Filmrecension: En ung Mumins äventyr – muminpappans bravader
Betyg 5
Svensk biopremiär 25 februari 2022
Regi Ira Carpelan
Den som liksom jag älskar Tover Janssons berättelser om Mumintrollen och deras äventyr kommer att älska denna film. Det finns en serie med animerade versioner från Japan av Mumintrollen som är mycket bra, men för att vara ärlig är de lite för sockersöta, lite för Disneyfierade. Här kommer en film som bygger mer direkt på den atmosfär som Tove Janssons böcker förmedlar.
Lilla Mumintrollet råkar skada sin svans och det gör honom bedrövad. Han är dubbelt deprimerad: en svans ska vara ett mumintrolls stolthet men vad ska Snorkfröken tycka om hans svans nu? Dessutom bär Mumintrollet på en stark längtan efter äventyr. Han tycker att hans liv är för tryggt och ombonat. Han känner inom sig att han borde vara med om äventyrligheter.
Muminmamman ger sig ut på natten efter magiska örter som hon ska blanda till en dekokt för att hans svans ska bli vacker igen och Muminpappan berättar om sina ungdoms äventyr för Mumin medan de väntar hemma.
Den finsk-polska produktion har valt att låta de animerade figurerna har en form som påminner om leksaker. Det tycker jag fungerar perfekt. Det sätter igång fantasin hos barn som kan få igång kreativa lekar med sina leksaksfigurer som kan få vara med om äventyr. Det är väl något av den bästa kulturen för barn, när berättelser i filmer, böcker eller bilder får igång barnens (eller för den delen allas) fantasi och egen skapande process.
Berättelsen framförs också med de underbara existentiella fördjupningar som finns i Tove Janssons böcker. För det första är jag säker på att barn mycket väl kan ta till sig sådana tankar, de behöver inte matas med lättsam underhållning ständigt. För det andra gör språket och karaktärernas uttryck och tankar att filmen ger massor åt den vuxne tittaren också.
Det är så underbart när ett spöke kommer för att skrämmas och den unge Muminpappanm och hans vänner uppmuntrar spöket att skrämmas – och blir vänner med spöket som visar sig vara duktig på att sticka halsdukar och annat.
Denna film gör mig så lycklig och jag blir påmind om varför jag älskar Muminvärlden. En lycka som inte bygger på förljugna sagor om verkligheten utan förmedlar en slags protest mot det gullipluttiga och samtidigt öppnar ögonen för storheten i våra liv och gör att vi kan se på livet som ett äventyr där också det som verkar farligt är ett äventyr.