• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Bullet Train – En tågresa som får både Tarantino och Thomas the Tank Engine att blekna i jämförelse

2 augusti, 2022 by Jonatan Södergren

Bullet Train
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 augusti 2022
Regi David Leitch

Bullet Train är baserad på boken av Kōtarō Isaka från 2010. Jag har inte läst förlagan, men på förhand hade jag förväntat mig att den skulle vara i stil med traditionella japanska deckare som The Tokyo Zodiac Murder, The Honjin Murders eller The Decagon House House Murders. Men jag blir snart varse om att Bullet Train är mer av en mörk komedi i stil med Tarantino eller Cohen-bröderna.

I huvudrollen som “Ladybug”, en otursförföljd småtjuv som går i terapi och precis har upptäckt zen, ser vi Brad Pitt. Jag tycker han gör rollen med en stor nypa charm. Han får hoppa in i ett uppdrag att stjäla en resväska på Shinkansen, ett snabbtåg som går från Tokyo till Kyoto. Det visar sig att tåget är späckat med en mordisk ensemble yakuzas och lönnmördare. Däribland de charmiga brittiska “tvillingarna” Lemon och Tangerine, varav den ena är besatt av Thomas the Tank Engine.

Filmen är strax över två timmar lång men är förvånansvärt underhållande, åtminstone i jämförelse med andra filmer inom genren. Det rör sig mellan slasher, komedi och action. Själva handlingen är chockerande simpel och det bjuds inte på särskilt många twister, men karaktärerna bär mer eller mindre hela filmen på egen hand med sin kemi och humor. Bullet Train kommer knappast gå till filmhistorien som ett mästerverk men den bjuder på högintensiv underhållning och kan mycket väl bli en kultfilm.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Brad Pitt, David Leitch, Filmkritik, Filmkritik, Filmkritiker, Filmrecension, Japan, Recension

Amanda Ginsburg 29 juli – Fasching in Bloom

30 juli, 2022 by Pernilla Wiechel

Scen: Moderna Museets trädgård, Fasching in Bloom
Sång: Amanda Ginsburg
Piano: Filip Ekestubbe
Bas: Ludvig Eriksson
Trummor: Ludwig Gustafsson
Stråkkvartett: Oscar Treitler, Emma Nyman, Matilda Brunström, Andreas Lavotha
 
Det går att börja stort som ung artist för att sedan fördjupa den egna redan intagna banan till något ännu bättre. Det är flerfaldigt prisbelönta Amanda Ginsburg ett levande exempel på, vars två utgivna album samtliga vunnit var sin Grammis. Hennes val att skriva texter utifrån det vardagliga livet som många kan känna igen sig i – till melodier som ofta hennes redan mycket hyllade pianist och studiekamrat Ekestubbe skapat och tillika skickligt arrat – har fått en än mer renodlad och fördjupad resonans och ett om möjligt ännu mer direkt klart sound. Det senaste albumet I det lilla händer det mestasom gavs ut mitt under pandemin 2020, och Kulturbloggens recensent prisade, vittnar om detsamma. 

Men vid kvällens konsert märks att turnerandet tagit fart för Ginsburg, vilket syns i att hon intar scenen med en helt annan pondus än hon gjorde 2019, då jag såg henne på en utomhusscen vid Skeppsbron. Live ger bandet fler improvisationer och pianisten redan känd av publiken fick flertalet spontana applåder. Men de få tillfällen Ginsburg själv fritt improviserade med sin klara träffsäkra stämma gav efterlängtade rysningar längs flera ryggrader. Här tycks inte finnas någon gräns. Äntligen, känns det som, tar hon ut svängarna, vilar i egna pauser, och lämnar inslagen av barbershop för de mer glidande jazz- och blues-färgerna. På det hela en spännande utveckling som hennes kapacitet redan tidigt visat prov på. Att det är den svenska traditionen av visjazz som Ginsburg vill utveckla står klart, men här finns vägar hon också kan ta. Och kvällens konsert med i synnerhet de arrangemang där stråkkvartetten fanns med – för tankarna till stora lokaler såsom Berwaldhallen och mäktiga symfonikonserter i kyrkor i stil med de Alice Babs hade med Duke Ellington. 

Men denna kväll tar allt plats vid den efterlängtade hemmascen, Moderna Museets trädgård, som Ginsburg jämför med jazzfestivalen hon hängde med till som barn. Hon tackar Fasching för det fina initiativet att flytta ut i det gröna, och att hon får vara där, denna kväll då de egna filtarna och stolarna utökar de redan fulla bänkraderna. Två extranummer gavs efter flera stående ovationer och tillrop. Hälften av kvällen bestod av ännu inte utgivna arrangemang (av tidigare verk) där stråkkvartetten deltog. En melodi av Olle Adolfsson i arr av pianisten spelades också vid sidan av de många övriga verken från främst det senaste albumet. Stämningen på konserten drogs snabbt upp av att melodin Åh nej (visa mitt i natten)fanns med vid inledningen, kryddad med extra pianoimprovisationer. När jag går hem tar jag främst med mig en av melodierna där Ginsburg själv kom till sin rätt, Romans på distans, och att hon under kvällen bjöd på fler gemytliga anektdoter från bland annat sin uppväxt. Dessutom lyckades hon få till allsång, då många så väl kände till raden ”vi träffas efter jobbet”.

Ginsburg nämnde att hennes mission lite är att få in jazzen i fler musiksammanhang. Därför var nyheten om att hon ska vara förband till Veronica Maggio inom en snar framtid, extra glädjande. Jazzen gör framsteg och Ginsburg med den.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Musik, Scen

Filmrecension: Lille Allan – den mänsklige antennen – spännande och gullig

29 juli, 2022 by Rosemari Södergren

Lille Allan – den mänsklige antennen
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 augusti 2022
Av Amalie Naesby Fick

Leverantören kallar denna familjefilm för ”sommarens roligaste och galnaste film”. Det stämmer bra. Det är en både spännande och gullig film för barnfamiljerna med UFO-jakt, en skrämmande man vars intresse är att samla på uppstoppade ekorrar och andra djur, en mänsklig antenn och en söt liten utomjording som heter Majken. Men mest av allt handlar filmen om att det inte är farligt att vara ledsen och att det är bra att säga vad man tänker och känner. Det är klart att som vuxen förstår vi vad som ska hända, det är en hel del som är förutsägbart i berättelsens handling. Men denna animerade film är ändå härligt galen och kommer säkert att engagera barnen. Ett plus är de duktiga svenska rösterna.

Allan är en liten kille som är väldigt ledsen eftersom hans föräldrar ska skiljas och han har därför flyttat till ett hyreshus i en annan stad tillsammans med sin pappa. Hans mamma har nämligen fått chansen till ett nytt och mycket ansvarsfullt arbete och då har hon inte tid för sin lille Allan. Men Allan är en snäll pojke, alldeles för snäll. Han visar varken för föräldrarna eller någon annan hur ledsen han är. Han spelar tapper och erkänner inte ens för sig själv hur ledsen han är.

I hyreshuset lär han känna en granne, Helge, som är en gammal man som inte kan ta sig utanför sin lägenhet och som är besatt av UFO och yttre rymden. Helge har en mängd maskiner och annat i sin lägenhet där han undersöker rymden. Helge säger sig ha upptäckt att Allan har en särskild slags energi som gör att han kan dra till sig utomjordingar. Helge övertalar Allan att bli en antenn för att locka dit utomjordingarna. Allan rullas in i folie och hissas upp långt upp över taket.

Att locka till sig utomjordingarna kan ha sina risker. När en utomjording dyker upp finns det fler som gärna vill få kontakt med den och de har inte alltid goda avsikter. Allan och Helge måste ta till alla knep de kan för att försöka rädda den söta lilla utomjordingen Majken. Under den utmaningen måste de möta sina egna rädslor också.

Om jag hade små barn i min närmaste omgivning är det denna film jag skulle ta med dem på.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad familjefilm, Filmrecension, Folkets bio, UFO-jakt

Filmrecension: DC League of Super-Pets, gjord med ena handen i fickan

28 juli, 2022 by Elis Holmström

DC League of Super-Pets
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 juli 2022
Regi Jared Stern och Sam Levine

En gång i tiden var DC och deras animerade projekt associerade med de mest storslagna och grandiosa termer. Avtrycket som gjordes av Batman, Superman och Justice League The Animated Series går inte att mäta och dess många influenser går att hitta i vartenda nutida DC projekt, oavsett om det gäller film, spel eller serietidningar. Denna animerade guldålder känns lika svunnen som när vi kunde ha en normal politisk diskurs. Förutom att ha levererat en rad gräsliga projekt med satsningen kallad DCEU – DC Extended Universe, har moderbolaget Warner Brothers lyckats torpedera sin division för animerade filmer. Från att ha varit världsledande är dagens animerade DC-projekt endast trötta och menlösa dussinprojekt. Förutom den oväntat underhållande The Lego Batman Movie har försöken oscillerat mellan att vara ointressanta till rent anskrämliga.

Att ändra kurs och göra en mer renodlad barnfilm med DC League of Super-Pets, inhållandes sockersöta inslag och karaktärsdesign som kan sälja mjukisdjur i miljoner, borde vara idiotsäkert. Karaktärsgalleriet består denna gång också av obskyra animaliska karaktärer, något som tillåter en mer öppen tolkning av grundmaterialet, även om superhunden Krypto och den uppstudsiga ekorren Chip har en rad mycket bra episoder från diverse serietidningar. Det hela är avsiktligen oseriöst och harmlöst, något som borde kunna leda till en stunds trevlig underhållning.

Trots att insatserna och ambitionerna inte är tänkta att konkurrera med exempelvis Pixar är det dock oförlåtligt att hela DC League of Super-Pets är gjord med ena handen i fickan. Även en renodlad barnfilm behöver någon form av entusiasm – eller åtminstone engagemang. Olyckligtvis nog är hela projektet filmvärldens motsvarighet till shake ’n bake, en torftig och helt smaklös massa som späs ut med vatten.

Att talande djur med superkrafter kan vara såhär ointressanta borde vara omöjligt. Men eftersom alla filmens beståndsdelar är stapelvaror är detta likbleka slutresultat inte förvånande. Atmosfären och den allmänna tonen är en menlös bladning av postmodern ironi och popmusik som lägger sig som ett tjockt täckte över hela filmen. Det är som att se en simpel målarbok färgläggas i realtid, allting är redan utstakat och utritat, tyvärr så sker färgläggningen med samma entusiasm som beskedet att restskatt väntar runt hörnet.

Visuellt faller det också platt. Förutom staden Metropolis, som för första gången på länge går tillbaka till sina serietidningsrötter och känns som en visuell hyllning till Fritz Langs film med samma namn, finns det ingen som helst flärd att tala om varken tekniskt eller designmässigt. Dessutom borde konkurrenten Illumination, som står bakom Minions och Despicable Me, se sig om för ett eventuell dataintrång. Det är inte bara utseendemässigt som DC League of Super-Pets känns som en skamlös Illumination-efterapning. Upphovsmakarna bakom The Secret Lives Of Pets borde överväga en stämningsansökan för plagiat då tematiken och humorn är mer eller mindre kopierad på mikroskopisk nivå.

Det är frustrerande att se hur pass ointresserade alla inblandade verkar vara. Det finns inte ett uns av inspiration så långt ögat når. DC-varumärket används också alltför sparsamt och utan någon större fantasi. Endast ett par hastigt figurerande melodislingor från några av filmvärldens mest kända teman indikerar en aptit att använda sig av det enorma arv som finns tillhands. Inte ens när det utspelar sig rent kaos på bioduken med flygande husdjur, laserstrålar och stora explosioner lyckas DC League of Super-Pets göra något annat än att tynga ned ögonlocken på publiken. Inte blir det bättre av att versionen som pressvisas är dubbad till svenska. Dwayne Johnsons, Kate McKinnons och Keanu Reeves röster från originalversionen är därmed ersatta, vilket gör filmen än mer pannkaksplatt då flera skämt och referenser försvinner i översättningen.

Endast för att en film må vara avsedd för barn ger det ingen dispans till fullkomlig apati från filmskaparna. DC League of Super-Pets ger en helt ny innebörd till ordet stapelvara och bör ses som ett varnande exempel på hur man inte ska hantera varken en barnfilm eller ett älskat varumärke.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: Uncoupled

28 juli, 2022 by Rosemari Södergren

Uncoupled
Betyg 3
Premiär på Netflix 29 juli 2022

Neil Patrick Harris spelar Michael vars liv blir helt upp och ned då hans partner gör slut efter 17 år tillsammans. Michael vill verkligen inte vara singel. Han är i 40-årsåldern och hatar att behöva ge sig ut på dejting-marknaden för att ragga upp någon ny man att leva med eller ha tillfälligt sex med. Det som tär kanske allra mest på honom är att han inte får något svar på varför utan partnern gör slut via ett SMS.

I åtta avsnitt får vi följa livet som ofrivillig singel-homosexuell man i New York. Miljön där det mesta utspelar sig är bland välbärgade, ibland också stenrika, New York-bor med ett intensivt uteliv och ofta också på gayklubbar. Det är miljöer och liv långt bort från min vardag. Jag undrar om jag ens under hela mitt liv kommer att få ihop lika mycket pengar som en del av dessa personer får in under en vecka. Men trots att människorna i seriens handling lever på ett helt annat sätt och med helt andra dyrare vanor än jag känns berättelsen ändå berörande och universell och allmängiltig.

Michael har gayvänner som alla är unika individer. Någon har hela tiden nya unga män som sexkamrater och andra gifter sig och söker en partner för livet och någon lyckas nästan aldrig träffa någon varken för en längre relation eller tillfällig sex, någon sörjer sin avlidne make i decennier. Det är berörande berättelser som vi alla kan förstå, oavsett sexuell läggning.

Att människor tycker att det är svårt att skiljas, det gäller nog i de flesta kulturer. Om serien i början kändes väldigt långt från mitt liv tog det ändå inte lång tid tills jag kunde känna med de olika människorna och deras bekymmer. Serien får oss att ändå känna igen hur människor reagerar. Michael får inget svar på partner om varför de separerar, men som tittare kan vi dra en hel del egna slutsatser om varför han blev lämnad. Han är rätt ego-fixerad och jag tror många kan känna igen sig eller andra i hur han grottar ner sig i hur synd det är om honom.

Jag tycker serien är både rolig och engagerande och det gick snabbt att se de åtta avsnitten.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 378
  • Sida 379
  • Sida 380
  • Sida 381
  • Sida 382
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in