• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Pale Blue Eye – mystisk, magisk, spännande och överraskande

5 januari, 2023 by Rosemari Södergren

The Pale Blue Eye
Betyg 4
Premiär på Netflix 6 januari 2023
Manus och regi Scott Cooper
I rollerna Christian Bale, Harry Melling, Gillian Anderson, Lucy Boynton, Charlotte Gainsbourg, Toby Jones, Harry Lawtey, Simon McBurney, Hadley Robinson, Timothy Spall, Joey Brooks, Brennan Cook, Gideon Glick, Fred Hechinger, Matt Helm, Jack Irving, Steven Maier, Charlie Tahan och Robert Duvall

Mystisk, spännande med oväntade vändningar – ett måste för alla som älskar Edgar Allan Poe.

Edgar Allan Poe är en av huvudrollerna i denna spännande thriller, den är precis så spöklik och mystiskt som en Poe-film bör vara. Den bygger på en bok, dock inte av Edgar Allan Poe själv utan av på en bok av Louis Bayard.

Handlingen utspelas i West Point, år 1830. Christian Bale spelar Augustus Landor, en ärrad utredare som anlitas för att diskret undersöka ett brutalt mord på en kadett. Men bland kadetter och personal finns en stark tystnadskultur och för att få med utredningen inifrån tar Landor hjälp av en kadett. Denna kadett är en ung man som heter Edgar Allan Poe. Ja precis, poeten, författaren och skräckmästaren Edgar Allan Poe (som spelas av Harry Melling, som är perfekt i den rollen).

Miljöerna och fotot är snyggt och elegant filmat. De förmedlar starka känslor av något magiskt, mystiskt och ockult. Dessutom en lång rad av världens främsta skådespelare. Jag lovar att du kommer att bli överraskad ett par gånger om – filen har flera oväntade vändningar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Edgar Allan Poe, Filmkritik, Filmrecension

Ystad Winter Piano Fest 2022 dag 2

5 januari, 2023 by Mats Hallberg

Magnus Lindgren – Jan Lundgren – John Beasley foto Anna Rylander

Andra upplagan av Ystad Winter Piano Fest

28-29/12 2022

Ystad Saltsjöbad

Arrangör: Föreningen Ystad Jazz i samarbete med Ystad Saltsjöbad

Först på scen under andra dagen är Anna Gréta trio vars förehavanden jag har viss förkunskap om. Hört isländska Anna Gréta Sigurdardóttir – bor i Stockholm sedan tiden vid KMH – ett antal gånger live och fick dessutom nöjet att recensera hennes debut Nightjar In The Northern Sky (ACT 2021) i tidskriften JAZZ (Orkesterjournalen). Hon har övertygat både i smågrupper och i några av landets skarpaste storband.

Albumet markerar starten på ett självpåtaget uppdrag som singer songwriter, där pianisten sjunger sina egenkomponerade sånger på engelska. För att ringa in hur utsökt det låter kan rösten beskrivas som en symbios av Norah Jones och Sophie Zelmani. Svalt passionerad med andra ord. Det är första gången jag hör artisten sjunga live. Cd:n är inspelad på Island med isländska musiker (en av dem hennes pappa, berömd saxofonist och pedagog) för att få fram öns karga natur, vilket producenten lyckats utomordentligt väl med. Trion Anna Gréta tagit med sig till festivalen består av flitigt anlitade Konrad Agnas på trummor och Johan Tengholm (medverkar på ett spår på skivan) på kontrabas. Tre heta jazznamn ur samma unga generation som etablerat sig senaste 5-10 åren.

foto Harri Paavolainen

Stockholmsbaserade isländskan som tidigare tilldelats Monica Zetterlund -stipendium (i kategorin nykomlingar), fick i samband med konserten ta emot Ystad Jazz Piano Award, vars syfte är att främja en begåvad yngre pianist. Prisceremonin föregår spelningen och Jan Lundgren agerar utdelare. I öppningslåten hörs passande nog ypperligt, reflekterande spel över klaviaturen. Kompet är delikat sparsmakat, omgärdar berörande mollklanger. Sugs in i försynt beatbaserade melodier, att beteckna som ljuvligt poetisk pop snarare än jazz, även om det jazziga stundom tränger igenom.

foto Patrik Sandberg (JAZZ/OJ)

Anna Gréta talar kortfattat om vad som levereras. Vi hör i tur och ordning till att börja med Mountain, Nowhere (ny låt om skogsmystik), titellåten som anspelar på intresset för ornitologi vars sköra vemod sveper oss med i musiken. En av mina inhemska favorittrumslagare alla kategorier, det vill säga Konrad Agnas, beter sig subtilare än någonsin. Efteråt berättas för mig att sångerna med drag av visa medfört stimulerande omställning. Sleepless innehåller ett snyggt, smådramatiskt pianointro. Därefter ändras skepnad. Tengholm och Agnas tillverkar ett rullande angenämt groove. Tilltalande interaktion uppstår.

foto Harri Paavolainen

Flera nya låtar ”luftas”. Body Remembers tillägnas de kvinnor på Grönland vilka på 70-talet utsattes för övergrepp organiserat av danska staten. Johan Tengholms tassande basintro leder tanken till klagosång. Låten utvecklas genom raffinerad struktur i medium-tempo med strålande feature från pianisten. I första hand är hon en lyriker som sällan tar till de stora gesterna, vilket inte hindrar att svängiga tongångar kan åstadkommas. Något jag kom att uttrycka beundran inför var det faktum att rytmsektion inte behövde noter.

Vad fanns mer på låtlistan? Jo, udda balladtakter tangerande mjuk r & b-formel som döps till Catching Shadows, bitterljuva What Are You Doing New Years Eve från 1947 som gör att koppling till sofistikerade Diana Krall känns relevant, splitter nya Staying With The Love, jullåt av Irving Berlin samt rörande avslutning solo, i låt jag tror fått titeln Count Your Blessings. Uppfriskande att mönstret några gånger bryts. Kan handla om pregnant basgång i sticket, oväntat kvicka löpningar eller ökad energitillförsel från Agnas. I de i olika utsträckning softa kompositionerna, genomgående med poetiskt utformade texter, blir det tydligt vilken exceptionell talang Anna Gréta besitter. Hon är paradoxalt nog en självständig eklektiker, lysande på att erövra en publiks hjärtan. Extranumret var så naket att andäktig stämning uppstod, välförtjänta applåder hölls inne ett par sekunder. Magiskt ögonblick!

foto Harri Paavolainen

Bobo Stenson trio tvingades ställa in. Ersattes med kort varsel med den äran av CARSTEN DAHL TRIO, som inte hade haft gig i Sverige på sjutton år. Sammansvetsade triumviratet består av trions smått excentriske ledare vid flygeln, Lennart Ginman (hört med bland andra Sinne Eeg) på kontrabas och bakom trumsetet sitter Frands Rifbjerg. Vi får veta att pianistens gamla trio blixtinkallats för tjänstgöring. Om efternamnet på batteristen verkar bekant, beror det på att han är son till en berömd förläggare och författare (Klaus), som jag läst några romaner av. Sedan sent 90-tal har Carsten Dahl trio släppt minst åtta plattor. Kan inte erinra mig ha sett musikerna från danska huvudstaden förut.

Lekfullt innovativ approach understryker att man vet exakt var man har varandra, att man vill ha roligt tillsammans. Kompet reagerar rutinerat på Dahls infall, hans originella löpningar. Redan i första låten ges utrymme för ett solo från Ginman. Och i andra låten får Rifbjerg feeling. Enligt ytterst ansvarige på scen ägnar sig männen åt 100% improvisation. De existerar i samförstånd i en fri dimension, påstå inte ha en aning om vart ingivelser från anföraren leder dem. Musicerandet genomströmmas av oberäknelighet jämte inbördes koncentrerat lyssnande. Extremt hög grad av närvaro upprättas, särskilt Dahl lever sig in i tonerna efter ett speciellt rörelseschema.

foto Harri Paavolainen

Konserten präglas av boppigt pulserande, avigt krängande melodier som ändå håller ihop. Vilka referenser poppar upp hos mig? Vill nämna Paul Bley, Monk och Bill Evans. Danskarnas entusiasm yttrar sig som en slags expansiv rörlighet genomsyrad av avancerade rytmiska figurer. Fjärde låten lät som en välkänd ”dänga”. Over The Rainbow eller motsvarande. Meddelas att de spelar vad de får lust till ur amerikanska sångboken, exakt vad avslöjas inte. Inslagen av kontraster trollbinder. Vispar och fjäderlätt anslag kan övergå i sprudlande attacker. Här och var läggs fräcka bluesfraser in. Tämligen säker på att Take The A-Train framförs och i den vevan bländar Rifbjerg oss med ett metodiskt fyrverkeri.

Trion glänser med diverse utvikningar i My Funny Valentine, den inkännande tolkningen är helt enkelt superb. Otrolige stabile Lennart Ginman förekommer sällan i mina anteckningar, gör ändå allt rätt, praktiserar walking bass i minst en sekvens. Bidrar också till sugande groove på slutet när Frands Rifbjerg sitter i förarsätet. Vad som förmedlas är på samma gång tillgängligt och intrikat, en kvalitetsmarkör i sig. Extranumret dedikerades till Dahls fru som var på plats. För ändamålet valdes en lyrisk, högtidligt anstruken pärla. Praktfullt spelande pianist sade sig besväras lite av en skada i ena handleden, något publiken inte märkte av. Konserten blev något kortare än övriga utan att det bekom någon.

foto Anna Rylander

Duon JOHN BEASLEY & MAGNUS LINDGREN avslutar på kvällen pianofesten. Multiinstrumentalisten från Västerås bör betraktas som ett geni, ett ytterst produktiv sådan.. Kvitton på vad han åstadkommit under 2000-talet är exempelvis inval till Musikaliska Akademien, engagemang i ledande europeiska orkestrar, kunglig medalj jämte en rad priser. Han är en av ledare för Blue House Jazz Orchestra, framträtt på Nobelprisceremonin, gästat ungdoms- och amatörorkestrar och stod för formidabla arr när Gregory Porter gjorde succé med BBB i min närvaro. Äger signerat ex av Batucada Jazz.

I Texas uppväxte fjorton år äldre pianisten, arrangören och producenten tillhör kategorin framgångsrika musiker jag fram tills nyligen inte haft större kännedom om. Pinsamt erkännande, inte minst för att jag för drygt trettio år sedan såg honom i Miles Davis liveband i Holland. Detta bekräftades av John Beasley i samtal med mig efter spelning på intima Unity i Göteborg i höstas. Ur meritlistan kan framhållas kompositör/ producent för åtskilliga teve-shower, turnerat med Sergio Mendes och Freddie Hubbard, Grammy plus flera nomineringar, ledare för firandet av Internationella Jazzdagen, samarbeten med Dianne Reeves, Steely Dan, Chaka Khan, Christian McBride med flera. Dessutom värt att notera att Beasley är hjärnan bakom ett projekt i tre volymer kallat MONKéstra, kan intyga att inte minst vol.2 bjuder på härligt avigt sväng med visst tuggmotstånd i modern tappning.

Duon träffades på festival I Asien vilket bland annat resulterat i albumet Bird Live (2021) med SWR Big Band, baserat i Stuttgart där Lindgren för närvarande är artist in residence. Skivan har erhållit tre Grammy-nomineringar. Inspelningen blev klar alldeles innan pandemin bröt ut.

foto Anna Rylander

Männen som uppträder i svart har bestämt sig för att kommunicera med publiken också verbalt. Sympatiskt att ge oss bakgrund. Medan Beasley sitter vid flygeln roterar Lindgren på scen med sina tre blåsinstrument: tvärflöjt, tenorsaxofon samt klarinett. I inledningen hämtad från African Suite (Duke Ellington) sker tvära kast vilka utgår från flöjtens skira sound. Beasley håller mästerligt samman den knixiga melodin. Infallsrik upptakt följs upp med Confirmation (C. Parker). Instrumenten flätas samman maximalt intuitivt och dito virtuost. Vi får veta att duon skrivit arren gemensamt.

Efter ett längre mellansnack framförs All The Things You Are i en fräscht annorlunda version med feature tenorsax. Beasley står för formidabla tillägg i en egen avdelning. Oväntat att denna smeksamma standardmelodi efter ett tag ömsar skinn, förvandlas till spräcklig tendens. Musikerna vill mer än att behaga, har uppenbart tagit beslut om att delvis fjärma sig från mainstreamfåran. Intrikata Beautiful tillägnas Wayne Shorter, som båda haft förmånen att sammanstråla med. Vad dessa musiker med spetskompetens framställer är ofta ganska komplext, laddat med friktion. Blev mycket diskant, varför jag ibland kunde sakna en basist.

foto Anna Rylander

För några år sedan recenserade jag i entusiastiska ordalag Lindgren live vid ett par tillfällen då flöjtprojektet Stockholm Underground lanserades. Och han som givits epitetet ”Europas bästa jazzflöjtist” bjuder på egen flöjtsektion med infogade loopar. Ett magiskt moment! Beasley replikerar med sin soloavdelning. Inser då vilken kapacitet pianisten har, den fullfjädrade musikern blir en ny favorit. Weather Report anno 1985 kom med på ett hörn, (faller sig naturligt efter att Beasley i höstas turnerade med Bohuslän Big Band i ett program med musik av ikoniska fusiongruppen). Face On The Barroom Floor (W. Shorter) akustiskt på piano och sax kan lämpligen representera konsertens krångligaste inslag. De elastiskt uttänjda tonerna blir mer introverta, skrynkligare än jag föreställt mig.

I en slags eggande vals förs vi tillbaka till ren njutning, böljande bebop. Rafflande melodiska linjer premieras i latininfluerad låt. Prisade amerikanen ackompanjerar sin genialiske vän som nu spelar klarinett i ett stycke musik från ett av hans album. Minnesvärd, fantastiskt potent avslutning genom att Jan Lundgren utsattes för en kupp. De samspelta paret blev bönhörda när festivalens konstnärlige ledare lirade fyrhändigt med baskerförsedde stjärnan. De bytte till och med plats ett par gånger. Om mina öron uppfattade rätt spreds i salen temat ur folkvisan Auld Lang Syne, varvades i en kavalkad innehållande bluesiga fragment, Take Five och dylikt. I detta jam- betonade potpurri där saxofonen svarade snyggt på samtliga infall stortrivdes såväl publik som utövare. En värdig och i högsta grad underhållande final! Bortsett från lite problem under en konsert var ljudkvalitén prima.

foto Anna Rylander

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: En sång för min dotter – om hur småtjafs förmörkar stundens glädje

5 januari, 2023 by Rosemari Södergren

En sång för min dotter
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 januari 2023
Regi Alauda Ruiz de Azúa
Medverkande Laia Costa, Susi Sánchez, Ramón Barea, Mikel Bustamante

En spansk film om livet, om hur vi människor kan bry oss om varandra, tjafsa och vara grälsjuka samtidigt. Jag såg någonstans att den stora spanske filmregissören Pedro Almodovar öst beröm över denna film. Det är logiskt, filmskaparen går tydligt i Almodovars fotspår i hur karaktärerna skildras. Fast En sång för min dotter är mindre absurd än vad Almodovars filmer ibland kan vara, denna film tar inte ut svängarna lika mycket – och det är mest positivt.

En film om det stora i det lilla livet och som skildrar hur vi blir föräldrar åt våra föräldrar samtidigt som vi blir föräldrar åt våra barn. Eller hur det kan inträffa samtidigt. För en del kan barnen förstås hinna bli tonåringar eller vuxna innan det är dags att ta hand om våra föräldrar.

Huvudpersonen Amaia är en 25-årig kvinna. Hon och hennes partner Javi har precis fått ett barn, lilla Jone. De inser först då på allvar att de nu har ansvar för ett helt nytt liv och att det ändrar mycket i deras liv. Javi är ljustekniker på teatrar och måste ta jobb i en annan stad när det erbjuds. Amaia hoppas kunnas göra en del av sina jobbuppdrag via dator hemifrån. Hon märker snabbt att det är omöjligt när hon är ensam med en baby som skriker och vill bli tröstad och vill ha bröstmjölk. Amaia bestämmer sig då för att flytta hem till sina föräldrar ett tag.

Föräldrarna bor i en mysig krustads i Baskien. De är lyckliga över barnbarnet men trots det så gnäller framför alla Amaias mamma och kommer med pikar. Fast när de promenerar på staden och möter bekanta skiner Amaias mamma och visar upp barnbarnet och skryter. Men hemma tjafsar hon och ger pikar åt Amaia. Det är som att vi ofta inte inser hur lyckliga vi är just när vi är lyckliga. Vi låter småtjafs förmörka glädjen i stunden. Det är filmens tema. Att vi glömmer att vårt liv är det vi lever just nu, precis här och nu.

Tyvärr tycker jag att filmens sista tredjedel blir lite seg och övertydlig men då de första två tredjedelarna är så bra och helt slukar mig får filmen betyg efter kvalitet på de första två tredjedelarna.

Filmen utspelas i Spanien och jag tror att vi som bor i Sverige inte helt kan identifiera oss med Amaia. Dels har vi ju en föräldraförsäkring som gör att vi kan vara hemma med nyfödda barn och första tio dagarna kan båda föräldrarna vara hemma. När det gäller vård av sina föräldrar är det inte heller lika utspritt i Sverige att flytta hem till sina äldre, sjuka föräldrar och ta hand om dem. Att vi lämnar bort barnen på dagis och de äldre till äldreboenden eller sjukvården har sina fördelar och sina nackdelar, men jag är ändå glad över att jag och min man kunde vara hemma med barnen i början och sedan kunde ha dem på dagis så vi båda kunde jobba.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Äldreboende, Filmkritik, Filmrecension, Spanien

Filmrecension: Holy Spider – Brutalt och välspelat om jakten på legendarisk seriemördare

5 januari, 2023 by Petter Stjernstedt

Holy Spider
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 januari 2023

En film-noir med nerv. Omskakande och brutalt om Iran och samhällets förtryck mot kvinnan. 
Holy Spider baserar sig på en sann historia om spiderkiller, en seriemördare som härjade i den heliga staden Mashhad i Iran på 2000-talet. Han mördade kvinnor på löpande band, prostituerade som utifrån hans ögon hade försummat sin förpliktigande roll. 

Efter trolldramat Gräns från 2018 och skräckfilmen Shelley från 2016 kommer regissör Ali Abbasi med en blytung pjäs. Holy Spider är på flera håll en enastående film som tar oss med på en läskig resa till en värld där kvinnor framställs som djur. Prostituerade står lägst i rang och det är fritt fram att spotta eller knuffa en kvinna som står vid vägrenen och väntar på att nästa bil ska stanna.  

Som regissör är Ali djärv och vågar visa explicita våldsscener. Mehdi Bajestani tar sig an rollen som kvinnohataren Saeed med bravur. Han är byggarbetaren som spyr galla över prostituerade. Saeed använder religionen för att försvara sina dåd (I verkligheten hyllades han av den religiösa högern för att ha “rensat upp smutsen från gatorna”).

Och han gör allt för att inte bli upptäckt, rullar mödosamt in liken i mattor som sedan dumpas och grävs ner ute i öknen. Saeeds stolthet gör att han varje gång efter avklarat mord ringer upp kommissarien och berättar om sin bragd. Rahimi, spelad av en pricksäker Zar Amir-Ebrahimi, är den kvinnliga journalisten som börjar att utreda kvinnomorden. Zar gör en strålande insats här och för detta fick hon välförtjänt ta emot priset som bästa skådespelerska i Cannes förra året. Rahimi hamnar snart i svår knipa och tvingas ta till extrema åtgärder för att komma åt den ökända Spiderkiller. 

Holy Spider är en stark och läskig skildring av det iranska samhället. Ali Abbasi går närgånget fram , zoomar in på offren, böjer sig inte en tum för att skildra det makabra. Förtrycket mot den iranska kvinnan sker dagligen. Spiderkiller tar det bara till sin spets, men sättet att behandla kvinnan på, tvånget att ha slöja på sig, förbud mot att göra abort och frånvaron av lagar som skyddar kvinnor från att utsättas för våld i hemmet. Våldet är inbyggt i det samhälleliga systemet i Iran. 

Att slöjuppropet är en revolution råder det ingen tvekan om. Och bättre timing får man leta efter för en film som vågar ocensurerat visa upp den dystra verkligheten. Det kan kännas provocerande, men kanske är det enbart via exponering vi på riktigt kan förstå det våld kvinnor och prostituerade utsätts för. Efter bara tre filmer är Ali Abbasi en av Sveriges mästerregissörer och Holy Spider hans största bedrift. Det är film när den är som bäst, film som kan förändra, som bränner till och gör ont och en historia som skrivits med guldpenna i hand.

Petter Stjerntstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Ali Abbasi, Holy Spider, Zar Amir-Ebrahimi

Recension av tv-serie: Copenhagen Cowboy – en mardröm

5 januari, 2023 by Rosemari Södergren

Copenhagen Cowboy
Betyg 1
Premiär på Netflix 5 januari 2023
Skapad av Sara Isabella Jønsson Vedde och Nicolas Winding Refn

En serie för den som vill grotta ner sig i allt hemskt och vidrigt som tänkas kan: Zombier, vampyrer, människoätande grisar, våld i alla möjliga former. Allt som kan tänkas finnas i dina värsta mardrömmar finns med.

Det känns svårt att ge dåligt betyg till något som en grupp tv-serie-skapare lagt ner tid och kreativ energi på att skapa. Men för mig fungerar inte denna serie, jag mår illa när jag ser den. Men för den som vill grotta ned sig i äckliga, skrämmande saker kan det vara värd att ägna tid att se. Den är speciellt filmad också med många långsamma närbilder på människor och speciellt på Miu, kvinnan det handlar om. Den är filmad med många stilla bilder som kan förmedla tankar och känslor och framför allt skrämmer och ger oroskänslor. Vi anar hela tiden att något hemskt är på väg att ske. Jag har nog aldrig sett så många hemska människor av olika kön och olika kulturella bakgrunder som är vidriga, hemska.

Miu är en kvinna har sålts som lyckobringande amulett under hela sitt liv och tar nu itu med att hämnas på alla som gjort henne eller andra kvinnor illa. Denna mystiska kvinna är mycket speciell och ser mer ut som en ung pojke, hon har androgyn utstrålning i hög grad.

Serier om att hämnas lockar mig inte så ofta, men den här är bland det mest obehagliga jag sett.
Efter att ha sålts som en mänsklig lyckoamulett under hela sitt liv vill denna kvinna med mystiska krafter hämnas på de som gjort henne illa.

Den som är ett stort fan av skräck och skrämmande saker håller säkert inte med mig i min bedömning. Jag kan dock uppskatta en del skräckfilmer, speciellt om jag tycker att de har ett budskap eller tema som säger mig något. För mig känns denna mer som ett pepprande av alla hemska och äckliga saker som tänkas kan. En riktig mardröm. Men en del uppskattar sådana mardrömmar. Så är det ju.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Mardröm, Netflix, Recension av tv-serie, Skräck

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 336
  • Sida 337
  • Sida 338
  • Sida 339
  • Sida 340
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in