Tisdagsklubben
Betyg 2
Svensk biopremiär 4 mars 2022
Regi Annika Appelin
När Peter Stormare och Marie Richardson får vara ifred och agera utan alltför stränga ramar så håller sig Tisdagsklubben över vattenytan med ett fåtal millimeter. Framförallt så är det underhållande att se Stormare i en roll som drar åt det humoristiska hållet. För alla som sett Stormare berätta den fantastiska historien om sin audition till Scenskolan vet att det finns få svenska aktörer som kan förmedla en historia med sådan precision, humor och fyndighet. Romans med starka gastronomiska inslag är beprövat inom genren och borde ge en stabil grund. Men när Richardson och Stormare kliver åt sidan och skådespelare som Ida Engvoll hamnar i centrum så väntar en trerättersmiddag från valfritt avsnitt av Gordon Ramsays Kitchen Nightmares.
Som förrätt serveras vi en av de mest ansträngda och tragikomiska intrigerna på år och dagar. Det sätt som regissören Annika Appelin presenterar hela premissen är så pass krystat och långsökt att de sämsta av Arkiv X-avsnitt framstår sunt och förnuftigt. När vi kommer till huvudrätten så styrs katastrofen upp en aning genom Stormare och Richardson som gör allt vad de kan med ett undermåligt manuskript, genomusla karaktärer och en dialog som får publiken att svettas av skam. Sedan kommer efterrätten och filmens final som tappar all form av kontroll. Det blir ett inferno av sockersöt pekoral och slarvig personregi. Trots att filmens huvudsakliga tema cirklar kring mat så är alla montage, då vi överfalls av diverse maträtter, plastiga och inte det minsta aptitretande.
Det är fullkomligt vansinne att manusförfattarna och Appelin inte inser att filmens styrka ligger i sina huvudrollsinnehavare. Istället så tramsas värdefulla tillgångarna bort och Stormares chanser att briljera med komik åsidosätts för en rad bedrövliga romantiska utläggningar som gör tittaren högröd i ansiktet. Att Tisdagsklubben känns längre än en Nobelmiddag i ultrarapid gör inte saken mycket bättre.
Utan Marie Rickardsson och Peter Stormare så är Tisdagsklubben filmvärldens motsvarighet till en dålig fryspizza – trist, smaklös och extremt idéfattig.