Folk och rövare i Kamomilla stad
Betyg 2
Svensk biopremiär 31 mars 2023
Regi Rasmus A. Sivertsen
Efter att ha levererat en av de mest gräsliga barn- och familjefilmerna på år och dagar med Helt Super är regissören Rasmus A. Sivertsen och studion Qvisten tillbaka med en adaption av Folk och Rövare i Kamomilla Stad. Denna norska nationalklenod borde ha fått Sivertsen att skärpa sina sinnen och göra sitt yttersta.
Men det är uppenbart att en gammal hund inte förmår att lära sig sitta. Precis som Helt Super visar sig denna adaption vara ännu en färg- och själlös film som är tekniskt undermålig och minst lika bedrövlig vad gäller berättarkonst. Det fanns inte något större behov att berätta författaren Thorbjørn Egners saga med kirurgisk hänsyn till berättarmässiga detaljer – likt Christopher Nolans Memento. Grundberättelsen är en enkelspårig moralkaka som grundas i att även samhällets bovar och banditer kan bli anständiga medborgare.
Vad som gjort Folk och Rövare unik genom åren har varit Egners distinkta teckningar och de minnesvärda visorna. Båda förmedlar en varm och rustik känsla som lämpar sig under läslampan för både barn och vuxna. Berättelsen har också adapterats med enorm passion här i Sverige, framförallt genom en helt fantastisk adaption där bland annat Hans Alfredsson, Björn Gustafsson och Sven Bertil Taube medverkar.
Sivertsen väljer dock bort ’’onödiga’’ begrepp som välarbetat, egensinnigt och personligt. Det här är en produktion som visar minimalt intresse och som genomför precis allting med handen i fickan och ett tuggummi i munnen. Ännu en gång spökar det visuella. Denna gång görs det ett erbarmligt försök att efterlikna konkurrenter – och mästare, som Laika och Aardman Animations som briljerat med Coraline och Wallace & Gromit. Dessa två studios är genast igenkännbara genom sin hängivenhet till det analoga och mödosamma arbetet att jobba med stop-motion. Sivertsen och studion Qvisten försöker rida på denna våg genom att skapa karaktärer tänkta att efterlikna enkla dockor, fast med digital teknik. Slutresultatet är dock inte det minsta detaljerat, gediget eller ens attraktivt. Istället verkar de vara hämtade från marionettmästaren Gerry Anderssons avdelning för bortkastade alster. Samtliga karaktärer är lika döda som sillkonserver, i vissa lägen är de till och med skräckinjagande då de utrustats med iskall blick och ett rörelsemönster som hör hemma i en zombiefilm. Precis som Helt Super är filmens miljöer också under all kritik både tekniskt och designmässigt. Kamomilla ser ut som en övergiven High Chaparral-kuliss och allting framstår olustigt oinspirerat.
Att inte ens berättelsen kan presenteras adekvat är dock än mer chockerande. Den snart sjuttio år gamla barnboken visar sig inte vara tillräckligt lätt för någon av de inblandade. De mest välkända sekvenserna och visorna bockas av i en rasande fart, utan någon som helst omtanke. Det tycks många gånger som om Sivertsen gjort Gunde Svans kända ’’skynda, skynda’’-citat till sin permanenta livsstil, scener som kunde ha dröjt sig kvar – för att uppnå större komik, är snabbt över. Och när det inte sjungs om ’’Kasper, Jesper och Jonathan’’ dränks filmen i ett hurtigt och påträngande soundtrack som går i polemik med den lugna och gemytliga sagan som gick att uppleva i Egners bok.
Det som håller filmen ifrån att kapsejsa likt Helt Super är att det finns ett ramverk, nämligen grundberättelsen som visar sig vara oväntat stryktålig. Och i en kort sekvens väljer Sivertsen att göra en både snygg och elegant tolkning av Egners teckningar, en sekvens som får en att undra varför resten av filmen inte formgivits med samma skärpa och uppfinningsrikedom? Men detta känns som en genuint klen tröst då Folk Och Rövare i Kamomilla Stad exemplifierar menlöst och mediokert filmskapande. Men ett av berättelsens mest minnesvärda meddelanden verkar i alla fall gått hem, ’’annars så gör vi så lite vi kan, både Kasper och Jesper och Rasmus A. Sivertsen’’.