21/11 2025
Jazzkrogen Unity i Göteborg
Hört trumpetaren och sångaren Björn Ingelstam live en handfull gånger, han som haft Louis Armstrong som idol sedan uppväxten. Och trumpet började han öva på redan i 8-års åldern och som en naturlig följd blev det kommunala Musikskolan. Han har frontat storband och haft flera kvartetter, nästan alltid med lysande internationella inslag. Efter att ha gått på Skurup vände han sig till Köpenhamn, bott i New York i fem år och nu ännu längre tid, om jag är rätt underrättad, med Paris som adress och hela Europa som arbetsfält. Musiken har verkligen tagit 35-åringen ut i världen. På sommaren är han konstnärligt ansvarig för Ödåkra Jazzfestival och av intervju på siten Jazzporten framgår att Ingelstams far varit etablerad jazzmusiker sedan många decennier och att den sportige sonen tävlat i cykling. Han har basat för sättningar från tre till sex personer och i den timme hans kvartett lirade under andra sittningen den första av två kvällar, gästades han av en lovande sångerska som studerar på Kungliga Musikhögskolan. Ingelstam spelar på hennes debut som beräknas släppas nästa år.
Frontmannen omges på scen av engelske pianisten Tom Ward vars kreativitet, om jag kommer ihåg rätt, upptäcktes på jam i London, jättetalangen Hugo Löf på kontrabas vars clinic nyligen på Utopia jag hade äran att vara med om samt ett välkänt ansikte bakom trumsetet. Syftar på Lars Lade Källfelt som med kort varsel vikarierar. Genuine rytmläggaren tillhör de livemusiker jag sett frekvent på scener i Göteborg till den grad att jag totalt tappat räkningen på antalet gånger.
Jag sitter väldigt nära scen, max ett par meter skiljer vilket framgår av bilden med årgångsvinet valt efter servitörens rekommendation. Kan vara en nackdel att sitta extremt nära scen. Denna gång fanns lyckligtvis intet att klaga över vad beträffar akustik och balans. Ibland användes för säkerhets skull öronproppar.
Att jag vill lägga tid på att dokumentera denna intima krogspelning när rummet där livemusiken sjuder och sprakar inte var fullsatt häpnadsväckande nog, beror på den exceptionella output kvartetten levererade eggade av Ingelstam själv, när han formulerar sig på växelvis trumpet och flygelhorn. Visst har dennes kvalitét snappats upp tidigare. Fast hävdar att tonen och glöden var på en högre nivå än öronen tidigare registrerat. Spelglädjen var påtaglig liksom kemin. Man gör klokt i att avstå från att rangordna skåningen bredvid giganter som Peter Asplund och Karl Olandersson, eller Goran Kajfes och Emil Strandberg vars sound jag njöt av på festivalen i Trollhättan härförleden. Han är helt enkelt väldans bra på att göra sin grej som hedervärd förvaltare av en rik tradition. Och med åtskilliga instrumentkollegor har han det gemensamt att också rösten är ett arbetsredskap. Nämnde Asplund är ju en sjungande entertainer av rang och har sällskap av exempelvis ovan nämnde Olandersson, Anders Boson och Stefan Sporsén.
Hör en elegant stolt start där flygelhorn leder broderat ut melodin inledningsvis medan pianist glänser i b-delen av Blue Gardenia, mollanstruken blues frän 1953 som först spelades in av Nat King Cole. Avlöses av Lotos Blossom i raskt tempo skriven av Billy Strayhorn 1947. Trumpetens offensiva framtoning responderas av övriga med vikarierande trummis i täten. Härligt hur de hakar tag i ystra melodin. Märks att en extra laddning uppstår. I Azalea komponerad av Duke Ellington och med text av Louis Armstrong får vi elegant ömsint sång av Ingelstam. Tycker att vi i denna framslingrande blues får en doft av New Orleans. I min bok utdelas guldstjärna till det sofistikerade outrot. Ska påpekas att pianisten i merparten melodier bereddes plats att inspirerad utveckla teman, antar att somligt improviserades i stunden.
Höjer på ögonbrynen en smula när det blir latin-vibe i Tin Tin Deo, ett suggestivt stycke med kubansk prägel signerat Dizzy Gillespie i ett samarbete. Kännetecknas av accentuerad rytmik, skön framåtrörelse och ett tekniskt avancerat bassolo från Löf. Konserten överraskar också genom att innehålla en gästartist. Osäker på om stavningen är rätt. Chansar på att namnet på tjejen som syns på mitt första foto är Majken Carlsson. Hon satte underbar snurr på en swinglåt från filmens värld, tog melodin vidare med ett vigt scatparti. Utan att kantra tänder kvartetten till extra av tillförd energi.
När Carlsson fortsätter med ballad ur American Songbook hämtad från Rodgers/ Hart-musikal uppenbaras hennes begåvning än mer. Exceptionella vokala bedriften i Bewitched, (Bothered and Bewildered) matchas av hur delikat kvartettens ledare spelar temat. Makalöst vackert! Finalen går i uppsluppenhetens tecken med Björn på sång i Gone Fishin´ inspelad av ”Satchmo” i duett med Bing Crosby. Timmen i denna dynamiska kvartetts sällskap inklusive förträfflig gäst, gick alldeles för fort. Förvisso fick jag erbjudande om att komma tillbaka nästa kväll. Men då var jag på ett knökat Utopia istället.
