig därför på ansedd kritiker i GP) samarbete på novell av Kafka. Nu har det blivit dags igen, denna gång på temat yttrandefrihetens gränser. Eftersom filosofen Sokrates inte ägnade sig åt att sätta sin lära på pränt, är manus baserat på texter av lärjungen Platon och nämnde Franz Kafka.

Under cirka en timme ges ett skådespel, vars utgångspunkt är den fatala processen mot filosofins urfader. Åklagaren Meletos anklagar honom för att förneka gudarnas gudomlighet, jämte att ha dåligt inflytande på ungdomen. Straffet för dessa försyndelser ska sonas med döden yrkar åklagaren på. Pjäsen uppehåller sig kring det försvarstal Sokrates är berättigad till och hans stoiska hållning. En hållning som gör Meletos besviken och dottern Aspasia upprörd. Lika självgod som ödmjuk påstår Sokrates att han är den visaste av Athenare, eftersom han basunerar ut på gator och torg att han inget vet. Paradoxer är hans gebit! När folkdomstolen på vaga grunder förklarat honom skyldig – ljuset tänds i salongen för att demonstrera vilka som utgör domstol – återstår till slut bara tömmandet av giftbägaren.

Blomqvist förenar högtravande, klassicistiskt rotad retorik med ett underfundigt undersökande drag.. Allvarstyngda resonemang lättas upp av anakronismer. Exempelvis atmosfärisk musik som stundom påminner om halvsekelgammal symfonirock/ psykedelia. Ett ögonblick av teatermagi inträffar i samband med att Sokrates parafraserar Muhammed Alis mest omtalade uttalande. En giftig replik av Aspasia innehåller en ”dräpande” generalisering: ”Kvinnor föder, män slår ihjäl.” Roligaste referensen utgör tveklöst Sokrates kommentar om Aristoteles.

foto Olivia Olsen

Scenografin är spartanskt funktionell. Skådespelarna behöver förlita sig till texten och samspelet sinsemellan. Eric Åkerlind tillhör gräddan av karaktärsskådespelare i regionen. Han har aktivt bidragit till flera av de succéer jag hintade om inledningsvis. Åkerlind har scenisk karisma, vilket ånyo bevisas. Gestaltningen av en framåtlutad 70-åring vägandes sina ord, när han inte befinner sig i affekt, har stora förtjänster. Med små medel som ett blinkade öga eller hummande, kan han få fram sin poäng. Tillsammans med regissören har han utvecklat ett framgångsrikt förhållningssätt där tajmingen styr, väntar in exakt rätt läge att leverera sina repliker.

Hans motspelare Peter Jägbring (Teater Albatross, också regissör, pianist) gör en avmätt beslutsfattare, lagom potent med ofrånkomlig air av upphöjdhet. Och Madeleine Laine (showartist med mera) är en vitamininjektion, för in ett välkommet emotionellt register. Har en roll som innebär att ifrågasätta genom att hävda sin uppfattning, i en tid när kvinnor inte hade någon talan.

Ljussättningen är en annan detalj värd applåder, liksom de inspelade rösterna och ljudeffekterna. Sokrates Död kan betecknas ses som en tillspetsad historielektion som med konstnärlig frihet rätar ut eventuella frågetecken.

Ser en gedigen, klart godkänd uppsättning. Men den gör tyvärr inte det bestående intryck man bespetsat sig på. Svårt att utröna varför. En förklaring är att konfrontationerna Sokrates har med sin lurade antagonist och sin förtvivlade dotter, stundom saknar den glödheta laddning en kunnat förvänta sig. En annan orsak skulle kunna vara, att dramaturgin inte är konsekvent fokuserad på tragedin per se.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Opera: Coraline på Folkoperan – underbart med en operasalong fylld av barnfamiljer

15 februari, 2020 by Rosemari Södergren

Coraline
Musik Mark-Anthony Turnage
Libretto Rory Mullarkey (efter Neil Gaimans roman Coraline)
Översättning Carin Bartosch Edström
Musikalisk ledare Anna-Maria Helsing
Dirigent Anna-Maria Helsing, Marit Strindlund
Regi Aletta Collins
Biträdande regi med ansvar för Sverigeuppsättningen N Deborah Cohen
Scenografi Giles Cadle
Ljus Matt Haskins
Kostym Gabrielle Dalton
Mask och peruk Therésia Frisk
Magikonsulter Richard Wiseman, David Britland
Dramaturg Magnus Lindman
Koreograf foajénumjer Jan Alexandersson
Premiär på Folkoperan, Stockholm, 15 februari 2020

Ta en av nutidens största kompositörer av opera (Mark-amthony Turnage) och en av nutida mest intressanta manusförfattare (Neil Gaiman) och ge dem i uppdrag att skapa en opera med barnfamiljer som målgrupp och du får succén Coraline. Denna opera är en samproduktion av Folkoperan, Royal Opera House i London och Opéra de Lille, Theater Freiburg och Victorian Opera. Coraline är en äventyrsopera för hela familjen baserad på Neil Gaimans kultbok. Libretto Rory Mullarkey och med nyskriven musik av Mark-Anthony Turnage.

Coraline är underbar, spännande, magisk och kan helt klart tala till barn. Dess målgrupp är barn från nio år och uppåt. Också som vuxen engageras jag av handlingen. Musiken är stark och det är seriös operamusik med en del jazzinfluenser. Ett bra initiativ för att få en ny generation att upptäcka och älska opera.

Huvudpersonen är den elva-åriga flickan Coraline som har flyttat in ett nytt tillsammans med sina snälla men självupptagna föräldrar. Föräldrarna har fullt upp med sina projekt och sina karriärer. Pappa håller på att utveckla en maskin som kan bli en viktig lösning för vårt tids stora fråga: miljön och klimatet. Hans maskin ska nämligen kunna förvandla sopor till stoft. Men som de flesta barn får uppleva får också också Coraline uppleva att alla dagar inte är soliga och underbara. När varken mamma eller pappa har tid för henne och ute öser regnet ner och hon får inte gå ut i ovädret och lunchen dessutom består av kålrots-soppa bestämmer hon sig för att undersöka vad som finns bakom den dörr som underliga röster varnat henne för.

Där hittar hon en magisk värld, en spegelvänd kopia av vår värld men där allt är mycket bättre. Maten är underbar, med chokladtårta till efterrätt. Hennes vanliga föräldrar har kopior där som är mycket givmildare och vill ge henne vad hon än önskar och de behöver inte ens jobba utan kan ägna all sin tid åt att umgås och vara med Coraline. Allt är som en fluffig dröm. Bara en sak är skum. Ingen person har ögon. Där ögonen borde sitta finns knappar. Coraline får erbjudande av sin nya mamma i spegelvärlden att stanna där för alltid. Det enda hon behöver göra är att byta ut sina ögon mot knappar. Coraline känner på sig att något är skumt, trots att alla är så underbart snälla och givmilda.

Moralen i budskapet är tydlig, förstås. Överflöd är inte alltid samma sak som kärlek. Och att vara en del av en äkta gemenskap är inte alltid en dans på rosor. Det gör inget att det finns ett tydligt budskap, kanske lite övertydligt till och med – där finns också delar av handlingen som förmedlas på flera nivåer och en del saker som inte sägs ut lika klart. Jag tänker på hur det magiska i den spegelvända världen också är en metafor för fantasi, drömmar och kultur – och att det inte bara finns i en egen värld med en stängd förr emellan. Den finns också i vår vanliga värld och i vår vardag, om vi vill öppna våra ögon.

Föreställningens handling bygger på Neil Gaimans bok om den modiga flickan Coraline, som  är en fantasyklassiker som även gjorts som animerad långfilm. Det var underbart med en operasalong fylld av barnfamiljer – och jag tror att barnen också tyckte om den.

MEDVERKANDE
CORALINE Robyn Allegra Parton
MAMMAN/ DEN ANDRA MAMMAN Jacqueline Miura
PAPPAN/ DEN ANDRA PAPPAN Fredrik Zetterström
MR BOBO Ulrik Qvale
MISS SPINK Hillevi Martinpelto
MISS FORCIBLE Ingrid Tobiasson
SPÖKBARN 1 Lovisa Sandenskog
SPÖKBARN 2 Ulrik Qvale
SPÖKBARN 3 Helgi Reynisson
ORKESTER
KammarensembleN

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Opera, Operarecension, Recension

Teaterkritik: Katt på hett plåttak på Maximteatern – fick stående ovationer, mycket välförtjänst

15 februari, 2020 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Katt på hett plåttak
Av Tennessee Williams
Regi: Stefan Larsson
Översättning: Sven Barthel
Scenograf: Sven Haraldsson
Ljus: Torben Lendorph
Kostym: Ann Bonader Looft
Mask: Susanne von Platen
Premiär på Maximteatern, Stockholm 14 februari 2020

Premiären fick stående ovationer och det var den värd. Tennessee Williams drama Katt på hett plåttak vann Pulitzerpriset för drama år 1955 och skildrar på ett starkt sätt hur lögner bryter ned människor och relationer medan sanningen, också när den är tung och hemsk, ändå är läkande, även när sanningen är en dödsdom.

Dramat har flera bottnar och som all riktigt bra kultur lämnar den en hel del åt betraktaren att själv ta ställning till. Men det som gör föreställningen enastående är skådespelarnas prestationer och hur regissören, Stefan Larsson, valt att föra fram dramat.

Dramat spelas på Maximteatern upp med en enkel scenlösning, i stort sett finns där bara en stor dubbelsäng i mitten av scenen och vid sidan en lång rad spritflaskor. Sängen är en stark symbol för dramats innehåll. På bakre väggen projiceras närbilder på skådespelarna, en mycket bra lösning som gör att också den som sitter på sista raden kan se skådespelarnas spel med ansiktsuttryck i närbild. Det fungerar oerhört bra med dessa duktiga skådespelare.

Två scener höjer sig extra. Det är inledningsscenen med Livia Millhagen som den frustrerade unga hustrun Margaret och Erik Ehn som hennes alkoholiserade ångestfyllda make Brick. Brick säger inte mycket, han är så djupt nere i sin depression och ångest medan Margaret kämpar för att få reaktioner från honom. Scenen ger grunden för hela handlingen. Vi förstår grundförutsättningarna. Paret är barnlöst – medan Bricks bror Gooper med fru Mae har fem barn. Att ha barn är hedersamt och kan avgöra vem som får ärva en ofantliga förmögenheten efter familjens patriark, spelad av Peter Andersson. Big Daddy vet inte om att han har cancer och att det här är hans sista födelsedag. Hans läkare och familj har konspirerat för att hålla denna information från honom och hans fru. Hans släktingar försöker ställa sig i bästa dager i hopp om att få en avgörande andel av pappans enorma förmögenhet.

Där finns en mängd livslögner i familjen men de två lögner som framför allt styr föreställningen är Bricks lögn för sig själv om sin relation till sin goda vän Skipper, som dött – och lögnen om pappan är friskförklarad när han egentligen är dödssjuk.

Den andra scenen som stack ut extra mycket är det långa samtalet mellan fadern och Brick. Sakta men säkert får pappan sin yngste son, Brick, att berätta sanningen om händelsen som satte igång ångesten som driver Brick att fly in i alkoholens dimmor. Det kan vara svårt och det kan göra ont att se sig själv. Scenen är otroligt stark och Peter Andersson och Erik Ehn är imponerande äkta och trovärdiga.

Även om dramat i sig är ett dokument och skildring över en viss tid i det amerikanska samhället är dess essens ändå aktuell för människor i det svenska samhället idag. Kanske det inte är lika svårt att vara homosexuell eller bisexuell i dagens Sverige men det är troligen inte lika enkelt i alla sammanhang eller grupper. Och att blunda inför en dödssjukdom är universellt, att vägra se att döden är på väg gör människor i alla samhällsklasser och sammanhang världen över.

Katt på hett plåttak på Maximteatern är ett samarbete mellan Maximteatern, Dramaten och Stockholms stadsteater och premiären var värd dess stående ovationer, utan tvekan. Två timmar och fyrtio minuter rann undan snabbt som vinden och gav en del att tänka och det är så uppenbart vilka fantastiska skådespelare som plockats ihop till den här föreställningen.

Medverkande
Storpappa: Peter Anderson
Stormamma: Marie Göranzon
Brick: Erik Ehn
Margareth: Livia Millhagen
Mae: Cilla Thorell
Gooper: Andreas Kundler
Pastor Tooken: Bashkim Neziraj
Doktor Baugh: Jan Malmsjö

Barnen
Polly: Valentina Zunino
Dixie: Bruno Strehl-Ogonowski
Sonny: Hjalmar Jakobson Ersmark
Buster: Edgar Jakobson Ersmark
Trixie: Leona Edholm Borchies

Statister
Lacey: Calle Lindén
Sookey: Catarina Olausson/Linda Huss

Musik: Katt På Hett Plåttak
Glass Candy – Digital Versicolor
Billie Eilish – Bad Guy
Thom Yorke – Unmade
The Gentleman Losers – An Empire of Coins
Thom Yorke – The Hooks
Radiohead – No Surprises
Frank Sinatra – Send in the Clowns
Aphex Twin – aisatsana [102]
Sufjan Stevens – Mystery of Love

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Maximteatern, Peter Andersson, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension, Tennesse Williams

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 530
  • Sida 531
  • Sida 532
  • Sida 533
  • Sida 534
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in