Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

I mästerlig monolog pendlas mellan rättfärdigande och rannsakande – Djävulens advokat i gästspel på Trixter

by

affischfoton Ludwig Jerkander

Manus: Rasmus Dahlstedt

Regi: Peter Oskarsson

Scenografi: Lars-Erik Hedendahl

Foto och ljus: Mårten Levin

På scen: Rasmus Dahlstedt

Inspelade röster: Inger Hayman (domstolshandläggare) och Joakim Lindberg (kriminalreporter)

Premiär på Aliasteatern i Stockholm 2024

På turné i Riksteaterns regi: Teater Trixter i Göteborg 23/10 2025

Jag upptäckte stockholmaren Rasmus Dahlstedt genom sociala medier. Vi har mötts IRL två gånger – bokrelease på Eggers och i samband med uppläsning på Bokmässan. Han som examinerats från Teaterhögskolan i Göteborg presenterar sig på allitterationsvis som skådespelare, skribent och spektakelmakare med tillägget programledare för Antipodden (där många oväntade viktiga röster får komma till tals). Att han dessutom är en uppskattad uttolkare av svensk sånglyrik, skrivit biografi över tonsättaren Fredrik Sixten samt skildrat samhällsproblem i dokumentärer visar på mångsidigheten. 2018 gestaltade han Wiki Leaks-grundaren Julian Assange i en tillskruvad politisk satir signerad Jens Ganman.

Frilansaren odlar framgångsrikt en satirisk ådra – figuren i Söders hjältar rekommenderas eftersom den driver hejdlöst med rättrogna woke-människor -kan inte låta bli att rota i varbölder i samhället. Han vågar vara obekväm, vill ge motbilder och utmana med andra perspektiv även om det kan få konsekvenser. Talande att jag inte kunnat hitta recensioner från landets ledande teaterrecensenter av monologen på turné, snacka om underbetyg för kritikerkåren. På samma gång som han kan vara brännande aktuell på scen, i vad han publicerar (ofta med ironisk twist) och i sina böcker på vers; har Dahlstedt en dragning till det teatraliska parat med en förkärlek till och kunskap om klassisk bildning. Odysséen och Illiaden har lästs in som ljudbok. I Djävulens advokat anspelas på Oidipus-myten, Shakespeare och citeras ur Bibeln. Denne reslige man i medelåldern har således osedvanligt många strängar på sin lyra, blickar tillbaka i historien för att i andra projekt nagelfara nutida dysfunktionella fenomen.

I likhet med diktsamlingen Hemmahörande som finns i min ägo utgår Djävulens advokat från ett av de lika brutala som meningslösa mord som Sverige marinerats i. Monologen kanaliserar sorgen, frustrationen och ilskan som Dahlstedt behandlade i en text, efter att ha suttit på rättegång mot den sjuttonåring ute på uppdrag som på gym skjuter ihjäl en vän till Dahlstedt när vännen försöker avstyra en planerad avrättning. Där och då i rättssalen på Kungsholmen väcks frågor om stjärnadvokatens moral och de intressekonflikter som uppstår, eller rimligen borde uppstå.

Rollen att företräda sina klienter och med retoriska knep kunna maximera innebörden av ”bortom rimligt tvivel” ges sinnrika analogier. Kan uppsåt styrkas? Advokat Bo Wenander håller sin monolog för oss som om vi vore en jury i USA. Hans förehavanden skulle i så fall ha utretts, lett till åtal för korruption. I själva verket speglas timmen före domstolsförhandling då juristen befinner sig på sitt kontor i närheten, är för uppe i varv för att äta lunch. Hans mamma uppmuntrade valet av bana medan pappa ville att hans vältalige son skulle läsa till präst. Själv närde Wenander skådespelardrömmar. Och åtskilliga metaforiska likheter mellan skådespeleri och att vara advokat görs. Wenander menar att båda agerar på en scen. Båda har ett inrepeterat manus att förhålla sig till som de ska göra intryck med kan man lägga till. Mannen med omnipotent utstrålning manifesterad med blanka skor, hängslen, manschettknappar, dyr klocka och backslick ser sig som samhällsbärare, någon som ska väcka sympati med en alternativ verklighet, medan välgörare ser honom som en advokaternas kirurg.

Dahlstedts dräpande satiriska ådra letar sig in här och var in i manus, moment av förhöjd realism. Hans begeistrade viftande med mordvapnet är ett exempel, liksom stora sedelbuntar tillhanda i kuvert. Snittblommor är en annan femma. Och i sitt sista telefonsamtal med den unge klienten inför avgörandet, ges råd om klädsel och ton. Uppmaningen undvik sarkasmer känns förvisso föga trovärdig. Vet tonåringar på glid ens vad ordet betyder? Hur Wenander exponerar sin kunskap om och utövande av konst i olika former tillhör också förhöjningen, även om det funnits fler som Henning Sjöström. Vermeer förekommer liksom romanen Brott och straff. Slås fast att sanningen är kontextuell, inte universell! Monologens extra lager blir som ett showcase över förmågor och intresse hos upphovsmannen, som underhållande utvikningar. Det sjungs diktrader av bland andra Dan Andersson och Birger Sjöberg. Är dessa roande inslag egna påhitt eller har de föreslagits av regissören? Vad gäller att välja citat ur lagtexter och redovisa utgången i spektakulära fall har juridiskt sakkunnig person bistått.

foto Jan Sjöö

Låter namnet Peter Oskarsson bekant? Kan meddela att det mycket riktigt är den berömde teaterauktoriteten vars delaktighet i framgången ska framhävas. Samarbetet med skådespelaren, tillika manusförfattaren, tycks fungerat utmärkt. Vidare bidrar omsorgsfullt gjord scenografi till den lyckade helheten, visar oss den lärde juristens arbetsrum. Veteranen Inger Hayman som jag såg i I sista minuten ( tror det blev Carin Mannheimers sista uppsättning) medverkar med inspelad röst med strikta tidsangivelser. Och det allra mesta av rekvisitan relateras det till i manus.

Medveten om att jag tenderar att ägna mig för lite åt själva prestationen på scen- Är synnerligen befogat att strö beröm över skådespeleriet. Tonfall, diktion, gester, mimik, pauser, moderering av rösten, motorik, blickar med mera. Allt sitter perfekt. Sammantaget formar alla ingredienser den splittrade gestalt som breder ut sig, redogör för läget utifrån sin position. En fängslande uppvisning vars snillrika agerande kryddas med recitation och snuttar ur den vokala repertoar som ljuvligt behärskas. Vi betraktar en person troligen på väg att krackelera, men som ändå verkar håller uppe fasaden trots att han inte tror att rättvisa finns. Hans paroll är att anpassa terrängen till kartan.

Första ifrågasättandet av vunna mål, det aktuella fallet och de avsevärda summor som kan debiteras uppstår abrupt. Men kritiken mot egna agerandet återkommer i omgångar när fotot på offret studeras, när han får veta att inte bara änkan utan också barnen kommer vara med i domstolen. Han är på väg att ta in tanken på upprättelse, de anhöriga och offrens värdighet. Och den skrupulösa cynismen erkänns! Såväl affisch som titel indikerar förfallet. Löken skalas. Och i uppgörelsen med sig själv blir domen stenhård. Han är fake! Men argumenten för att fortsätta i en lönsam bransch läggs bokstavligen i fru Justitias andra vågskål. Någon kanske anser att jag spoilat för mycket, men ledtrådarna finns tydligt utlagda också i programbladet som ger nyttig bakgrund.

Uppsättningen gav som synes upphov till många tankar. Spelfilmer, skönlitteratur och scenkonst om uppmärksammade rättsfall engagerar. Har inte än läst Lasse Wierup, däremot Fredrik Kärrholm, Johanna Bäckström Lerneby, Renzo Aneröd och Jonas Trolle. Har sett ett antal dramatiserade monologer varav somliga recenserats. Djävulens advokat tillhör det absoluta toppskiktet. I samarbete med mycket erfaren regissör har Dahlstedt gjort bruk av sin espri, gestaltande förmåga och vrede över över hur lagen tillämpas på ett alldeles lysande vis. Sist men inte minst ska påpekas att Dahlstedt är en fena på spetsfundiga tvetydigheter, även om budskapet i den skarpa monologen inte kan missförstås.

Förledd: charm och mognad

by

Titel: Förledd 

Författare: Elin Olausson

Utgivningsdatum: 2025-08-26

Förlag: Ravenheart förlag

ISBN: 9789198915815

Förledd – den andra delen i Elin Olaussons Bruket-trilogi är överlag skarpare skriven än den första delen, Gnistregn. Det finns fortfarande vissa bitar i boken som skulle kunna förbättras, men generellt har kvalitén på Olaussons skildringar förbättrats. Olausson verkar mer bekväm med sin egen stil, i jämförelse med den första boken i trilogin. Prosan i sig har trappat upp i charm. 

Mitt största problem är fortfarande dialogen, som är stel, men med tanke på att även de flesta karaktärerna i boken är socialt klumpiga går den biten att förlåta. Trots det är det vissa delar av både dialogen och de inre monologerna som framstår som en aning överdramatiska. I stort sett har dialogen dock blivit skarpare, och även med mer humor.

Den andra delen i trilogin är fortfarande mycket slowburn, vilket får mig att oroa mig en aning för att den sista delen kommer att ha för mycket handling istället. Hittills håller Olausson tempot. Det långsamma i handlingen till och med bidrar till en särskild stämning i boken. Det nordiska stilla mörkret, med mytiska väsen i skogen. Att boken är lite långsam är därför i sig inte ett problem, men det kan bli lite av ett problem i framtiden om författaren väljer att packa in mycket mer handling i den sista delen.

I likhet med Gnistregn är de blyga karaktärerna och deras relationer mycket charmiga, till och med charmigare i Förledd i jämförelse med den första boken. Som läsare blir jag mer orolig för hur det ska gå för karaktärerna. På så vis är Förledd skildringsmässigt mer spännande än Gnistregn.

En sak som kan vara värd att uppmärksamma är hur Olausson använder sig av de mytiska elementen i sina skildringar. Bruket-trilogin är nästan närmare magisk realism än fantasy. Kanske inte fullständigt, men sättet det vardagliga och det stillsamma förs ihop med myt och folktro skapar en fascinerande dynamik. Trots att folktron inte är en självklar del av miljön – vilket ändå innebär att vi inte riktigt är i magisk realism-territorium – introduceras den inte heller som någonting storslaget. Det mytiska kommer från utanför det vardagliga, men integreras så smidigt att det till slut känns helt naturligt i miljön. Det ska bli intressant att se hur författaren för ihop alla huvudkaraktärernas berättelser med det mytiska.

Kvinnorna på Weyward Cottage: Att falla nerför en trappa

by

Titel: Kvinnorna på Weyward Cottage (Weyward)

Författare: Emilia Hart

Översättare: Hanna Svensson

Utgivningsdatum: 2025-04-10

Förlag: Printz Publishing 

ISBN: 9789181050004

Jag behöver balans!

Jag planerade inte att anknyta denna recension till min senaste recension om David Nicholls Du är här där jag diskuterade hur författaren handlingsmässigt hade perfekt förhållit sig till filmkurvan, även kallad Freytags pyramid. Den boken följde filmkurvan perfekt – den här boken har motsatt problem. Jag diskuterade i recensionen hur jag hellre hade sett en film med den sortens handling. Jag vill inte läsa böcker som lika gärna kunde ha varit filmmanus, och säkert även lyckas bättre som filmmanus. Ge mig Kate Winslet i rollen som Marnie i Du är här.

Det visar sig att även denna recension riskerar att till stor del handla om kurvor, men från ett annat perspektiv. Kvinnorna på Weyward Cottage vars originaltitel är Weyward lider av ett annorlunda kurvproblem, rent känslomässigt. Handlingsmässigt händer det mycket i romanen. Mitt problem är på det emotionella planet, som i och för sig anknyter till det handlingsmässiga också.

Om Du är här hade varit bra som film, hade Kvinnorna på Weyward Cottage varit bra som en trappa man faller nerför – tekniskt sett variation, men bara neråt. Jag har svårt att acceptera detta som mysig höstläsning, trots att jag sett boken marknadsföras på just det sättet. Jag menar här inte att jag har problem med traumatiska skeenden i en handling, men när det enda som sker i en handling är trauma, mer trauma, och mer trauma – då börjar jag sakna balans och dynamik. Det finns en anledning till att jag föredrar Mysterious Skin framför Lilya 4-Ever bland filmer. Båda filmerna behandlar svår trauma i yngre personers liv, men medan Mysterious Skin ger andrum gör Lilya 4-Ever inte det.

Jag tänker inte vara teknisk här. Jag tror knappt på att det finns en perfekt kurva för hur en bokhandling ska vara. Det vet jag inte så mycket om. Dessutom tror jag inte heller att jag är fullständigt objektiv när jag säger att en handling som faller nerför en trappa är dålig. Lilya 4-Ever uppskattas av en del personer. Trots det väljer jag att påstå att denna roman saknar dynamik och balans, en dynamik och balans som till och med den oerhört traumatiska romanen Ett litet liv av Hanya Yanigahara lyckades få med i sin bok. Det finns till och med en del i boken som heter ”de lyckliga åren”. Kvinnorna på Weyward Cottage får inga lyckliga år, i generationer.

Nå, det fanns ett par ljusa stunder i romanen. Den var inte fullständigt dyster. Dessvärre räckte inte de stunderna för att denna bok skulle räcka till som mysig höstläsning. Även de delar av boken som skulle framstå som mer känsloingivande, var egentligen inte tillräckligt utforskade för att väcka någon känsla inom mig. Ett exempel är djuren som har rollen av medhjälpare (familiars) i boken. Författaren beskrev aldrig djuren tillräckligt djupt eller detaljrikt – de saknar personlighet, karaktär, någon form av närvaro. Djuren är där, men de tillför aldrig någon känsla. De kunde lika gärna ha varit lampor i någons lägenhet. De är inte mer än interiör. Inte ens traumat karaktärerna upplever är särskilt verklighetstroget. Visserligen är allting som händer i boken inte otroligt, men eftersom det är klyscha på klyscha på klyscha blir det en miss även där.

Filmrecension: Vi dör i natt

by

Vi dör i natt
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 oktober 2025
Regi Richard Holm

Det brukar sägs att allt elände anländer på en och samma gång – för att också parafrasera Halmstads största musikexport. Nästa vecka har Hemmet premiär, en svensk skräckfilm som vill placera filmer som Herediatry och The Conjuring i svensk småstadsmiljö, utan att avslöja alltför mycket är slutresultatet allt annat än imponerande…

Men även de sämsta och mest erbarmliga filmer kan känna sig stolta och hålla huvudet högt då de stirrar ned på vad Richard Holm har åstadkommit – eller orsakat, med en film så usel att jag börjar överväga om det var ett gravt misstag att bli filmintresserad för cirka tjugo år sedan. Då svensk film velat ta ut svängarna och röra sig nära amerikanska actionthrillers har det uteslutande slutat i vettlösa tragedier som – för folkhälsans skull, måste raderas ur det kollektiva medvetandet. Det är svårt att se hur filmer som exempelvis Gangster med Mikael Persbrandt i huvudrollen inte skulle göra sig utmärkt i filmvärldens motsvarighet till Kumla. Vi Dör I Natt begår dock så grova överträdelser mot filmkonsten, tittarna och teknisk utrustning som filmkameror och de arma projektorer som tvingas visa eländet att en helt ny anstalt behöver uppföras.

Att se Vi Dör I Natt får mig att ångra alla de gånger som bottenbetygen har dragits fram som ett kraftigt fördömande. Jag måste personligen be om ursäkt till några av årets bottenkandidater som The Old Guard 2, William Tell och Marked Men, alla upplevelser som orsakat djup personlig vånda, men i jämförelse med vad som erbjuds här är allt det där en härlig dag på stranden i Maldiverna.

Om Richard Holm och alla ansvariga framträder inom kort tid och bekänner att filmen är skapad som ett sjuk, sjukt skämt skulle min själsfrid kunna påbörja restaurering. Tills dess är alla former av kritik och och verbala negativa fördömande nästan menlösa. Vad vi får uppelva i knappt 90 minuter befinner sig någonstans mellan en julkalender – berövad på all sin budget, och ett retuscherat avsnitt av Macken. Faktum är att Roy och Roger bjöd på betydligt mer trovärdiga och dramatiskt djuplodande scenarion är något här. I ett försök att leka John Carpenter och Attack Mot Polisstation 13 har Holm placerat sin film i en sorts svensk motsvarighet, nämligen ett svensk snabbköp… Det är nog för att kapitulera, säga upp sig från sitt jobb och flytta ut till en bergstopp och börja filosofera kring var mänskligheten befinner sig år 2025.

Dock har valfri COOP avsevärt mer intressant interiör än något här. Detta är en arkitektonisk mardröm som varken är klaustrofobisk eller nervpirrande, den gråa betongen och butikens grundlöst värdelösa utbud av plastkrukor och plastigt dravel får hjärnhalvorna att individuellt röra sig mot öst och väst. Sedan kommer spänningsmoment som resulterar i några av årets mest ofrivilliga skratt, där Liam Neeson inte ens frammanade ett enda flin i The Naked Gun lyckas Holm åtminstone att få alla – som fortfarande är medvetande, att vända sig av skratt. Någon annan reaktion finns inte, det är en bottenlös och gränslös cirkus som Holm regisserar där alla skådespelare leker clowner och bjuder på skådespel som måste skrivas ut ur alla former av arkiv och system för att bevara deras heder. Att de personer vi får möta är lika sympatiska som skunkar med rabies gör att den redan obefintliga intressenivån försvinner likt snabbt som billig parfym i en tyfon. Det största och mest absurda skämtet sker då Gyllene Tiders klassiska När Vi Två Blir En dundrar ut, lyriken om myggbett som svider och gyllene tider är nämligen betydligt mer sofistikerad än en enda stavelse som yppas här.

Då allt skall kulminera har naturlagarna körts över med en bulldozer, slutet är så pass löjeväckande att ingenting Holm hade introducerat hade fått någon att höja ett ögonbryn. För om vi ändå är och rotar i gamla poplåtar med tveksam lyrik, varför inte låta Roger Pontare rusa in i snabbköpet med yxan i hand och en kulspruta? Inte ens den absurditeten hade skapat en reaktion då det här är morbid komik som inte ens förtjänar att betygsättas.

Unik gärning formidabelt utförd – Shades of Gil Evans med Bohuslän Big Band på Skeppet

by

22/10 2025

Skeppet i närheten av Stigbergstorget i Göteborg

Bohuslän Big Band genomför en handfull olika projekt varje säsong. På något sätt får de tiden att räcka till för dessa eftersom det finns en stor organisation och storbandets medlemmar är anställda. I höst har redan lyckade produktioner med Lars Jansson (hört en inspelning av P2 i Jazzradion) och Isabella Lundgren ägt rum.

Blev inbjuden till deras allra senaste satsning där innovative arrangören Gil Evans lanseras och då bortom de legendariska samarbetena med Miles Davis. För att uppmärksamma en digital release av ,musik inspelad 2007 som legat och ”dammat” i arkivet, arrangeras ett par konserter. Fanns inte tillgång till noter varför förtjänsten att dessa tolv kompositioner spelades in ska tillskrivas orkesterns Niclas Rydh som adapterat Gil Evans intrikata arr. Visar sig att hela tolv av medverkande musiker är med på scenen. Kan som kuriosa nämna att jag hört Gil Evans Orchestra live på North Sea Jazz Festival. Sonen Miles ledde då orkestern på grund av att hans pappa dog 1988. Ska påpekas att BBB valt att exkludera hur det ofta lät om Gil Evans från 70-talet och framåt. Slog in på ny kreativ bana när han fick upp öronen för Jimi Hendrix och syntar, ansvarade för soundtracket till stjärnspäckade Absolute Beginners, samarbetade med Jaco Pastorius, Sting och medlemmar från berömda husbandet i Saturday Night Live.

Konserten inför en skapligt stor publik är som brukligt uppdelad i två set. Hade oerhörd tur då jag kunde lyssna bekvämt tillbakalutad i en fåtölj, gladdes åt att akustiken var bättre än någonsin i förhållandevis rymliga Skeppet. Magnus Lindgrens yttrande om BBB på Stora Teatern under ett av hans samarbeten tål att upprepas: ”Bohuslän Big Band ska rankas som ett av världens sju bästa storband”. För att korrekt återge musiken från den man Rydh likställer med Ravel och ser som den främste i sitt gebit skiljer sig sättningen åt en del jämfört med den gängse för storband.

Veteranen och valthornisten Håkan Nyqvist spelar för första gången med orkestern liksom Jesper Kramer Johansen på tuba som till vardags återfinns i Göteborgs Symfoniker. Alberto Pinton mest anlitad på barytonsax, trakterar fem ytterligare instrument för att få fram särarten i Evans angenäma sound. Trumpeterna och trombonerna är därmed tre till antalet, varav trombonist Christer Olofsson alternerar på euphonium. Att gitarristen Rolf Jardemark engagerats faller sig naturligt då han var med på inspelningen, liksom Peter Janson på kontrabas och pianist Tommy Kotter. Uppräknade musiker tillhör de som i omgångar fyller vakanser eller förstärker. Joakim Rolandson i träblåssektionen turas om med Rydh att vara ciceron.

Konserten börjar på utsatt tid med två kompositioner utan introduktion. Swingbetonad del avlöser sugande blues och därefter frontar Joakim Rolandson på altsax till läckert pådrivande rytmer. I S:t Louis Blues fastnar jag för ljuvligt intro av Rolandson och Jardemarks licks. Karaktären på soundet ändras i närmast majestätiskt framskridande La Paloma, vars anslag av Kotter vid flygeln ger en extra dimension. I repertoaren ingår nästan samtliga av låtarna på albumet New Bottle Old Wine från 1958 vars solist var ingen mindre än Cannonball Adderley på altsax. Hyllningen ”till en av jazzens främsta innovatörer” görs av ett otroligt samtrimmat gäng. I ryggen har man dels inspelningen, dels tre repetitioner och man är ensamma om att lira Gil Evans inte precis lättspelade orkestreringar.

Nobody´s Heart från Gil Evans första platta som ledare har Mikael Karlsson på tenor och Tommy Kotter som solister. Och mannen vid flygeln briljerar. Före paus levereras enligt Rydh en svit från omnämnda albumet från 1958, fast av mina efterforskningar framgår att Davenport Blues hämtats från Great Jazz Standards utgiven året efter. Tonspråket under konserten är föränderligt till sin karaktär. alltid fängslande. Soundet känns igen även om just dessa tolkningar är nya för mig. Ibland är det öppna spjäll och mycket energi, ibland utvecklas klanger på ett sprött, reflekterande sätt ”smooth and safe”.

På ett förunderligt vis mixas referenser till klassiska tonsättare med swing och bluesens allvar. Kraftfullt samverkande stämmor kontra innerliga fördjupningar. Finns många lager att urskilja, liksom avancerade passager och vändningar. Kompet med feature från Peter Janson på kontrabas är aktiva. I svitens slutskede hörs en släpig sak, en avig blues av Charlie Parker. Av solister måste Samuel Olsson på trumpet framhållas särskilt jämte Alberto Pinton på baryton.

Andra set ger oss en höjdpunkt direkt i form av Barbara Song, Kurt Weil förklädd till nästan oigenkännlighet. Expert Rydh lyfter fram dess enastående harmonik och meditativa anstrykning. Linus Lindblom står för ett förnämligt solo i en fri interpretation vars laddning får mig att tänka på atmosfären på Sketches Of Spain, Gil Evans magiska samarbete med Miles. Chant Of The Weed av Don Redman frontas av Alberto Pinton på b-klarinett.

Vi serveras en mer renodlad svit, en stark trippel med olika faser som varar i ungefär en kvart. Titlarna på dessa välkända standards, tagna från huvudsakliga källan och med samma låtordning, är Lester Leaps In, Round Midnight och latin-influerade Manteca. Som bekant är upphovsmännen i turordning Lester Young, Thelonius Monk samt Dizzy Gillespie tillsammans med Gil Fuller och Babs Gonzales. Här får Linus Lindblom mycket att bestyra och imponerar. För jazzälskare blir det en ren njutning. Högtidsstunden kickar igång härligt boppigt, övergår i vackert utdragna toner med Kotter i förarsätet och kulminerar abrupt i Dizzys riviga dänga. I detta sjok urskiljs förvånande nog en vibe av Count Basie. Att tillägna sig hur stämmor sofistikerat sammantvinnas är en sann njutning.

Från The Individualism of Gil Evans (1964) kommer Concorde skriven av John Lewis vars original släpptes som titelmelodi på album av Modern Jazz Quartet nästan tio år tidigare. Berättas för oss att Evans tog arren till sin orkester och skapade den första jazzfugan. Tillgodogör mig pregnant bas-feature, batterist Göran Kroon som eldar på med full kontroll och stilfullt solo från gitarrist Rolf Jardemark. Samtliga titlar från Shades Of Gil Evans framförs. En vågade man spara till extranumret, en jazzig variant på stycke ur Tjajkovskijs Nötknäpparsviten, närmare bestämt Arab Dance. Denna lika komplexa som lyckade fusion innebar genombrottet för en ung pionjär när han befann sig i Claude Thornhills orkester 1942. Solister definitivt värda att uppmärksamma för ypperliga insatser är Håkan Nyqvist på valthorn och Martin Bjurek Svanström på klarinett. Solon tidigare under konserten på trombon av nämnde Rydh och Christer Olofsson inte att förglömma. Mycket nöjd tog sig recensenten hem via promenad och två spårvagnsresor.