Efter texter av Platon och Franz Kafka
Manus och regi: Hans Blomqvist
Scenografi: Eva Lena Jönsson Lunde
Kostym,: Johanna Van Heljster
ljus: Kim Lech
Ljuddesign: Ludvig Sjöstrand
Medverkande: Erik Åkerlind, Peter Jägbring, Madeleine Laine, Miia Rasku/ Kim Lech, Ivar Wiklander (röst) och Åsa-Lena Hjelm (röst).
Spelas till och med 9/4 2020 adress; Stigbergsliden 5B i Göteborg
Urpremiär: 15/2
Minnesgoda läsare vet att Kulturbloggen skrivit uppskattande om en handfull uppsättningar av Göteborgs Dramatiska Teater, i några fall rent av varit lyrisk. En sådan händelse var Anteckningar från ett källarhål. Fjodor Dostojevskijs misantropiska monolog iscensattes i förtätad form av radarparet Hans Blomqvist (regi och bearbetning) och Eric Åkerlind (huvudroll). Längre tillbaka i tiden genomfördes ytterligare ett framgångsrikt (inte sett och förlitar mig därför på ansedd kritiker i GP) samarbete på novell av Kafka. Nu har det blivit dags igen, denna gång på temat yttrandefrihetens gränser. Eftersom filosofen Sokrates inte ägnade sig åt att sätta sin lära på pränt, är manus baserat på texter av lärjungen Platon och nämnde Franz Kafka.
Under cirka en timme ges ett skådespel, vars utgångspunkt är den fatala processen mot filosofins urfader. Åklagaren Meletos anklagar honom för att förneka gudarnas gudomlighet, jämte att ha dåligt inflytande på ungdomen. Straffet för dessa försyndelser ska sonas med döden yrkar åklagaren på. Pjäsen uppehåller sig kring det försvarstal Sokrates är berättigad till och hans stoiska hållning. En hållning som gör Meletos besviken och dottern Aspasia upprörd. Lika självgod som ödmjuk påstår Sokrates att han är den visaste av Athenare, eftersom han basunerar ut på gator och torg att han inget vet. Paradoxer är hans gebit! När folkdomstolen på vaga grunder förklarat honom skyldig – ljuset tänds i salongen för att demonstrera vilka som utgör domstol – återstår till slut bara tömmandet av giftbägaren.
Blomqvist förenar högtravande, klassicistiskt rotad retorik med ett underfundigt undersökande drag.. Allvarstyngda resonemang lättas upp av anakronismer. Exempelvis atmosfärisk musik som stundom påminner om halvsekelgammal symfonirock/ psykedelia. Ett ögonblick av teatermagi inträffar i samband med att Sokrates parafraserar Muhammed Alis mest omtalade uttalande. En giftig replik av Aspasia innehåller en ”dräpande” generalisering: ”Kvinnor föder, män slår ihjäl.” Roligaste referensen utgör tveklöst Sokrates kommentar om Aristoteles.
Scenografin är spartanskt funktionell. Skådespelarna behöver förlita sig till texten och samspelet sinsemellan. Eric Åkerlind tillhör gräddan av karaktärsskådespelare i regionen. Han har aktivt bidragit till flera av de succéer jag hintade om inledningsvis. Åkerlind har scenisk karisma, vilket ånyo bevisas. Gestaltningen av en framåtlutad 70-åring vägandes sina ord, när han inte befinner sig i affekt, har stora förtjänster. Med små medel som ett blinkade öga eller hummande, kan han få fram sin poäng. Tillsammans med regissören har han utvecklat ett framgångsrikt förhållningssätt där tajmingen styr, väntar in exakt rätt läge att leverera sina repliker.
Hans motspelare Peter Jägbring (Teater Albatross, också regissör, pianist) gör en avmätt beslutsfattare, lagom potent med ofrånkomlig air av upphöjdhet. Och Madeleine Laine (showartist med mera) är en vitamininjektion, för in ett välkommet emotionellt register. Har en roll som innebär att ifrågasätta genom att hävda sin uppfattning, i en tid när kvinnor inte hade någon talan.
Ljussättningen är en annan detalj värd applåder, liksom de inspelade rösterna och ljudeffekterna. Sokrates Död kan betecknas ses som en tillspetsad historielektion som med konstnärlig frihet rätar ut eventuella frågetecken.
Ser en gedigen, klart godkänd uppsättning. Men den gör tyvärr inte det bestående intryck man bespetsat sig på. Svårt att utröna varför. En förklaring är att konfrontationerna Sokrates har med sin lurade antagonist och sin förtvivlade dotter, stundom saknar den glödheta laddning en kunnat förvänta sig. En annan orsak skulle kunna vara, att dramaturgin inte är konsekvent fokuserad på tragedin per se.