• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Odysséen – välgjord på alla plan, men kanske för väl genomförd

15 juli, 2026 by Rosemari Södergren

The Testaments

Odysséen
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 juli 2026
Regi Christopher Nolan
I rollerna Matt Damon, Tom Holland, Anne Hathaway, Robert Pattinson, Lupita Nyong’o, Zendaya, Charlize Theron

Det går nog inte att överdriva den betydelse som Odysséen haft på världens, och speciellt västvärldens, dramatik och litteratur. Eposet Odysséen som berättar om krigaren och befälhavaren Odysseus irrfärder och kriget mot Troja är en ofta använd mall för berättelser om äventyrare som skildrats genom ett par tusen år.

Det antas att Odysséen skrevs några årtionden senare än Iliaden, omkring 700 före Kristus. Eposet omfattar ungefär 12.000 verser på daktylisk hexameter och handlar om Odysseus tioåriga irrfärder på väg hem till sin ö Ithaka, där han är kung, efter det likaledes tioåriga trojanska kriget. Kriget mot Troja och där Odysseus och hans män kunde ta sig in i staden genom att gömma sig i en staty på en häst är säkert en av världens mest kända berättelse. Vem han inte hört talas om belägringen av Troja? På många språk har ordet odyssé efter eposet kommit att beteckna en lång upptäcktsfärd, även i bildlig betydelse. Odysséen är ett epos som tillsammans med Iliaden brukar tillskrivas Homeros och därmed skulle vara den äldsta bevarade grekiska och europeiska litteraturen. (Fakta från Wikipedia).

Christopher Nolan filmatisering av Odysséen är vägjord på många plan:
Musik och ljud är mästerligt komponerat och sammansatt av den svenske kompositören Ludwig Göransson.
En lång rad av världens starka och erfarna skådespelare som Matt Damon, Tom Holland, Anne Hathaway, Robert Pattinson, Lupita Nyong’o, Zendaya, Charlize Theron bygger en gedigen grund.
Dramaturgiskt är filmen lika snyggt genomförd som eposet. Handlingen berättas inte kronologiskt, varken i eposet eller i filmen. Odysséen består av 24 sånger och börjar, liksom många antika epos, mitt i handlingen. Tidigare händelser beskrivs genom tillbakablickar eller historieberättande. För att hålla spänningen uppe används parallellhandlingar, tillbakablickar, inskott, perspektiv- och berättarväxlingar.
Fotomässigt är filmen genomarbetad och en njutning för alla cineaster.

Homeros brukar tillskrivas vara författare både till Odysséen och Iliaden som är de äldsta bevarade texterna i den grekiska och europeiska litteraturen. Odysséen antas ha skrivits omkring 700 år före Kristus, några årtionden senare än Iliaden. En del forskare menar att Odysséen består av olika kortare berättelser som samlats ihop och sammanförts, samma tankar som förts fram om sagosamlingar som Bröderna Grimms sagor. Det spelar egentligen ingen roll om en person skrivit Odysséen eller om en redaktör fört ihop flera berättelser, eposet har blivit ett verk som påverkat oändligt många andra berättelser och är en slags urform för västvärldens dramaturgi och litteratur. En modig hjälte som irrar runt och möter utmaningar och efter många år och kamper kommer hem och väl hemma också måste ta uti med en prövning eller strid återfinns i många versioner.

Gestalten Odysseus är inte bara en prototyp för en hjälte. Berättelsen har påverkat såväl religon som filosofi och psykologi. Hans mödor och hans kamp och hans samtal med sina gudar återfinns i många religiösa myter. Odysséen är både dramatik och myt och filosofi. Christopher Nolan har förvaltat eposet med omsorg och respekt, välgjord in i minsta detalj och har skapat en mytisk, episk actionfilm. Jag tycker att filmen är ett måste att se för alla som är intresserade av film och kultur. Men ändå griper den inte helt tag i mig som en helaftonsfilm helst ska göra. Den är utan tvekan sevärd, men kanske är den för perfekt för att riktigt beröra?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Christopher Nolan, Filmkritik, Filmrecension, The Odyssey

Filmrecension: Vaiana: Live Action, lång och ointressant axelryckning

15 juli, 2026 by Elis Holmström

Vaiana: Live Action

Vaiana: Live Action
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 juli 2026
Regi Thomas Kail

Disney besitter ett gränslöst kapital, fokusgrupper som kan jämställas med orakel med tillång till data som låter dem beräkna det mesta, men trots detta tycks bolaget fortfarande inte kunna knäcka formulan då det kommer till att – konsekvent, skapa lyckade ’’live action’’-versioner av sina mest bejublade animerade filmer. Det oscillerar ständigt mellan monstruös framgång, som förra årets Lilo & Stitch, eller ohyggliga klavertramp som Snövit.

Vaiana – eller Moana som den heter, är numera något av en modern Disney-klassiker, men paradoxalt nog är filmen också något av en relik, detta trots sin måttliga ålder på tio år. Filmen kom ut i en tid då mångfald och utforskande av främmande kulturer sågs som något behövligt, positivt och inte det minsta kontroversiellt. Idag är världen en avsevärt mörkare plats där nämnda begrepp jagas med virala drev ledda av världens rikaste man. Vaiana är också något av en engångsföreteelse. Uppföljaren som hade premiär för två år sedan gjorde inte närheten samma avtryck, trots att den hade stora finansiella framgångar. Tyvärr gör inte Vaiana årgång 2026 något för att föra vidare arvet och uppståndelsen från det tioåriga originalet.

Diskussionen om idétorka och gränslös girighet – kring att ständigt göra nyversioner av animerade klassiker, kan pågå in absurdum, men en kanske viktigare diskussion är om det vi faktiskt tvingas se är vatten värt – ordsvits avsedd. I fallet med förra årets Lilo & Stitch och dess regissör Dean Fleischer Camp fanns det en uppenbar kärlek, passion och djup förståelse för originalet. De bästa tolkningar, covers eller adaptioner besitter en närmast manisk insikt gällande källmaterialet. Det handlar inte bara om att kopiera allt ner till cellnivå, utan att förstå vad som måste bevaras men också justeras för att fungera då skådespelare skall gestalta karaktärer som tidigare bara funnits i litterär – eller i detta fallet animerad form.

Regisören Thomas Kail är i grunden en ytterst renommerad teater- och musikalregissör, hans arbete med den obeskrivligt hyllade Hamilton har gjort honom till en Broadwaylegend. Dock syns inget av denna lyster eller kreativa briljans då steget tagits till spelfilm. Ofta kan ovana och nervositet märkas av i vissa aspekter då det görs en förflyttning från exempelvis independent filmer eller teaterscenen in i filmens värld. Men sällan har en filmskapare framstått så skräckslagen som Kail då han står inför uppgiften att göra om Vaiana från ettor och nollor till kött och blod. Där mer självsäkra filmmakare hade kunnat justera, ändra och förstärka flertalet klassiska scener är Kail helt paralyserad av skräck vilket gör att han inte avviker från mallen en enda gång. Snart är det hela någon bisarr version av Gus Van Sants hopplösa Psycho, som försökte efterapa Hitchcocks original till patetiska längder, Vaiana signerad Kail gör detsamma. Det hela är så stelt och inrutat att det snart blir så pass livlöst att man kan fråga sig om det är nödvändigt att ringa räddningstjänsten för akut livräddning. Allting tycks göras efter en nitisk checklista, ingenting förmedlas med minsta omtanke, än mindre värme.

Inte ens de stunder som blivit storslagna fan-favoriter, som den nästintill odödliga låten ’’How Far I’ll Go’’ kan ramas in korrekt. Detta är ett spår som har tagit sin plats bredvid sanna Disney-sångklassiker som ’’A Whole New World’’ eller ’’Let It Go’’. De bästa liveartister kan sätta sina största hits i en ny kontext, bygga upp en spänning, förlänga intron eller placera dem bredvid andra låtar för att lyfta dem ytterligare. Kail hade kunnat bygga upp framförandet med en enormt laddad dramatik och låtit spåret vara en extatisk höjdpunkt. Istället slängs den fram på bordet utan minsta tillstymmelse till andakt, vilket leder till en gränslös antiklimax.

Och ungefär sådär fortsätter det, precis allt landar med samma vikt som majskrokar. Varenda scen är bara en hållplats, ett nödvändigt ont i stället för en härlig möjlighet att visa uppskattning. Catherine Laga’aia i huvudrollen, som mer eller mindre debuterar som långfilmsaktör, gör vad hon kan, hon har en naturlig karisma och utstrålning men det hjälper föga då Kail är upptagen med sin efterapning. Laga’aia känns vilsen och inte det minsta uppvaktad. Dwayne Johnson som upprepar sin roll från originalet är trött och platt, att kemin mellan dem är i det närmaste obefintlig hjälper inte. Visuellt är det hela också en total soppa, det är vackra färger och ett par – faktiska, Hawaii miljöer men detta ackompanjeras av ett antal scener med katastrofala digitala specialeffekter som gör att filmen ter sig som någon obehaglig AI-kreation.

Det enda som räddar Vaiana från att begravas till havs är att den är mestadels oförarglig. Det är en enda lång och ointressant axelryckning som inte besitter en enda inspirerad stund.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Kontemplativ kammarjazz där första ledet i genren betonas – Memento av Marilyn Crispell/ Anders Jormin

15 juli, 2026 by Mats Hallberg

Marilyn Crispell/ Anders Jormin

Memento

3

Inspelad juli 2025 Studio Stelio Molo RSI Lugano

Producent: Manfred Eicher

ECM Records

Releasedatum: 20/3 2026

Fick för ett tag sedan en bunt recensions-cd:s från legendariska skivbolaget ECM. Bestämde mig för att först ta i tu med ett projekt där kontrabasisten Anders Jormin begår sin duo-debut med amerikanska pianisten Marilyn Crispell i en stillsam produktion med elva original. Lyssnade en gång i hörlurar och antecknade men blev ingen recension skriven. För kännedom ska påpekas att soundet på ECM-utgåvor nästan undantagslöst följer ett givet mönster. Lustigt nog träffade jag den pensionerade professorn Jormin i pausen på Stora Teatern nyligen, han som numera är mest känd för att ingå i Bobo Stenson trio och för dem komponerar en hel del samt leder en spännande trio med Lena Willemark och Karin Nakagawa. Jormin förklarade i Kristallfoajén på Storan för japanskan boende i Sverige vem jag var, någon som då och då inte bara lyssnar utan dessutom ägnar sig åt att bedöma

. Med Crispell, den innovativa tio år äldre pianisten och kompositören, förhåller det sig helt annorlunda. För mig är hon ett aktat namn men tror inte jag hört henne live. Hon och Jormin har samarbetat tidigare, dock ej på duo. Den i Göteborg boende basisten har i egenskap av ledare släppt fjorton album medan hans musikaliska partner står som huvud- eller delansvarig för hela femtiosju album (om jag räknat rätt på Wikipedia) Han har å sin sida spelat med ett flertal internationella storheter. Pianisten prisar på ECM:s hemsida sin svenska kompanjon för hans estetik, improviserandet baserat på luftigt utrymme, skönhet och ömhet. Härom året tilldelades hon prestigefyllda National Endowment for the Arts Jazz Master och hon ingår i Joe Lovano Trio.

Hur som helst kom jag fram till att jag borde höra Memento minst en gång till innan recension skrivs. Då inträffade det snöpliga att cd:n inte hittades. Efter att förgäves letat i rack och högar valde jag att lyssna på datorn via Open Spotify. Ville tränga in i den subtila, delvis krävande musiken igen för att komma fram till om premiärlyssningens omdömen kvarstod. Visade sig så vara fallet. Möjligen blev jag mer behagligt indragen i det optimistiska öppningsspåret For The Children vars betagande melodi är en höjdpunkt, ett lamenterande äreminne över barn som dör i krig och hungerkatastrofer Skivan består av original skrivna av dem själva. Three Shades Of A House som här finns representerad i två versioner skrev Jormin för Bobo Stenson trio medan Song är den lakoniska titeln på en komposition signerad Crispell 1990. Den handlar om avstånd emellan människor, i motsats till den ljuva titellåten framförd på piano. Hennes The Beach of Newquay skildrar naturen vid havsbandet i Cornwall. Det svenska vemodet tas fram i The Dark Light och duons final Dragonfly tillägnar Crispell sin goda vän legendariske basisten Gary Peacock som samarbetade framgångsrikt med henne.

Memento präglas av målmedvetet utförande från två samverkande enheter. Man skiftar mellan det meditativt introverta och melodier fyllda av jubel eller vemod och skönhet. Att jag är så njugg att jag stannar vid 3+ beror på att jag saknar melodier vilka hakar tag i mig, även om det inte varit deras primära intention. En stor del av speltiden betraktar jag som skisser, snarare än utarbetade låtar med fullgången harmonik. Medveten om att min bedömning kan bottna i bristande vana. Skulle tro att duon drivs av en ambition att förmedla stämningar, att förena rytmik med utforskande av sound och att toppa med att leverera några magiskt bärkraftiga melodier. Sådana finns lyckligtvis! Deras musicerande belönar koncentrerade öron i kompositioner där någon av dem genomgående anför. Jormin är känd för att använda stråke. Hans flitiga bruk av detta arbetsredskap ger soundet på hans arco-bas mer diskant och emellanåt dissonanser. Uppskattar amerikanskans touch och känsla för skiftningar i temperament och tempo. Överlag märks ett dröjande, rent av stillsamt anslag. Har stor behållning av en estetik motsatsen till pulserande be bop i alster såsom Contemplation in D jämte Three Shades of a House – Morning. Det sist nämnda stycket följs upp med runda klanger i ett pregnant feature på kontrabas. Vi får också ett ett längre intro som avrundas med ett överraskande dramatiskt påslag av energi. Inte utan att man undrar i vilken utsträckning improvisatoriska inslag förekommer.

Förutom inledande melodin blir jag förtjust i titellåtens vackra tema (som gärna hade fått expandera) samt hur intensiteten kulminerar på slutet för att nå sin fulländning i finalen. Vad som attraherar mest har lagts sist. Hade som nämnts önskat mer av dylika tongångar. Musikens fragila och långsamma karaktär faller in i mönstret, bildar sinnebilden av soundet Manfred Eicher och ECM är förespråkare av.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Recension: My Chemical Romance, Wembley Stadium, London

10 juli, 2026 by Thomas Johansson

My Chemical Romance på Wembley 10 juli 2026

kväll två av tre som MCR har sålt ut Wembley.

När nostalgi blir levande teater, betyg 5 av 5.

Två decennier efter att The Black Parade förändrade en hel generation rockfans visar My Chemical Romance att albumet fortfarande är långt mer än en nostalgitripp. På Wembley Stadium förvandlas konserten till ett två timmar och 30 minuter långt scenverk där arenarock, musikal och gotisk dystopi flyter samman.

De har lovat att spela The black parade, från början till slut. Från första stund är det tydligt att bandet inte nöjer sig med att spela igenom en klassiker. Allt är minutiöst iscensatt. Scenografin känns hämtad ur en mörk framtidsvision, med sjukhusestetik, uniformer och filmiska mellansekvenser som binder ihop låtarna. Det är teatralt utan att bli kitsch – snarare förstärker det dramatiken som alltid funnits i Gerard Ways texter. Kvällen börjar med att alla uppmanas att stå upp. Nationalsången för den fiktiva diktaturen Draag ska spelas. Over fields, the national anthem of Draag. Sen sätter sig inte publiken på sittplats på hela spelningen.

Way själv är kvällens självklara mittpunkt. Rösten har blivit mörkare med åren, men uttrycket är minst lika intensivt. Han behöver sällan ta i för att få Wembley att sjunga med. När den första pianotonen till ”Welcome to the Black Parade” hörs inga fler toner, jublet dränker alla kommande tonerna, sen exploderar arenan i ett allsångsögonblick som känns lika självklart som mäktigt.

Bandet spelar The Black Parade med en precision som gör att låtar som ”Dead!”, ”Mama”, ”Cancer” och ”Famous Last Words” känns större än någonsin. Samtidigt finns en rå energi kvar. Ray Toros gitarrspel är lika melodiskt som explosivt, medan Frank Iero och Mikey Way håller ihop maskineriet med en självklar pondus.

Efter albumframförandet skiftar konserten karaktär. De går över till den mindre b-scenen. Scenen blir mindre formell och bandet öppnar dörren till resten av katalogen. Klassiker som ”Helena”, ”I’m Not Okay (I Promise)” och ”Na Na Na” fungerar som en påminnelse om varför My Chemical Romance fortfarande är ett av de mest älskade banden från 2000-talets alternativa rockscen. De djupare albumspåren belönar samtidigt de mest hängivna fansen.

Det mest imponerande är ändå hur bandet undviker att fastna i ren nostalgi. Trots att materialet har tjugo år på nacken känns konserten levande och relevant. Det handlar mindre om att återuppleva tonåren och mer om att ge musiken ett nytt sammanhang.

Om något kan invändas är att den hårt regisserade första delen ibland lämnar lite väl lite utrymme för spontanitet. Men det är också en del av konceptet – och när allt fungerar är resultatet närmast filmiskt.

My Chemical Romance har blivit äldre. Publiken också. Men på Wembley visar bandet att känslorna som en gång gjorde dem till generationsikoner fortfarande är lika starka. Det här är inte bara en jubileumsturné. Det är en påminnelse om varför The Black Parade fortfarande marscherar längst fram.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Retrojazz utförd med finess och passion – Johannes Bäckström Quartet på Utopia

8 juli, 2026 by Mats Hallberg

3/7 2026

Krogen Utopia i Göteborg

I samband med överkonsumtionen av fotbolls-VM har jag drabbats av en form av letargi, kanske som ett resultat av en slags mental utmattning efter alla oförutsägbar dramatik via tv:n Nappade ändå på en personlig inbjudan av jazzkrogens bokare utan att ha lyssnat in mig i förväg, vilket var ett beslut jag definitivt inte ångrade. Presentationen lät tillräckligt intressant genom droppande av referenser och samarbeten.

Den enda jag kände till i den pianolösa unga kvartetten var bandledaren på kontrabas. Var således bekant med Johannes Bäckström från bland annat gig på Unity och Utopia. Han som utbildat sig i Skurup, på kungliga Musikhögskolan och i USA har bildat en kvartett vars sammansättning får mig att tänka på Felix Tani New York-projekt, fast sättningen inte är identisk. Kvartettens medelålder är frapperande låg. Gruppen består av förutom Bäckström talangfulle Albin Eklund med säte bakom sitt trumset, sittande längst fram på scen gitarristen Bruce Acosta samt på tenorsax 22-åriga stjärnskottet Adam Stein. Amerikanerna fick kontrabasisten kontakt med under sina studier i Tribeca. Trots sin ungdom leder Stockholmsbaserade Eklund både egen kvartett och kvartett, ingår i Unit4 och spelat med Leo Lindberg och gitarristlöftet William Nilsson. Acosta har framträtt på de flesta klubbar i New York genom att anamma en stil förknippad med legendarer som Charlie Christian och Kenny Burrell. Initiativtagaren till kvartetten har delat scen med celebriteter såsom Grant Stewart, Peter Washington och Russel Malone. Han turas om att fronta med lika välutbildade landsmannen, en auktoritet på att ledigt få fram fängslande takter ur sitt blåsinstrument. Repertoaren består mestadels av standards, tolkningar av amerikanska sångboken kompletterat med original i samma anda. För enkelhetens skull kan vi kalla vad de spelar för swingbaserad musik och ibland be bop.

Man lirar föga förvånande två set. Fast kvällen är solig och temperaturen behaglig har denna formation lockat så pass många nyfikna att krogen nedanför Stigbergstorget är så gott som fullsatt. Öppningen sker soft och snyggt. Det stretchas polerat i en återhållsam stil där traditioner tjusigt förvaltas, liknande hur det låter om Snorre Kirk och hans eminenta kvintett. Omgående noteras subtilt samspel. Slås efter två nummer hur tillbakalutat soundet är, ett omdöme som efterhand behöver justeras med tanke på att vissa kompositioner görs med härlig energi och kvickhet. Som förväntat förflyttas fokus sinsemellan musikerna på sedvanligt jazzigt manér. Bäckström ger publiken förutom titlar högst berättigad uppmärksamhet till solister. Den finstämda inledningen visar sig bestå i Falling In Love With Love jämte Who Can I Turn To? ,sånger skrivna för musikaler. Den senare 60-tals låten blir till en påtagligt ljuv ballad. Tempot stegras i ett upphottat arr på Tea For Two om mina anteckningar stämmer. Tenorist-talangen anför i denna uppseendeväckande fladdriga temperaturhöjare. Här infaller inte oväntat det första av aftonens tre upphetsande trumsolon. Ska sägas att rytmsektionen i övrigt ägnar sig åt att backa upp de utsökta leverantörerna av melodier.

I första halvan som pågår i cirka en trekvart får vi dessutom en förtjusande version av I Don´t Stand A Ghost Of A Chance With You, örhänge från tidigt 30-tal skrivet för Bing Crosby. Den slingrande vackra balladen tolkas föredömligt i denna instrumentala tappning. Harmoniken blir med nödvändighet annorlunda, mer avskalad och direkt när inte flygel trakteras. Notabelt var också att åtskilliga referenser poppade upp hos mig avseende troliga inspirationskällor för de unga amerikanerna. Bruce Acosta demonstrerar gärna vilka husgudars teknik han tillägnat sig, varav listan av influenser kan förlängas med storheter som Jim Hall, Doug Raney och i någon passage Wes Montgomery. Satt i baren intill klubbens bokare och utbrast efter en stillsam, delikat spelad ballad att Adam Stein verkar ha studerat giganten Ben Webster, dennes magnetiskt majestätiska sound inklusive sätt att pausera.

Efter pausen märks att kvartetten blivit varma i kläderna. På scen alstras ännu mer närvaro och aktioner i total synk vilka sprider värme, gör oss lyckliga. Får oss att sjunka in i musikens virvlar och njutningar utan att friktion förmedlas. Först aviseras en be bop dänga med ypperligt inpass från gitarristen i en pigg melodi vars Stan Getz-vibe blir till en av konsertens höjdpunkter. Ljudet var till belåtenhet och i andra set hade efter påpekande kontrabasen getts aningen mer volym, vilket gjorde susen. Kom i samspråk i baren och hörde delar av en konversation, vilket medförde att jag missade somlig info om kompositörer och titlar. Uppfattade att populära alster signerade Randy Weston förekom. Supersnabb melodi exekverades läckert varvid gruppens svenska ryggrad verkligen var på tårna. Stämmorna levereras med osviklig auktoritet inom sina givna ramar. Pådrivande basist färgar med feature och hans rytmläggare står för aftonens andra angenäma utflykt. I en sofistikerad ballad kommer saxen in först i b-delen, vilket medför att gitarristens ackordföljder skapar spänning framför skönt puttrande komp.

Krogens gäster fröjdas åt upplyftande solon och ett ensemblespel där musikerna är totalt i fas. Tycker mig uppfatta ett flertal låttitlar: Exempelvis I´m In The Mood For Love, The Things We Did Last Summer, This Is Always samt Conception av ytterligare en pianist, nämligen George Shearing. I sist nämnda diamant låter det som om den osannolikt begåvade saxmannen refererar till nutida hjältar såsom Chris Potter och Joshua Redman. Hörde jag rätt var minst en av titlarna angivna ovan signerade kvartettens gitarrist. Minns jag rätt sa Bäckström att Shearings komposition var den knepigaste att lära sig av deras repertoar. Bekräftas sannerligen hur tajta de stiligt klädda unga männen är i en välbekant dänga. Syftar på Walking My Baby Back Home vars svenska fria översättning i Beppes version är betydligt mer känd hos oss genom Monica Z. Här och i ett par andra sånger hade man önskat att vokalist anlitats. Bäckström träder fram, gör rättvisa åt Georg Riedels Walking bass-arr. Innan bifallet som berättigar till extranummer uppstod, avnjuts en ystert ösig komposition där kvartettens blåsare tar täten. Samtliga gav därpå järnet i ett extatiskt sista nummer, visste precis var de hade varann i en synkad prestation toppad av ett fräckt break från bandets batterist. Med andra ord en väldigt lyckad konsert som gjorde att folk valde att lämna Utopia tillfreds för att ta sig hem den fina fredagskvällen eller bege sig mot nya äventyr.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Sida 40
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in