• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Tisdagsklubben – behållningen är Peter Stormare och Marie Richardson

21 februari, 2022 by Elis Holmström

Tisdagsklubben
Betyg 2
Svensk biopremiär 4 mars 2022
Regi Annika Appelin

När Peter Stormare och Marie Richardson får vara ifred och agera utan alltför stränga ramar så håller sig Tisdagsklubben över vattenytan med ett fåtal millimeter. Framförallt så är det underhållande att se Stormare i en roll som drar åt det humoristiska hållet. För alla som sett Stormare berätta den fantastiska historien om sin audition till Scenskolan vet att det finns få svenska aktörer som kan förmedla en historia med sådan precision, humor och fyndighet. Romans med starka gastronomiska inslag är beprövat inom genren och borde ge en stabil grund. Men när Richardson och Stormare kliver åt sidan och skådespelare som Ida Engvoll hamnar i centrum så väntar en trerättersmiddag från valfritt avsnitt av Gordon Ramsays Kitchen Nightmares.

Som förrätt serveras vi en av de mest ansträngda och tragikomiska intrigerna på år och dagar. Det sätt som regissören Annika Appelin presenterar hela premissen är så pass krystat och långsökt att de sämsta av Arkiv X-avsnitt framstår sunt och förnuftigt. När vi kommer till huvudrätten så styrs katastrofen upp en aning genom Stormare och Richardson som gör allt vad de kan med ett undermåligt manuskript, genomusla karaktärer och en dialog som får publiken att svettas av skam. Sedan kommer efterrätten och filmens final som tappar all form av kontroll. Det blir ett inferno av sockersöt pekoral och slarvig personregi. Trots att filmens huvudsakliga tema cirklar kring mat så är alla montage, då vi överfalls av diverse maträtter, plastiga och inte det minsta aptitretande.

Det är fullkomligt vansinne att manusförfattarna och Appelin inte inser att filmens styrka ligger i sina huvudrollsinnehavare. Istället så tramsas värdefulla tillgångarna bort och Stormares chanser att briljera med komik åsidosätts för en rad bedrövliga romantiska utläggningar som gör tittaren högröd i ansiktet. Att Tisdagsklubben känns längre än en Nobelmiddag i ultrarapid gör inte saken mycket bättre.

Utan Marie Rickardsson och Peter Stormare så är Tisdagsklubben filmvärldens motsvarighet till en dålig fryspizza – trist, smaklös och extremt idéfattig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: En ung Mumins äventyr – muminpappans bravader – en film som gör mig lycklig

21 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Filmrecension: En ung Mumins äventyr – muminpappans bravader
Betyg 5
Svensk biopremiär 25 februari 2022
Regi Ira Carpelan

Den som liksom jag älskar Tover Janssons berättelser om Mumintrollen och deras äventyr kommer att älska denna film. Det finns en serie med animerade versioner från Japan av Mumintrollen som är mycket bra, men för att vara ärlig är de lite för sockersöta, lite för Disneyfierade. Här kommer en film som bygger mer direkt på den atmosfär som Tove Janssons böcker förmedlar.

Lilla Mumintrollet råkar skada sin svans och det gör honom bedrövad. Han är dubbelt deprimerad: en svans ska vara ett mumintrolls stolthet men vad ska Snorkfröken tycka om hans svans nu? Dessutom bär Mumintrollet på en stark längtan efter äventyr. Han tycker att hans liv är för tryggt och ombonat. Han känner inom sig att han borde vara med om äventyrligheter.

Muminmamman ger sig ut på natten efter magiska örter som hon ska blanda till en dekokt för att hans svans ska bli vacker igen och Muminpappan berättar om sina ungdoms äventyr för Mumin medan de väntar hemma.

Den finsk-polska produktion har valt att låta de animerade figurerna har en form som påminner om leksaker. Det tycker jag fungerar perfekt. Det sätter igång fantasin hos barn som kan få igång kreativa lekar med sina leksaksfigurer som kan få vara med om äventyr. Det är väl något av den bästa kulturen för barn, när berättelser i filmer, böcker eller bilder får igång barnens (eller för den delen allas) fantasi och egen skapande process.

Berättelsen framförs också med de underbara existentiella fördjupningar som finns i Tove Janssons böcker. För det första är jag säker på att barn mycket väl kan ta till sig sådana tankar, de behöver inte matas med lättsam underhållning ständigt. För det andra gör språket och karaktärernas uttryck och tankar att filmen ger massor åt den vuxne tittaren också.

Det är så underbart när ett spöke kommer för att skrämmas och den unge Muminpappanm och hans vänner uppmuntrar spöket att skrämmas – och blir vänner med spöket som visar sig vara duktig på att sticka halsdukar och annat.

Denna film gör mig så lycklig och jag blir påmind om varför jag älskar Muminvärlden. En lycka som inte bygger på förljugna sagor om verkligheten utan förmedlar en slags protest mot det gullipluttiga och samtidigt öppnar ögonen för storheten i våra liv och gör att vi kan se på livet som ett äventyr där också det som verkar farligt är ett äventyr.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Mumin

Fruktbara svängningar i nytolkning av modern klassiker Mordet på Marat på Göteborgs Stadsteater

20 februari, 2022 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Peter Weiss / översättning Britt G Hallqvist

Bearbetning: Anna Berg, Jan Klata

Regi: Jan Klata

Scenografi, kostymdesign och ljusdesign: Mirek Kaczmarek

Koreografi: Macko Prusak

Mask- och perukdesign: Marina Ritvall

Komposition och musikproduktion: Christoffer Berg och Tora Winter

Ljuddesign: Chrisoffer Berg, Karin Bloch-Jörgensen, Marcus Lilja och Tora Winter

Videodesign: Natan Berkowicz

Medverkande: Johan Gry, Emil Ljungestig, Johan Friberg, Anna Lova Aldén, Anna Bjelkerud, Johan Hafezi, Eline Höyer, Viktoria Dyrstad, Hannah Alem Davidsson, Johan Karlberg och Lisa Lindgren plus statister som systrar.

Premiär 18/2 2022

Spelas på Göteborgs Stadsteater stora scen till och med 2/4

Ett till övervägande del polskt team med prisade Jan Klata i spetsen står bakom vad som lanseras som ”ett drastiskt, tumultartat och intensivt drama”. Klata som regisserat pjäser också utanför sitt hemland tilldelades för några år sedan teaterpriset Primo Europa och har varit chef på nationalscenen i Krakow. Typiskt nog verkar han ha hamnat i onåd hos nuvarande regimen. Självklart en fjäder i hatten för Stadsteatern att ha kunnat locka hit honom och hans medarbetare. Resultatet av deras samlade gärning utfaller positivt.

Filmaren, bildkonstnären och författaren/ dramatikern Peter Weiss är sannolikt mest förknippad med Motståndets estetik – roman i tre band ofta refererad till. I och med att hans familj flydde till Sverige för att undkomma nazismen, blev Stockholm basen (giftermål med scenografen Gunilla Palmstierna för en lång konstnärlig verksamhet. Och i mitten på 60-talet hade hans berömda pjäs premiär i Tyskland, den som bär den fullständiga titeln: Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade. Dramat sattes omgående upp på stora teaterscener både i Europa och på Broadway, också i Stockholm. 1967 filmatiserades skildringen av Peter Brook.

Kan vara på sin plats med några historiska nedslag kring de två kontrahenterna, inte minst därför att den ironiskt hållna nytolkningen utgår från att såväl biografi som händelseförlopp är allom bekant. Jean Paul Marat var läkare, tidningsman och revolutionär politiker. Han förespråkade terror som maktmedel. På grund av sin roll i franska revolutionen skaffade han sig många fiender. Förföljd sökte han skydd i kloaker, vilket orsakade svår hudsjukdom. Klådan kunde bara lindras av att sitta i timmar i badkar. 1793 mördade en representant från fiendesidan, girondisten Charlotte Corday, honom sittandes i badkaret. I pjäsen uppsöker hon Marat två gånger innan det dåd utförs, som blivit ikoniskt genom målning av Jaques-Luis David från samma år. Markis De Sade som blir en katalysator av vad som är ett idédrama med metaperspektiv, satt inspärrad i tjugoåtta år. Han dog 1814, sex år efter att pjäsen i pjäsen äger rum. De Sade, vars omstörtande tankar gett upphov till åtskilliga böcker, var aristokrat, revolutionär, filosof och författare. Begreppet sadism härrör rent etymologiskt från honom.

foto Ola Kjelbye

Även om rädsla härskar på mentalsjukhuset, har som antytts teamet valt att huvudsakligen hålla en ironisk approach. Metaaspekten slår i taket när Friberg på tyska utbrister i en kärleksförklaring till teatern vi befinner oss i. Utan vetskap om hur intrigen framfördes på 60-talet, ligger det ändå nära till hands att tro att annorlunda vinkel förmedlas. På scen finns elva skådespelare jämte de manliga statister som i vita rockar föreställer vårdare. Samtliga skådespelare har klätts i så omsorgsfull mundering, att de i några fall är knepiga att identifiera. Gott betyg åt ansvariga för mask- och perukdesign.

Sparsmakade scenografin är i sig en ironisk blinkning. Alla patienter som enrollerats till De Sades regisserande har var sitt badkar, placerade i rader på trappavsats. Har för mig att några byter position, medan andra inte överger sitt tilldelade badkar, som verkar bestå av rektangulärt hål att krypa ner i. Därifrån utförs kollektiva läten, sång, monologer och skarpa meningsskiljaktigheter påvisas. Som mest kakafoni blir det när ensemblen ger sig på att framhäva sina egna operainspirerade röster. Signalerar att patienterna lider av diverse åkommor. Om scenografin kan vidare understrykas att spegelglasen erbjuder en skinande, glansig inramning.

Kan tyckas vara misshushållning med resurser när karaktärsskådespelare (exempelvis Lisa Lindgren, Johan Karlberg, Eline Höyer), knappt tilldelas några enskilda repliker. Anna Bjelkerud tar vant hand om positionen som presentatör. I rollen som direktör Coulmier i frack tar hon ut svängarna, excellerar i mustigt tilltal, påtalar att de intagna kommer agera efter bästa förmåga.. För att på detaljnivå förklara gestalterna i pjäsen i pjäsen har en utropare anlitats. Denne spelas med exakt tajming och skojfriskt flaxigt kroppsspråk av Emil Ljungestig. Han tar verkligen chansen att bre på extra, vilket blir till ett komiskt lyft.

foto Ola Kjelbye

Regissören har föga förvånande påverkats av en avantgardistisk strömning det gått mode i, som också praktiserats flitigt av konstnärliga ledarna Pontus Stenshäll (Göteborgs Stadsteater) och Frida Röhl (Folkteatern). Tänker på stilgreppet upprepningar jämte utsträckta tystnader. Också körinslag och ljudeffekter excellerar i upprepningar. Omtagningar är ju kul till en viss gräns, syftar denna gång antagligen på patienterna mentala ohälsa och berättigade osäkerhet.

Macko Prusak vars kollektiva koreografi roar i så pass hög att grad att den starkt bidrar till den lyckade helheten, använder sig framgångsrikt av konceptet. Skådespelarna ska berömmas för hur galant de fixar att greja den unisona koreografin. Ibland enbart genom att fiffigt synka sina överkroppar. Det hiskeligt utdragna slutet – som ett fastfruset ögonblick – är däremot mer problematiskt, omvandlas ofrånkomligen till en antiklimax. På premiären kunde man få uppfattningen att en klick åskådare till sist tappade tålamodet på det pretentiösa tilltaget. Att första akten fick ett väldigt abrupt slut, var nog även det ett utslag av konstnärlig självständighet.

Inte bara nydanande koreografi tillför välgörande injektion. Rörelserna utförs genomgående till maxad, nymixad musik av Christoffer Berg & Tora Winter. Vi undfägnas spektakulär blandning av hårdpumpande beats med stråk av både Chic och Ravel. Ett i pjäsen dominerande, medvetet ohämmat, utflippat inslag som tillför vitalt bränsle. Därutöver har dessa två förnämliga, remixande dj:s komponerat tio specialskrivna låtar, varav ett par med text av Peter Weiss. Victoria Dyrstad är kanske den sångsolist som lyser klarast. Uppsättningen tappar förvisso lite tempo när hela ensemblen ger sig i kast med att yttra sig med operaröster.

foto Ola Kjelbye

Pjäsens sound lanseras med färggranna videoprojektioner och stroboskop. Och eftersom Mordet på Marat främst i början har ett långt tyst avsnitt inlagt och kulminerar med antagonisternas utförliga monologer, fungerar musiken både som sammanbindande och avledande kontrast. Inte utan att man undrar hur det lät i ursprungliga versionen, i den mån den alls ledsagades av toner.

Uttrycket ”revolutionen äter (upp) sina egna barn” myntades i pjäs av Büchner angående franska revolutionen. I de viktiga resonemang De Sade för med Marat, om våld kan försvaras som medel i en rättfärdig kamp, kom uttrycket till mig per automatik. ”Vart skall din revolt leda?” Dubiös revolutionsromantik applicerade och dissekerade Weiss på sin samtid. Den är inte mindre relevant idag vid analys av exempelvis tragiken i Sydafrika, eller alla offer som skördats i BLM-upplopp utan rapportering i media.

Johan Gry briljerar som docerande om moral och bildning, fantasi och verklighet. Varje formulering fastslås med emfas. En aning udda att hans gestalt står för förnuftets röst, orkestrerad med klarsynt cynism. Gry har exekverat flera liknande roller under 2000-talet, fast det kan gå långt mellan varven. Johan Friberg känner jag till från frigrupper och Folkteatern. När jag nu beskådar honom för troligen första gången på Stadsteaterns stora scen är hans uppenbarelse exemplarisk. Friberg övertygar i rollen som patienten, vars inkarnation av den förorättade och plågade Marat imponerar. Ska inte försumma att nämna Johan Hafezi och Anna Lova Aldén (Charlotte Corday), vilka förtjänstfullt presterar i sina biroller.

Invändningarna i marginalen till trots, förtjänar uppsättning att värderas högt. Avgörande plustecken formeras kring den ironiska blicken, ideologiska diskursen, makalösa musiken, sinnrika koreografin och givetvis verbala duellerna emellan Gry och Friberg.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: En tillfällig ensemble sätter upp kung Lear – Soppteater med underbar humor

20 februari, 2022 by Birgitta Komaki

En tillfällig ensemble sätter upp kung Lear
Manus, regi och scenografi Johanna Lazcano
Kostym Gudrun Rösnes
Komposition Mathias Venge
Ljus Petter Ekström
Ljud Sebastian Darth
Mask Anna Jensen Arktoft
Rekvisita Anja Liedtke
Rollerna: Ulf – Johan Rabaeus
Larissa – Johanna Lazcano
Berit – Mia Benson
Andreas – Fredrik Meyer

Här är en soppteater med underbar humor. Att på 55 minuter få med det mesta som rör sig i tiden är starkt. Här är det en heterogen kvartett som ska sätta upp Shakespeares klassiker Kung Lear.

En svag regissör Andreas (Fredrik Meyer) som slits mellan sjuka barn och jobb.
En gammal skådespelerska Berit (Mia Benson) från 70-talets Tältprojektet med minnen av röda flaggor och demonstrationer.

Den unga spokenworld-poeten Larissa (Johanna Lazcano) inläst på genusperspektiv, Me too och utanförskap. Klädd i Adidasoverall vill hon vara en representant för orten.
Till sist , den store stjärnan Ulf (Johan Rabeus) som blivit avpolletterad från de stora scenerna. Med stort ego och mycket kraft gör han sitt eget drama på scen.
Kaoset är totalt när alla driver sin egen linje och regissören saknar pondus.

Så kommer direktiv från ledningen om att skapa en föreställning som kan locka den publik som inte vill se teater. Det hela utmynnar i en kortkort version av Kung Lear och avslutas med en glittrande Melodifestivalshow och ett trapetsnummer.

Föreställningen lockar till många skratt med sina dråpliga situationer. En komedi med många poäng för de som vill bli roade. Men den är också tankeväckande att bakom
varje scen finns individer med olika egenheter och idéer. För de som gillar drama är Rabeus utspel från Kung Lear ett härligt prov på stor skådespelarkonst.
En pjäs om hur en pjäs blir till som också lockar till fler teaterbesök.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Johan Rabaeus, Kulturhuset stadsteatern, Soppteater

Teaterkritik: (Macbeth) fyller ut Dramatens stora scen med magi och mästerliga skådespelare

19 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Foto Sören Vilks

(Macbeth)
Efter ett drama av William Shakespeare
Av Hannes Meidal och Jens Ohlin
Regi Jens Ohlin
Scenografi och ljus Susanna Hedin
Kostym Matilda Hyttsten
Musik Foad Arbabi
Mask och peruk Anne-Charlotte Reinhold och Mimmi Lindell
Dramaturg Irena Kraus
Medverkande Leif Andrée, Maia Hansson Bergqvist, Electra Hallman, Hannes Meidal, Razmus Nyström, Tina Pour-Davoy, Agnes Rase, Christina Schollin, Helmon Solomon, Kjell Wilhelmsen. Baby Macbeth: Tilja Briggert-Tåje
Urpremiär på Dramatens stora scen 18 februari 2022

En magisk och knivskarp undersökning av människans förmåga att intala sig att det onda man gör är för ett större gott syfte. Föreställningen är blodig, komisk och oerhört träffande. Det finns många paralleller till vår samtid och för den delen hela mänsklighetens historia.

Shakespeares skotska pjäs (vars namn man inte säger om man är vidskeplig) handlar om vad människor kan förmå sig av göra när de grips av begär efter makt. Och vad som händer med oss när vi begår brott mot vårt samvete. Hannes Meidal och Jens Ohlin nyskrivna version sätter fokus på hur människor lurar sig själva att det onda de måste utföra är för att framtiden ska bli bättre. ”Vi måste döda dessa rådsmedlemmar för att få ett mindre farligt Skottland”. Samma argument som fått folkslag som bott grannar i decennier att vända sig mot varandra under inbördeskrig. Kanske samma bedrägliga förmåga att lura oss själva som pågår  då USA beskrivs som världens hjälte trots att denna nation har ett oerhört blodigt svar på allt. Inget annat land har hittills släppt atombomber på civila människor. Under decennier har USA tvingat fram en handelsblockad gentemot Kuba för att landet vågat ha en socialistisk regim.

Detta nyskrivna drama, inspirerat av Shakespeares pjäs, har kvar några grundkaraktärer från Shakespeares tragedi, som MacBeth och Lady MacBeth och några nya karaktärer har tillkommit. Herr och fru MacBeth har en dotter, Baby, som inleder föreställningen där hon sitter med sin kanin och berättar att kaninen är rädd. Vi förstår att det egentligen handlar om henne själv. Det är saker i görningen och hennes föräldrar är inte som de brukar vara. Om natten får sjuåriga Baby Macbeth och hennes älskade kanin besök av tre väsen. De kommer med profetior om en blodig framtid. Är Skottlands våldsamma förflutna, som så länge varit begravt ute på heden, på väg tillbaka?

Babys föräldrar, paret Macbeth, är övertygade om att så är fallet. Deras civilisation är hotad! Är det då inte deras plikt mot Baby att stoppa det onda, innan det sker, så att dottern ska få det trygga liv de själva haft? Även om det betyder att de måste ta ett liv, bara ett enda.

MacBeths vapenbroder Banquo (mycket bra tolkad av Leif Andrée) har blivit farligare. Han tvekar inte att utföra blodiga dåd och skyller på att han blev inspirerad av ord från MacBeth. Hur viktiga är ord? MacBeth försöker förminska kraften av sina ord och menar att det är långt från att utföra handlingarna.

Häxorna som MacBeth och Banquo möter på heden i Shakespeares pjäs är i denna version istället tre fantasivarelser i Babys drömmar. Baby kallar dessa väsen för kaninsystrarna och de upprepar mystiska gåtor som föräldrarna MacBeth använder som bevis eller ursäkt för att de måste göra vad de anser sig vara tvungna att göra för att rädda Skottland. Drottningen är hotad av sin maktgalne bror som har stöd av rådsmedlemmarna. Alltså måste drottningens bror och rådsmedlemmarna avrättas och hängas upp blodiga som varnagel för andra. Allt för att rädda drottningens goda styre från den onda brodern. Men vad händer när människor för att bevara demokrati begår övergrepp? Föreställningen ställer viktiga frågor.

(Macbeth) är ett spännande och välskrivet nytt drama som iscensätts med magisk scenografi och en ensemble där varenda roll är perfekt besatt från den yngsta, MacBeths dotter, till de äldre skådespelarna. I premiärföreställningen spelas Baby av duktiga Tilja Briggert-Tåje.

MacBeth och Lady MacBeth imponerar i samspelade Hannes Meidal och Maia Hansson Bergqvist. Christina Schollin gör en suverän comeback på Dramatens scen som den åldrade drottningen. Hon gör entre som gigantisk makthållare men kommer sedan tillbaka somen skör liten kvinna i nattlinne. En fascinerande gestalt är narren (perfekt rollbesatt med Kjell Wilhelmsen) som berättar för Baby att han helst sitter på tredje raden och låter sig underhållas på avstånd och inte vill ingripa. En metafor för dagens postmoderna människa som helst sitter på avstånd och ser på tv-serier. Men han lovar att om om han behövs då kommer han. Men när Baby visslar efter honom lyser han med sin frånvaro. Hans löfte var bara stora ord utan täckning.

Ett sätt att tolka dramat är tanken som drottningen formulerar:
”Tänk om de goda åren bara var en liten parentes – en barnslig dröm”.
Kanske är de blodiga uppgörelserna och maktkamp mänsklighetens grundläggande beteende. Fred, frid och sammanhållning kanske bara är mycket korta parenteser i mänsklighetens historia.

Regissören, Jens Ohlin, berättar om sina tankar om föreställningen:
– Är det någonsin befogat att döda i civilisationens namn? I efterhand är det lätt att peka ut avgörande historiska skeden och säga att just där och då hade det varit moraliskt riktigt att ta ett liv, för att rädda många. Men vi har inte facit i hand. Även om vi ibland tycker oss kunna tolka tidens tecken, med historien som vägvisare, är vi bundna till det blinda nuet. Och när köttyxan väl brukats – är vi då desamma, eller har vi – förvandlats?

Bakgrundsfakta om manusförfattarna:
Jens Ohlins och Hannes Meidals samarbete inleddes med uppsättningarna av Rövare (2012), Don Giovanni (2014) och Marodörer (2015) på Dramaten. På Teater Galeasen satte de sedan upp sin version av Hamlet, en föreställning som blev den mest prisbelönta svenska uppsättningen 2017. Året efter gjorde de en uppmärksammad version av Faust på Elverket. Och nu med Shakespeares Macbeth som klangbotten har duon skapat ytterligare en uppdaterad klassiker.

Med Shakespeares bloddrypande Macbeth som klangbotten har Jens Ohlin och Hannes Meidal skapat ännu en uppdaterad klassiker där inte en replik är kvar från originalet. Deras Hamlet på Teater Galeasen blev den mest prisbelönta svenska uppsättningen 2017, och 2020/21 gjorde Jens Ohlins omtolkning av Molières Misantropen succé på Folkteatern i Göteborg.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Hannes Meidal, Jens Ohlin, Shakespeare, urpremiär, Urpremiär (MacBeth)

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 410
  • Sida 411
  • Sida 412
  • Sida 413
  • Sida 414
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in