• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

23 maj, 2026 by Pernilla Wiechel

Lotta Antonsson – I Am Everything.

Fotografiska, Stockholm (25 april – 29 nov 2026)

Där de perfekta tänderna förväntas blänka och blända skymtar en vass rad av små vita snäckor. Pupillerna i det unga vackra kvinnoansiktet har ersatts av organiska men nu döda material – såsom snäckskal eller ädelstenar. Förvirringen får betraktaren att ta ett steg bakåt. Blandmaterialen som bryter in i fotografiets traditionella svartvita papperskopia är diskreta men har starka symbolvärden. En ådrad träbit här, ett pärlband av snäckor där. Det är genreöverskridande men främst roar de med sin feminism, som (humoristiskt) glimmar till.

Lotta Antonsson som studerade på Konstfack i början av 90-talet säger sig bland annat vara inspirerad av surrealisterna. Hon arbetade som professor i fotografi (HDK Valand) vid Göteborgs universitet 2007 – 2016 men har idag ateljé både i Berlin och i Falkenberg. Hon var med om den omvälvande tiden då fotografiet mer övergick till att vara konstverk och lämnade sitt dokumenterande syfte. Hennes examensutställning på Konstfack hette Take it as a man och ett verk som visades på Moderna museet senare på 90-talet hade titeln This girl has inner beauty. Antonsson finns representerad vid Moderna museet, Statens Konstråd, Hasselbladsstiftelsen i Göteborg med mera. Fotografiskas utställning är lite större och omfattar både äldre och nyare verk.

Efter några varv känner jag att de övervägande svartvita verken som visar vackra kvinnors ansikten eller ofta smala välformade kroppar – både lockar men formar alla ett stilla uppror. Betraktarens vaneseende grusas subtilt, bit efter bit.

Antonsson har sagt i en intervju att hon älskar havet och stranden – och det syns att hon medvetet använder symboliken. De närvarande snäckorna, ädelstenarna, stränderna med vita skal, korallrevsbitarna väcker tankar på livets förgänglighet, naturens överhöghet, mystik och ett existentiellt allvar.

Psykoanalytiskt kan en snäcka med sin spiralform symbolisera processer som alltid rör sig i cirklar, skal kan symbolisera närhet och intimitet med inneboende behov av skydd. De många läpparna som avslöjar vassa rader av tänder skulle en psykoanalytiker tolka som ”vagina dentata” – männens skräck.

Det subtila brottet som de avvikande materialen skapar – kontrastverkan mot den milda inbjudande skönheten i kvinnomotiven – är effektivt. Först lockas betraktaren att följa sina begär, för att sedan få rygga tillbaka.

Min favorit bland verken har några år på nacken och är denna gången själva vinjettfotot till hela utställningen. I nederkanten på originalverket syns en bit strand fylld av snäckor. Det vackra men naturliga kvinnoansiktet – i 60-70-talsanda – med mörkblont hår lagom sexigt, något trassligt – har tänder som inte är att leka med. Hon lockar på håll, men biter ifrån när man kommer nära.

Tidens tand tycks inte förstöra Antonssons verk mättade av symboler. Med till synes små – men väl genomtänkta medel – överraskar hon fortfarande kvickt och lätt betraktaren.

Arkiverad under: Litteratur och konst, Recension, Scen

Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

23 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Viktlös

Viktlös
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 maj 2026
Regi Emilie Thalund

En skildring av en femtonåring som blir förälskad i en lärare. En tidlös historia som säkert många, många upplevt under sina tonår. Att bli förälskad i en karismatisk lärare känner nog många igen sig i. Denna skildring är mycket välgjord med duktiga skådespelare och vackert, stämningsfullt och naturnära foto. Filmen vann kritikerpriset FIPRESCI-award samt Sven Nykvist Cinematography Award för Bästa Foto på Göteborg Filmfestival.

Filmen utspelas på sommaren på ett hälsoläger. När jag läste om filmen i förväg fick jag uppfattningen att det handlade om upplevelser som hade med själva hälsolägret att göra, något sektliknande. Men nej, det är inte alls filmens handling. Eftersom skildringar och berättelser och för den delen också fakta och dokumentärer om sekter och/eller olika religiösa och andliga sammanslutningar är ett av mina ämnen som jag studerat en hel del och är engagerad i hade jag en hel del förväntningar på filmen. De blev jag besviken över, förstås. Det är inte filmens handling eller tema alls.

I beskrivningen av filmen står:
Femtonåriga Lea tillbringar sommaren på ett hälso­läger mellan skog och hav, fast besluten att förändra sin kropp som hon inte känner sig hemma i. … I den laddade tillvaron mellan disciplin och drift utmanas gränsen mellan att hitta och tappa bort sig själv.

Dessa meningar var det som jag tolkade på mitt sätt. Men det handlar inte om något sektliknande läger utan om något som kan hända och som händer i många olika sammanhang: En ung människa blir förälskad i en lärare eller ledare. Detta berättar filmen om på ett unikt sätt, där små detaljer talar till oss. En hel del sägs mellan raderna och vi får själva tänka och känna vad som egentligen händer. Lea blir förälskad. Frågan är hur förälskad är han som hon blir förälskad i?

Lea är överviktig och de flesta av ungdomarna på hälsolägret är överviktiga och de får lära sig att äta hälsosamt och de har mycket fysisk träning. Men Leas rumskamrat Sasha är inte överviktig utan är på lägret för att hon har svårt att sätta gränser och är väldigt utåtriktad. Sasha lär känna unga tonårspojkar från området och drar med sig Lea på träffar med dem. Lea som har svårt att tycka om sig själv förs genom Sasha in i en ny värld av fysiskt begär. När detta begär vaknar inom Lea drar de henne mot en av ledarna på lägret, en rolig man som många tycker om.

En styrka hos filmen är att samtidigt som den är tydlig lämnar den mycket utrymme för oss tittare att tolka situationer. En annan styrka är hur klart det visar hur unga människor kan manövreras och vända skuld till vad som händer mot sig själv – och vad som gör att ungdomar tiger om vad de blir utsatta för.

En film som sticker ut och tar upp något många kan känna igen sig i och får oss att förstå hur unga människor kan bli manipulerade av charmiga vuxna som går över gränserna. Fantastiskt foto och duktiga skådespelare. Viktlös är en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Opera: Nietzsche kontra Wagner – En triumf för Folkoperan

22 maj, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Nietzsche kontra Wagner
Foto: Sören Vilks

Nietzsche kontra Wagner
Musik av Richard Wagner, Georges Bizet, Franz Liszt, Joseph Haydn, folkvisor med mera
Manus Joakim Sten
Musikalisk ledning, dirigent Henrik Schaefer
Regi Tobias Theorell
Scenografi, kostym Rikke Juellund
Ljus Torben Lendorph
På scen Som Friedrich Nietzsche Jonas Karlsson, operasångare Vilma Skäryd, Philip Hartman
Pianosolist Dmitry Tyapkin
Folkoperans orkester

Den djärva, intelligenta och omtumlande Nietzsche kontra Wagner är en triumf för Folkoperan. Jonas Karlsson gestaltar briljant den tyske filosofen och författaren Friedrich Nietzsche som sägs ha tänkt allt i musik i en 100 minuter lång monolog. Det är som Jonas Karlsson blir ett med musiken. Han uppgår i den. Ständigt i rörelse med kropp, själ och sinne tar denne fantastiska skådespelare oss med på en svindlande vandring.

Joakim Stens manus är synnerligen välskrivet och innehåller intressant stoff både om att vara människa och om kulturens betydelse och även dess ställning i dagens samhälle. Det är härligt när en text kräver något av en, byter perspektiv och uppmanar till fritt tänkande. Det behövs dramatik med svåra steg. Samtidigt är det givetvis en konst att iscensätta den med en sådan här lätthet och grace. En begåvning regissören Tobias Theorell, tidigare konstnärlig ledare på Folkoperan, många gånger visat att han har.

Jonas Karlsson skildrar – likt en flod som forsar fram och lockar en att följa med i de vilda strömmarna utan att veta vad det bär hän – Nietzsches idéer, syn på mänskligheten och kulturens värde och dennes dyrkan av och sedermera kraftfulla avståndstagande när han till fullo inser allt vad Wagner stod för. Samtidigt samspelar Jonas Karlsson hela tiden med operasångare, pianosolist och orkester – och även publiken i direkt tilltal. Han vill att vi ska sitta ivrigt framåtlutade i bänkraderna och det gör vi.

Vilken koncentration, inlevelseförmåga och sinne för timing detta måste kräva av en skådespelare. Att ge sig på en så här omfattande monolog är givetvis ett vågspel och ett både psykiskt och fysiskt kraftprov.

Musikaliskt sett är föreställningen också en underbar upplevelse. Henrik Shaefer leder skickligt folkoperans eminenta orkester i de kontrastrika tongångarna. Operasångarna Vilma Skäryd och Philip Hartman – som också får agera scenarbetare – sjunger båda ljuvligt utdrag ur de musikaliska mästarnas verk. Lägg därtill pianovirtuosen Dmitry Tyapkin.

Vi får följa Nietzsche under ett febrigt dygn – som det vackert skildras i ljusdesignen av Torben Lendorph från soluppgång till solnedgång eller Ragnarök/världens undergång om man så vill. Nietzsche bestiger alptoppar både bildligt och intellektuellt, våndas på hotellrummet över meningslösa brev han behöver skriva, förnekar kategoriskt gudstron och bekänner sin längtan efter att bli vän med en musikalisk gigant. Samtidigt klagar han över kroppsliga besvär och att folk inte förstår att uppskatta hans mästerverk ” Så talade Zarathustra” eller hans egna musikstycken. Att vi inte bara får ta del av dennes filosofs idévärld utan se en hel människa fördjupar berättelsen” Du blir den människa du är” säger Nietzsche.

Som en het brinnande förälskelse gestaltar Jonas Karlsson Nietzsches dyrkan av Richard Wagner och hur han blir dennes lärjunge och skriver texter åt honom. Men vänskapen krackelerar med tiden och han börjar ompröva Wagners tankar och musik. Sedermera tar Nietzsche helt avstånd från dennes antisemitiska herrefolkstankar. Han känner även vämjelse över det sätt på hur Wagners verk trollbinder publiken som vore de en lättledd flock beredda att marschera i takt mot ett nationalistiskt stormaktsrike.

Ett roligt inslag i föreställningen är när Nietzsche i självrättfärdiga termer analyserar Wagners mäktiga Nibelungens Ring – speciellt om man sett en uppsättning av detta verk vilket säkert många som besöker Folkoperan har.

Nietzsche kontra Wagner är en föreställning som varmt rekommenderas till alla som vill uppleva nyskriven musikteater som vågar ta ut svängarna, skaka om, ställa angelägna frågor och samtidigt underhålla. Den bjuder också på så vacker musik och sång att det värmer hjärtat. Det känns dessutom som ett privilegium att få ta del av Jonas Karlssons fenomenala skådespeleri i denna monolog.

Arkiverad under: Opera, Operarecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Passenger – fantasilösa metaforer

22 maj, 2026 by Elis Holmström

Passenger

Passenger
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 maj 2026
Regi André Øvredal

Vanligtvis skall ordvitsar – som består i att håna filmens innehåll, undvikas. Det är en alltför simpel metod för att tydliggöra bedrövliga kvalitéer. Då det kommer till att bedöma Passenger, vars berättelse utgår från den öppna vägen, kärleken till friheten som privatbilismen erbjuder och de äventyr en bil – eller i det här fallet en vagn, kan skapa, finns dock inget annat än att implementera urbota fantasilösa metaforer, detta då det är enda sättet att få någon som helst behållning av detta stycke skrot.

Filmens regissör André Øvredal har tidigare varit involverad i ett antal filmer som varit så pinsamma att de fått ’’mästerverk’’ som Reine & Mimmi i fjällen! att stolt kunna titulera sig som inte så pjåkiga. Och någon vändning blir det inte med Passenger, istället är detta den värsta sortens slentrianskräck som trivialiserar hela genren och presenterar de mest groteska och ointressanta klyschor. Om förutsägbarhet hade behövt definieras är det bara att börja spela upp Passenger. Vad som än förekommer är det telegraferat som en avfart i Google Maps. Förutom det initiala ’’hoppa till momentet’’ i filmens öppning finns här ingenting värt namnet vad skräck som kan leda till sömnlösa nätter anbelangar.

Sättet filmen följer en – patetiskt, traditionell mall är lika slappt som det är ointressant. Detta är ett avdankat pulvermos där bäst före-datumet signalerar något livsfarligt. Men sådana futtiga varningssignaler stoppar inte André Øvredal från att trampa i klaveret och köra i motsatt riktning på motorvägen. Den mest effektiva skräcken skapar en bladning av fascination, totalt obehag och spänning, en potent mix som kan vara gastkramande och närmast förförisk. Øvredal väljer istället att hoppa över all form av stämningsbyggande och går rakt på tramsiga övernaturliga scenarion som kunde ha varit intressanta om resten av filmen varit någotsånär välarbetad. Men den sortens ansträngning är alltför mycket, varför anstränga sig då vi kan fortsätta på mikrovågsmetoden?

Vi får lite slakt, högljudda skrik, ett kärlekspar vars relation är lika trovärdig som en tidig AI-bild, sedan en berättelse som lika gärna hade kunnat säljas som sömnpiller. Inte ens då filmen vill brösta och visa på lite klassisk skräckfilms-brutalitet blir det annat än en jättelik snarkning som svar, detta då morden är lika ordinära som en röd Volvo på svenska vägar. Den största oförrätten tilldelas stackars Melissa Leo, denna strålande aktör som har tyvärr delegerats till skuggorna under de senaste åren. Om Leo hade lett projektet,
med sin pondus och sitt nyanserande agerande, hade det hela kunnat vara en intressant karaktärsstudie, i alla fall något mer än lite fantasilös massaker. Leo får dock bara två erbarmliga scener som är av så simpel karaktär att man måste fråga sig om den nuvarande amerikanska presidenten skött förhandlingarnas å hennes vägnar med tanke på vilket skräp kontrakt hon skrivit på. Att filmen också är visuellt konfunderad hjälper inte. Federico Verardi som står som ansvarig för fotot väljer att rama in det hela med klara färger och en märklig värme vilket skapar omedelbar förvirring – och inte den bra sorten. Det enda positiva är huvudrollsinnehavaren Lou Llobell som bjuder på ett helt dugligt skådespel som tyder på ett mått av engagemang,

Men det är en sjukligt klen tröst, då Passenger känns längre än en åktur från Malmö till Kiruna i stekande sommarvärme utan luftkonditionering. Att vara medpassagerare i detta elände är det sista någon borde överväga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Finstämt charmiga visor med variation och originella texter – Plåster av Axel Sondén och Flyttfåglarna

21 maj, 2026 by Mats Hallberg

Axel Sondén & Flyttfåglarna

Plåster

3

Inspelad i Studio Epidemin (ljudtekniker och mixning Johannes Lundberg)

Producenter: Johannes Lundberg och Axel Sondén

Kakafoin Records

Releasedatum: 3/10 2025

Egentligen borde jag rota bland mina recensionshögar varje dag för att testa vilka nya album som tillräckligt fångar mina örons uppmärksamhet. Men har tyvärr tappat en del av lusten till dylik intellektuell verksamhet. Roar mig ändå då och då med att leta fram nyheter och hoppas hitta sådant som sticker ut. I så fall är det mödan värt att kämpa med koncentrationen för att få till läsvärda texter. Gnistan att skriva uppstod cirka tredje gången jag strölyssnade på någon som bara vagt kändes igen till namnet. Har möjligen hört honom på festival, men osäker på hur det förhåller sig. De två första låtarna på konceptalumet Plåster präglades av avskalad stämning och en uppriktighet som attraherade, pockade på vidare lyssning. I ett senare skede gjordes detta i hörlurar. Och presstext och artistens hemsida gav mer kött på benen. Att förhållandevis få låtar på skivan fångade mig i lika hög utsträckning medförde att omdömet hamnade på 3+, men intresset var väckt. Samtidigt som jag följde GAIS lyckosamma allsvenska match på Gamla Ullevi mot Hammarby spelade tydligen Axel Sondén och hans band på biblioteket i Majorna, fast han håller på Makrillarna.

I höstas släpptes tredje albumet med vissångaren Sondén och hans av folkmusik influerade band. Samtliga åtta spår är signerade artisten, både text och musik. Han sjunger själv sina låtar och hanterar akustisk gitarr. Brodern Arvid spelar främst kontrabas och dessutom ukulele och gitarr. Sambon Jenny Thorstensson trakterar fiol och hörs på kör. Emma Engström sitter vid piano och orgel och körar också. Live är hon dessutom dragspelare, vilket jag tycker mig höra på skivan fast det inte angetts. Den allestädes närvarande mycket rutinerade slagverkaren Ebba Westerberg ingår också i formationen. Gästar gör producent Johannes Lundberg (melodika, klockspel, kör), Alexandros Koutsogiannis saxofon samt Matilda Magnusson på sång i Duett vid Sahlgrenskas entré.

”Oefterhärmlig och nutida folkvispop med varmt berättande där gumor får titta fram…” Så beskrivs artisten av skivbolaget. Kan tänka mig att Dan Berglund varit en förebild, någon han med eget uttryck strävat mot. Nu äger Sondén dock inte dennes förtrollande karisma och befinner på en helt annan nivå kommersiellt och i viss mån konstnärligt jämfört med exemepelvis David Ritschard, vilket innebär att han måste livnära på annat yrke. Axel Sondén har på Plåster omvandlat somliga av sina erfarenheter som sjuksköterska till texter som anknyter till jobbet. Enligt honom själv adresserar sångerna sjukdom, åldrande och död på ett sätt som inte gjorts tidigare. ”En bråkdel av andras livshistorier bildar stommen och har varit lågt hängande frukter”. Till dessa fogas berättelser från personal inom vården, vilket inneburit ett spektrum av viktiga vittnesmål inifrån vården.

pressfoto Hjalmar Östberg

Blir förtjust i det avskalade soundet, det finstämda och detaljrika med melodier som tassar fram. Här finns knappast några mullrande bastoner eller avancerade övergångar. Variationen består istället av stundtals snärtigt driv och sköna klanger. Melodier färgas av fiol, piano, melodika och knäppande på gitarrer plus ukulele. Kontrabas och anpassad tillförsel av rytmer från Westerberg förser arren med garnering och förankring. Artistens vokala omfång må vara en smula begränsad, fast i sitt sammanhang funktionellt och med en angelägen ton där humor får förekomma. Bör sannerligen betonas hur annorlunda är än vad man förväntar sig från en trubadur med band. Originella temat pendlar mellan underliga utfall och rörande på-kornet-betraktelser.

Hänförs av flera pärlor. Inledande dubbel vars stämningar kuggade i mig har titlarna Mitt sista minne och Aldrig har jag klagat som handlar om en pensionerad kollega. Om arbetsglädje men också om usla villkor, ständiga omorganisationer och om att inte bli sedd. Således en slags protestsång enligt upphovsmannen. Ett annat krön har fått heta God Jul (och må du sova gott), en inkännande visa där Sondén anmärkningsvärt håller ut somliga stavelser. Noterar hur snyggt klockspel adderas i ett par alster. Vissångaren väljer att avsluta i hoppfullhetens tecken genom att låta en enkel, naiv ballad utgöra final. Instrumentalisterna bistår genomgående galant, ger visorna en passande inramning. Som sagt ett udda grepp som faller tämligen väl ut, fast totalt sett ojämn kvalitet på materialet.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in