• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Chronology of Water

8 maj, 2026 by Rosemari Södergren

The Chronology of Water

The Chronology of Water – biopremiär 8 maj
Betyg 2
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Kristen Stewart

Filmtekniskt eller snarare kanske dramaturgiskt är denna film givetvis högintressant. Filmen berättar på ett smart sätt inte enbart vad som händer utan hur framför allt huvudkaraktären upplever det som händer. Det är smart. Men tja, filmen gör ont att se. Det är svårt att riktigt ta till sig handlingen som är både tragiskt och för upprepande.

Kristen Stewart har regisserat denna film som bygger på Lidia Yuknavitchs memoarer med Imogen Poots i huvudrollen. Pappan begår övergrepp på alla möjliga sätt gentemot Lidia Yuknavitch, som är familjen tonåriga lillasyster. Mamman och storasystern har dragit för länge sedan. Hur kan de överhuvudtaget lämna den yngsta ensam kvar med en pappa som begår övergrepp? Det är svårt att ta till sig och det gör det svårt att se filmen. Dt är sorgligt, alltför svart. för tragiskt och för hemskt.

Lidias tillflykt är vattnet. När hon simmar ger viktlösheten i vattnet henne hopp och en tillfället vila från för sin djupt dysfunktionella familj och pappans övergrepp. När hon börjar på universitet får hon frihet som tyvärr för henne till överdrivet utlevande och missbruk. En inte ovanlig följd av att vara utsatt för övergrepp.

Det är mycket snygg och poetiskt filmat. Berättelsen är både rå och mycket naken i betydelsen att inget skönmålas. Snarare är det tvärtom att det av och till blir för mycket fokus på den tragiska och det destruktiva. Det finns redan så mycket litteratur och film och tv-serier kring ämnet destruktivitet och dess orsaker, så jag kände en viss trötthet av att se ännu en sådan berättelse, även om den är snygg paketerad.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension: Popmonster visar varför Wilmer X fortfarande behövs

8 maj, 2026 by Thomas Johansson

Wilmer X – Popmonster Betyg 4 (5)

Wilmer X behöver egentligen inte längre bevisa någonting. Efter nästan fem decennier som ett av Sveriges mest pålitliga rockband vet både bandet och publiken exakt vad som väntar. Ändå finns det något imponerande i att de fortfarande fortsätter. Att Nisse Hellberg och Jalle Lorensson fortfarande kliver in i studion och hittar nya variationer på samma grundidé som burit dem sedan ungdomsåren i Malmö.

På Popmonster, bandets artonde studioalbum, håller de fast vid det de alltid gjort bäst. Det handlar om raka rocklåtar med tydliga melodier, rotade i blues, garagerock och klassisk svensk poptradition. Inga stora experiment, inga försök att låta yngre än de är. Snarare tvärtom. Skivan känns trygg i sin egen identitet, nästan stolt över att inte springa efter trender.

Det finns också något väldigt mänskligt i det. För åren hörs i musiken nu. Inte som svaghet, utan som erfarenhet.

Bandet har återigen spelat in i Tambourine Studios i Malmö tillsammans med producenten Chips Kiesbye, samma team som låg bakom comebackalbumet Mer för dina pengar. Det märks att de hittat en arbetsmetod som passar dem. Soundet är varmt och levande, utan att bli för polerat. Gitarrerna får skramla lite lagom, kompet rullar fram med självklar tyngd och allt känns spelat av människor snarare än byggt i datorer.

Wilmer X har alltid haft sin styrka i enkelheten. Texterna kretsar fortfarande kring vardagslivets små detaljer – relationer som gnisslar, människor som försöker hålla ihop tillvaron och känslan av att tiden går snabbare än man vill erkänna. Hellberg skriver utan stora åthävor men lyckas ofta fånga precis den där lilla observationen som gör att man känner igen sig.

Det gäller inte minst “Mer och mer sällan nu”, skivans mest känslomässigt drabbande låt. Den skildrar hur någon långsamt försvinner bort genom demensens dimma, och gör det med en stillsam sorg som nästan gör ont att lyssna på. Det finns inga överdrivna gester här, inget försök att pressa fram tårar. Just därför träffar låten så hårt.

För den som själv upplevt hur en anhörig gradvis glider längre bort blir den nästan brutal i sin träffsäkerhet. Hur minnen försvinner bit för bit. Hur samtalen blir kortare. Hur någon man känt hela livet plötsligt känns långt borta trots att personen fortfarande sitter mitt emot en.

Det är ovanligt att svensk rockmusik vågar stanna i sådana ämnen. Popmonster blir därför mer än bara ännu en Wilmer-skiva. Mitt bland det välbekanta finns också en påminnelse om varför bandet fortfarande betyder något. De skriver fortfarande om livet som det faktiskt ser ut.

Visst kan man invända att Wilmer X ibland upprepar sig själva. Men samtidigt är det också en del av deras charm. De försöker inte uppfinna rockmusiken på nytt varje gång. De fortsätter istället att förfina sitt eget uttryck, och gör det med en självklarhet som få svenska band kommer i närheten av.

Popmonster förändrar knappast bilden av Wilmer X. Men den förstärker den. Och kanske räcker det väldigt långt.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Fulländad livedynamik från ypperligt kommunicerande kvartett – Pilgrims And Poets med Felix Tani Quartet

8 maj, 2026 by Mats Hallberg

Felix Tani Quartet

Pilgrims And Poets – Live At Montmartre

5

Inspelad på Jazzclub Montmartre maj 2024

Producent: Felix Tani

AMP Music & Records

Releasedatum: 24/10 2025

Om känslan av att vara pressad av högarna med recensionsex och hur de ständigt fylls på, inte avtar utan fortsätter utgöra en konstant frustration, är det troligt att jag kommer avveckla sysslan i fråga. Samtidigt stimuleras hjärnan av intellektuell verksamhet när jag tar i tu med uppgiften. Så det är kluvet. Denna dubbel-cd har legat till sig ett antal månader. Nu råkar det vara på det viset att i fallet med liveinspelade utgåvan, fanns definitivt tillräcklig kunskap för att till slut studera innehållet i hörlurar. 2022 hörde jag föregångaren, Felix Tani N.Y.C Project feat Jeff ”Tain Watts hos Jazzföreningen på Valand. En pinsamt liten skara åhörare dök upp. Kvällen före hade kvartetten spelat inför ett utsålt Fasching. Koncentration och spelglädje alstrades ändå i deras kroppar, förmodligen styrkta av att Jazzradion i P2 var på plats. Mycket berömmande recension skrevs och citat därifrån publicerades på hemsida.

Två år senare hade professorn och altsaxofonisten Antonio Hart ersatts av en tungviktare på tenor. Syftar på den sedan decennier i Köpenhamn bosatte Tomas Franck som ibland hörs med Anders Bergcrantz. I övrigt var sättningen identisk i kvartetten vars turné gästade Utopia. Då kunde jag ånyo avnjuta deras till lika delar intensiva som innerliga samspel. Fick vid båda tillfällena träffa ledaren från Skåne och några av medmusikerna. Lillebror Daniel Franck står för basgångar medan den flexible och stundtals solistiske attraktionen Jeff ”Tain” Watts agerar rytmläggare. Motorn för kvartetten är skåningen Felix Tani som jag näppeligen hört i andra sammanhang trots ett skapligt meriterande cv innefattande fler genrer än jazz. I princip all musik gruppen med sin vidunderliga kemi framför, är signerad mannen som sitter vid flygeln. Daniel och Felix delar sedan tonåren gemensamma upplevelser av musik medan gnistan som tog fyr vad gäller ”Tain” uppstod på ett jam på just Montmartre för cirka åtta år sedan. På Live At Montmartre spelas åtta av Tanis original, samtliga långa, flera stretchas sannolikt extra länge tack vare inspirerade improvisationer. Åtskilliga kompositioner genomgår flera faser, ibland förvandlingar. Synnerligen spännande och ett utslag av att ljudupptagningen skett live, antagligen utan pålägg eller ändringar.

LIRA skrev i sin entusiastiska recension att allt stämmer här, vilket jag instämmer i. För att citera presstexten sägs albumet fånga den råa energin och den djupa förbindelse man upprättat sinsemellan. Exceptionella samspelet lyfts fram, vilket absolut är inte signum. Egon påstås upplösas och istället går instrumentalisterna tillsammans in i kompositörens kreationer. Tani är rotad i själfulla uttrycket från Blue Note produktioner för så där sextio år sedan, något han utvidgar genom att då och då införliva europeisk jazztradition plus stänk av nordiskt vemod. Varje stycke berättar en historia, har en given utgångspunkt. Pilgrims And Poets handlar om närvaro, sårbarhet och konstnärligt ärlighet. Ädla konstformen celebreras i en strävan att inrätta ett utrymme där musiker kan mötas och skapa något utöver dem själva, som pendlar från energiskt till introspektivt. Så långt ungefärlig återgivning av engelska formuleringar från skivbolaget. Enligt mitt förmenande stora ord vilka absolut har täckning.

foto Sol Roach

Låtskrivaren har varit öppen med att han kämpat för att lösa personliga problem. Musiken reflekterar olika faser, resan som förhoppningsvis inneburit att han kommit ur sitt tillstånd. Vad intensivt närvarande uttryck alluderar på i böljande bågar, vad skiftande stämningar symboliserar, upplyses om när skivköparen viker upp fodralen. Infon ger en bakgrund, underlättar en djupare förståelse. Blinkningar till Charlie Parker, Ravel och Wayne Shorter redovisas. På cd 2 förekommer en presentation som förvirrar då den näppeligen överensstämmer med angiven låtordning. Ska understrykas att det går lika bra att tillägna sig makalösa energin och samspelet jämte häpnadsväckande solon utan att känna till bakgrunden . Här råder ett hundraprocentigt engagemang som matchar instrumentalisternas höga klass, en extraordinär uppslutning bakom en gemensam vision. Att känna till ursprungliga idéerna är inte nödvändigt för att följa med i musikens fängslande turer. För vänner av intensiv och innerlig jazz är Pilgrims And Poets ( titellåten ligger näst först) mumma.

Extensiva ostinatot i albumets titellåt (rimligt att anta att repertoarens odringsföljd behållits på dubbel cd-utgåvan) innehåller en fabulös konversation emellan kvartettens nav och dess rytmläggare, det vill säga ett magnifikt möte mellan Tomas Franck och den amerikanske Grammy-vinnande trumslagaren som samarbetat med Wynton Marsalis, Michael Brecker, Betty Carter, Mingus Big Band och släppt minst tio album i eget namn. Hänförs av pulserande energi. Långsamt expanderande ballad i Birds anda gör ett lika påtagligt avtryck med fint feature på flygel. Jublande glädje mixas med stor skönhet i form av melankoli och eftertänksamma tongångar. Närmast paus framförs The Cat, i sin framskridande avspända auktoritet ett mästerverk i mina öron.

Ingen kritik utan ett konstaterande. Musiken må härröra ur Felix Tanis kreativitet. Den täta och i somliga sekvenser luftigt agerande kvartetten som ägnar sig åt förstklassig akustisk bop och spirituell jazz, är att betrakta som förvaltare snarare än förnyare. Melodi och rytmik betonas i lika hög utsträckning. Man tänker på Blue Note-katalogen i sina glansdagar, John Coltranes berömda kvartett, Bill Evans och melodiskt inriktade ECM-konstellationer. Efter spelningen på Utopia tog jag chansen att för Tomas Franck visa på ett inramat foto på Dexter Gordon (fotograf Erik Lindahl). Påpekar att jag associerar den enastående insats han levererat till Dexter Gordon, varpå tenoristen replikerar ”det är min största idol” Med dessa influenserna i ryggen har utfallet blivit i stort sett fulländat. Att något enstaka solo inte leder vidare är en ytterst marginell invändning. Musiken utstrålar nerv, svindlande skönhet och berusande livsglädje!

Medveten om att recensionen blivit väldigt utförlig, men det kan inte hjälpas. På liveskivorna breder lidelsen för en vitt omfamnande genre ut sig och förgrenas förträffligt. Kvalitén gör att den bör bli omsorgsfullt behandlad. Här finns så mycket ljuvligt och ljudåtergivningen är superb. Det blir suggestivt och dynamiskt när fullödigt unisont spel brister ut i dialoger eller features/ solon.

Daniel Franck är ett sammanbindande kitt. träder efter paus fram i helfigur i två längre sekvenser. ”Tain” är läckert följsam och flexibel. Ger sig som förväntat av i ett par upphetsande polyrytmiska utflykter. Stegrande kaskader är ett varumärke. Fäster mig vid en komposition som låter som vore den europeiskt färgad. Tanis lyriska anslag färgar och anför, kompletterad av återhållsam basgång och batteristens filtklubbor. Mjuka elegansen förför. Tomas Francks smeksamma fraser i komposition tillägnad Wayne Shorter (hört honom live två gånger) tillhör också de många topparna. En ynnest att ha fått hört svenske saxofonisten live tre gånger senaste decenniet. En komposition, Signs Of Presence?, utmärker sig genom sina olika skikt, riktningsändringar och upphovspersonens anslag. Sprudlande smaskig sak utgör logisk final. Samtliga är på tårna med Jeff ”Tain” Watts i täten. Han släpper lös sitt tunga artelleri och bjuder på avancerad uppvisning. En av de mest fängslande liveinspelningar av tidlös jazz jag hört på senare år!

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Billie Eilish – Hit Me Hard and Soft: The Tour – vad gäller att ge fansen allt de vill ha är den närmast fulländad

7 maj, 2026 by Elis Holmström

Billie Eilish – Hit Me Hard and Soft: The Tour

Billie Eilish – Hit Me Hard and Soft: The Tour
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Billie Eilish, James Cameron

Marknadsföringen för Billie Eilish: Hit Me Hard and Soft – The Tour har sannerligen varit oerhört benägen att lyfta fram att ingen mindre än James Cameron står som regissör förutom Eilish själv. Cameron som under snart tjugo års tid fastnat på en fjärran planet kallad Pandora – i verkligheten en studio på Nya Zeeland, har basunerat ut osannolikt platta Avatar-uppföljare och en bunt pompösa uttalanden gällande dagens filmindustri. Därför kan man ställa sig frågande till varför han tar sig an att fånga en Billie Eilish-konsert på film. Turnén, som inleddes 2024 och avslutades 2025 efter 106 individuella datum, må ha varit oerhört bejublad av kritiker och hängivna fans, men kan inte tillskrivas samma jordskredshysteri som exempelvis Taylor Swifts Eras Tour.

Istället blir förhoppningen att Cameron – trots sin insnöade natur gällande tremeters blå rymdvarelser, har sett en öppning för att revolutionera konsertfilmen. Att han med sin otroliga tekniska kompetens skall skriva om hela sättet en musikshow kan fångas på film. Absurt nog blir det inte tekniken som sticker ut utan Eilish artisteri, ett slutresultat som egentligen är det mest relevanta men som lämnar en del övrigt att önska vad gäller den filmtekniska briljansen.

De flesta konsertfilmer vill gärna rama in musiken med en filmisk flärd, detta genom ett mer traditionellt foto som ofta använder dramatiska vinklar, mättade färger och andra element som associeras med det vi är vana att se på en bioduk. James Cameron väljer här – tillsammans med Eilish, att istället presentera allt med ett dokumentärt – på många sätt platt, sätt. Här finns ingen avsikt att addera till showen genom att introducera komplexa kameraåkningar eller komponera det hela minutiöst. Bilderna påminner mer om något som skulle kunna ses på de storbildsskärmar som blivit obligatoriska på jättekonserter av den här kalibern. Sättet vi får följa Eilish på scenen känns rått, handhållet och avsiktligen ofiltrerat. I kombination med frekventa bilder på den överlyckliga och engagerade publiken blir det hela oerhört intensivt och en duglig simulering av hur en frenetisk livekonsert upplevs.
Filmens ljudmix hjälper också till att öka känslan av närvaro. Där Camerons Avatar-filmer besitter en osannolikt död och syntetisk mix är detta en fantastiskt dynamisk och livlig historia som integrerar publikens jubel och dess extas på ett superbt vis. Då megahiten Bad Guy går igång och Eilish skiftar mikrofonen mellan sig själv och publiken återges lite av den totala hysteri som kan uppstå då ett helt rum av kroppar skriker halsen ur led på en och samma gång.

Avsikten med filmen – i alla fall enligt pressmaterialet, har i huvudsak varit att skildra den oerhörda kopplingen mellan Eilish och hennes fans. Som alltid är det rörande att se hur konst kan lyfta upp, trösta och stödja människor genom livet och deras svåraste stunder. Men detta är ingen unik företeelse vad gäller Billie Eilish och Cameron gör ett genuint torftigt jobb med att demonstrera vad som skiljer Eilish från så många andra artister som avgudas. Och allt som inte har med konserten att göra – där Eilish insats skiner med sin osannolika energi, är segment innehållandes intervjuer och bakom kulissen-material är ytligt och ger inget som helst mervärde. Eilish är som bekant inte blyg med att uttrycka sitt missnöje kring moderna och absurda feminina ideal eller sitt starka stöd för marginaliserade grupper. Detta berörs snabbt och integreras överhuvdtaget inte vad gäller att visa kopplingar mellan dessa ståndpunkter och den unika relationen till fansen.

Men att ifrågasätta saker som förlorade möjligheter att gräva djupare i ämnen som idoldyrkan eller att ifrågasätta att filmen inte är vidare visuellt slående är i detta – rätt unika fall, irrelevant. Detta är en film riktad till de fans som sover utanför arenan i dagar, de som står längst fram vid kravallstaketet och som åker land och rike runt för att se varenda show. Och vad gäller att uppfylla drömmen om att uppleva favoritstunderna från den gångna turnén, känna publikens puls och den frenetiska stämningen råder det inget tvivel om att målet uppnåtts. Från ett objektiv, torrt och ytterst tråkigt perspektiv är Billie Eilish: Hit Me Hard and Soft – The Tour som konsertfilm betraktat, ytterst standardiserad och inte det minsta märkvärdig, men vad gäller att ge fansen allt de vill ha är den närmast fulländad, ett faktum som bara är att applådera alla som löst biobiljetter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Iron Maiden Burning Ambition – en duglig sammanfattning

7 maj, 2026 by Elis Holmström

Iron Maiden Burning Ambition

Iron Maiden Burning Ambition
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Malcolm Venville

Efter att ha firat femtio år som band med en kritikerrosad och välbesökt världsturné i fjol vill Iron Maiden och regissören Malcolm Venville hålla liv i den stora uppvaktningen med en dokumentärfilm. En film menad att summera karriären kring det som tveklöst kan kallas världens mest inflytelserika Heavy Metal-band. Då band eller artister av den magnitud som Iron Maiden tillhör skall presenteras och analyseras skapas automatiska problem som är lika givna som pepparkakor i december. Dokumentärmakarna tvingas ta ställning till hur tillgänglig filmen skall vara. Är det endast avsett som en sorts inskränkt djupdykning, där rena anekdoter och triviala ting diskuteras som gör kalenderbitare hysteriska? Eller är det en mer generell historia som på ett tillgängligt sätt skapar en film som alla kan se, inte bara de med förmågan att diskutera varenda iteration av bandets älskade monstermaskot Eddie.

Mycket tidigt står det klart att detta är en film av den mer allmänna och välkomnande sorten. Det är i mångt och mycket en rak sammanfattning av den oerhörda karriären som bandet haft och de diverse seismiska skiftena i form av oanade avhopp, intern dramatik och bandmedlemmars medicinska svårigheter. Allting presenteras i samma format som populariserades av Asif Kapadia med den hyllade dokumentären om Ayrton Senna. Detta innebär att flertalet av intervjuobjekten – i detta fall bandmedlemmarna, bara förekommer i arkivmaterial och inte i faktiska intervjusituationer.

Allting är ytterst funktionellt men samtidigt aningen för förutsägbart, för att inte säga välbekant. Både vad gäller formen men också hur allting avhandlas – alltför snabbt och utan vidare eftertryck. Iron Maiden har fans – som undertecknad, men också de som mer eller mindre gjort bandet till en form av religon. Båda sorterna har med största sannolikhet stött på de mycket solida dokumentärer kallade The History Of Iron Maiden som – generöst nog, finns att se på bandets YouTube-kanal. Dessa har behandlat mycket av det som presenteras här, då mer ingående. Dessa innehåller också betydligt mer intressanta detaljer kring diverse skeenden, däribland det hysteriska sökandet efter gitarrister i bandets tidiga år.

Här blir allt istället komprimerat och ytligt för att tillfredsställa även de som endast har ett lättsamt intresse för bandet. Det saknas också vettiga djupdykningar i flera av de mest älskade spåren. Sättet bandet nyttjat komplexa kompositioner och evighetslånga musikaliska passager berörs snabbt men då är det ytterst kort och utan någon intressant analys. Den monumentala plattan The Number Of The Beast figurerar bara flyktigt och då faller fokus i huvudsak på de religösa protesterna i USA. Och sådär fortsätter det, händelser som borde ha fått marinera och få sin tid i rampljuset avpolletteras snabbt och stramt. Däribland otroligt allvarliga incidenter som sångaren Bruce Dickinsons cancer eller Nicko McBrains stroke – som innebar att de inte längre spelar live med bandet, figurerar snabbt och blir inte traumatiska kriser utan temporära fartgupp.

Speltiden på knappt två timmar är också alltför lite för ett band med en sådan historik som Iron Maiden. Att resultatet blir aningen korthugget är därmed väntat, men det ursäktar inte att stora sektioner ägnas åt fullkomligt ointressanta utläggningar från diverse fans kring musikens betydelse för dem. Utsagor som utan tvekan har en plats men som endast borde vara en ackompanjerande krydda, inte bärande balkar för filmen.

De som var på plats förra året – i det som numera kallas 3Arena, kunde då se ett band som trots femtio år – och utan Nicko McBrain, underströk varför de har fångat, begeistrat och briljerat under sin långa karriär. Det var en otroligt stark påminnelse gällande bandets musikaliska briljans och deras otroliga styrka vad gäller att framföra sitt material inför en hungrande och energisk publik. Burning Ambition blir istället bara en sorts duglig sammanfattning, en acceptabel men helt färglös snabbgenomgång kring ett band vars relevans, musik och eskapader förtjänar mer än drygt 100 minuters speltid.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Sida 52
  • Sida 53
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in