Hemmet
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 29 oktober
Regi: Mattias J Skoglund
För allas trevnad och välbefinnande vore det bästa att utfärda bottenbetyg, lämna det där och fortsätta med andra vardagliga bestyr. Det skulle förskona mig själv – men framförallt, alla inblandade, från att behöva förstå det magplask som är ytterligare ett skrattretande försök att göra drömmen sann om att svensk skräck kan vara något annat än ett grymt skämt.
Hemmet har dock den goda (?) smaken att inte inge några särskilt höga förhoppningar. Inledningen är en livlös, visuellt undermålig och energilös klumpeduns som ger horribla aningar om vad som kan vänta. Vad som sedan sker i outhärdliga 87 minuter rör sig någonstans mellan studentspex, ofrivillig komik och fullkomlig förnedring. Den låga nivån som filmen valt att bosätta sig på är ett antal dimensioner under Marianergraven. Det är svårt att se skillnad på Hemmet och valfri hemfilm där ett par fnissiga och skojfriska ungdomar blivit inspirerade att efter en sen filmkväll – innehållandes onödigt mycket rusdryck, i all naivitet iscensätta lite slumpmässigt trams.
Där andra filmer förstår sina begränsningar och är villiga att förlöjliga sig själva för att skapa komisk effekt, som den usla – men i alla fall underhållande, Rubber om ett rullande mördardäck, tror Hemmet att dess uppgift är att skapa en skandinavisk Hereditary. Försöken är dock så pass inkompetenta att det knappt går att hitta tillräckliga uttryck för att beskriva travestin. Att räkna upp specifika namn på de inblandade – som gör ett jobb bortom kritik och förnuft, tjänar inget till. Detta är ett brinnande hus där ingen insats eller intention spelar någon roll, allt slukas av slentrian, klyschor och ett utförande som knappt hade godkänts att laddas upp för gratis visningar på YouTube.
Skräcken är lika obefintlig som den är usel, det är ett par trötta chockklippningar och undermåliga skräcksminkningar som knappt skulle leda till höjda ögonbryn på allhelgona. De fåtaliga vinkningarna till ikoniska skräckmoment är lika taffliga som tragiska. Utöver det är berättartekniken så pass oinspirerad och slarvig att man kan fråga sig om alla som medverkar gör det under tvång. Det tempo som nyttjas hade kunnat ta livet av en patient i djup koma, varenda scen rosslar oroväckande och varenda försök att röra detta håglösa skräp framåt känns som en ansträngning endast en mytologisk gud kan klara av. Inte ens de delar som kunde ha resulterat i en ynklig kall kår kan användas korrekt. Någonstans mot mitten börjar jag misstänka att hela filmen endast är en lista skapad av artificiell intelligens där skräckgenrens sämsta klyschor sammanställts.
Tragedin kulminerar i ett slut så pass gräsligt att jag känner mig redo att skrivas in på filmens titulära plats i ett försök att kurera – men framförallt, radera allt jag just upplevt från mitt minne.
