• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Operarecension: Karin Boye i ny kontext på Teaterverket

5 maj, 2022 by Redaktionen

Foto: Pär Fridberg

Bål
Bygger på texter av Karin Boye
Regi Helena Röhr
Scenografi, kostym och rekvisita Anne Hellandsjö
Kompositör, librettist, sångare och producent Helena Martinsson
Sångare:
Sopran Paulina Pfeiffer
Mezzosopran Hedvig Hasselström
Sopran Helena Martinsson
Musiker:
Flöjter Madeleine Johansson
Klarinetter Filip Alffram
Viola Andreas Forsman
Vibrafon och slagverk Magdalena Meitzner
Musikalisk ledare Dan Tillberg
Uruppförande den 4 maj 2022 på Teaterverket Svea i Stockholm

Karin Boye är en av våra stora poeter och för de allra flesta är nog strofen ”ja visst gör det ont när knoppar brister” välkänd. Nu har ensemblen Opera Astarte, i samarbete med Farsta församling, Musikverket, SPES (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd) och Suicide Zero satt upp enaktsoperan Bål, som baseras på Karin Boyes texter. Operan vill uppmärksamma dagsaktuella teman som ungas psykiska ohälsa, sexualitet och identitet.

Den driftiga Helena Martinsson står för idén till uppsättningen, men har också skrivit librettot, tonsatt musiken och spelar själv rollen som Karins stora kärlek Anita Nathorst. Operan handlar om Karins tankevärld och relationer, och djupdyker rakt ner i hennes livs mest dramatiska skede. Karin brottades med sin sexuella läggning i en tid då homosexualitet fortfarande betraktades som en sjukdom. Samtidigt försökte hon hantera sina starka känslor för den äldre uppsalastudenten Anita Nathorst, men den romantiska kärleken förblev obesvarad. Istället skulle Karin leva resten av sitt liv med Margot Hanel som hon träffade under sin tid i Berlin, men aldrig utan att sluta tänka på Anita.
Operan börjar med den händelse som ska bli början av slutet på Karins liv. Hon tar emot ett brev från Anita, som har fått cancer och uppmanar Karin att leva lyckligt utan henne. Av sorgen och kärleken för Anita och skuldkänslorna för Margot, som utgör huvudtemat i operan, avslutar Karin Boye sitt liv, 41 år gammal.

På teaterverkets intima scen skrider Karin, Anita och Margot långsamt in, iförda blå pageklippta peruker och tidstypiska 40-talsdräkter. En ensemble bestående av flöjt, klarinett, viola och vibrafon står för musiken, som gränsar till det atonala. Stundvis är den suggestiv. Särskilt spännande är de plötsliga inslagen av vibrafonen och slagverken. Det som däremot verkligen bär upp musiken är sången. Det är tre mycket bra röster som låter fantastiskt ihop! När de sjunger tillsammans, som de bland annat gör i början och i avslutningen, blir musiken som intressantast. För det mesta framförs dikterna däremot som solopartier, vilket stundvis blir lite långdraget då musiken är ganska likartad i de styckena.

Jag har också lite svårt att tro på den starka kärlekshistorien som operan handlar om. Det är en ganska stor kontrast mellan dikternas intensiva känslor och hur sångarna förmedlar dem på scenen. Ibland skulle det kanske behövas mer inlevelse för att få det helt trovärdigt.
Men som helhet har operan ändå fångat den mystiska, ångestladdade och poetiska stämningen i flera av Karin Boyes dikter. Något som bidrar till det är de svartvita rörliga bilderna som spelas i bakgrunden och som illustrerar dikterna. Kameran är i rörelse genom skogen och visar en närbild av knoppar som brister.

Operan är ett fint initiativ. Kanske kan den ibland uppfattas som ”svår”, men intresserar man sig för Karin Boye och vill ta del av hennes verk i en ny kontext kan man gott ta sig till Teaterverket för att se denna opera.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Karin Boye, Opera, Teaterverket Svea

Filmrecension: Diorama – ett vardagsdrama med hög igenkänningsfaktor

5 maj, 2022 by Birgitta Komaki

Diorama
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 maj 2022
Regi Tuva Novotny

Det börjar med aporna, fortsätter med religionen sedan kommer romantiken och jämställdheten. Och under 60-talet fri sex. Efter den genomgången börjar historien om Frida (Pia Tjelta) och Björn (David Dencik) och deras tre barn.

Den första euforiska kärleken och det sorglösa livet inleder filmen. Med frihet och åtrå och sex när som helst. Men tiden går och livet ändras. Rollerna blir uppdelade och kvinnofällan slår igen. Hon vill att allt skall funka, han drömmer sig bort. Livet blir jobb och vardag. När hon vill prata känner han sig påhoppad. När hon vill prata tar han det definitivt. Han hatar henne, hon har förstört allt. Den splittrade familjen och vårdnadstvist. Ett kärleks och seperationsdrama med alla ingredienser.
Filmen skildrar ett förhållande och en skilsmässa och de känslor det väcker. Både sorgligt, dumt och helt galet. Precis som ett förhållande kan bli när hatet växer. Det är en film att känna igen sig själv och andra i. Ibland blir det så galet att det blir komiskt.

Ett verklighetstroget förhållande som visar att kvinnor och män ofta talar olika språk.
Att vi alla har olika sätt att tackla livet och att livslång tvåsamhet kan vara en utopi som inte är så lätt att uppnå.

Jag tycker det är en bra film som gör att man lär känna personerna och att man kan förstå deras känslor utan att hålla med. Att det är en nordisk film ger extra trovärdighet till historien även om relationer alltid är universella. Att det bakom allt tjafs och drama finns en längtan till gemenskap och en önskan om kärlek är ändå hoppfullt.

De dioramor som bryter av filmen känns ganska fåniga och tillför ingen kunskap liksom Fråga doktorn i slutet av filmen. De påminner om pekpinnar till publiken. Både Pia Tjelta och David Dencik är övertygande i sina roller. Kul också med halva kändissverige i birollerna som lyckliga separerade par.

Ett vardagsdrama med hög igenkänningsfaktor.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Diorama, Filmkritik, Filmrecension, Tuva Novotny

Recension av tv-serie: Clark – jag är kluven inför denna serie

4 maj, 2022 by Rosemari Södergren

Clark
Betyg 3
Premiär på Netflix 5 maj 2022
Regi Jonas Åkerlund
Manus Jonas Åkerlund, Fredrik Agetoft och Peter Arrhenius
Serie i sex avsnitt
I rollerna Bill Skarsgård, Sandra Ilar, Malin Levanon, Vilhelm Blomgren, Peter Viitanen, Hanna
Björn, Isabelle Grill, Björn Gustafsson, Robin Nazari and Alicia Agneson, Linus Wahlgren,
Alexander Karim, Christoffer Nordenrot, Daniel Hallberg, Rachel Mohlin, Henrik Lundström,
Arja Saijonmaa, Hans Erik Dyvik Husby, Agnes Lindström, Babben Larsson, Peter Järn, Henrik
Hjelt, Peter Apelgren, Staffan Kihlbom Thor, Rikard Ulvshammar, Freja Beha Erichsen, Amalie
Bruun, Wilson Gonzalez och Kolbjörn Skarsgård.

En serie som jag känner mig kluven inför. Clark Olofsson är bankrånare och en grov brottsling som blivit känd framför allt för sin roll i Norrmalmstorgsdramat där han kanske såg till att gisslan fick behålla livet. Hur skildras en kriminell som begått grova brott och samtidigt blivit något av en kändis som popgangster? Och hur skildras en barndom som kan förklara varför någon blir kriminell? Eller blev för fyrtio år sedan. Idag ser det svenska samhället ut helt annorlunda med förortsgäng i segregerade bostadsområden.

Hur skildras en nu levande person i en tv-serie? Det har sina svårigheter. Om personen är känd för positiva saker finns det en stor fälla att skildringen blir för enögt hyllande. Är personen en känd rockstjärna med drogproblem fastnar berättandet ofta i drogerna. Jag känner mig rätt kluven till denna tv-serie. Clark Olofsson (sedan 1991 under namnet Daniel Demuynck) är född 1947 och är känd som bankrånare, kriminell och den person som gav upphov till begreppet Stockholmssyndromet då han släpptes in till rånaren och gisslan på det ökända Norrmalmstorgsdramat 1973. Rånaren Janne Olsson krävde att Olofsson skulle komma till platsen. Olofsson hämtades och togs till banken, där han tillbringade sex dygn tillsammans med gisslan och Janne Olsson. Clark Olofsson fick personer i gisslan att sympatisera med honom istället för polis och myndigheter.

Men hur skildrar man en kriminell i en tv-serie på ett medmänskligt sätt där han både deltagit i våld och skadat människor men samtidigt är en människa som påverkas av sin uppväxt? Serien bygger på Clark Olofsson självbiografi och regissören Joans Åkerlund har valt att hålla en lätt komisk ton i serien. Jag tror att det är rätt sätt att ta sig an detta projekt. En mer djuplodande psykologisk skildring skulle kräva väldigt mycket av skaparna och skulle förmodligen inte sälja lika bra. Samtidigt finns en risk att göra det för skojigt, för underhållande. Det handlar trots allt om att människor blivit skadade av hans brott och knarket han spridit har tagit död på en hel del. Många drogmissbrukare dör av överdoser i Sverige varje år och det har knarkkungar skuld till.

En viktig del i Clark Olofsson liv som inte finns med i serien är att han tog examen på Journalisthögskolan i Stockholm. Vad betydde den utbildningen för honom? Den informationen saknar jag i serien och jag skulle vilja veta mycket mer om den tiden.

Serien ger en fiktiv bild av en av våra mest kontroversiella personligheter i modern svensk historia. Vissa delar är kul och hur sanna de är, det är inte så viktigt. När Clark Olofsson blev känd var under en tid i Sverige då många ville förbättra vården av de kriminella. Fängelser skulle mer bli vårdanstalter av brottslingar än platser för straff. Attityden att se möjligheter i varje brottsling att bli en god samhällsmedborgare kunde gå till överdrift, enligt Clark Olofsson skildring i sin självbiografi. Den delen skildras träffsäkert.

I rollen som Clark Olofsson som vuxen ser vi Bill Skarsgård och som Clark som barn ser vi en av Bills yngsta bröder, Kolbjörn. Bill Skarsgård är mycket bra i rollen. Vi kan se både hur manipulativ Clark kan vara men emellanåt skymtar också den sårade lilla pojken fram. Bills och Kolbjörns rollprestationer är en av seriens plus.

Bakgrund om regissören (från wikipedia):
Jonas Åkerlund är främst känd för sina musikvideor och han blev internationellt uppmärksammad för Madonnas ”Ray of Light” (1998). Bland de artister och grupper han gjort videor åt finns Candlemass, Blink-182, The Cardigans (My Favourite Game, 1998), Hollywood Undead, Maroon 5, Metallica, Rammstein, The Prodigy, The Rolling Stones, Roxette, Satyricon, The Smashing Pumpkins, Pink, Lady Gaga (Paparazzi, 2009 och Telephone, 2010), U2, Britney Spears (”Hold It Against Me”, 2011) och David Guetta. 2002 släpptes hans första spelfilm, Spun, och 2005 gjorde han en dokumentärfilm om Madonna, I’m Going to Tell You a Secret. I november 2005 ordnades en utställning med Åkerlunds filmproduktion på Dansmuseet i Stockholm.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Bill Skarsgård, Clark Olofsson, Kolbjörn Skarsgård, Netflix, TV-serie

Brokigt och egensinnigt fängslande folkmusikbeat – Tre sultna mågar av Björn Gardner

4 maj, 2022 by Mats Hallberg

Björn Gardner

Tre sultna mågar

3

Inspelad, mixad och producerad av Thomas Jansson

GALDR

45:15

Releasedatum: 29/4 2022

Björn Gardner är folkmusiker och singer-songwriter med ena foten i engelskspråkiga sångtraditioner. Han har en bakgrund som gatumusikant, spelat med rockband i egen regi och kollaborerat med bland andra Edda Magnusson (gästat hennes band) respektive Cockies And Beans. Enaiminerats från folkmusiklinjen på KMH, vilket resulterat i att han blev introducerad för den nordiska tradition. Gardner kom härvidlag att satsa på svensk folksång, vilket exempelvis inneburit spelningar på Norrköpings folkmusikfestival och Stallet i Stockholm. Senaste åren har två album släppts på egen etikett.

På nya plattan sjöngs på svenska, norska och engelska. Gardner sägs ha ett personligt tonspråk, något som kan förbrylla. Vi får veta att Tre sultna mågar baseras på sångskatten från utövare som Lena Andersson i Bohuslän och norska Ingebjörg Liestöl, särskilt den sist nämnde. Artisten har översatt eller bearbetat traditionella texter och tolkar traderade låtar. Inom givna ramar vill han både återfinna och förvandla. I vad han kallar sin kontextualisering märks teman som relationen barn – förälder samt påverkan från covid. Thomas Jansson, samarbetspartner sedan flera år, har utgått från Gardners röst, gitarrspel och noga åstadkomna arr. Det fastslås att ljudläggaren står för många spontana infall.

Till tio låtar har ett antal musiker anlitats. Förutom ljuddesigner Jansson på bas och keyboards, hörs utsökte jazztrumslagaren Moussa Fadera (äv. slagverk), Erland Westerström på munspel, en trio kvinnor vid namn Sofia Sandén, Hanna Andersson samt Annika Hammer körar medan Mikael Marin står för stråk och trakterar viola. Många skiftande sound kan skönjas, något som gör fullängdaren svårdefinierad. Viss ambivalens uppstår hos mig.

Klämmigt förstaspår med naivistisk text signalerar fruktbar fusion emellan folkviseton och rockigt beat, i samma härad som Groupa under deras storhetstid. I nästa sång, Med sorg och salta tårar i översättning av Susanne Rosenberg och arrangemang av gruppen Rotvälta, excelleras i ett psykedeliskt malande. Silibrand erbjuder en avskalad kontrast genom fint akustisk gitarrspel i centrum. Man är förtjust i att framställa vad som lite slarvigt sorterar under beteckningen flummigt, markant i till exempel Dårefjäll, där rytmsektionen med Fadera i framkant uträttar stordåd. Associerar emellanåt till Garmarna men framför allt till några klassiska svenska instrumentala band: Träd, Gräs och Stenar, Kebnekajse samt Arbete & Frutid.

The Three Suitors heter en ypperlig ballad, en s.k fiskeskärsmelodi vars feature är förnämligt gitarrspel. Språket är i första delen engelska. I refrängen hörs titeln på albumet (som väl är skånska, eller möjligen danska?). Produktionen här och annorstädes är en njutning. I en melodi förför Erland Westerströms instrument, färgar med seren melankoli. I en passage registreras läckert fuzzigt gitarrsolo medan kör, komp och riffandet låter mäktigt i En till Gränge tvåtill Nås.

Sångsättet är ofta speciellt, stavelser förlängs på ett extravagant sätt. Stundom märks en attack liknande grunge-scenens, förstärkt genom maffig inspelningsteknik. Gäller att klara av en annorlunda och bitvis ovig betoning. Vidare kan rösten bli för påträngande, för gäll. Är mer förtjust i det fylliga hybrid-soundet. Albumet är marigt att greppa. Känns spretigt och rent av ojämnt. Ibland tilltalas jag ändå avsevärt av den drömska atmosfären, det närmast hypnotiska tillståndet.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Eiffel

3 maj, 2022 by Birgitta Komaki

Eiffel
Betyg 3
Svensk premiär 6 maj 2022
Regi Martin Bourbolon

År 1889 hölls världsutställningen i Paris. Gustave Eiffel ( Romain Duris) vann uppdraget att skapa ett franskt bidrag till utställningen. Han byggde ett torn och han tog i ordentligt. 300 meter högt och med ett otal järnbalkar, bultar etc blev det ett unikt landmärke. Det som skulle vara ett tillfälligt bygge blev permanent när han bytte alla nitar mot bultar. Filmen beskriver Eiffels kamp för att bygga och genomföra den komplicerade konstruktionen. Även att få arbetarna med på den svåra uppgiften var en bedrift. Tornet fick mycket kritik från många håll och även efter invigningen ville många att det skulle rivas.

Parallellt med historien om tornet löper Eiffels kamp för kärleken. Den vackra Adrienne
(Emma Mackey) som han hade en historia med 25 år tidigare dyker upp i Paris som gift kvinna. När han träffar henne blir hon hans inspiration och kärlek på nytt.

Scenerna växlar mellan 1889 och den tid då Eiffel var en ung nyutbildad ingenjör.
Kameran kryper tätt in på personerna där den stannar mesta tiden.De vackra miljöerna och kläderna till trots så är det ändå Eiffeltornet som spelar huvudrollen i den här filmen. Trots två intensiva personer som kärlekspar glöder historien aldrig. Eiffel må vara en duktig ingenjör men någon älskare är han inte. Allt för stressig och burdus för romantik och Adrianne är vacker men fastlåst i ett äktenskap. De konkurreras snabbt ut av intressanta beräkningar och skisser av byggnaden. Den fantastiska konstruktionen och den bragd det var att bygga tornet är imponerande. När arbetarna klänger på balkarna får hela biosalongen svindel. Ett byggnadsverk för en omöjlig kärlek.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 391
  • Sida 392
  • Sida 393
  • Sida 394
  • Sida 395
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in