• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension: Rick Astley rickrollar Gröna Lund – och alla älskar det

21 maj, 2026 by Thomas Johansson

Rick Astley Gröna Lunds stora scen, Betyg: 4 (5)

Rick Astley på Gröna Lunds stora scen Foto: Thomas Johansson

Det finns artister som rider på nostalgi, och så finns Rick Astley som snarare verkar ha slutit fred med den. På Gröna Lunds stora scen blir det tydligt redan från första minuten att han inte längre försöker fly från sitt 80-tal. Han omfamnar det, skrattar åt det och använder det som bränsle till en show som är betydligt bättre än någon egentligen har rätt att förvänta sig av mannen bakom världens mest berömda internetmeme.

För det är lätt att glömma att Astley faktiskt kan sjunga. Rösten – den där djupa soulbaritonen som förbryllade världen redan 1987 – har snarare blivit rikare med åren. På Gröna Lund låter han stundtals som en blandning av pubrockare, soulcrooner och dansbandskung på semester i Manchester. Första konserten på 37 år i Stockholm.

Publiken vet förstås varför de är där. När synthslingorna till “Together Forever” drar igång förvandlas området framför stora scenen till ett kollektivt 80-talsgolv. Folk som förmodligen inte dansat sedan pandemin börjar plötsligt studsa runt med plastöl i händerna som om det vore skoldisco igen. Astley själv verkar genuint road av hela situationen. Han småskämtar konstant mellan låtarna, driver med sin egen historia och har den där självdistanserade brittiska charmen som gör att även de mest corny partierna fungerar. Han ser en tröja med bandet Sabaton i publiken, och han försöker ta några death metal-riff. Går inget vidare men det spelar ingen roll. Killarna som får sina gamla LP-skivor hoppar högt av glädje. Det här är en mysig kväll helt enkelt.

Bandet är dessutom ovanligt generöst för den här typen av nostalgipaket. Nio personer på scen ger konserten ett fylligt och levande sound där både blås, körer och gitarrer får ta plats utan att det känns överlastat. Körsångarna får dessutom egna ögonblick i rampljuset, inte minst under Rayes “Where Is My Husband?” där Rick Astley sätter sig bakom trummorna och låter låten växa till något betydligt souligare än originalet.

Senare under kvällen återvänder han till trummorna igen, denna gång för ett smått absurt men väldigt underhållande “Highway to Hell”. Det är lite den typen av kväll det här är: ingen verkar särskilt upptagen av trovärdighet, bara av att publiken ska ha roligt.

Och ja, det är bitvis väldigt corny. Ibland känns konserten som en blandning mellan firmafest, allsångskväll och Las Vegas-revy. Men det finns också något märkligt varmt i det hela. Astley försöker aldrig vara coolare än han är. Tvärtom bygger hela kvällen på att han vet exakt vem publiken kommit för att se.

Låtar som “Dance” och “Angels on My Side” får nästan arenarockig tyngd live, medan de gamla hitsen pumpas upp med mer gitarrer och funk än på originalinspelningarna. Det blir ibland lite spretigt när han hoppar mellan soul, gospel, pop och rockcovers, men energin dippar egentligen aldrig.

Tillbaka till Gröna Lunds märkliga vana att ställa tält framför storbildsskärmarna också. Det blir rätt meningslöst att ens ha videoproduktion när stora delar av publiken ändå inte ser skärmarna ordentligt. Synd, för bandet och showen förtjänar faktiskt att synas.

Och sedan kommer förstås den. “Never Gonna Give You Up”. Låten som gått från listetta till internetskämt till någon sorts generationsöverskridande kulturarv. Det spelar ingen roll hur ironiskt någon en gång förhöll sig till den – när refrängen väl kommer sjunger precis alla med. Tonåringar som känner låten från memes, 50-plussare som minns den från Trackslistan och barnfamiljer som bara drogs med av stämningen. Gröna Lund blir fullständigt rickrollat och älskar varje sekund av det.

Det mest imponerande är kanske ändå att Astley lyckas få hela kvällen att kännas så opretentiös. Inga gigantiska scenidéer, inga pompösa pretentioner, bara en artist som överlevt både musikindustrin och internet och nu verkar ha roligare än någonsin.

Överlag: en jättetrevlig kväll.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Miroirs nr 3 – En båt på oceanen

21 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Miroirs nr 3 - En båt på oceanen

Miroirs nr 3 – En båt på oceanen
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 maj 2026
Regi Christian Petzold

Vackert och begrundande kring hur människor hanterar sorg. Lite mystisk och upplagd som en slags deckargåta. Frågan borrar sig djupt in i oss och vi undrar: Vad är det som familjen döljer? Ett råd från mig: Se till att inte veta för mycket innan du ser filmen.

Laura är en ung kvinna. Rollen spelas träffsäkert av Paula Beer som förmedlar mycket under ytan. Hon går på en av de finaste musikhögskolorna i Berlin och bor tillsammans med sin pojkvän. Det är något med Laura. Hon verkar deprimerad eller väldigt uttråkad, ledsen. Hennes pojkvän försöker få henne att berätta vad som tynger henne men han får inget svar på sin fråga. Under en helg på landet råkar de ut för en svår bilolycka. Mirakulöst över Laura medan pojkvännen dör. Betty, en medelålders kvinna, bor några hundra meter från olycksplatsen och är först på plats. Hon springer dig och ringer efter ambulans.

Laura behöver bara plåstras om lite och vila några dagar. Hon vill inte göra det på sjukhuset och frågar om hon får bo den tiden hos Betty istället. Betty accepterar och tar hand om henne omsorgsfullt och vänligt. Efter ett tag från Laura träffa Bettys man Bettys man Richard och sonen Max, som båda bor på annat ställe. Sonen är en ung, vuxen man som liksom sin pappa är hantverkare. Betty bjuder in dem på en middag där de får träffa Laura. Det är något som inte riktigt stämmer. Pappan och sonen betraktar både Betty och Laura med misstänksamhet. Något bubblar under ytan. Det blir som en kriminalgåta eller thriller där vi som betraktare vill veta vad det är som ligger i botten. Varför är Richard och Max så misstänksamma?

En av de viktiga pelarna som gör att filmen håller är de duktiga skådespelarna. Paula Beer som Laura har jag redan nämnt. Men minst lika viktiga för att filmen ska fungera är Barbara Auer som Betty, Matthias Brandt som Richard och Enno Trebs som Max. De två männen gestaltar så bra dessa två jordnära, hantverkare som helt klart har ett tungt bagage, något har sårat dem och gjort dem rädda för att välkomna Laura.

Filmens styrka är att den inte berättar allting och inte är alltför tydlig. Samtidigt lämnar den mig med många frågor, som jag inte vet om jag är nöjd med att ha fått i mitt knä. Framför allt handlar mina funderingar efter filmen om Laura. Det var ändå hon som ville stanna hos Betty under sin konvalescens. Det var inte Betty som bad henne att stanna.

Filmens styrka är samtidigt dess svaghet. Den svaga länken är Lauras historia. Hennes förflutna och hennes beteende hänger i luften och det känns till och med som att hon är en elak person som bara tar emot omsorg och tillit men inte vill ge något tillbaka, både från sin tid med sin pojkvän och sin tid med Bettys familj. Delar av hennes beteende är dunkelt och svårt att begripa.

Filmen är välgjord men når inte riktigt till högre nivå. Den känns inte helt klar. Men den berättar samtidigt något viktigt om att leva med sorg och hur viktigt det är med relationer. Att det viktiga för att gå vidare vid stor saknad är att ha relationer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension: Beatles utan nerv, djup eller riktning

19 maj, 2026 by Thomas Johansson

Viktor Norën och Björn Dixgård sjunger Beatles kärlekssånger – Betyg 2 (5)

Viktor Norén och Björn Dixgård i tältet på Gärdet Foto: Thomas Johansson

Det finns en särskild risk med att ge sig på The Beatles kärlekssånger. De är så välskrivna, så melodiskt finurliga och känslomässigt precisa att minsta förenkling snabbt gör dem platta. Och det är tyvärr exakt vad som händer när Björn Dixgård och Viktor Norén tar sig an materialet.

Det är första kvällen av tre i det stora tältet på Gärdet, men arrangemanget känns märkligt ofärdigt redan innan konserten börjat. Publiken driver runt mellan stolsraderna och försöker förstå var platserna egentligen finns. Personal pekar åt olika håll och många verkar mest chansgå fram i halvmörkret.

Själva tältet hjälper inte direkt till. Ljuset är så dunkelt att de många små nivåskillnaderna i golvet blir svåra att upptäcka. Innan konserten ens startat syns flera personer snubbla, och åtminstone två faller ordentligt på vägen mellan raderna. Det skapar en lätt rörig stämning som aldrig riktigt försvinner, som om hela kvällen befinner sig i ett slags tillfälligt mellanläge där varken lokal eller produktion hunnit sätta sig ännu.

Det märks att de älskar låtarna. Problemet är bara att kärleken verkar riktad mot idén om Beatles snarare än mot själva musiken. Nästan varje arrangemang dras mot samma uttryck: akustiska gitarrer, storslagna känslor och ett konstant uppskruvat allsångsmanér. Resultatet blir märkligt endimensionellt.

Det som gjorde originalen speciella – harmonierna, dynamiken, de oväntade melodiska rörelserna – försvinner ofta helt. Kvar blir förenklade versioner där låtarna mest fungerar som bärare av nostalgi. Många av Beatles kärlekssånger är egentligen ganska sköra och subtila, men här pressas de in i ett uttryck som hela tiden signalerar “stor känsla”, oavsett vad låten faktiskt behöver.

Varken Dixgård eller Norén saknar karisma. De är rutinerade scenpersonligheter och publikkontakten sitter där den ska. Men det räcker inte riktigt när tolkningarna känns så musikaliskt tillplattade. I stället för att öppna upp låtarna hittar de ofta den mest väntade vägen genom dem.

Det blir särskilt tydligt i de lugnare numren. Där originalen rymmer både tvekan och intimitet fylls varje tomrum här ut med ännu mer röst, ännu mer tyngd, ännu mer förstärkta känslor. Som om man inte riktigt litar på att låtarna klarar sig själva.

Mest liv uppstår egentligen först när konserten för en stund lämnar Beatles helt och hållet. När Yesterday långsamt glider över i Strövtåg i hembygden händer något som resten av kvällen saknat. Plötsligt finns där både nerv och självklarhet. Viktor Norén presenterar låten som Björn Dixgårds egen “Yesterday”, och kanske ligger det något i det. För först där, i musiken som faktiskt känns nära artisterna själva, försvinner den där påklistrade vördnaden och konserten börjar andas på riktigt. Och sen var konserten över.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Star Wars: The Mandalorian and Grogu – underhållning, spänning, gulligt och en riktig storfilm

19 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Star Wars: The Mandalorian and Grogu

Star Wars: The Mandalorian and Grogu
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 maj 2026
Regi Jon Favreau

När Mandalorian nu får göra entré på bioduken är det storslaget och det går inte att slita sig, jag sitter som fängslad framför bioduken och bara suger in handlingen som av och till är typisk Star Wars-action men också med scener där vi får känna relationerna mellan framför allt Mandalorian och hans skyddsling Grogu men också en del annan vänskap som finns och fördjupas eller växer fram. En äventyrsfilm med både det som är spännande från Star Wars men också det mer mjuka och relationsbaserade som fängslar alla fans av Mandalorian.

På streaming finns säsonger av Mandalorian. Och att den gjort stor succé råder det ingen tvekan om. Likaså är det uppenbart att Star Wars är en av de mest älskade filmserierna. Serien av Star Wars-filmer har också fått både ett antal uppföljande filmer och ett antal spinoff-tv-serier. Av alla dessa uppföljare är nog Mandalorian den mest älskade. Mandalorian har på sätt och vis blivit ett eget varumärke och är på så sätt en äkta och mycket lyckad spinoff: Spin-off: Filmer som utspelar sig i samma universum men som inte är direkta fortsättningar på huvudberättelsen.

Denna film med Mandalorian och Grogu fungerar lika bra att se för den som sett alla tre säsongerna av tv-serien som för den som inte sett en enda avsnitt. Handlingen i filmen utspelar sig vid tiden efter att det onda Imperiet har fallit, men kejserliga krigsherrar är fortfarande utspridda över galaxen. Den nyfödda Nya Republiken arbetar för att skydda allt Rebellalliansen kämpade för och har tagit hjälp av den legendariska mandaloriska prisjägaren Din Djarin och hans lärling Grogu.

Det är slående hur väl filmen speglar vår tid, fast handlingen utspelas i en fantasivärld i rymden. Imperiet kämpar för att ta tillbaka makten och i filmens inledning för vi se en av dess ledande karaktärer tala inför några underlydande som står på Imperiets sida. Han påpekar att sedan Imperiet fallit har det blivit mycket rörigare i det stora universumet. En del varelser vill ha tillbaka Imperiet ordning och reda, menar han. Det är väl åsikter som vi kan höra idag också som anledning till att människor flockas kring såväl höger- som vänsterextremism. När en diktatur faller kan det öppna för giriga oligarker som det gjorde efter Sovjetunionens fall, till exempel.

Mandalorien, Din Djarin, spelas av Pedro Pascal, som gör sin roll perfekt. Den rollen gav Pedro Pascal skjuts ut i filmvärlden och hans syns numer i många andra stora roller. Sverige har en duktig representant i filmteamet i Ludwig Göransson som skapat musiken, som är en av de pelare som gör denna films storhet. Star Wars: The Mandalorian and Grogu kommer med stor säkerhet att locka en stor publik och både de Star Wars-fans som Mandalorians supportrar kommer att bli nöjda, liksom alla som älskar lilla Jedi-babyn Grogu. Det är underhållning, spänning, gulligt och en riktig storfilm, som vi behöver ibland. Samtidigt finns det en underliggande mening som berättar något om mänskligheten utan att direkt skriva oss det på näsan.

Star Wars: The Mandalorian and Grogu

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Mandalorian, Pedro Pascal, Star Wars

Oanständigt hotfullt förhållande belyst inifrån – Den gröna jättekvinnan i gästspel på Redbergsteatern

19 maj, 2026 by Mats Hallberg

föreställningsfoton Denis Romanovski

Manus & regi: Vera Berzak (översättning från engelska: Björn Sandmark)

Ljud: Yosef Madar

I rollerna: Julia Sporre, Magnus Hulth och Hanna Ekberg

Röstskådespelare: Elin Wikström och Dennis Romanovski

Detta gästspel som ägde rum 13 maj hade sin urpremiär i Malmö och spelades därefter i Stockholm. Redbergsteatern drivs av Studieförbundet Vuxenskolan och är hemvist för nationella minoriteter, om jag korrekt uppfattade vad presentatören meddelade. Det var några år sedan jag var här. Läktaren (58 platser) var självfallet fullsatt. För egen del finns en förhistoria, då jag var inbjuden till en dramatiserad läsning av pjäsen på Stadsteatern, med efterföljande samtal mellan den i Göteborg boende dramatikern Vera Berzak och nyligen avgående vd:n Björn Sandmark. Har för mig att publiksiffran den gången uppgick till cirka hundrafemtio personer, varför man får hoppas att fler föreställningar kommer att erbjudas.

Minns jag rätt fick jag upp ögonen för dramatikern, regissören och performanceartisten genom musikern Ida Gillner. De har samarbetat i ett par uppsättningar. Sedan pandemin har jag recenserat absurda Stolarna (regi) och Berzaks tre senaste verk, nämligen Dagar i Warszawa, Alla vindar är stilla och Moderslinjer vilka getts på olika teatrar i Göteborg. Dramatikern uppehåller sig vid att lyfta fram judisk identitet, inte minst situationen för det judiska folket i såväl nutid som i historisk spegling. Berzak är född i Ryssland, uppväxt och teaterutbildad i Israel och hamnade i Sverige som In Residence-verksam teaterprofil och blev kvar här då hon bildat familj.

I Den Gröna jättekvinnan skildras utifrån egna och andras erfarenheter vad det innebär att vara judinna i Sverige efter massakern 7/10. Till saken hör att hon skrivit ett par texter om terrorgruppen Hamas metoder, kompromisslöst våld/ terror grundat i oförsonligt hat. Dessutom vågade hon bete sig oerhört modigt och tog initiativ till en motdemonstration alldeles bredvid Palestinaaktivisters tältläger i Göteborg, en långvarig lagvidrig ockupation som i praktiken stöddes eller fick klartecken av Polisen, lokala styret och Universitets ledning. Obegripligt att så skede. Och när Vera förenad med några hundra på årsdagen av massakern i höstas i Vasaparken , tände ljus och sjöng till åminnelse av kvinnliga offer – våldtagna, dräpta, torterade, tillfångatagna – (rapport om ofattbara vidrigheter har nyligen publicerats), skändades minnesceremonin av en aktivist-pöbel som passade på när Polisen lämnat platsen. Om händelsen berättas det i samtalet efter dramatiserade läsningen på Studion och i den redogörelse Vera fick publicerad i GP.

Ingen konflikt, inget krig, har sedan det bröt ut varit lika infekterat och uppblåst i media som det mellan Hamas och israeliska regeringen. Är lönlöst att debattera med fanatiker. Sådana som ägnar sig åt att vifta med Hamas eller Hizbollah-flaggor, gör dockor föreställande regeringsföreträdare som halshugger barn och sprider hat och rädsla mot demokratier i Väst. Vi har tvingats vänja oss vid Islamovänsterns aggressiva dominansbeteende och skanderande om folkmord och ”Global intifada”. Demagogin i ”from the river to the sea”, har blivit ett normaliserat inslag i våra största städer. Media och kulturkretsar (inklusive en mängd humanitära organisationer) har okritiskt backat upp en uppviglande rörelse. Vårt samhälle kan bara hoppas att vi skonas från dåd liknande det i Manchester. Ann- Sofie Hermansson befarade i seminarium från Bokmässan (finns på Youtube) att motsvarande dåd skulle ske hos oss. Föga förvånande har här både Folkteatern och Stadsteatern arrangerat pro-palestinska programpunkter.

Jag saknar egentligen tillräcklig kunskap för att uttala mig utifrån historisk bakgrund Har läst om judiskt liv och tänkande i ett antal romaner av amerikanska författare, roats av den svarta humorn på film och stand up. Undra förresten hur många av judisk börd som tilldelats Nobelpris? Men inriktningen, som jag tror uppkom på prestige-universitet i USA, ”queers for Palestine” är ju logiskt sett ett-hål-i-huvudet-agiterande. Och genomför aldrig SIDA och andra biståndsorganisationer runt om i världen någon utvärdering av de miljarder som ämnats för demokrati och fattigdomsbekämpning i Palestina? Att antisemitismen sedan det makabra firandet av massakern 7/10, eskalerat med många hundra procent i Sverige går inte att komma runt. Lidandet i Gaza ska inte förnekas. Men hur gränser ständigt skjuts fram i Sverige och drastiskt ökat otryggheten för judar, är upprinnelsen till Den gröna jättekvinnan. Vill skjuta in att i skrivande stund pågår debatt i Sveriges Riksdag där det ifrågasätts, varför moskéer vilka sprider antidemokratiska budskap och agg gentemot judar ges statliga medel för sin destruktiva retorik.

I pjäsen vars längd uppgår till cirka en timme möter vi en välbärgad familj som företar flera resor. Maya spelad av Julia Sporre – en aktris med filmstjärnestatus – har trivts med att bo både i Sverige och Israel där hennes föräldrar lever. Hon känner sig trängd här på grund av akut förvärrade villkor och månar om sin dotterns framtid, hon som i första scenen klagar på magont när hon hämtas från skolan. Men att bosätta sig i Israel så länge kriget pågår är inte realistiskt, vilket hon inser. Lite osäker. men kronologin tycktes en smula uppbruten. Dottern verkade något yngre när familjen tillbringar en weekend i Paris och går på Disneyland. Mayas tillgivna man är en välavlönad terapeut som i en av få humoristiska repliker skojar med skråets retorik, som vore makan en patient. Han hjälper också sin fru med översättning av artiklar. Konversationer telefonledes med föräldrarna förekommer ofta. Pratas i mobilen med de engagerade föräldrarna och morfar. Deras repliker levereras av Elin Wikström och Denis Romanovski. Familjen hälsar också på Mayas föräldrar vilka i sin tur planerar för att besöka dotterns familj.

Energiska Maya har många bollar i luften, bara en tidsfråga innan hon går in i väggen. Respit från stress över svåra beslut och information som sipprar fram om Hamas grymheter är dels nöjesresorna, dels yoga. En annan motvikt till tunga ämnet är Eurovision, vars ståhej i Wien lägligt nog gick av stapeln samma vecka som gästspelet. Vårt bidrags sångerska var som bekant inte det minsta insatt, vilket inte hindrade henne från att plocka poäng på att kampanja mot Israels medverkan. Har gått ett antal dygn sedan jag såg gästspelet och kom mig inte för att anteckna. Detta var hågkomster vilka kan fyllas på med tankegångar manus bygger på. I flyern om Den gröna jättekvinnan betonas hur farligt det känns att visa sin judiska tro efter krigsutbrottet. Dock, att lära nästa generation att dölja sin identitet tar emot. När omständigheterna är så komplexa, hur välja det minst dåliga alternativet? Så långt intrigen.

Jag håller ett par andra av recenserade verk från samma källa snäppet högre. Men graden av angelägenhet är maximal. Också som utomstående kan man utan svårighet sätta sig in i familjemedlemmarnas respektive öden. Pappan som en stabilt nav i bakgrunden, en lugnande och flexibel kraft beredd att ställa upp för de han älskar. Någon enstaka gång känner han sig föranledd att konfrontera sin käresta. Men Maya kan skatta sig lycklig. Som framgått är pjäsen primärt inte något idédrama.

Vad beträffar scenografin är det frågan om ett lågbudget-projekt. Stolar symboliserar säten i bil eller flygplan. Mammans stora cirkelformade väska förvandlas i några scener till ratt. I denna fullkomligt förödande konflikt där hatet är själva drivkraften finns ingen vinnande sida. Eftersom dilemmat i Den gröna jättekvinnan baseras på verkligheten, saknas förutsättningar för ett lyckligt slut. Med tanke på vilka som blivit borgmästare i New York och London har otryggheten för judiska församlingar ökat skrämmande även där. Jag som alltid opponerat mot hyckleri efterlyser förnuftets röster.

Trots utförlig text har en avgörande komponent lyst med sin frånvaro. Syftar förstås på skådespelarna och deras insatser. Hanna Ekberg som i fjol examinerades från Teaterhögskolan i Malmö och ingår i en improvisationsgrupp, ikläder sig utan trovärdighetsproblem rollen som entusiastisk sex-sju åring vars magont ändå gör sig gällande emellanåt. Publiken får fylla i i vilken utsträckning barnet påverkats av bemötande och föräldrarnas oro. Magnus Hulth har jag sett på Backa och han känns igen från Hundarna i SVT. Här får han sätta tänderna i en delvis otacksam roll, eftersom han agerar i bakvattnet av Mayas energi och vånda. Definitivt en berömvärd prestation om att ha gift in sig i en främmande kultur.

Julia Sporre är magnifik i sitt gestaltande av en kvinna nästan ständigt på språng, fast förvissad om sitt arv, sin förankring. Regissören har lyckligtvis säkerställt att överspel undviks, annars en överhängande fara. Även om Berzak dementerat vill man läsa in att Sporre porträtterar ett slags alter ego till dramatikern. Som sagt en otroligt viktig och välspelad pjäs som gärna hade fått kompletteras av en akt till.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in