Andra upplagan av Ystad Winter Piano Fest
28-29/12 2022
Ystad Saltsjöbad
Arrangör: Föreningen Ystad Jazz i samarbete med Ystad Saltsjöbad
Först på scen under andra dagen är Anna Gréta trio vars förehavanden jag har viss förkunskap om. Hört isländska Anna Gréta Sigurdardóttir – bor i Stockholm sedan tiden vid KMH – ett antal gånger live och fick dessutom nöjet att recensera hennes debut Nightjar In The Northern Sky (ACT 2021) i tidskriften JAZZ (Orkesterjournalen). Hon har övertygat både i smågrupper och i några av landets skarpaste storband.
Albumet markerar starten på ett självpåtaget uppdrag som singer songwriter, där pianisten sjunger sina egenkomponerade sånger på engelska. För att ringa in hur utsökt det låter kan rösten beskrivas som en symbios av Norah Jones och Sophie Zelmani. Svalt passionerad med andra ord. Det är första gången jag hör artisten sjunga live. Cd:n är inspelad på Island med isländska musiker (en av dem hennes pappa, berömd saxofonist och pedagog) för att få fram öns karga natur, vilket producenten lyckats utomordentligt väl med. Trion Anna Gréta tagit med sig till festivalen består av flitigt anlitade Konrad Agnas på trummor och Johan Tengholm (medverkar på ett spår på skivan) på kontrabas. Tre heta jazznamn ur samma unga generation som etablerat sig senaste 5-10 åren.
Stockholmsbaserade isländskan som tidigare tilldelats Monica Zetterlund -stipendium (i kategorin nykomlingar), fick i samband med konserten ta emot Ystad Jazz Piano Award, vars syfte är att främja en begåvad yngre pianist. Prisceremonin föregår spelningen och Jan Lundgren agerar utdelare. I öppningslåten hörs passande nog ypperligt, reflekterande spel över klaviaturen. Kompet är delikat sparsmakat, omgärdar berörande mollklanger. Sugs in i försynt beatbaserade melodier, att beteckna som ljuvligt poetisk pop snarare än jazz, även om det jazziga stundom tränger igenom.
Anna Gréta talar kortfattat om vad som levereras. Vi hör i tur och ordning till att börja med Mountain, Nowhere (ny låt om skogsmystik), titellåten som anspelar på intresset för ornitologi vars sköra vemod sveper oss med i musiken. En av mina inhemska favorittrumslagare alla kategorier, det vill säga Konrad Agnas, beter sig subtilare än någonsin. Efteråt berättas för mig att sångerna med drag av visa medfört stimulerande omställning. Sleepless innehåller ett snyggt, smådramatiskt pianointro. Därefter ändras skepnad. Tengholm och Agnas tillverkar ett rullande angenämt groove. Tilltalande interaktion uppstår.
Flera nya låtar ”luftas”. Body Remembers tillägnas de kvinnor på Grönland vilka på 70-talet utsattes för övergrepp organiserat av danska staten. Johan Tengholms tassande basintro leder tanken till klagosång. Låten utvecklas genom raffinerad struktur i medium-tempo med strålande feature från pianisten. I första hand är hon en lyriker som sällan tar till de stora gesterna, vilket inte hindrar att svängiga tongångar kan åstadkommas. Något jag kom att uttrycka beundran inför var det faktum att rytmsektion inte behövde noter.
Vad fanns mer på låtlistan? Jo, udda balladtakter tangerande mjuk r & b-formel som döps till Catching Shadows, bitterljuva What Are You Doing New Years Eve från 1947 som gör att koppling till sofistikerade Diana Krall känns relevant, splitter nya Staying With The Love, jullåt av Irving Berlin samt rörande avslutning solo, i låt jag tror fått titeln Count Your Blessings. Uppfriskande att mönstret några gånger bryts. Kan handla om pregnant basgång i sticket, oväntat kvicka löpningar eller ökad energitillförsel från Agnas. I de i olika utsträckning softa kompositionerna, genomgående med poetiskt utformade texter, blir det tydligt vilken exceptionell talang Anna Gréta besitter. Hon är paradoxalt nog en självständig eklektiker, lysande på att erövra en publiks hjärtan. Extranumret var så naket att andäktig stämning uppstod, välförtjänta applåder hölls inne ett par sekunder. Magiskt ögonblick!
Bobo Stenson trio tvingades ställa in. Ersattes med kort varsel med den äran av CARSTEN DAHL TRIO, som inte hade haft gig i Sverige på sjutton år. Sammansvetsade triumviratet består av trions smått excentriske ledare vid flygeln, Lennart Ginman (hört med bland andra Sinne Eeg) på kontrabas och bakom trumsetet sitter Frands Rifbjerg. Vi får veta att pianistens gamla trio blixtinkallats för tjänstgöring. Om efternamnet på batteristen verkar bekant, beror det på att han är son till en berömd förläggare och författare (Klaus), som jag läst några romaner av. Sedan sent 90-tal har Carsten Dahl trio släppt minst åtta plattor. Kan inte erinra mig ha sett musikerna från danska huvudstaden förut.
Lekfullt innovativ approach understryker att man vet exakt var man har varandra, att man vill ha roligt tillsammans. Kompet reagerar rutinerat på Dahls infall, hans originella löpningar. Redan i första låten ges utrymme för ett solo från Ginman. Och i andra låten får Rifbjerg feeling. Enligt ytterst ansvarige på scen ägnar sig männen åt 100% improvisation. De existerar i samförstånd i en fri dimension, påstå inte ha en aning om vart ingivelser från anföraren leder dem. Musicerandet genomströmmas av oberäknelighet jämte inbördes koncentrerat lyssnande. Extremt hög grad av närvaro upprättas, särskilt Dahl lever sig in i tonerna efter ett speciellt rörelseschema.
Konserten präglas av boppigt pulserande, avigt krängande melodier som ändå håller ihop. Vilka referenser poppar upp hos mig? Vill nämna Paul Bley, Monk och Bill Evans. Danskarnas entusiasm yttrar sig som en slags expansiv rörlighet genomsyrad av avancerade rytmiska figurer. Fjärde låten lät som en välkänd ”dänga”. Over The Rainbow eller motsvarande. Meddelas att de spelar vad de får lust till ur amerikanska sångboken, exakt vad avslöjas inte. Inslagen av kontraster trollbinder. Vispar och fjäderlätt anslag kan övergå i sprudlande attacker. Här och var läggs fräcka bluesfraser in. Tämligen säker på att Take The A-Train framförs och i den vevan bländar Rifbjerg oss med ett metodiskt fyrverkeri.
Trion glänser med diverse utvikningar i My Funny Valentine, den inkännande tolkningen är helt enkelt superb. Otrolige stabile Lennart Ginman förekommer sällan i mina anteckningar, gör ändå allt rätt, praktiserar walking bass i minst en sekvens. Bidrar också till sugande groove på slutet när Frands Rifbjerg sitter i förarsätet. Vad som förmedlas är på samma gång tillgängligt och intrikat, en kvalitetsmarkör i sig. Extranumret dedikerades till Dahls fru som var på plats. För ändamålet valdes en lyrisk, högtidligt anstruken pärla. Praktfullt spelande pianist sade sig besväras lite av en skada i ena handleden, något publiken inte märkte av. Konserten blev något kortare än övriga utan att det bekom någon.
Duon JOHN BEASLEY & MAGNUS LINDGREN avslutar på kvällen pianofesten. Multiinstrumentalisten från Västerås bör betraktas som ett geni, ett ytterst produktiv sådan.. Kvitton på vad han åstadkommit under 2000-talet är exempelvis inval till Musikaliska Akademien, engagemang i ledande europeiska orkestrar, kunglig medalj jämte en rad priser. Han är en av ledare för Blue House Jazz Orchestra, framträtt på Nobelprisceremonin, gästat ungdoms- och amatörorkestrar och stod för formidabla arr när Gregory Porter gjorde succé med BBB i min närvaro. Äger signerat ex av Batucada Jazz.
I Texas uppväxte fjorton år äldre pianisten, arrangören och producenten tillhör kategorin framgångsrika musiker jag fram tills nyligen inte haft större kännedom om. Pinsamt erkännande, inte minst för att jag för drygt trettio år sedan såg honom i Miles Davis liveband i Holland. Detta bekräftades av John Beasley i samtal med mig efter spelning på intima Unity i Göteborg i höstas. Ur meritlistan kan framhållas kompositör/ producent för åtskilliga teve-shower, turnerat med Sergio Mendes och Freddie Hubbard, Grammy plus flera nomineringar, ledare för firandet av Internationella Jazzdagen, samarbeten med Dianne Reeves, Steely Dan, Chaka Khan, Christian McBride med flera. Dessutom värt att notera att Beasley är hjärnan bakom ett projekt i tre volymer kallat MONKéstra, kan intyga att inte minst vol.2 bjuder på härligt avigt sväng med visst tuggmotstånd i modern tappning.
Duon träffades på festival I Asien vilket bland annat resulterat i albumet Bird Live (2021) med SWR Big Band, baserat i Stuttgart där Lindgren för närvarande är artist in residence. Skivan har erhållit tre Grammy-nomineringar. Inspelningen blev klar alldeles innan pandemin bröt ut.
Männen som uppträder i svart har bestämt sig för att kommunicera med publiken också verbalt. Sympatiskt att ge oss bakgrund. Medan Beasley sitter vid flygeln roterar Lindgren på scen med sina tre blåsinstrument: tvärflöjt, tenorsaxofon samt klarinett. I inledningen hämtad från African Suite (Duke Ellington) sker tvära kast vilka utgår från flöjtens skira sound. Beasley håller mästerligt samman den knixiga melodin. Infallsrik upptakt följs upp med Confirmation (C. Parker). Instrumenten flätas samman maximalt intuitivt och dito virtuost. Vi får veta att duon skrivit arren gemensamt.
Efter ett längre mellansnack framförs All The Things You Are i en fräscht annorlunda version med feature tenorsax. Beasley står för formidabla tillägg i en egen avdelning. Oväntat att denna smeksamma standardmelodi efter ett tag ömsar skinn, förvandlas till spräcklig tendens. Musikerna vill mer än att behaga, har uppenbart tagit beslut om att delvis fjärma sig från mainstreamfåran. Intrikata Beautiful tillägnas Wayne Shorter, som båda haft förmånen att sammanstråla med. Vad dessa musiker med spetskompetens framställer är ofta ganska komplext, laddat med friktion. Blev mycket diskant, varför jag ibland kunde sakna en basist.
För några år sedan recenserade jag i entusiastiska ordalag Lindgren live vid ett par tillfällen då flöjtprojektet Stockholm Underground lanserades. Och han som givits epitetet ”Europas bästa jazzflöjtist” bjuder på egen flöjtsektion med infogade loopar. Ett magiskt moment! Beasley replikerar med sin soloavdelning. Inser då vilken kapacitet pianisten har, den fullfjädrade musikern blir en ny favorit. Weather Report anno 1985 kom med på ett hörn, (faller sig naturligt efter att Beasley i höstas turnerade med Bohuslän Big Band i ett program med musik av ikoniska fusiongruppen). Face On The Barroom Floor (W. Shorter) akustiskt på piano och sax kan lämpligen representera konsertens krångligaste inslag. De elastiskt uttänjda tonerna blir mer introverta, skrynkligare än jag föreställt mig.
I en slags eggande vals förs vi tillbaka till ren njutning, böljande bebop. Rafflande melodiska linjer premieras i latininfluerad låt. Prisade amerikanen ackompanjerar sin genialiske vän som nu spelar klarinett i ett stycke musik från ett av hans album. Minnesvärd, fantastiskt potent avslutning genom att Jan Lundgren utsattes för en kupp. De samspelta paret blev bönhörda när festivalens konstnärlige ledare lirade fyrhändigt med baskerförsedde stjärnan. De bytte till och med plats ett par gånger. Om mina öron uppfattade rätt spreds i salen temat ur folkvisan Auld Lang Syne, varvades i en kavalkad innehållande bluesiga fragment, Take Five och dylikt. I detta jam- betonade potpurri där saxofonen svarade snyggt på samtliga infall stortrivdes såväl publik som utövare. En värdig och i högsta grad underhållande final! Bortsett från lite problem under en konsert var ljudkvalitén prima.
