Egghead Republic
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 november 2025
Regi Pella Kågerman och Hugo Lilja
En svidande uppgörelse med journalistik som är redo att gå över lik för sin egen framgång och om myter om den fria konstnären som måste vara totalt fri och också kunna begå övergrepp mot både barn, djur och naturen och allt. Egghead Republic vann publikpriset på Stockholms filmfestival 2025. Filmen kategoriseras inom genren sci-fi. Oavsett kategori är det en mystisk film som väver samman realism med hallucinatoriska vyer.
Sonja Schmidt är en svensk klubbtjej, spelas av Ella Rae Rappaport, som drömmer om att bli illustratör. Men Sonja är mest duktig på att festa. Hon får chansen att följa med på en journalistiskt filmuppdrag i Kazakstan. Det finns ett område i Kazakstan som är avstängt, dit ingen mer än militärer får komma och då under stora säkerhetsföreskrifter. Området sägs vara förstört av radioaktivitet efter en atombomb. Nu går ryktena att djur och kanske natur blivit förändrade och att det finns kentaurer i området. Granne med området bor en av världens stora konstnärer och författare, Bob Singleton, som hyllar principen att en konstnär får göra vad som helst och måste försätta sig i speciella tillstånd för att kunna skapa mästerverk. Riktigt barnsliga myter som det är svårt att förstå att någon ens tror på.
Journalisttruppen leds av en tidningschef som ljuger och lovar sina medhjälpare framgång, men han lovar samma sak till de flesta. Och de tre som följer med lyder blint alla hans önskemål så fort han utlovar framtida framgång. Det är mer än tydligt hur han utnyttjar Sonja och de två fotograferna. Övertydligt.
Filmen har ett fascinerande kamera-arbete med fängslande foto. När sanden sveper över det ödsliga områden känns det som att vi är där. Men snyggt och talande foto räcker inte för att skapa ett mästerverk. När berättelsen är övertydlig förlorar dramat en del av sin kraft.
Själv har jag svårt för filmer som skildras drogmissbruk som något fullkomligt naturligt. Kvartetten som reser tillsammans använder kokain och amfetamin och andra inte namngivna droger och dricker starksprit som många dricker vatten. Sanningen är ju att det dör människor dagligen i överdoser av narkotika och alkohol skövlar många offer. Inte för att filmskapare ska ha krav på sig att stå upp liv utan droger. Men jag mår dåligt av att se när drogmissbruk skildras som fullständigt normalt.
De två regissörerna. Kågerman och Lilja, hade stor internationell framgång med Aniara, som också hade världspremiär i Toronto och som belönades med fyra Guldbaggar, Cineuropa Award i Les Arcs och nominerades till European Film Awards. Nu är de tillbaka i en mycket unik film med djup mediekritik och spektakulär och av och till är som att ramla in i en hallucination. Jag är medveten om att många älskar filmen. Den är speciellt, men samtidigt dyster, den sänder inte ut mycket hopp, vilket inte är filmskapares uppgifter förstås.