Storm
Betyg 4
Premiär på bio och online 5 april 2023
Regi Erika Calmeyer
En gripande, hjärtslitande berättelse om den djupaste soreng och att ändå vara tvungen att fortsätta leva när det värsta händer. Om norsk film om att älska sitt barn trots allt, trots all smärta barnet ger.
Elin är ensamstående mamma med två barn, sexårige Ulrik och åttaårige Storm (i filmen säger mamman att Storm är åtta år men i pressmeddelandet om filmen står det att Storm är tio år). Vi får ingen förklaring till bakgrunden till att Elin är ensamstående, vi får bara se att barnens pappa ligger begravd på en kyrkogård.
Pappan har gått bort relativt nyligen, verkar det som. Fast det får vi inte veta säker utan det är en slutsats jag drar av saker andra föräldrar säger i förbigående. Vi lämnas åt att dra våra egna slutsatser, vilket ibland i filmer är bra men ibland ger en känsla av att vi saknar en del för att riktigt förstå. I denna film tycker jag det blir ett minus.
En sak är tydlig: familjen mår inte bra. Lillebror Ulrik är vild, ostyrig, utåtagerande och storasyster Storm har tvångssyndrom och mamma Elin har inte ork att riktigt ta sitt ansvar som mamma.
Elin bestämmer att de ska åka på fisketur. På vägen dit retar Ulrik sin syster och när de kommer fram springer han iväg in i skogen mot älven. Elin stannar vid bilen för att lasta ur och säger till Storm att springa efter och ha koll på lillebror. Det är liksom helt konstigt. En mamma som låter en åttaåring ta ansvar för en vild sexåring nära en älv med höga klipper vid vatten med kraftiga strömmar. Det förfärliga händer att Ulrik drunknar. Elin och Storm lämnas för att överleva denna sorg.
Mardrömmen blir snart ännu värre. Ett rykte sätter fart som säger att det finns ett vittne till olyckan. Ett vittne som hävdar att det inte var en olyckshändelse utan att Storm knuffade i sin lillebror. Storasystern dödade alltså sin lillebror, enligt vittnet.
Ane Dahl Torp som spelar Elin är så säker i rollen. Hon bär så mycket på sina axlar och vet inte vad hon ska säga eller göra. Att drabbas av en sådan tragedi är obeskrivligt. Den unga flickan Ella Maren Alfsvåg Jørgensen som spelar dottern Storm är också imponerande bra. Hur lyckas regissören att få barnet så naturlig och så äkta? Det Elin och Storm är med om kan ingen som inte drabbats av något sådant förstå.
Det fattas en del i berättelsen, tycker jag. Som varför får vi inte veta hur och när pappan i familjen gått bort? Och varför är det ingen som på något sätt anklagar mamman för att hon lät barnen spring fritt i en så farlig miljö och hur kunde hon lämna ansvaret att passa sin lillebror åt en åttaåring? Men då skådespelarna är så äkta lyfter de filmen trots dessa minus.
Det är så tydligt att de tre i familjen mådde dåligt redan före Ulriks död. Varför får de ingen hjälp i tid? Det är bedrövligt och säkert vanligt.