• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

26 maj, 2026 by Mats Hallberg

August Björn

Chiasmus

4

Inspelad i Studio Epidemin augusti – oktober 2024 (plus inspelning percussion Mischa Grind/ August Björn)

Producent: August Björn

Egen utgivning

Releasedatum: 17/4 2026

Bevistade releasekonserten på Utopia, en sällsam upplevelse. Publiken på fullsatta krogen förseddes med optimal akustik då kompositören anlitat egen ljudtekniker. Överraskades av hans medmusiker och inte minst kreativa rytmläggningen av Mischa Grind. Skrev dock inget den gången. Blev å andra sidan ett antal timmars jobb vilket resulterade i en text här, när August Björn efter egen förfrågan intervjuades av undertecknad, en intervju/ ett samtal som pågick i över två timmar. Ställde upp tack vare att jag fann hans musik intressant och särskiljande. Hade tidigare hört pianisten och kompositören ackompanjera Sara Aldén (Grammis-belönad) live och på skiva samt hört honom solo i kortare spelning på Utbudsdag hos Bunkern bokar. Lustigt nog lyckades den pr-medvetna mannen att också få GP att nappa på kroken plus ytterligare en publikation. Tidningen skildrade Björns story, hur han tvingades hålla upp från att spela under flera år efter att ha övat sönder händerna. Trots att jag varken hade ensamrätt på storyn eller avslöjade något scoop, kändes det nästan som att snuvas på konfekten.

Chiasmus är ett verk indelat i nio stycken skrivet för klaviaturer, röst och rytmsektion. Musiken har formats efter titelns innebörd, det vill säga en korsställning som blir en spegelfigur som upprepar ackordföljder/ toner i omvänd ordning. I nämnda intervjuer såväl som i bifogat häfte till cd:n berättas ingående om musikens tillkomst och om en mental resa som innehållit förtvivlan, drömmar, utmaningar och upptäckter om en själv vilka inneburit att August Björn hittat hem.

De för mig obekanta, eller i ett fall vagt bekant, medmusikerna sammanstrålade komponisten med på Musikhögskolan i Göteborg (HSM). Vokalist Alicia Lázaro tillför också elektronik. Hon kombinerar instrument med elektronik, är en multiinstrumentalist som i sitt komponerande väver in muntliga traditioner och hon har uppträtt i Taiwan, Amsterdam och Madrid. Mischa Grind spelar trummor och percussion (congas, taiko, silver eye…). Han har sysslat med soundtrack och skapat musik till scenkonst, var under femton är en kugge i Kolonien, turnerat med Cleo och Iiris Viljanen. Jonas Nilsson trakterar kontrabas. Han var med om att bilda en kvintett som lirade alternativ rock/ jazz, har sedan länge varit medlem i indie-jazz bandet Mumriq och skiftar obehindrat emellan impro och kammarmusik. Jag hörde honom live i fjol då han ackompanjerade ett sjungande par från Kungsbacka. Alla tre har en mycket gedigen musikalisk utbildning och har i flera fall erhållit stipendier. På The Dance (For Mary & Eliot) gästar Leo Lövsén på viola och Annie Gunnarsson på violin. Tonsättarens instrument är flygel (fazioli), piano, syntar, sampling, fönsterglas och handklapp.

Bild från releasekonserten på Utopia

Ovanligt att ha hört musiken i livetappning i förväg. Lyssnade häromdagen i hörlurar på albumet. Som väntat fäster jag mig vid mollackordet i svindlande vacker öppning inflätat i Lázaros elegiska röst. Efter ett kort tag bryter ett kraftfullt anslag in likt en svallvåg och stycket övergår till porlande tonfall. Åtskilliga sekvenser erövrar med en förförisk påverkan, något jag noterar redan i andra spåret Katabasis Part I. Synt ( låter som rhodes) , ordlös sång och rytmsektion som träder fram i helfigur samverkar stiligt. Det melodiskt sköna har sin motvikt i soundet som skildrar det såriga och strapatsrika. Björn vill känslomässigt förmedla sin resa genom att använda ett vittomspännande register. Den musikaliska visionen inkapslad i sin särpräglade form går inte att ta miste på. Han vågar i konsekvensens namn vara experimentell emellanåt, därmed inte alltid lättillgänglig. Det illustrativa soundet kan snarare definieras som genrefri ambient med avantgardistiska inslag än konventionell jazz. Det spröda matchas i andra änden av mäktiga crescendon, vars urladdningar ger lyssnaren avgrundsdjup föreställning om ett psykes kamp med tillvaron.

I tredje delen Travel Log, Fiirst Entry förunnas vi ett basintro och i del II av Katabasis en hisnande avstressande ballad, vars effekt når bortom vad jag verbalt förmår återge. Den mest spännande melodin utgör en slags mittpunkt. Det är de intrikata övergångar vilka pågår i fem minuter med tillsats av stråkar och utdrag ur ett föredrag av en professor om T.S Eliot och hans Four Quartets. Måste erkänna att jag har svårt att uppfatta vad essensen är. Denna professors föredrag återkommer i ett annat stycke.

Tycker mig höra att verkets övergripande musikaliska tema tas fram och utbroderas i Anabasis Part I. Ska påpekas att hade inte titeln förklarats och tanken bakom projektet understrukits, är det inte osannolikt att jag inte hade beaktat det märkvärdiga i själva tillvägagångssättet. Några takter i näst sista delen före sammansmältning sker, får förvisso sägas vara ett tydligt utslag av cirkulära idén. De känns överkonstruerade. Här tar kvinnliga viga rösten fram ett imponerande register med eskalerande höga toner.

Vi får avnjuta en MYCKET långsamt framskridande final, vars textur kommenterar och sammanfattar på ett ytterst raffinerat vis. Om det inte redan framgått ska betonas att kompositören bejakar kontraster. Svagt och starkt, långsamt svepande kontra attacklusta, medhårsstrykande sound och stänk av motsatsen. Uppskattar överlag superambitiösa satsningen: experimentell touch, melodisk perception och klangfull rytmik. Chiasmus är på samma gång ett mycket fängslande och framgångsrikt genomfört projekt.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

26 maj, 2026 by Pernilla Wiechel

Eurotrash (sedd 25 maj 2026)

Scen Galeasen

Baserad på boken Eurotrash av Christian Kracht

Dramatisering av Kristian Hallberg

Regi Natalie Ringler

Scenografi/kostym Rikke Juellund

Mask Anna Olofsson

Ljus Tobias Hallgren

Musik Sole Gipp Ossler

Medverkande David Rangborg, Monica Stenbeck, Johan Wahlström, Fredrik Odenborg

Galeasens dramatisering av boken Eurotrash som skrevs 2021 – gjord av Kristian Hallberg – regisserad av Natalie Ringler – börjar med att en av huvudpersonerna – sonen Christian Kracht – mår dåligt. Han bär samma namn som författaren som skrivit boken som pjäsen baseras på, vilket skapar en metanivå. Detta vittnar om hur den verkliga författaren också brukar leka med sin roll som författare. Handlingen rör sig i korthet kring att son och mor ska bege sig ut på en resa i världen tillsammans. Syftet – förutom att genomföra en sista resa – som sonen mycket skuldtyngd bestämt – är att göra sig av med mammans stora mängd pengar genererade från vapen-aktier. Frågan är också – vad gjorde pappa under kriget?

Som inledning ser vi sonen – spelad av David Rangborg – sitta och vrida sig i en stol för att han har problem med magen. Att denna smärta återkommer i hans liv, får vi strax veta – när han med stor svada börjar berätta om sitt mående för den lite blasé expediten i en boutique. Han passar nämligen på att lyxshoppa lite, inför sin träff med sin gamla sjuka mor.

Illamåendet – men också behovet av att berätta – blir som en ingång till det som senare nystas upp ur hans förflutna. Nog har han skäl till att ha dragit på sig problem med sina inre organ … visar det sig.  Problem med inre organ har även hans gamla mamma som blivit opererad för stomi. Hon behöver få hjälp med att tömma sin stomi-påse med bajs av sonen – titt som tätt – på den resa de snart ska bege sig ut på. Smärta, inre tryck, ordsvada och omsorg blir centralt. Mamman berättar för sin son att hon hotas ”att dränkas inifrån” om han inte hjälper henne – och sonen sig tar an uppdraget – fast han äcklas.

Vi har således två pågående inre fysiska skador, med var sitt symbolvärde, i detta spel som följer en mycket välbärgad familj från Schweiz. Mamman som vuxit upp med en fullblodsnazist till far – lever också omhändertagen av psykvården.

David Rangborg har redan från start en speciell närvaro i sitt agerande. På ett mycket utstuderat sätt (ändå autentiskt) vrider han sig i sina plågor. Kroppen talar och något driver på. Den allra första scenen glider över till att bli komisk. Här är tonen satt. Den uttryckta oförmågan blir komisk, samtidigt syns det tragiska. Något tycks ha kapat banden till känslorna som behöver komma fram. Mängder av ord kommer ur hans mun, men var är förankringen? Sonens relation till den mycket excentriska mamman, är mer än komplicerad, visar det sig. Hon talar i sin tur om sonens ”glas-bubble-sjuka” som barn. Ständigt projicerar hon fräckt, som en upphöjd diva, mängder av eget mående på honom. En trovärdig värme som finns dem emellan, lyser också fram i gestaltningen.

Mamman – som är den omväxlande sköra men ofta ändå starkt utfallande och handlingskraftiga – gestaltas genialiskt av Monica Stenbeck. Mycket autentiskt överraskar hennes humörsvängningar. De känns ända ner i vuxen-barn-omsorgs-nerven. Är man som jag i Christians ålder känner man igen sig i scenerna där han vårdar sin äldre mor. De ombytta rollerna, den kroppsliga plötsliga närheten, integriteten som sätts på spel, blir trovärdig. 

Tidigt i föreställningen formas också temat om berättande (författande) – ur flera aspekter. Sonen, som vi förstår är författare, talar i en strid ström återkommande till oss i publiken – som om han tänker högt. Hans mor – uppmanar också honom flera gånger att berätta något för henne, för att lugna henne. Men ordsvadan blir också till riktiga osanningar och används som ren och skär manipulering.  Christian behöver få sin över 80 år gamla mor att bli följsam på den resa de gör. Det är ju han som håller i rodret. Hon är gammal och sjuk.

En kontrast till de rikas neurotiska beteende skapas effektfullt av Johan Wahlströms känsloladdade men stumma gestalt som taxichaufför. Hans sammanbitna närvaro gör de många fladdriga utfallen synliga. Maktobalansen i världen känns av, där vissa drabbas av rika personers agerande utan eftertanke. Här känns även ett effektfullt regiarbete.

En kännbar samtidsanknytning med en aktuell fläkt av business och kommersiell verklighet – formas av Fredric Odenborgs spel och könsöverskridande chicka klädsel. Både som bankpersonal och boutique-anställd. Imponerande smidigt agerar Odenborg också utifrån sin dansbegåvning – bland annat som isländsk glädjeflicka – vilket skapar en precis kroppslig mim-precision i spelet. Gestalterna blir subtilt kusliga, och väldigt träffande.

Christian Kracht född 1966 (som själv närvarade vid premiären på Galeasen) har fått mycket uppmärksamhet som samtidsskildrare under en längre tid. Många ser honom som kontroversiell. Själv beskriver han sin stil som parodisk och en blandning av hög- och lågkultur. Här känns ett visst släktskap med den franska författaren Michel Houellebecq.

Det är ett angeläget material Galeasen återigen tagit sig an att dramatisera. Förmodat skulle jag sett förställningen i början av spelperioden, och inte en måndag sista månaden den ges. Men mycket glad över den gedigna och underhållande gestaltningen vandrar jag hemåt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

25 maj, 2026 by Mats Hallberg

foton Lina Ikse

Manus & regi: Emilie Strandberg

Inspirerad av romanen Emily L. av Maguerite Duras (översättning Britt Arenander)

Rumslig gestaltning och kostym: Maria Safronova Wahlström

Koreograf: Sara Suneson

Musik: Fanny Umaerus

Medverkande: Caroline Andréasson, Annika Nordin, Johanna Westfelt, Hanna Holmqvist, John Lalér och Anna Söderling

Musiker: Fanny Umaerus

Urpremiär 21/5 2026 på Kinesiska Muren i Göteborg

Spelas till och med 30/5

Med stöd av Göteborgs Stad, Konstnärsnämnden, Irisstipendiet och ABF Väst

Denna text borde ha publicerats i helgen. Roade mig då med annat och har dessutom inte haft tillräckligt med varken energi eller fokus på grund av segdragen förkylning. Ska direkt sägas att lockande konsert medförde att jag inte närvarade på urpremiären. Var istället på föreställningen kvällen efter. Eftersom det ingår i arrangemanget att man kan ladda upp med både mat och dryck i samma pittoreska lokal (tidigare rest. Kinesiska muren) som pjäsen utspelas, valde jag att äta den goda kycklingrätt som var huvudnumret på menyn. Till denna kunde man köpa en designad vinkupa med valfritt innehåll där påfyllning i pausen ingick. Middag och dryck serverades på vita dukar till facila priser. Glaset står numera som souvenir i mitt vitrinskåp. Mig veterligen första gången jag sitter i denna lokal och dinerar och, med utsikt mot hamnen och kranar på Hisingssidan i solens sken. Äntrade detta hus i behov av renovering ett par stenkast från Stenpirens hållplats, första gången för ett par månader sedan. Såg i ett trångt utrymme i baren vid entrén senaste produktionen från Konstkollektivet Snö Stilla vägg. I och med att dramatikern Emelie Strandberg vid flera tillfällen jobbat med Konstkollektivet vars konstnärlige ledare har en huvudroll i hennes pjäs, kan det till viss del ses som att samarbete skett.

min bild

Bakom varje verk som sätts upp finns en upprinnelse, en process som leder fram till tiden för repetition. Många tankar och motiv har uppstått och lagrats hos initiativtagare och ensemble. Det finns en specifik förhistoria till Ship Song. Även om den inte ska betraktas som en fristående fortsättning emanerar den ur uppsättningen av Smärtan 2018 på Göteborgs Stadsteater (recenserad här). Gastkramande dagboken signerad Marguerite Duras med samma titel har jag läst liksom Älskaren (valdes i lustläsarcirkel jag tillhörde) och romanen Halv elva en sommarkväll. Med femtio romaner och pjäser i sitt cv anses Duras vara en av efterkrigstidens mest betydande författare i Frankrike. För cineaster är hon ju känd för inte minst India Song och Hiroshima Min älsjade.

Poängen är att Strandberg regisserade Smärtan som jag hävdar var en konstnärlig triumf och stod på scen tillsammans med Carina Boberg, vars utseende kunde tas för porträttlikt författaren. Duon hade planerat för en fortsättning genom att iscensätta Ship Song. På en vägg in till rummet projiceras en videosnutt med Boberg på bistro i Paris. Sorgligt nog kullkastades duons intentioner när den äldre kollegan avled. Strax efteråt påbörjade Strandberg sitt arbete med den pjäs som utspelas på ett egendomligt café i Normandie, försökte navigera sig fram i sorgen, saknaden efter sin vän för att skriva sig fram till en kreativ hållning. Om dramats och skådeplatsens förutsättningar deklareras att möten äger rum på Café Glömskan (andra tänkbara namn dryftas) i en hamnstad där Seine mynnar ut i Atlanten. Utanför Kinesiska Muren syns genom fönstren Göta Älv som mynnar ut i Kattegatt. Författaren i Duras text sitter med sin försenade älskare till bords och diktar ihop en berättelse kring ett omaka par de observerar. Caféet med lagad mat och fullständiga rättigheter drivs av en egensinnig kvinna och hennes märkligt agerande dotter.

Identifierar några i publiken där jag sitter centralt placerad vid ett runt bord. Somliga tillhör branschen. Om man inte räknar med det upphöjda bordet vid ett av burspråken och en mobil kuliss symboliserandes en bar finns ingen naturlig scen. Det ageras dessutom alldeles intill oss och utanför på asfalten på vad som ska föreställa uteservering. Ingen scenbelysning finns för att markera att ett sceniskt verk pågår. Istället utgörs introt av toner framställda av Fanny Umaerus vid piano. De försätter oss i avsedd stämning. Hon har komponerat franskklingande kongenial musik i en anda av Satie och Edit Piaf. En dänga som avrundar första akten tycker jag mig känna igen. Ensemblen ackompanjeras när den sjunger visa på franska återgiven i ”menyn”/ programhäftet. Kan flikas in att Fannys pappa (recenserats ett par gånger) fanns bland publiken. Musikern och komponisten spelar föga förvånande därtill dragspel. Uppskattade hur dröjande eller drivande klanger antingen bildar avbrott i det gåtfulla skeendet eller vävts in i helheten.

Kroppars rörelser och deras reaktioner på varandra är en annan beståndsdel att beakta. Genom Sara Sunesons försorg framhävs såväl författarens estetik som det gungfly berättelsen vistas i. Koordinerade aktioner bidrar till en performance-vibe, betonar att de varelser vi följer befinner sig i olika existenser. Vid upprepade tillfällen understryker manus utgångspunkten för Strindbergs Ett drömspel vars mantra ju lyfts fram i slutscenen av Fanny och Alexander. Paret som studeras dricker en hel del, bourbon och svart pilsen(!). Den virile reslige mannen är betydligt yngre än den kortväxta kvinnan i barnsandaler han oavbrutet riktar blicken mot. Hon verkar mestadels vara i dvala för att med ojämna mellanrum spritta av liv. Berättaren och hennes älskare diktar på avstånd ihop en historia om det engelsktalande omaka paret, gör dem till kapten och dennes hustru. Denna dunkla saga och resonerandet som är pjäsens kärna handlar om beroende och nycker, saknad och förlust. Den väntande gestaltad av Caroline Andreasson anger förvisso varför hon avskyr sist nämnda begrepp. Att överhuvudtaget få släppa nuets omtumlande skav med våra verbala skyttegravskrig som inte alls försöker lösa överhängande akuta problem, känns oerhört befriande. Detta blir verkligen en resa in i en absurd, infallsrik värld.

Rollistan består av människor utan namn. Istället kännetecknas de med olika attribut: Den väntande, hon som gick, ägarinnan och ägarinnans dotter, den store mannen samt en mycket liten kvinna. Frilansaren Annika Nordin, som kunnat ses på Folkteatern, hos Trixter, i tv-serier och filmer, har fått uppdraget att vara ”den som gick”. Minns jag rätt är hon först på plats i andra aktens inledande fas, då i egenskap av någon som lämnat jordelivet. John Lalér har jag från 2013 och framåt beskådat i fyra produktioner på Göteborgs Stadsteater medan hans motspelare Anna Söderling är en diversearbetare i kultursektorn som sysslat med radioteater, varit speaker, sjungit, regisserat och skrivit manus med mera. Excentriska ägarinnan som vill sälja för att söka lyckan i Vietnam görs av Johanna Westfelt. Hon är förutom skådespelare lärare, sångare, diplomerad massör och röstcoach. Spelar den sturska fast förvirrade dottern gör Hanna Holmqvist, kan titulera sig producent och ingår i Abnorm Scenkonst som härförleden rosades här.

Hur lanseras då pjäsen av initiativtagaren som skrivit den utöver vad som redan avhandlats? Jo att Ship Song kretsar kring att förlora en vän, att intrigen äger rum i ett kustsamhälle där livet tycks stå till fast på ett inre plan händer desto mer, En folktom miljö fylls av udda karaktärer. ”Varför vill vissa bort medan andra stannar kvar?” Det handlar om drömmar och längtan, avsked och och relationer och om hur mycket saknad vi tål.

Drömspelsartade inramningen undandrar sig rationellt tänkande. Istället för att analysera eller leta efter sammanhang gör man klokast i att släppa logikens lagar och låta sig erövras. Musiken, sången, rörelserna och replikerna i detta platsspecifika drama blir till effektfulla pusselbitar. I första akten upptäcks att hörbarheten hade varit bättre om myggor använts då man uppträder i vad som inte inretts till teaterrum. Den franska doften märks inte minst på livliga konversationer. Resonemang stöts och blöts som i en psykologiskt inriktad Rohmer-film med flera generationer som argumenterar för sin sak. För er som vill uppleva något extraordinärt live rekommenderas uppsättningen. Ensemblen engagerar! Vill avslutningsvis framhålla ett par speciella. Tänker dels på etablissemangets specialitet, en rätt gäster antingen älskar eller avskyr med lika från lukt som surströmming, dels på hur John Lalér hade tilldelats en speakerfunktion som återgav situationer vi såg utanför (vad hade hänt om förbipasserande hade interagerat?) fönstren inklusive repliker. Detta var en sällsam stund i en för mig helt ny omgivning. I slutet av föreställningen tutade för övrigt en förbipasserande båt flera gånger, ett exempel hur den vanliga världen gjorde sig påmind på ett oförutsägbart vis.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

24 maj, 2026 by Pernilla Wiechel

/

Lebohang Kganye – Le Sale ka Kgotso

Fotografiska 6 mars 2026 – 18 okt. 2026

Lebohang Kganye, från Johannesburg i Sydafrika, har under senaste tiden väckt ett stort internationellt intresse. Hon ville egentligen bli journalist – men kom inte in på utbildningen – blev förälskad i att fotografera – via en workshoputbildning. Som ung intresserade hon sig för teater och numer kombineras de båda intressena i hennes verk. Kganye säger sig i stort drivas av en vilja att berätta historier (storytelling). Fotografering är för henne inte enbart dokumentation och hon förhåller sig fritt till den traditionen. För henne kan fotografier även vara ett medel för att föreställa sig saker, att fantisera.

Utställningen – som är specialgjord för Fotografiska – består konkret av flera sceniska rum i mänskligt format – möjliga att kroppsligen interagera med. Fotografierna på möbler och rummens invånare osv – i svartvitt – är stärkta av kartong, som scenografier vid en teater. Scenerna tar plats i hem som ryms i bostäder kallade RDP Housing. Förkortningen står för Reconstruction Development Program vilket var en satsning som gjordes efter apartheid för att ge gratis bostäder (ofta med fyra rum) till den svarta befolkningen. RDP Housing har blivit en symbol för demokratin, vilket gör att själva utställningen också blir en hyllning till Sydafrikas nu 30 år av demokrati.

I Fotografiskas intervju med Kganye avslöjas att hon i ett tidigare projekt återgivit mycket personligt om sig själv och sin mamma. Den gången utgick hon från familjealbum – lät sig fyllas av inspiration – och projektet fick först efteråt sitt koncept. Hon iklädde sig samma kläder som mamman hade på de äldre bilderna och fotograferade sig som en tvilling bredvid henne – vid samma platser hon besökt.

Den aktuella utställningen Le Sale ka Kgotso, däremot, föregicks av en längre researchperiod där hon undersökte migration ur olika aspekter. Hon tog reda på ofrivillig påtvingad migration, frivillig migration (för att hitta bättre möjligheter för familjen) men såg också på sin egen familjs migrationshistoria.

Av intervjun framgår också att hennes arbeten ofta centreras kring allmän muntlig tradition av storytelling, att man genom generationer överför berättelser. I denna utställning har hon särskilt blandat in mytologi – som hon hört när hon växt upp i staden – berättelser hon beskriver som ”ganska bisarra”. Hon låter de mångåriga berättelserna ta plats mitt i RDP-bostäderna, i de moderna hemmen. Det kan röra sig om svart magi, berättelser från fastrar, mor- och farmödrar. I ateljén hemma i Sydafrika arbetar de lite som i ett kollektiv. Hennes syster, som sysslat med manusskrivande och animation, är hennes assistent.

Medvetet syftar hon till att göra verken denna gång interaktiva, att besökarens kropp kan ställas mitt i dem – och menar att det är en viktig del av utställningen.

Under intervjun framhåller hon att muntligt berättade historier ofta avviker från officiella berättelserna om livet vilket ger dem ett särskilt värde. Hon vill också slå ett slag för föreställandet i sig själv. Hon ser det som ett sätt att överleva, att föreställa sig en kanske bättre framtid osv. Alternativa historier menar hon behövs, de som inte har blivit skrivna ännu. Förmågan att föreställa sig och skapa en idealbild av sig själv, till exempel, är något som är viktigt.

Slutligen kan hon medge att även hon kan ses som en muntlig historie-förmedlare, vid sidan om rollen som fotograf och performance-konstnär. Men hon framhåller att berättelserna – självfallet bara har tolkats utifrån hennes egna erfarenheter – med en förståelse grundad i varifrån hon själv kommer. I och med att hon inte ”var där när det utspelade sig” – så föreställer hon sig det. Allt silas genom en förmåga att föreställa sig –( imagination) – understryker hon.

När jag vandrat runt i den mycket väl genomförda utställningen med sina scener, invävda i små korta berättelser, ett antal ”nu”, slår det mig hur kommunikativt allt är. Hemmiljöerna med motsättningar mellan folkliga traditioner och nuets modernitet blir väldigt levande.

Stockholm har på senare tid – med blandat resultat – ställt ut aktuella och internationella konstnärer från Afrika. Jag tänker bland annat på Liljevalchs We see us och nu Moderna museets Nisabas hus. Måleriets nya berättelser. Men i den post-postmoderna, globala kulturella informations-tid vi lever i nu, krävs hjälp för att greppa verks specifika kulturella och historiska kontext – för att alls förstå dem. Därför är Lebohang Kganye – kanske lite strama – konstnärligt genomtänkta, pedagogiskt presenterade, kommunikativa projekt särskilt lyckat.  Och trots specialbeställd känns den förankrad och personlig – vid sidan om historiska fakta man får sig till livs. Smidigt har kontexten givits. Betraktaren förstår koderna i verken och kan ta till sig dramaturgin. Jag blir berörd och uppfattar en varm humor och känner mig för en stund geografiskt förflyttad. Verken blir synliga i sin komplexa mening.

En avsiktlig detalj i sammanhanget är att titeln Le Sale ka Kgotso anges ungefär betyda ”lev i frid” på språket sesotho.  Det är en avskedsfras man i Sydafrika säger när man lämnar någons hem. Men när frasen uttalas som ”Le sale le Kgotso” betyder den i stället en besvärjelse som enligt myten väcker en “tokoloshe”. En sådan är en farlig ande från xhosa- och zulu-mytologin som anses kunna orsaka sjukdom, kaos och andlig oro.

Lebohang Kganye vill – som förlagt denna lilla möjlighet till felsägning i titeln – peka på hur ord – precis som familjesituationer och historier – kan vara dubbelbottnade.

Arkiverad under: Litteratur och konst, Recension, Scen, Toppnytt

Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

24 maj, 2026 by Mats Hallberg

21/5 2026

Stora Teatern i Göteborg

Påpekas från scen att samarbetet mellan Ale Möller och Lena Willemark pågått i perioder under cirka fyrtio år. Erinrar mig Frifot och den modernistiska folkmusik med jazziga förtecken de skapade i Enteli. Var för sig har jag också hört dessa cross -over giganter i diverse konstellationer. För Lenas del med exempelvis Jonas Knutsson och Mats Öberg, med GSO, Anders Jormin och Karin Nakagawa, Elise Einardotters Ensemble och Murbräckan. Multiinstrumentalisten Ale har jag sett tillsammans med Bohuslän Big Band, Eric Bibb, Jan Lundgren & Ewan Svenssons trio, Filarfolket, Ale Möller Band och tre gånger med hans lyckade projekt Xeno Mania (två av dem recenserades) vars album jag recenserade i Orkesterjournalen. Han har gjort så otroligt mycket att man inte kan hålla koll utan att påminnas av förteckningar, till exempel Kabaréorkestern och Tältprojektet. Bägge har erhållit en mängd utmärkelser inklusive kunglig medalj.

Nordan fanns redan för över trettio år sedan fast i annan sättning. Då tillverkades en omtalad skiva. 2014 kom Nordan Suite med Västerås Sinfonietta och Rafael Sida Hulzar. Pågående turné celebrerar utgivningen av Nordankväden, en fortsättning och förlängning av projektet. Lyssnarna får stifta bekantskap med sjutton låtar signerade det sömlöst samarbetande paret. Vid den första introduktionen på Storan får publiken (ungefär 2/3 beläggning) veta att man utgått från medeltida ballader. Låtarna har inordnats i sviter vilket medför att ofta uppstår en luftigt jammig atmosfär som perfekt passar in i vad vi kan kalla jazzig spelmanstradition.

Willemark är givetvis sångsolist och trakterar fiol och viola. Ale Möller sjunger förstås också och har hand om en arsenal av sträng-, blås och rytminstrument. Betänk att han i ungdomen spelat elgitarr och trumpet. Mandola, uråldriga blåsinstrumentet skalmeja, hackebräda och kohorn känns igen. Är också utrustad med akustisk gitarr, dulcimer och fler flöjter. På slagverk och berimbau fanns Tina Quartey, pionjär som belönats för att ha fördjupat och förnyat rytmtillförseln inom världsmusik. Den sprillans färska skivan som såldes och signerades efteråt visade vara utgiven av ett skivbolag som Anna Möller driver. Hon spelar fiol, viola och i enstaka melodi mandolin (om jag såg rätt). Far och dotter Möller annonserade inte sin relation på scen, men de har å andra sidan genomfört konserter på duo som kännare har vetskap om. Tror inte jag hört henne tidigare, den välutbildade musikern inriktad på etno som fått lektioner i Senegal och ingår i Kolonien.

På klaviaturer framställs slingor och sound av Johan Graden som jag definitivt hört i jazziga sammanhang. Han växlar elegant emellan keyboard (kan låta likt elpiano), tramporgel och synt. Den i en synnerligen intressant formation jag bäst känner till är kontrabasisten Dan Berglund, en bjässe i svenskt musikliv med supertunga meriter från världsberömda E.S.T, Tonbruket (ursprungligen Dan Berglunds Tonbruket) och Rymden för att nämna grupperna han främst associeras med. Har därtill hört honom som sideman i spännande konstellationer. Ale utnämnde honom till sammanbindande länk och nära nog kapellmästare. Varje markerad takt han tog fram kunde urskiljas tack vare ypperlig ljudtekniker. Balansen mellan bas och diskant upprätthölls optimalt.

Vi informerades om upplägget. Ett något kortare set först och efter pausen en lite längre avdelning. Ska sägas att att konserten genomfördes med en rytm som var noga uttänkt, rent av idealisk i sättet att variera uttryck och grad av intensitet. De båda frontande artisterna fokuserade på musiken och var sparsamma med snacket. Vissa relevanta upplysningar gavs givetvis och jag minns den i praktiken naivt godhjärtade devisen ”mindre bly och mer ljus” från Lena. Publiken får reda på att ett tema är medeltida ballader sjunga till både gammal och ny musik, arrad av artisterna som har sin bas i spelmansmusik och därifrån utforskar sound på ett hisnande vis. Känslan för nyanser och kontraster, likväl som sinnet för harmonik och dynamiska arr är faktorer med vilka de gång på gång bekräftar sitt mästerliga musicerande.

Det är vanskligt att anteckna i mörker. Balladen om Den bergtagna levererades inledningsvis. Det minns jag. Detta suggestiva mästerverk föregicks möjligen av Myspolskan från 1600-talet. Skiftas med finess från ensemblespel till features med en spelglädje som smittar av sig. Solon och dialoger utförs mitt i melodier eller kan utgöra intro. I flera sekvenser konverserar far och dotter med Willemark med sina stämmor och instrument. Och Anna och Lena hade flera flinka dueller på sina stråkinstrument. Rytmsektionen och melodimakaren med alla sina tangenter assisterar så att vi hänförs, stundtals förtrollas. De vokala inslagen från Willemark och övriga som backar upp är självklart oantastliga. Vad gäller nämnda kvinnas kvalitéer har hon skämt bort sina beundrare. Vi tar vår klarast lysande stjärna på den expanderande folkmusik-himlen för given oavsett om hon öser på, breder ut sig i innerliga ballader eller kular.

I första delen njuter jag kopiöst av en svits uppbyggnad. Fioler i intim samklang övergår i syntetiskt slinga och utsökt flöjtspel. Och ett försynt sväng toppat av Sväs Märtas kuling får mig att rysa av välbehag. Titeln uttalas inte men förutsätter att repertoaren består av färska albumet. Kommer i paus i samspråk med Dans instrumentkollega, dessutom professor, nämligen tidigare nämnda Anders Jormin. Kvarvarande sextio-sjuttio minuter märks att Nordan kommit in i andra andningen. Samtliga triumferar, ges sina stunder i rampljuset. Inte det minsta förvånad att jag dras med av förstklassiga arr och hur de exekveras. Dynamiken styr i ett sound som går långt bortom konventionell folkmusik. Behövs inga specialkunskaper för att fångas av deras beat, melodier och utforskande utflykter. Vi får Jungfrudansen med Lena som anförare och en pilgrimssång från medeltiden. Ytterligare en svit aviseras. I ett skede uppstår magiskt sväng genom udda blåsinstrument till tunga rytmer. Kommer jag ihåg rätt framförs bland annat Systermordet på temat ”män med makt”.

Ett alster där fokus kontinuerligt förflyttas blir till ett av konsertens mest uppsluppna krön i en otroligt läcker dynamik. I likhet med inspirerade jazzkonserter reserveras utrymme för varje medlem att uttrycka sig solistiskt. Vore fel att framhäva någon särskild. Dan Berglund med stråke och Tina Quartey exposéer fastnade kanske allra mest jämte features från den musikant som härom året halvsekelsjubilerade som artist. Som väntat jublade vi tillräckligt entusiastiskt för att få extranummer. Det lanserades som En visa från midsommartid med melodi från Dala Floda. Fiolernas schvung stod i centrum. I likhet med varje extraordinär konsert känner jag mig sig lyckligt lottad att befinna mig på rätt ställe. Blev uppfylld av tonernas skönhet och sväng. Att med respekt för traditionen utveckla en genre till gränslös musik med fabulöst instant appeal utan att någonsin göra avkall på kvalitet, är en konstart Möller & Willemark sannerligen behärskar. Och magnifika för ändamålet ekvilibristiska musiker har handplockats till att ingå i kretsen för att verkställa sinnrika idéer där förvaltande ofta övergår i förnyande uttryck.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in