15/11 2025
Utopia i Göteborg
Blev inbjuden till utbildningsdagen av en av arrangörerna, nämligen sympatiske ägaren av krogen Utopia. i vilken egenskap, frågade jag? Du får välja att komma som intresserad privatperson eller skribent blev svaret. Grejen är att även om jag ägnat mycket tid åt att recensera musik lyssnad till live eller på skiva är mina kunskaper om musikaliska hantverket ytterst begränsat, näst intill obefintligt. Och har aldrig ens försökt spela något instrument, möjligen testat på någon musiklektion i skolan utan att minnas. I likhet med en fotograferande veteran på plats utgjorde jag således inte målgruppen. Meddelade Patrik Kärn att jag inte skulle orka gå upp i tid för att kunna vara med om samtliga programpunkter. Innebar att jag efter två byten i kollektivtrafiken var framme och steg in på krogen vid 11-tiden.
Hade föreställt mig att den nyfikna och frågvisa publiken skulle utgöras av ungdomar vilka gått musikgymnasium och påbörjat utbildning på folkhögskola. Döm om förvåning när jag upptäckte att de som betalat för att bevista utbildningsdagen var amatörmusiker, till och med sådana som ibland spelat för ett gage. Även om jag kom mitt i en clinic och missade introduktionen, framgick att den som höll i schemat och kanske också snickrat ihop programmet bedrivit/ bedriver hjärnforskning på Chalmers relaterat till musikutövande. Angående Utopia har jag tappat räkningen på hur ofta krogen frekventerats under dess snart fyraåriga existens med nuvarande inriktning.
Fem instrumentalister berättade om hur de tänker kring sitt musicerande och i förekommande fall komponerande. Intention fanns att bredda redovisningarna, göra dem giltiga bortom jazzens fria förhållningssätt. Osäker på om den linjen fullföljdes även om flera tips nog inte var specifika för verksamma inom jazz. Från scen berättades om hur de övar, vad man vill uppnå och minst en av dem tog upp förebilder. Att musikerna praktiskt visade eller demonstrerade vad de pratat om genom att spela själva eller tillsammans i olika konstellationer, blev givetvis grädde på moset för oss åhörare.
Först ut i min frånvaro var Emil Ernebro akustisk gitarrvirtuos vars stilideal man vågar påstå är Django Reinhardt. Hann vara med om slutfasen i klaviaturspelaren Fabian Kallerdahls anförande. Gjordes paus för både förmiddags- och eftermiddagsfika samt för lunch som bestod av god risotto. Resterande lektioner hölls a i tur och ordning av saxofonisten Lisen Rylander Löve, kontrabasisten Hugo Löf samt trumslagare Adam Ross. Kallerdahl medverkade i tenorsaxofonistens pass som något av en sidekick sittandes vid flygeln, vilket faller sig naturligt då båda ingår i kvartetten The Splendor. Recenserade för övrigt ett av deras album för ett par år sedan i OJ. Så gott som allt deltagarna delgavs var nytt också för mig, varför jag fann det meningsfullt att anteckna, särskilt när enda kvinnan och den 31-årige batteristen gav oss inblick i respektive karriär. Lektionstimmen fick var och en lägga upp efter eget huvud. Flera av dem skulle jag inte definiera som extroverta vilket gjorde att de förvånade mig i denna position. Ett par av pedagogerna har jag lyssnat på så pass mycket och skrivit om att de får betraktas som vänner.
Lisen Rylander Löve har jag förmodligen lyssnat på i så där tjugo år, fast det kan gå långt mellan gångerna, handlar nästan alltid om live-situationer. När inte andra gästas rör hon sig emellan sitt eget projekt, kvinnliga duon Midaircondo och den jämförelsevis nästan akustiska kvartetten Splendor. innan hennes lektion startar gör hon en mjukt böljande improvisation tillsammans med Fabian på flygeln. Hade dessförinnan hört hur han besvarat frågor om vilka övningar på piano som han brukar ägna sig åt, exempelvis för att träna upp elasticiteten i fingrar. Pianisten har jag hört regelbundet live och på skiva i mer än tjugo år och skrev en gång ett miniporträtt.
Vi får veta att Lisen från sex års ålder spelade piano, sjöng i ett popband under sju år. Tjejerna uppträdde på Arvika-festivalen där de kraftigt förminskades med sexistiska slogans. Den anekdoten chockade, förvisso sades klimatet ha blivit oerhört mycket bättre i och med att arrangörer och lyssnare senaste femton tar emot den väsentligt ökande skaran av kvinnliga jazzsolister respektfullt. ” Helt sjukt alltså hur det varit männens värld.” Vikten av att band är en trygg plats betonas. När Lisen kom i kontakt med tenorsaxen blev utbildningsvägen Folkuniversitetet, Skurup och Musikhögskolan. Nämner att hon ibland spelar andra typer av saxofon men aldrig testat altsax, däremot kombinerar sina toner med liveelektronik. Att möta jazzens öppnare förhållningssätt blev som att kliva in en totalt ny värld. Gitarristen Bill Frisell framhålls som inspiratör.
Ska försöka att starkt komprimera några av den etablerade utforskande musikerns tankar, vad hon ville lära ut. Störst intresse har lagts på att hitta sitt sound, ett synsätt hon ville föra över till aspirerande musiker, uppmanade dem att till att anamma liknande fokus. Tävlingsgrejen, det vill säga att gå in för att bräcka varann i halsbrytande solon, alstrar enligt henne negativ energi. Tog som ett exempel när Dizzy Gillespie replikerar på urladdning från Sonny Rollins genom att helt bryta mönstret. Varit viktigt att fundera sin roll i en grupp såväl som kollektivt sound. Gäller att vara lyhörd, plocka upp sekvenser från andra. Lisen talar om vikten av långa toner, övertoner och inte minst pauser och att låta musik uppstå organiskt. ”Görjobbigt med folk som pratar hela tiden”.
Lisen tycker att man kan träna på skalor, ackord och ta in det i kroppen för att kunna vara i nuet. Hennes mål är att vara närvarande och behålla fokus. Hon som gärna lirar fri jazz menar att det behöver övas även på den formen, att våga hålla i. Innovatören berättar om vilka utgångspunkter och vilken vision hon har i sitt komponerande. Att hon gillar kontraster speglar personligheten. Jobbat med andningen, vilket medfört ett rikt register där flageoletter behärskas. Fanns en nyfikenhet bland åhörarna kring gruppimprovisation och inte minst kring kemin som alstras på jam. När är det befogat att köra sitt eget race och när ta något vidare genom att lyssna på andra? ”Vart leder detta till? Påminner om samtal, alla är inte fruktbara.”
Hugo Löf lanseras som en stigande stjärna, en stor talang på kontrabas. I fjol tog han examen i kandidatprogram i jazz på Kungliga Musikhögskolan och belönades med pris. Senast igår hörde undertecknad hans förbluffande teknik på några meters avstånd på Unity, en ynnest med tanke på att han sällan spelat i Göteborgsområdet. I somras kunde vi avnjuta ynglingens favoritlåtar då han bjudits in till Jazzradion, något jag fick möjlighet att kommentera när han spelade med danske pianisten Rasmus Sörensen i slutet av sommaren på just Utopia. Kanske för att det blev en tämligen praktisk genomgång där tekniker redovisades skippade jag att anteckna. Minns att vetgiriga deltagare fick reda på skillnader gentemot elbas som var hans första instrument, vad han övar på, hur han plankat basgångar och solon från skivor, rollen i en konstellation och samverkan i rytmsektion. Även för en icke-musiker var det synnerligen intressant att få veta vad han tog fasta på i ett ensemblespel. Var tunnsått med refererande till eventuella förebilder. Ray Brown och trumpetaren Freddie Hubbard nämndes. Minns jag rätt framfördes något överenskommet tillsammans med Adam Ross som givande slutkläm på lektionen.
Hisnande utvecklingen för Adam Ross har jag kunnat följa i realtid från det att offentliga examenskonserten hölls på Unity med Göran Kroon som examinator (recenserade i Orkesterjournalen. Sittande bakom trummorna tar han själv upp närmast explosionsartad statusförflyttning efter fråga om framtida planer. ”Vart ska jag ta vägen nu efter att jag rekryterats till den plats jag åtrått mest, sitta bakom trummorna hos Stockholm Jazz Orchestra? Ska jag satsa på att skriva egen musik? Har sedan konserten 2018 lyssnat på hans pulserande energirika handlag med trumset frekvent, trettio-fyrtio gånger är nog ingen överdrift. Därtill ska adderas flera lyckade samarbeten på skiva, från trios till storband av vilka en del recenserats. Mot den bakgrunden var det förstås kittlande att få trumslagarens egen version av vad som format honom, drivkrafter och avgörande möten. Förvisso numera boende i Stockholm där de mest attraktiva erbjudandena finns genomgicks högskoleutbildningen i Göteborg och han blev kvar i stan några år vilket gav mig möjlighet att höra honom frekvent.
Det berättas om en resa i musikens värld som startade hemma i Kalmar i 12-års åldern. En musiklärare såg honom och hon planterade en nödvändig dos självförtroende. Trummandet började i kurs på Folkuniversitet och första anhalt som lade en grund – ”jag tappar inte bort mig, har lätt för att finna formen på låtar” – var ett coverband som lirade Red Hot Chili Peppers-låtar instrumentalt. Det blev musikgymnasium där han tvingades lära sig noter, något han är tacksam för. Sista året fick han upp öronen för jazz. Utsågs till mvp på en Youth Festival i Stockholm. Träffade då Fredrik Norén konstnärlig ledare för ovan nämnda SJO och senare Martin Sjöstedt och Daniel Fredriksson. Vid den tidpunkten hade Adams begåvning redan upptäckts av Peter Asplund som han idag spelar regelbundet med på samma scen (recenserat Asplunds Göteborgspräglade kvartett i OJ). Resan gick vidare till Fridhems folkhögskola och sedermera till HSM i Göteborg efter att först ha blivit kuggad i teoridelen.
Vilka råd denne snabbt marscherande batterist delade ut? Det frågades om cymbaler och annan utrustning, vilket blir alldeles för nördigt att återge i detta rapsodiska referat. Hävdade att det enkla är tidlöst och att hans funktion är att balansera sina aktioner gentemot basisten. Resonerade kring hur sväng uppstår, att det i storband pendlar mellan att pusha eller att töja som ett gummiband. Visa pondus med ödmjukhet. Var inte rädd för att lyfta fram och inspireras av förebilder var andra visdomsord. Timide mannen med kometkarriär i bagaget framhöll trummisen hos Iron Maiden(!), Mike Portnoy i Dream Theater, Dave Weckl (som jag hört flera gånger live), Marcus Gilmore och Jeff ”Tain” Watts samt några självskrivna namn ur jazzhistorien så som Tony Williams, Elvin Jones och Roy Haynes.
Adam anser att vägen fram till jazzen varit knölig, fast verkar själv häpen över vad han presterat och hur efterfrågad han därför blivit tillsammans med ett par kompisar ur samma generation. Uppmanar åhörare oavsett instrument ”kör på det som gör dig glad, se till att du inte känner dig begränsad.” Innan deltagarna fick utvärdera dagen och komma med önskemål avslutades verksamheten på scen elegant med att en nyfödd trio spelar en medryckande melodi där fokus på sedvanligt maner vandrar. Adam Ross får sällskap av Hugo Löf vid sin kontrabas och Emil Ernebro på akustisk gitarr.