
Stockholm Swing All Stars
!!! Vol. 3:Listen
4
Inspelad i Riksmixningsverket i Stockholm juni 2021
Ljudtekniker och mixning: Linn Fijal
Imogena
47:19
Releasedatum: 28/8 2022 (Sedvanlig releasespelning i Stockholms Konserthus)
Detta ska vara sjunde skivan från ett sammansvetsat gäng som i nästan tjugo vetat exakt var swingskåpet ska stå. I skrivande stund är SWAS ute på jubileumsturné. Ändå leder flera av dem egna kritikerrosade grupper eller ingår i en rad andra projekt. Deras något kaxiga namn har fog för sig.
Albumet spelades in i samma veva som det föregående på Skeppsholmen, en produktion som recenserats i Kulturbloggen. Är frestande att återge några av formuleringarna i pressutskicket. Betonas att det svänger, gungar och bubblar om musiken, vilket inte någon förnuftig människa kan bestrida. Man medger visserligen att ibland är det stiltje, det vill säga långsamt svepande ballader. Av tio låtar är fyra original från någon av stjärnorna. Fyra av medlemmarna delar ”bördan” av att stå för arrangemang, varav Fredrik Lindborg tar hand om fyra och Klas Lindquist tre.
Man håller fast vid samma line-up. För att börja bakifrån består rytmsektionen av Göran Lind på kontrabas och trumslagare Mattias Puttonen. Pianist är ingen mindre än Daniel Tilling (sågs senast med Gotland Big Band i Ystad på YSJF innevarande månad). I frontlinjen huserar blåsarna: trombonist Dicken Hedrenius, Karl Olandersson på trumpet och sång, samt ovan nämnda Fredrik Lindborg (tenorsax, klarinett och basklarinett) och Klas Lindquist (altsaxofon och klarinett).
Glatt okomplicerade tongångar inleder. Som om taggade musiker vill överglänsa varandra i en munter Jerome Kern-komposition. Stå-på-gasen-takterna bromsas in med ett mästerligt arr signerat Daniel Tilling. Två melodier från 30-talet, varav den ena bygger på kubansk folksång, har vävts ihop. Smakliga anrättningar serveras elegant på ett bräde. Noterar lite vek och typiskt charmig vokal insats från Olandersson.

Framstår som korrekt att inom den genre de verkar utnämna dem till Europamästare. Vilka på vår kontinent skulle kunna överträffa Stockholm Swing All Stars? Skickligheten såväl på individnivå som kollektivt är deras adelsmärke, inklusive smittsam spelglädje. Samtidigt ska inte förnekas att soundet stundom är ganska lättsmält, stundom utan åtråvärd sälta. Ligger på ett musikaliskt plan i ena vågskålen, så att säga i sakens natur. På uppskattningsvis hälften av låtarna hade mer djup varit önskvärt, saknar i de fallen en känslomässig dimension.
På U.M.M.G (B. Strayhorn) firar klarinettist och trumpetare triumfer. Hör överhuvudtaget ett svindlande samspel i låten. And Clyde av Dicken Hedrenius där olika stämmor urskiljs med finess, präglas av genomtänkt, dröjande spel på upphovsmannens trombon. Ljuvliga noter vars utfall blir utomordentligt. En motsvarighet till denna förfinade teknik om än något annorlunda , är en av plattans längsta låtar betitlad Unpleasantness av Fredrik Lindborg. Eftertänksamma klanger hakar tag i lyssnaren. Betagande harmonik featuring basklarinett och Tillings ackord på flygel. Hans solo sticker ut!
Karl Olandersson går i bräschen genom formidabla solon i exempelvis The Preacher (H. Silver), en standard från eran av budskapsjazz som snarare är be bop än swing. Och ännu mer lyckad tolkning görs av Ellington i ståtligt finalnummer. Get Around Much Anymore draperas i lika snirkligt som sympatiskt sväng. Låter helt enkelt bluesigt busigt på ett kul sätt i ett slags ”in-your-face”-arrangemang.
Vad beträffar instrumentens balans slår det mig ånyo att rytmsektionen har en understödjande roll. Trumslagare Puttonen lösgörs i ungefär två korta sekvenser, medan Göran Lind är förhållandevis lågt mixad. Vill man vara fräck kan hävdas att han hålls i strama tyglar, kommer mer till sin rätt som pådrivare live.







Pjäsen börjar med samtalet mellan Ramona och hennes förhoppningsvis nye pojkvän, som från en röst ute i salongen ropar att han tillhör en annan slags manlighet och ”inte är vegan”. Med kort tålamod kräver han att hon ärligen berätta hur hon fått sitt ärr på ena axeln. Ana Gil de Melo Nascimento gestaltar fint denna centrala roll, en sökande kvinna som har svårt med nära relationer, men som funnit yoga och retreat i livet som en lösning. Hon säger till publiken, i en nutida tro på individens makt, att man ”ju alltid väljer själv” sina känslor.
Bitvis är Eld ett förtätat samtida kammardrama men anspelar också, såsom stora dramer gör, på urgamla myter. Myten om att som fågeln Fenix kunna resa sig ur askan, är med i de fyras hoppfulla tro på rening. Samtiden syns i nutidsmannen som flyr genom att titta på söta katter i sin mobil hellre än att erkänna verkligheten och närvara vid en gammal väns begravning. En samtidskvinna gör yoga för att stå ut med sin oförmåga till närhet. Hon syns hantera sitt beteende och sina känslor medan ridån bakom henne fullständigt rasar. En redig kvinna från en förening för grannsamverkan, är stolt för henne ”kan man lita på”. Hon undersöker katastrofen ordentligt (fotograferar?) och kan redigt berätta för brandkåren exakt var branden startade. Men hon skräms och sugs till elden, som hon saknar relation till. Allvaret, trauman tittar fram, men omgivningen tycks stå handfallen. Till hjälp dyker guden Ra upp bland lågor, pricksäkert karaktäriserad med allvar och ironiskt skratt av Electra Hallman.
