• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Europamästare i sin genre behärskar hantverket till fullo – !!! Vol. 3: Listen med Stockholm Swing All Stars

29 augusti, 2022 by Mats Hallberg

Pressbild Mikael Sileberg

Stockholm Swing All Stars

!!! Vol. 3:Listen

4

Inspelad i Riksmixningsverket i Stockholm juni 2021

Ljudtekniker och mixning: Linn Fijal

Imogena

47:19

Releasedatum: 28/8 2022 (Sedvanlig releasespelning i Stockholms Konserthus)

Detta ska vara sjunde skivan från ett sammansvetsat gäng som i nästan tjugo vetat exakt var swingskåpet ska stå. I skrivande stund är SWAS ute på jubileumsturné. Ändå leder flera av dem egna kritikerrosade grupper eller ingår i en rad andra projekt. Deras något kaxiga namn har fog för sig.

Albumet spelades in i samma veva som det föregående på Skeppsholmen, en produktion som recenserats i Kulturbloggen. Är frestande att återge några av formuleringarna i pressutskicket. Betonas att det svänger, gungar och bubblar om musiken, vilket inte någon förnuftig människa kan bestrida. Man medger visserligen att ibland är det stiltje, det vill säga långsamt svepande ballader. Av tio låtar är fyra original från någon av stjärnorna. Fyra av medlemmarna delar ”bördan” av att stå för arrangemang, varav Fredrik Lindborg tar hand om fyra och Klas Lindquist tre.

Man håller fast vid samma line-up. För att börja bakifrån består rytmsektionen av Göran Lind på kontrabas och trumslagare Mattias Puttonen. Pianist är ingen mindre än Daniel Tilling (sågs senast med Gotland Big Band i Ystad på YSJF innevarande månad). I frontlinjen huserar blåsarna: trombonist Dicken Hedrenius, Karl Olandersson på trumpet och sång, samt ovan nämnda Fredrik Lindborg (tenorsax, klarinett och basklarinett) och Klas Lindquist (altsaxofon och klarinett).

Glatt okomplicerade tongångar inleder. Som om taggade musiker vill överglänsa varandra i en munter Jerome Kern-komposition. Stå-på-gasen-takterna bromsas in med ett mästerligt arr signerat Daniel Tilling. Två melodier från 30-talet, varav den ena bygger på kubansk folksång, har vävts ihop. Smakliga anrättningar serveras elegant på ett bräde. Noterar lite vek och typiskt charmig vokal insats från Olandersson.

Konsert på Stora Teatern i Göteborg – foto Qlaez Wennberg

Framstår som korrekt att inom den genre de verkar utnämna dem till Europamästare. Vilka på vår kontinent skulle kunna överträffa Stockholm Swing All Stars? Skickligheten såväl på individnivå som kollektivt är deras adelsmärke, inklusive smittsam spelglädje. Samtidigt ska inte förnekas att soundet stundom är ganska lättsmält, stundom utan åtråvärd sälta. Ligger på ett musikaliskt plan i ena vågskålen, så att säga i sakens natur. På uppskattningsvis hälften av låtarna hade mer djup varit önskvärt, saknar i de fallen en känslomässig dimension.

På U.M.M.G (B. Strayhorn) firar klarinettist och trumpetare triumfer. Hör överhuvudtaget ett svindlande samspel i låten. And Clyde av Dicken Hedrenius där olika stämmor urskiljs med finess, präglas av genomtänkt, dröjande spel på upphovsmannens trombon. Ljuvliga noter vars utfall blir utomordentligt. En motsvarighet till denna förfinade teknik om än något annorlunda , är en av plattans längsta låtar betitlad Unpleasantness av Fredrik Lindborg. Eftertänksamma klanger hakar tag i lyssnaren. Betagande harmonik featuring basklarinett och Tillings ackord på flygel. Hans solo sticker ut!

Karl Olandersson går i bräschen genom formidabla solon i exempelvis The Preacher (H. Silver), en standard från eran av budskapsjazz som snarare är be bop än swing. Och ännu mer lyckad tolkning görs av Ellington i ståtligt finalnummer. Get Around Much Anymore draperas i lika snirkligt som sympatiskt sväng. Låter helt enkelt bluesigt busigt på ett kul sätt i ett slags ”in-your-face”-arrangemang.

Vad beträffar instrumentens balans slår det mig ånyo att rytmsektionen har en understödjande roll. Trumslagare Puttonen lösgörs i ungefär två korta sekvenser, medan Göran Lind är förhållandevis lågt mixad. Vill man vara fräck kan hävdas att han hålls i strama tyglar, kommer mer till sin rätt som pådrivare live.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Ohanterlig knipa i dödens närhet – Solitaire på Folkteatern i Göteborg

29 augusti, 2022 by Mats Hallberg

foto Mas Bäcker

Av Lars Norén

Regi: Sofia Adrian Jupither

Scenografi: Erland Birkeland

Kostym: Maria Geber

Ljus: Ellen Ruge

Peruk & mask: Peter westerberg

Ljud: Ruben Auoja

I rollerna: Malin Arvidsson, Bengt Braskered, Per Burell, Bianca Cruzerio, Otto Hargne, Maria Hedborg, Marianne Nielsen, Mikaela Ramel, Jonas Sjöqvist och Niklas Åkerfelt

Samproduktion mellan Dramaten och Jupither Josephsson Theatre Company i samarbete med Folkteatern i Göteborg, Riksteatern, Den Nationale Scene i Bergen, Svenska Teatern i Helsingfors, Uppsala Stadsteater och Avignonfestivalen (Festival dÁvignon).

Göteborgspremiär: 27/8 2022

Spelas till och med 10/9 på Folkteaterns stora scen

Den världsberömde dramatikern Lars Norén (1944-2021) var i ett par års tid konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg. Engagemanget var genuint, uppmärksamheten stor och planerna många. Men av hälsoskäl och andra orsaker fullföljdes inte kontraktet. Hans viktiga radarpartner Ulrika Josephson (syntes på Göteborgspremiären) fortsatte leda verksamheten på egen hand.

Genom ingången som förtroendevald i en av de största fackliga medlemsorganisationerna, unnades jag inblickar i Noréns estetik, tankar vilka delvis kom på pränt i intervju i LO-tidningen 2009 och givetvis i de omtalade dagböckerna. Därför infann sig en speciell känsla inför att få se en överföring av Dramatens uruppförande av Solitaire. Pjäsen blev en av de sista han skrev innan han dog ifjol.

Enaktaren pågår utan avbrott i hundra minuter. Scenanvisningen anger nivån av ovisshet för såväl rollfigurer som publik. Ett antal människor, oklart för dem själva hur många, har pressats samman på en ohälsosamt trång yta. Utan synliga förklaringar till deras belägenhet är de fastklämda i en rektangel mitt på en kal scen. Hur länge de befunnit sig i sin utsatta belägenhet framgår inte. Osannolikt nog saknar skaran på tio vuxna fungerande mobil och kommer sig inte heller för att gemensamt ropa på hjälp. Så ser dramats diffusa förutsättningar. Föga realistiskt scenario, eller?. Begrunda vad en övervägande majoritet av jordens invånare nyligen genomlidit under en lika långvarig som surrealistisk period, vars konsekvenser troligen bedömts som osannolika pre-pandemin. Är rimligt att anta att fler dog av rigorösa restriktioner än av covid.

foto Mats Bäcker

Solitaire inleds med tät rök som sprider sig ut i salongen jämte skarpt vitt ljus från scengolvet. Tillgången på ljus verkar vara Personernas positioner ändras efter plötsliga impulser. Och klaustrofobin blir akut för somliga, inte minst när ofrivilliga umgänget riskerar att rasera var och ens integritet. Hyfsad ton anbefalles utan framgång. Istället eskalerar den mardrömsliknande situationen. Konfrontationerna är legio. Självbelåtenhet och egoism råder på bekostnad av nödvändig samarbetsvilja. Jonas Sjöqvist gestaltar den cyniska aggressivitet, vars förödande kraft omintetgör varje försök till lösning.

Några av dessa desperata individer tycker sig höra röster utifrån. Huruvida det rör sig om hallucinationer eller faktiska händelser klarläggs inte. Vid ett skede blossar ett starkt ljussken upp, utan att varken publik eller de utsatta förstår varför. Gränsen mellan mörker och ljus och alla skalor däremellan regleras sinnrikt av Ellen Ruge. Ljudläggningen är av det mer subtila slaget, signalerar otvetydigt hur hotfull sits människorna haft oturen att hamna i. Ironiskt att scenograf finns angiven när scenen är renons på kulisser och interiör.

Både manus och Jupithers (van att sätta upp pjäser av Lars Norén) regi utgår från en otäck känsla av osäkerhet. Att vissa kommer bli offer för omständigheterna görs uppenbart. ”Vansinnet kommer drabba oss alla om vi inte stoppar henne.” Och det ofrivilliga sällskapets belägenhet förbättras inte av att vara fler än vad som först framkommer. Tvärtom får det fatala följdverkningar.

foto Mats Bäcker

Som regel kan svart humor skönjas i Noréns pjäser. Även här innan förtvivlan övergår i rysliga företeelser. Exempelvis ger Maia Hedborgs rollfigur argument till varför hon ser sig som oskyldig. Vid ett tillfälle levereras en nyckelreplik från den sidan som inte gett upp hoppet, ett påstående om att ju längre gruppen väntat ju närmare är de att bli räddade. Luftens kvalitet oroar några av kvinnorna men ingen verkar, underligt nog, efterlysa förnödenheter och en livsviktig resurs som vatten.

Död och åldrande är ständigt närvarande i En dramatikers dagbok. Tankegångar Lars Norén fört in och fortsatt laborera med, i denna avsiktligt gåtfulla dystopi. Ingen undkommer att livet kommer ta slut, något flera av männen fastslår brutalt.

Har redan antytt att citatet som bildade rubrik – ”Vill ge hopp och självkänsla” – i min nämnda intervju från 2009 i Solitaire närmast dränks i sin motsats. Hundra minuters ångest blir också i längsta laget. Dock, tillståndet av tilltagande skräck hamras obönhörligt in i åskådaren, även om man blivit mer drabbad av andra pjäser från samma penna.

foto Mats Bäcker

Det könsmässigt jämt fördelade kollektivet kan manus som rinnande vatten, vilket måste betecknas som remarkabelt. Finns ju få yttre faktorer att hänga upp replikerna på. Lite förvånad över att inte mygga användes, fast skådespelarna förvisso hördes tillfredsställande. Passande nog med tanke på samarbetspartners, finns på scen agerande med ursprung i såväl Norge som Finland, vilket framgår av tonfall.

Några röster och ansikten kändes igen från teverutan och bioduken i ett väldigt erfaret kollektiv, där specifika individers egenheter och historik utkristalliseras. Summasummarum en styv bedrift att fånga publikens uppmärksamhet i det oförlösta kammarspel som Solitaire utgör.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Schack – en film jag måste se om igen

26 augusti, 2022 by Rosemari Södergren

Schack
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 september 2022
Regi Philipp Stölzle

En film som kryper under huden och som inte går att skaka av sig. Handlingen utspelas under andra världskriget och vi får följa hur nazisterna som marscherat in i Wien griper advokat Josef Bartok för att han har tillgång till välfyllda bankkonton för kunder som flyttat Österrike. Nazisterna vill ha tillgång till pengarna och försöker med olika metoder tvinga Bartok att ge dem kontonumren. Gestapp kan inte döda honom, för då kan de inte få kontonumren. Josef Bartok är högst medveten om att hans enda sätt att överleva är att inte lämna ut kontonumren.

Det är hemskt att se hur grymma plågoandarna, de nazistiska befälhavarna, är. Nu med ett pågående krig i Europa blir det en högst påtaglig berättelse om något som händer just nu. Det är inte bara i Europa och nu som det pågår eller pågått. Runt om i världen, genom hela historien, finns det personer med makt som låter tortera fångar på olika sätt. Från både Iran och Saudiarabien kommer vittnesmål med jämna mellanrum om grymheter. Filmens berättelse utspelas under och strax efter andra världskriget men vi vet alla att det är en evig berättelse om människors förmåga till grymheter och en skildring av vad som händer med en människa som utsätts för tortyr och övergrepp.

Schack är en oerhört stark skildring av människors grymhet och samtidigt en hyllning till kulturen och den kraft kultur ger människor. Bartok hålls isolerad av Gestapo i ett rum på hotellet Metropol i staden. Under dagar, veckor och månader är det enda han hör från en annan människa skriken från mindre lyckligt lottade fångar som torteras i angränsande delar av fastigheten. Efter ett av många förhör lyckas Bartok sno åt sig en bok om schack. Att nogsamt iscensätta de klassiska partier som beskrivs i boken blir enda sättet för honom att inte bryta samman totalt. Schackets värld blir hans flyktväg.

Filmen har många bottnar och frågan är vad som är verklighet och vad som är drömmar, tankar, verklighetsflykt för att överleva i fångenskap. Det är film jag kommer att se mer än en gång, för jag vet att jag kommer att se många talande detaljer när jag ser om den.

Huvudrollen som Josef Bartok spelas Oliver Masucci, som är så bra och så trovärdig. Svenska skådespelaren Rolf Lassgård medverkar i en av de större rollerna också,.

Filmen bygger på en klassiska novellen “Schack” av Stefan Zweig. Författaren föddes och var verksam i Österrike men drevs i exil efter nazisternas maktövertagande 1933. Zweig är också känd för sin skildring av hur Europa changserade i sviterna av första världskriget i boken Världen av igår: en europées minnen. Den var en av inspirationskällorna när Wes Anderson gjorde Grand Budapest Hotel.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Andra världskriget, Rolf Lassgård, Schack

Teaterkritik: Eld – ett slingrande episkt allmängiltigt drama

26 augusti, 2022 by Pernilla Wiechel

Foto Sören Vilks.

Eld
Av Jonas Hassen Khemiri
Regi Antú Romero Nunes
Scenografi Matthias Koch
Musik Anna Bauer
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen, Mimmi Lindell
Kostym Lena Schön, Helen Stein
Ljus Jenny André
Dramaturg Anna Kölén
Urpremiär 25 augusti 2022 på Dramatens stora scen
Medverkande Bahadur Foladi, Electra Hallman, Ana Gil de Melo Nascimento, Marall Nasiri, Alexander Salzberger

Karaktärerna kommer nära och är beskrivna med en psykologisk skärpa som endast stora författare lyckas med i Johan Hassen Khemiris nyskriva drama Eld. Trovärdigt gestaltas ett knippe öden i en migrationsverklighet, fint skildrade och möjliga att identifiera sig med. Att ställa karkatärerna mot det förenande temat, eld, är också genialiskt ur psykologisk vinkel. Skolbränder som skrämmer, eld som ger straff, eld med hopp om glömska, rening och nystart och hämndens väldiga eld svår att undfly. De fyra karaktärerna, vännerna som samtliga är andra generationens invandrare, vill alla lämna något oönskat för att leva ett bättre liv i framtiden. Via en ritual går de därför återkommande ut i skogen och kastar inför varandra i uppriktighet symboliska värden på en eld, för att lämna och få förnyelse. Men i bakhåll lurar det förflutna med en helt annan agenda, något de tror sig ha lyckats förtränga. Det dolda slår tillbaka med kraft, och är mäktigare än dem själva.

Pjäsen börjar med samtalet mellan Ramona och hennes förhoppningsvis nye pojkvän, som från en röst ute i salongen ropar att han tillhör en annan slags manlighet och ”inte är vegan”. Med kort tålamod kräver han att hon ärligen berätta hur hon fått sitt ärr på ena axeln. Ana Gil de Melo Nascimento gestaltar fint denna centrala roll, en sökande kvinna som har svårt med nära relationer, men som funnit yoga och retreat i livet som en lösning. Hon säger till publiken, i en nutida tro på individens makt, att man ”ju alltid väljer själv” sina känslor.

Ramonas karaktär är en kontrast mot Leon, gestaltad av Alexander Salzberger, som istället visar macho-mannes försök att ytligt hantera livet som en klackspark. Karaktären Pilar som verkar fastnat i livet och är rädd för att åldras, gestaltas levande av Marall Nasiri. Hon drabbar med sitt skri i ritualscenen då hon kastar sitt åldrande i elden, identifierbart för samtliga kvinnor som lever med vår tids norm om yta, utbytbarhet och evig ungdom. Ramsi, gestaltad av Bahador Foladi, som har det tyngsta förflutna att bränna upp, vilket centralt driver själva handlingen vidare i pjäsen, kommer främst vår bild av den faderslöse, auktoritetstroende invandrarpappan som kämpar mot sitt sociala arv, nära. Foladi ger karaktären rättvisa men faller då och då lite för mycket in i komedins uttryckssätt.

Men den dramaturgiska sammanfogningen av pjäsens olika delar är imponerande och föreställnigen blir aldrig långtråkig. Även om regin och scenografin effektivt synes anpassad i sin sparsamhet för att lätt fungera på turné, med sina enkla skynken och ljussättningar, så framstår ett slingrande episkt allmängiltigt drama man nyfiket följer.

Bitvis är Eld ett förtätat samtida kammardrama men anspelar också, såsom stora dramer gör, på urgamla myter. Myten om att som fågeln Fenix kunna resa sig ur askan, är med i de fyras hoppfulla tro på rening. Samtiden syns i nutidsmannen som flyr genom att titta på söta katter i sin mobil hellre än att erkänna verkligheten och närvara vid en gammal väns begravning. En samtidskvinna gör yoga för att stå ut med sin oförmåga till närhet. Hon syns hantera sitt beteende och sina känslor medan ridån bakom henne fullständigt rasar. En redig kvinna från en förening för grannsamverkan, är stolt för henne ”kan man lita på”. Hon undersöker katastrofen ordentligt (fotograferar?) och kan redigt berätta för brandkåren exakt var branden startade. Men hon skräms och sugs till elden, som hon saknar relation till. Allvaret, trauman tittar fram, men omgivningen tycks stå handfallen. Till hjälp dyker guden Ra upp bland lågor, pricksäkert karaktäriserad med allvar och ironiskt skratt av Electra Hallman.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Eld, Jonas Hassen Khemiri, Recension, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: Det ska va gôtt å leva – en film om Galenskaparna After Shave – rolig, äkta, sätter igång minnen

26 augusti, 2022 by Rosemari Södergren

Det ska va gôtt å leva – en film om Galenskaparna After Shave
Betyg 5
Svensk biopremiär 9 september 2022
Regi Anna Hammarén, Rasmus Ohlander, Håkan Hammarén
Medverkande Knut Agnred, Anders Eriksson, Kerstin Granlund, Claes Eriksson, Per Fritzell, Jan Rippe, samt i arkivmaterial även Peter Rangmar.

En underhållande dokumentär som jag gärna hade sett i ett par timmar till. Den är en timme och fyrtio minuter men för min del skulle den få vara fyra-fem timmar. Jag vill bara se mer och mer. Den är rolig, sätter igång en massa minnen och känns väldigt äkta och ärlig.

Humorgruppen Galenskaparna After Shave fyller 40 år och filmen berättar hur det började hemma hos bröderna Claes och Anders Eriksson och vi får följa hur de mötte övriga delen i gruppen i samband med att flera av dem började plugga på Chalmers i Göteborg. Plugga och plugga, det blev väl inte så många poäng tagna av dem då de hade fullt upp med att skapa sketcher, sjunga och uppträda. Vilket många av oss är tacksamma över. Den glädje, underhållning och humor som denna grupp spritt vibrerar genom hela filmen. Chalmers studentspex och cortege varje valborg tycks vara en plantskola för artister.

Tv-serien Macken innebar deras riktigt stora nationella genombrott. Det är starkt att se publiken sjunga med i sångerna när tv-serien blivit en scen-föreställning. Titellåten för Macken liksom sången om husvagnssemester och sången om konfirmanden som vill ha en synt har blivit kultförklarade klassiker som jag tror att oavsett vilken musikstil man gillar ändå inte kan låta bli att sjunga med i.

Dokumentären handlar om gruppen men det är också en metafor för alla artister. Vi får en nära inblick i relationerna mellan artister och publik och kritiker. Claes Eriksson, som skrivit en stor del av gruppens material är mest i fokus och intervjuas men de övriga är också med och intervjuas.

Claes Eriksson är inte särskilt imponerad av kritiker. När gruppen i början av dess karriär hade haft succé med en föreställning i Göteborg bokade de en teater i Stockholm för att sätta upp föreställningen där. De blev totalt nedgjorda i en Stockholmstidning där recensenten skrev att gruppens medlemmar varken kunde dansa eller sjunga eller vara underhållande. Något år senare gav gruppen en ny föreställning i Stockholm och då blev de otroligt hyllade. Jag är väldigt förvånad över hur en kritiker kunde såga en föreställning och dess medverkande så grovt.

Claes Eriksson tycks vara rätt skeptisk till kritiker. Jag tror kritiker behövs av flera skäl men jag kan inte förstå hur en kritiker kan såga artister totalt. Bakom varje föreställning ligger mycket arbete, många förberedelser och varje artist är en människa med känslor och förhoppningar och som anstränger sig. Att vara kritisk är en sak men att såga jäms med fotknölarna fyller ingen större funktion. Det krävs inte någon större kunskap att recensera på det sättet: att bara fördöma eller bara höja till skyarna utan att förklara. Mer än så förväntar jag mig av en kritiker.

Denna dokumentär sätter igång både minnen och tankar – och det är precis det bra film ska göra. Filmens skapare har lyckats komma nära både Claes och Anders Eriksson och de övriga, intervjuerna känns väldigt ärligt och äkta.

För den som älskar Galenskaparna After Shave är filmen förstås en film som måste ses, men jag tycker den är så bra och så inspirerade och tankeväckande att jag rekommenderar alla att se den. Och vem älskar inte denna galenskap? Behöver vi inte alla den emellanåt? Vi behöver skratt och vi behöver underhållning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Galenskaparna After Shave

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 371
  • Sida 372
  • Sida 373
  • Sida 374
  • Sida 375
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in