• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bluesig stjärnduo ledsagas av autentisk hållning – Louise Hoffsten med Richard Krantz i Lerum

2 april, 2023 by Mats Hallberg

Liveshack på Aludden Park & Restaurang i Lerum

31/3 2023

Foton: Christer Åkerlund (obs fotot ovan Qlaez Wennberg)

Louise Hoffsten behöver knappast introduceras ingående. Utan att på något sätt överexponerats har hon i flera decennier gjort avtryck hos musiklyssnare och allmänheten. Hennes cv innehåller ett tjog gedigna plattor, omfattande turnerande, (har sett Hoffsten minst tre gånger varav två i mitt Mölndal), inspelning i Memphis med aktade musiker, många minnesvärda artistsamarbeten, duetter med Totta Näslund, medverkat i krogshow på Hamburger Börs, haft biroll i filmen 1939, medverkan i populära tv-produktioner såsom Stjärnorna på slottet, Körslaget, Moraeus med mera samt givetvis Så mycket bättre, två självbiografiska böcker (läst den senaste med stor behållning), hedersdoktor vid Linköpings Universitet samt tilldelats ett dussintal priser och utmärkelser inklusive Grammis för genombrottet Rythm & Blonde. Arrangören presenterar sångerskan, låtskrivaren och munspelaren genom att kora artisten till Sveriges bluesdrottning.

Premiär för mig då jag inte tidigare varit på krogen Aludden naturskönt belägen vid sjön Aspen. Sittande publik äter krogens goda mat som uppladdning inför en intim konsert över två set. Sitter perfekt på lagom avstånd från scen och gläds under kvällen åt yrkeskunskapen hos anlitad ljudtekniker. Kan frossa i minst sagt fylligt reverb för gitarrist Richard Krantz. Kände till Krantz från hans superba samarbete med Lena Svanberg och tog reda på att han släppt skivor i eget namn samt medverkat hos bland andra Thomas Andersson Wij, Lars Winnerbäck och Jeanette Lindström. Var däremot en nyhet för mig att Louise Hoffsten under längre tid musicerat med denne utsökte gitarrist.

När duon gör entré och tar sig upp på scen går det ett sus genom publiken. Inte i första hand för ynnesten att få komma fysiskt nära stjärnans utstrålande aura. Vad vi inte kan undgå att notera är hur kraftig påverkan MS-sjukdomen har. Efteråt berättar hon för mig att uppträdanden ger så mycket energi att det får henne att må betydligt bättre, är värt ansträngningen. När Hoffsten installerat sig tänker vi mirakulöst nog inte längre på hennes tillstånd. Scennärvaron är total.

I första set sjungs på svenska. Man öppnar i optimistisk rivig anda med Sockerkompis, en okomplicerad kärlekssång. I ett första mellansnack framkommer att Louise är trött på hur det ser ut runt omkring oss. ”Jag vill ha vår och en vacker värld”. Klokt att inte bli mer specifik, att vi fick fylla i själva. Redan när den förhållandevis färska singeln En vacker värld framförs, som ett slags motgift till pandemin och annat elände, inser man att duons musik är äkta vara. Här finns förutsättningar för en extraordinär konsert i ett avskalat format. Inte fel att jämföra med de två spelningar jag upplevde med Freddie Wadling & Henrik Cederblom. Gitarristen körar plus bistår med extra ackompanjemang genom drum-pedal och bjällra (detta uppdagades efteråt när jag beskådade ” pedalparken” och fick höra att sampling inte användes, vilket jag hade utgått från).

Som bevis på duons varma samexistens retas ”komphunden” (hans egna skämtsamma epitet) för geografiskt ursprung. Putslustigheter vilka Louise sveper in publiken väcker muntra reaktioner. Passande nog efter dialektal utläggning spelas en countryblues vars text hyllar det platta Östergötland. Louise trakterar munspel medan Richard byter till stålsträngad svart gitarr, ett av hans tre instrument.. Vi får veta att han tvingats avvara sin banjo för att rollator skulle få plats i bilen. Skönt gung förstärks med underbart reverb. Louise textar tydligt och rytmiskt med nyanser. Stämbanden signalerar trovärdighet, har en nerv som få andra kollegor.

I samband med Visst känns det bittert från Röster ur mörkret som Louise gjorde med sin favoritgitarrist 2017, berättas om en inbjudan till att lira på Österåker, samma fängelse Johnny Cash besökt vilket ju dokumenterades på skiva. Vi hör om utanförskap, internernas och artistens på grund av sina livsbetingelser. Njuter av gungande blues i maffigt inramat ljud. Lysande gitarrspel i dito dynamik!

Före paus kommer två starka låtar hämtade från Så mycket bättre -äventyret vars inspelning beskrivs i termer av ”både bland det jobbigaste och roligaste jag gjort.” Först makalösa Från himmelen fallen duetten med Albin Lee Meldau marinerad i ett uppdämt vemod som leder tankarna till Plura, Ebba Forsberg och Peter LeMarc. Krantz briljerar med karaktäristiskt twang-spel, på elgitarr om jag minns rätt. Den åtföljs av Ljus och värme som en omtolkning från Christer Sjögrens repertoar av en i original norsk visa skriven av Åge Alexandersen. Låten förflyttar sig i uppfriskande stadig lunk präglad, enligt Hoffsten, av ett anmärkningsvärt djup.

Andra halvan drar igång med två utropstecken, varav i Know A Place Called Memphis måste betraktas som det allra fetaste. Studsande kaxig melodi avlöses då av delikat countryblues-ballad. Båda alster kommer från färska albumet Crossing The Border. Sedan framför duon Little Devil In Me från 1995, efter att huvudrollsinnehavaren kommenterat självbespeglande titeln. Dags att stanna upp och lägga in några relevanta reflektioner, påvisa vilken extraordinär tillställning närmare hundra personer är med om (krogspelningen har varit utsåld sedan länge).Musiken rör sig från diskret tunggung till hänförande excesser på steel guitar., Slide i David Lindley stil ackompanjerar i en höjdpunkt stjärnans vokala bedrifter. Duons hundraprocentigt genuina toner minner om Bonnie Raitt, vilket sannolikt utgör ett ideal eftersom Louise spelat in med några av hennes musiker. Krantz adderar listigt trumsound till distinkt medryckande melodier. Blir uppenbart hur mycket känslor som investerats i pandemi-låten I Need You God Damn. Nyanser framhävs både röstmässigt och i strängbändarens subtila riffande.

Utan att på minsta sätt låta framträdandet bli utslätat införlivas mer av markant rockigt beat med snyggt efterhängsen refräng. Syftar på Mello-tävlande bidraget Only The Dead Fish Follow The Stream (Louise en av tre kompositörer) Hennes megahit Let The Best Man Win ges annan kontur. Dängan skalas av så att endast temat består. Firma Hoffsten & Krantz firar triumfer.

Den allsidige artisten inser att publiken önskar en fortsättning. Krånglar inte med att lämna scen , bjuder istället på ett fenomenalt appendix med två expanderande låtar. Nu blir det exceptionelly avspänt och bitvis jam-betonat, vilket vi musikälskare applåderar extra. För första gången tar sig duon an sista spåret på Rythm & Blonde. Louise som kunnat konstatera att man gjort succé, ger sig på ett frejdigt munspelsintro á la Pugh tidigt 70-tal- Salig publik sveps in i stolta blå toner. Pondusen från dem är frapperande! Sveps med av walking blues i ständig rörelse som hämtar näring ur klassisk Delta-tradition och en ikon som John Lee Hooker. Kul att fras från The Seduction of Sweet Louise inkorporeras. Allra sist levereras That´s Wahat I Get komponerad av Jerry Lynn Williams för albumet Message Of Love. från 1991. Efter otroligt raffinerat intro blir det åka av, Sången berör, orden flyger passionerat iväg med obändig auktoritet. Vad beträffar kompet jublar jag invärtes över vad som händer, refererar till en mästare som Ry Cooder. Det improviseras friskt vilket uppskattas stort.

Foton: Christer Åkerlund / första fotot: Qlaez Wennberg

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Storm – gripande, hjärtslitande

1 april, 2023 by Rosemari Södergren

Storm
Betyg 4
Premiär på bio och online 5 april 2023
Regi Erika Calmeyer

En gripande, hjärtslitande berättelse om den djupaste soreng och att ändå vara tvungen att fortsätta leva när det värsta händer. Om norsk film om att älska sitt barn trots allt, trots all smärta barnet ger.

Elin är ensamstående mamma med två barn, sexårige Ulrik och åttaårige Storm (i filmen säger mamman att Storm är åtta år men i pressmeddelandet om filmen står det att Storm är tio år). Vi får ingen förklaring till bakgrunden till att Elin är ensamstående, vi får bara se att barnens pappa ligger begravd på en kyrkogård.

Pappan har gått bort relativt nyligen, verkar det som. Fast det får vi inte veta säker utan det är en slutsats jag drar av saker andra föräldrar säger i förbigående. Vi lämnas åt att dra våra egna slutsatser, vilket ibland i filmer är bra men ibland ger en känsla av att vi saknar en del för att riktigt förstå. I denna film tycker jag det blir ett minus.

En sak är tydlig: familjen mår inte bra. Lillebror Ulrik är vild, ostyrig, utåtagerande och storasyster Storm har tvångssyndrom och mamma Elin har inte ork att riktigt ta sitt ansvar som mamma.

Elin bestämmer att de ska åka på fisketur. På vägen dit retar Ulrik sin syster och när de kommer fram springer han iväg in i skogen mot älven. Elin stannar vid bilen för att lasta ur och säger till Storm att springa efter och ha koll på lillebror. Det är liksom helt konstigt. En mamma som låter en åttaåring ta ansvar för en vild sexåring nära en älv med höga klipper vid vatten med kraftiga strömmar. Det förfärliga händer att Ulrik drunknar. Elin och Storm lämnas för att överleva denna sorg.

Mardrömmen blir snart ännu värre. Ett rykte sätter fart som säger att det finns ett vittne till olyckan. Ett vittne som hävdar att det inte var en olyckshändelse utan att Storm knuffade i sin lillebror. Storasystern dödade alltså sin lillebror, enligt vittnet.

Ane Dahl Torp som spelar Elin är så säker i rollen. Hon bär så mycket på sina axlar och vet inte vad hon ska säga eller göra. Att drabbas av en sådan tragedi är obeskrivligt. Den unga flickan Ella Maren Alfsvåg Jørgensen som spelar dottern Storm är också imponerande bra. Hur lyckas regissören att få barnet så naturlig och så äkta? Det Elin och Storm är med om kan ingen som inte drabbats av något sådant förstå.

Det fattas en del i berättelsen, tycker jag. Som varför får vi inte veta hur och när pappan i familjen gått bort? Och varför är det ingen som på något sätt anklagar mamman för att hon lät barnen spring fritt i en så farlig miljö och hur kunde hon lämna ansvaret att passa sin lillebror åt en åttaåring? Men då skådespelarna är så äkta lyfter de filmen trots dessa minus.

Det är så tydligt att de tre i familjen mådde dåligt redan före Ulriks död. Varför får de ingen hjälp i tid? Det är bedrövligt och säkert vanligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Ane Dahl Torp, Filmkritik, Filmrecension, Storm - filmen

Dansrecension: Raised on Rythm – lagom läskigt, härligt pirrigt

31 mars, 2023 by Pernilla Wiechel

Raised on Rythm
Av Niki Tsappos
Medskapande dansare Damon Frost, Amalie Sasha Schranke, Yared Tilahun Cederlund, Rebecca Wolete
Koreografi Niki Tsappos
Musik Erik Hjärpe
Scenografi Emma Fallde och Tina Paulson
Kostym Ellen X
Ljus Jesper Larsson
Peruk och Mask Moa Hedberg
Ljud Björn Lönnroos
Urpremiär på Lejonkulan, Unga Dramaten, 31 mars 2023

Precis lagom läskigt, men mest härligt pirrigt är det att uppleva Unga Dramatens premiär för dansföreställning Raised on Rythm. Levande bevis är att klass 7 från Bagarmossen uppmärksamt sitter i publiken och klappar, knäpper, och stampar med när det påbjuds från scenen.
Koreografen Niki Tsappos, som också är dansare, var tillsammans med Martha Nabwire del i den första kvinnliga duon att vinna VM i Streetdance/hiphop, i Paris 2010. I filmerna på youtube från tillfället känns de två tjejerna som förebilder i sina joggingklädda nyskapande rörelser som snarare förmedlar kroppsglädje än försöker förföra. Men nu är Tsappos också verksam som pedagog och domare och sprider dans vidare ut i världen.

I föreställningen har hon låtit dansteamet om två unga kvinnor och två män också vara medskapare. På ett sätt känns det som att bli inbjuden till en del av en danskultur i en by, endast sedd på film från mörkaste Afrika. Men lika mycket är nutidskulturen närvarande i den moderna sköna musiken.
Mitt på scenen möts man av en äldre herre i prästliknande blå skrud och fin vit liten hatt som vänligt räcker fram kuddar till oss som blir ombedda att sprida ut oss runt scenen. Han är som en ciceron genom föreställningen och talar en tydlig och varm engelska, lätt att förstå. Vi uppmanas att ge uttryck för vad vi gillar och inte gillar och det är tillåtet att ge ljud ifrån sig.

Första scenen, som kanske gestaltar en slags födelse, sker i lugnare tempo där de två kvinnliga dansarna sakta reser sig upp i rörelser till mer stilla musik. Ett stort svart band håller dem samman som bildar ett smart redskap att studsa mot, slingra som ormar och slänga som hopprep. Extra spännande blir det sedan när den skrämmande vålnaden kommer som plötsligt bjuds in – han som kallas”it” – och kvinnorna från var sida låter det svarta bandet bli som ett skydd högt över scenen.

Hans entré som sker sakta ur mörkaste dimman blir som tagen ur en skräckfilm och han framstår lite som en medicinman med mask och slingriga lite skrämmande rytmiska rörelser. Emellanåt är det bara delar i den snirkliga dekorationen på masken som glimmar till i sitt fluorescerande material genom mörkret.

Vartefter framgår det att denna skrämmande ”it” har en nyckelroll i hela föreställningen. Han förvandlas vartefter till en varm personlighet och tar till och med humoristiskt fram en kam för att snygga till sig efter att masken tagits av. Och han har många fler talanger än att skrämmas.

De många scenerna, inkluderat den pedagogiska dansen på rytm-rutor där antalet prickar visar på taktslagen, ger en levande upplevelse av vad rytm kan vara. Under oss vibrerar också sittplatserna av högtalarnas placeringar så vi tar del av allt delvis genom kroppen. Och visst är det kul att få svara med egna fingrar och knäppa när det uppmanas till delaktighet från scenen. Budskap når fram.
En eloge måste också ges till de fina dräkterna som dansarna har. Det är underbart att bära med sig samtliga scener där kroppens rörelser accentueras under långhåriga glitterkostymer som suggestivt håller fram det mäktiga i dansens kraft.

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dans, Dansrecension, Unga Dramaten

Filmrecension: Passagerare i natten

30 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Passagerare i natten
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 mars 2023
Visades på Göteborgs filmfestival 2023
Regi

Det är valnatt i Frankrike 1981 och förändringens vindar blåser. Så även hos Elisabeth (Gainsbourg), som nyskild måste ta sig an livet för att kunna försörja sina två tonårsbarn.

Det är en vacker, delvis sentimental resa genom 1980-talet och speciellt genom natten. Elisabeth som nyskild tonårsmamma har inte mycket till arbetserfarenhet och har svårt att få något jobb. Som ett rop på hjälp skriver hon ett brev till programledare för radioprogrammet Passagerarna i natten. Kanske skrev hon för att de lyssnade på det programmet när de anlände till Paris.

Programmet låter lyssnare ringa in och prata med programledaren. Elisabeth får jobb där. Hon ska svara i telefon och guida in lyssnare och se till att det är rätt slags personer som kommer fram till programledaren. Elisabeth blir mer och mer varm i kläderna och får så småningom också sitta och prata i radion.

En natt dyker Talulah, en vilsen ung flicka med drogproblem upp. Elisabeth tar henne under sina vingars beskydd och låter henne till och med bo med henne och hennes tonårsbarn.

Filmen är vacker men spretig och har svårt att riktigt greppa tag i något tema. Handlingen följer flera år och emellanåt är det stora hopp i tiden. Det är både en skildring av radiostationen, av tonårsbarnen, av relationen mellan Elisabeth och hennes pappa och en skildring av en vänskap med sex och om Talulah. Charlotte Gainsbourg är en av de franska skådespelerskorna men det räcker inte. Denna film är inte dålig men den är för spretig och ingen karaktär känns engagerande, vi kommer inte riktigt nära någon.

Visst förmedlar filmen en stämningsfull känsla från Paris och speciellt nätterna men jag hade gärna sett lite mer riktning i handlingen, då skulle de kunnat bli ett mästerverk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Folk och rövare i Kamomilla stad 

30 mars, 2023 by Elis Holmström

Folk och rövare i Kamomilla stad
Betyg 2
Svensk biopremiär 31 mars 2023
Regi Rasmus A. Sivertsen

Efter att ha levererat en av de mest gräsliga barn- och familjefilmerna på år och dagar med Helt Super är regissören Rasmus A. Sivertsen och studion Qvisten tillbaka med en adaption av Folk och Rövare i Kamomilla Stad. Denna norska nationalklenod borde ha fått Sivertsen att skärpa sina sinnen och göra sitt yttersta.

Men det är uppenbart att en gammal hund inte förmår att lära sig sitta. Precis som Helt Super visar sig denna adaption vara ännu en färg- och själlös film som är tekniskt undermålig och minst lika bedrövlig vad gäller berättarkonst. Det fanns inte något större behov att berätta författaren Thorbjørn Egners saga med kirurgisk hänsyn till berättarmässiga detaljer – likt Christopher Nolans Memento. Grundberättelsen är en enkelspårig moralkaka som grundas i att även samhällets bovar och banditer kan bli anständiga medborgare.

Vad som gjort Folk och Rövare unik genom åren har varit Egners distinkta teckningar och de minnesvärda visorna. Båda förmedlar en varm och rustik känsla som lämpar sig under läslampan för både barn och vuxna. Berättelsen har också adapterats med enorm passion här i Sverige, framförallt genom en helt fantastisk adaption där bland annat Hans Alfredsson, Björn Gustafsson och Sven Bertil Taube medverkar.

Sivertsen väljer dock bort ’’onödiga’’ begrepp som välarbetat, egensinnigt och personligt. Det här är en produktion som visar minimalt intresse och som genomför precis allting med handen i fickan och ett tuggummi i munnen. Ännu en gång spökar det visuella. Denna gång görs det ett erbarmligt försök att efterlikna konkurrenter – och mästare, som Laika och Aardman Animations som briljerat med Coraline och Wallace & Gromit. Dessa två studios är genast igenkännbara genom sin hängivenhet till det analoga och mödosamma arbetet att jobba med stop-motion. Sivertsen och studion Qvisten försöker rida på denna våg genom att skapa karaktärer tänkta att efterlikna enkla dockor, fast med digital teknik. Slutresultatet är dock inte det minsta detaljerat, gediget eller ens attraktivt. Istället verkar de vara hämtade från marionettmästaren Gerry Anderssons avdelning för bortkastade alster. Samtliga karaktärer är lika döda som sillkonserver, i vissa lägen är de till och med skräckinjagande då de utrustats med iskall blick och ett rörelsemönster som hör hemma i en zombiefilm. Precis som Helt Super är filmens miljöer också under all kritik både tekniskt och designmässigt. Kamomilla ser ut som en övergiven High Chaparral-kuliss och allting framstår olustigt oinspirerat.

Att inte ens berättelsen kan presenteras adekvat är dock än mer chockerande. Den snart sjuttio år gamla barnboken visar sig inte vara tillräckligt lätt för någon av de inblandade. De mest välkända sekvenserna och visorna bockas av i en rasande fart, utan någon som helst omtanke. Det tycks många gånger som om Sivertsen gjort Gunde Svans kända ’’skynda, skynda’’-citat till sin permanenta livsstil, scener som kunde ha dröjt sig kvar – för att uppnå större komik, är snabbt över. Och när det inte sjungs om ’’Kasper, Jesper och Jonathan’’ dränks filmen i ett hurtigt och påträngande soundtrack som går i polemik med den lugna och gemytliga sagan som gick att uppleva i Egners bok.

Det som håller filmen ifrån att kapsejsa likt Helt Super är att det finns ett ramverk, nämligen grundberättelsen som visar sig vara oväntat stryktålig. Och i en kort sekvens väljer Sivertsen att göra en både snygg och elegant tolkning av Egners teckningar, en sekvens som får en att undra varför resten av filmen inte formgivits med samma skärpa och uppfinningsrikedom? Men detta känns som en genuint klen tröst då Folk Och Rövare i Kamomilla Stad exemplifierar menlöst och mediokert filmskapande. Men ett av berättelsens mest minnesvärda meddelanden verkar i alla fall gått hem, ’’annars så gör vi så lite vi kan, både Kasper och Jesper och Rasmus A. Sivertsen’’.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 309
  • Sida 310
  • Sida 311
  • Sida 312
  • Sida 313
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in