Liveshack på Aludden Park & Restaurang i Lerum
31/3 2023
Foton: Christer Åkerlund (obs fotot ovan Qlaez Wennberg)
Louise Hoffsten behöver knappast introduceras ingående. Utan att på något sätt överexponerats har hon i flera decennier gjort avtryck hos musiklyssnare och allmänheten. Hennes cv innehåller ett tjog gedigna plattor, omfattande turnerande, (har sett Hoffsten minst tre gånger varav två i mitt Mölndal), inspelning i Memphis med aktade musiker, många minnesvärda artistsamarbeten, duetter med Totta Näslund, medverkat i krogshow på Hamburger Börs, haft biroll i filmen 1939, medverkan i populära tv-produktioner såsom Stjärnorna på slottet, Körslaget, Moraeus med mera samt givetvis Så mycket bättre, två självbiografiska böcker (läst den senaste med stor behållning), hedersdoktor vid Linköpings Universitet samt tilldelats ett dussintal priser och utmärkelser inklusive Grammis för genombrottet Rythm & Blonde. Arrangören presenterar sångerskan, låtskrivaren och munspelaren genom att kora artisten till Sveriges bluesdrottning.
Premiär för mig då jag inte tidigare varit på krogen Aludden naturskönt belägen vid sjön Aspen. Sittande publik äter krogens goda mat som uppladdning inför en intim konsert över två set. Sitter perfekt på lagom avstånd från scen och gläds under kvällen åt yrkeskunskapen hos anlitad ljudtekniker. Kan frossa i minst sagt fylligt reverb för gitarrist Richard Krantz. Kände till Krantz från hans superba samarbete med Lena Svanberg och tog reda på att han släppt skivor i eget namn samt medverkat hos bland andra Thomas Andersson Wij, Lars Winnerbäck och Jeanette Lindström. Var däremot en nyhet för mig att Louise Hoffsten under längre tid musicerat med denne utsökte gitarrist.
När duon gör entré och tar sig upp på scen går det ett sus genom publiken. Inte i första hand för ynnesten att få komma fysiskt nära stjärnans utstrålande aura. Vad vi inte kan undgå att notera är hur kraftig påverkan MS-sjukdomen har. Efteråt berättar hon för mig att uppträdanden ger så mycket energi att det får henne att må betydligt bättre, är värt ansträngningen. När Hoffsten installerat sig tänker vi mirakulöst nog inte längre på hennes tillstånd. Scennärvaron är total.
I första set sjungs på svenska. Man öppnar i optimistisk rivig anda med Sockerkompis, en okomplicerad kärlekssång. I ett första mellansnack framkommer att Louise är trött på hur det ser ut runt omkring oss. ”Jag vill ha vår och en vacker värld”. Klokt att inte bli mer specifik, att vi fick fylla i själva. Redan när den förhållandevis färska singeln En vacker värld framförs, som ett slags motgift till pandemin och annat elände, inser man att duons musik är äkta vara. Här finns förutsättningar för en extraordinär konsert i ett avskalat format. Inte fel att jämföra med de två spelningar jag upplevde med Freddie Wadling & Henrik Cederblom. Gitarristen körar plus bistår med extra ackompanjemang genom drum-pedal och bjällra (detta uppdagades efteråt när jag beskådade ” pedalparken” och fick höra att sampling inte användes, vilket jag hade utgått från).
Som bevis på duons varma samexistens retas ”komphunden” (hans egna skämtsamma epitet) för geografiskt ursprung. Putslustigheter vilka Louise sveper in publiken väcker muntra reaktioner. Passande nog efter dialektal utläggning spelas en countryblues vars text hyllar det platta Östergötland. Louise trakterar munspel medan Richard byter till stålsträngad svart gitarr, ett av hans tre instrument.. Vi får veta att han tvingats avvara sin banjo för att rollator skulle få plats i bilen. Skönt gung förstärks med underbart reverb. Louise textar tydligt och rytmiskt med nyanser. Stämbanden signalerar trovärdighet, har en nerv som få andra kollegor.
I samband med Visst känns det bittert från Röster ur mörkret som Louise gjorde med sin favoritgitarrist 2017, berättas om en inbjudan till att lira på Österåker, samma fängelse Johnny Cash besökt vilket ju dokumenterades på skiva. Vi hör om utanförskap, internernas och artistens på grund av sina livsbetingelser. Njuter av gungande blues i maffigt inramat ljud. Lysande gitarrspel i dito dynamik!
Före paus kommer två starka låtar hämtade från Så mycket bättre -äventyret vars inspelning beskrivs i termer av ”både bland det jobbigaste och roligaste jag gjort.” Först makalösa Från himmelen fallen duetten med Albin Lee Meldau marinerad i ett uppdämt vemod som leder tankarna till Plura, Ebba Forsberg och Peter LeMarc. Krantz briljerar med karaktäristiskt twang-spel, på elgitarr om jag minns rätt. Den åtföljs av Ljus och värme som en omtolkning från Christer Sjögrens repertoar av en i original norsk visa skriven av Åge Alexandersen. Låten förflyttar sig i uppfriskande stadig lunk präglad, enligt Hoffsten, av ett anmärkningsvärt djup.
Andra halvan drar igång med två utropstecken, varav i Know A Place Called Memphis måste betraktas som det allra fetaste. Studsande kaxig melodi avlöses då av delikat countryblues-ballad. Båda alster kommer från färska albumet Crossing The Border. Sedan framför duon Little Devil In Me från 1995, efter att huvudrollsinnehavaren kommenterat självbespeglande titeln. Dags att stanna upp och lägga in några relevanta reflektioner, påvisa vilken extraordinär tillställning närmare hundra personer är med om (krogspelningen har varit utsåld sedan länge).Musiken rör sig från diskret tunggung till hänförande excesser på steel guitar., Slide i David Lindley stil ackompanjerar i en höjdpunkt stjärnans vokala bedrifter. Duons hundraprocentigt genuina toner minner om Bonnie Raitt, vilket sannolikt utgör ett ideal eftersom Louise spelat in med några av hennes musiker. Krantz adderar listigt trumsound till distinkt medryckande melodier. Blir uppenbart hur mycket känslor som investerats i pandemi-låten I Need You God Damn. Nyanser framhävs både röstmässigt och i strängbändarens subtila riffande.
Utan att på minsta sätt låta framträdandet bli utslätat införlivas mer av markant rockigt beat med snyggt efterhängsen refräng. Syftar på Mello-tävlande bidraget Only The Dead Fish Follow The Stream (Louise en av tre kompositörer) Hennes megahit Let The Best Man Win ges annan kontur. Dängan skalas av så att endast temat består. Firma Hoffsten & Krantz firar triumfer.
Den allsidige artisten inser att publiken önskar en fortsättning. Krånglar inte med att lämna scen , bjuder istället på ett fenomenalt appendix med två expanderande låtar. Nu blir det exceptionelly avspänt och bitvis jam-betonat, vilket vi musikälskare applåderar extra. För första gången tar sig duon an sista spåret på Rythm & Blonde. Louise som kunnat konstatera att man gjort succé, ger sig på ett frejdigt munspelsintro á la Pugh tidigt 70-tal- Salig publik sveps in i stolta blå toner. Pondusen från dem är frapperande! Sveps med av walking blues i ständig rörelse som hämtar näring ur klassisk Delta-tradition och en ikon som John Lee Hooker. Kul att fras från The Seduction of Sweet Louise inkorporeras. Allra sist levereras That´s Wahat I Get komponerad av Jerry Lynn Williams för albumet Message Of Love. från 1991. Efter otroligt raffinerat intro blir det åka av, Sången berör, orden flyger passionerat iväg med obändig auktoritet. Vad beträffar kompet jublar jag invärtes över vad som händer, refererar till en mästare som Ry Cooder. Det improviseras friskt vilket uppskattas stort.
Foton: Christer Åkerlund / första fotot: Qlaez Wennberg