• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Dokumenterande eldsjäl redovisar berikande tillvaro uppfylld av livemusik – Min resa i jazzens tecken av Jan Backenroth

16 maj, 2023 by Mats Hallberg

Min resa i jazzens tecken

Jan Backenroth

utgiven mars 2023

ISBN 978-91-89480-28-5

Vulkan

Verket med undertiteln Från Värmland och Skaraborg ut i världen kvalar definitivt in i kategorin cofee table bok, når nästan lika högt stående i bokhyllan som Allt som håller oss vid liv (fotobok om Peter Le Marc). En fantastisk förmån att ha tillgång till ett recensionsexemplar vars innehåll lustfyllt slukats tre senaste dygnen. Det är en dyrgrip som beroende på hundratals unika bilder betingar ett ansenligt belopp att införskaffa. Intygar att summan är en investering väl värd att göra om du delar passionen för konserter och musik med improvisatoriska inslag.

Kan avslöja direkt att jag känner författaren. Vi pratade med varandra första gången sommaren 1990 då vi satt på den buss som tog oss till och från North Sea Jazzfestival i Haag. På grund av efternamnet tillfrågades Jan om han var släkt med jazzbasisten Hans Backenroth. Visade sig att jag samtalade med hans tolv år äldre bror. Många år senare fördjupades vänskapen genom att vi sågs på festivaler och konserter. Finns ett foto på mig i boken och författaren har generöst bidragit flera gånger med bilder till mina recensioner, vilket indikerar att vi åtskilliga gånger bevistat samma konsert.. Och som av en märklig trevlig slump har jag parallellt fått god kontakt med nämnde renommerade musiker jämte författarens syster (pensionerad professor i psykologi och lika hängiven konsertbesökare).

Jan Backenroth kommer från Karlstad, bor i skrivande stund i Skövde, har studerat i Göteborg och Uppsala. I förbigående nämns yrkesbeteckningen skolpsykolog. Praktverket behandlar författarens väg in i jazzen via pianolektioner i barndomen, intensivt lyssnande i tonåren på pop och särskilt de rockiga strömningar som kom att kallas progressive eller jazzrock. Sökte till kurser (bland annat på Ingesund) där han lärde sig grunderna inom slagverk och för trumslagare, färdigheter som kom till användning i Skövde Storband, R-elvan och i en ytterligare lokal latinbaserad, beatorienterad grupp. Och läsaren får en rad animerade skildringar av hur passionen för jazzig musik tog honom ut i världen. Till festivaler i Frankrike, Schweiz, Polen och Holland, till Leningrad med R-elvan, till Japan med broder Hans och Sweet Jazz Trio (släppt ett stort antal skivor för den japanska marknaden) samt till New York och London där de mest framstående av landets akter representerade svensk jazz.

Planeringsstadiets fokus fullföljdes, fast med ansenlig utvikning. Jag känner igen dragningskraften till livemusik även om vad som liknar en slags besatthet jämte förmågan att realisera spännande idéer avgjort är av mer avancerad natur i författarens fall. Praktverket tyngdpunkt är dokumentationen av föreningen Jazz i Skaraborg, en under drygt tjugo år livaktig och välfungerande förening där författaren innehade en nyckelroll. I motsats till bokens första del och bonuskapitel om att vara konsertpublik, redogörs för varje arrangemang, varje konsert som JIS fixade på ideell basis. Återkommande gäster ges utrymme att förmedla sina minnesbilder. Mycket klokt initiativ! Genom sparade pärmar, verksamhetsberättelser, kompletterande info från andra ledamöter ur styrelsen och inte minst ett helt unikt eget bildmaterial har den noggranna dokumentation kunnat bli av.

(foto från Unity 2019 Jan Backenroth – Bernt Rosengren (1935-maj 2023) – Hans Backenroth – Erik Weisglass – Johan Borgström

Bildmaterialet måste ses som en otroligt attraktiv dimension av Min resa i jazzens tecken. Han har så gott som aldrig nekats ta bilder av världsstjärnor och sig själv. Vad kan framgångsmanövrarna bero på? Förklaringar kan nog sökas i förvärvade insikter under studier i psykologi såväl som under perioden som fotograferande recensent i lokaltidningen, samt genuint intresse för och kunskap om sina motiv. Vidare finns ju numera i samband med stora konserter exklusiva företeelsen Meet and greet. Samlingen (digitaliserad?) torde vara en av de mest exklusiva i landet. De fantastiska fotografierna, ofta i småttig collageform, utgör halva nöjet av att ta in bokens berättelser, gynnar och kompletterar läsningen på ett magnifikt sätt. Förnimmer kraften i den kommunikation som uppstår via ljuv livemusik. Föga förvånande får vi reda på att musiker haft användning för hans bilder som promotion och till skivor.

Chick Corea poserar tillsammans med författaren

Två och ett halvt års inspirerande slit har resulterat i en guldgruva för oss likasinnade. Vacker layout, påkostad papperskvalitet och en tillräckligt generös stilstorlek så att jag slipper läsglasögon. Boken på 344 sidor innehåller index jämte en komplett förteckning över genomförda konserter hos föreningen Jazz i Skaraborg (enormt imponerande lista). Förordet är skrivet av ingen mindre än klaviaturspelaren, kompositören och professorn Lars Jansson kunde höras så sent som härom månaden i soloframträdande interfolierat av tänkvärd och underhållande storytelling.

Vissa bildtexter förekommer i rutor på ljusbrun botten. Ibland är info om fotografier inbakad i texten, andra gånger samlad på ett uppslag. Några gånger överensstämmer inte hänvisningar med bilders placering, men det är en randanmärkning. Om man ska vara petig hittas en del korrekturmissar. Förtar inte läsupplevelsen eller skymmer sikten, men antar att författarens grämer sig.

Sisters In Jazz feat. Caecilie Norby Ystad Jazzfestival 2019 (jag recenserade konserten))

Fakta, händelser och anekdoter återges med alldeles lagom varierade ordföljder utan att det blir tillkrånglat. Den som försökt sig på liknande dokumentation vet vilken utmaning det är att undvika torrt redovisande, samma slags meningsbyggnad. Författaren bemödar sig om att få fram essensen ur känslor och situationer, inkluderar det oförutsedda som behöver lösas. Jazz i Skaraborg verkar ha haft ytterst få missöden utöver Maffy Falays misstag, ovanligt nog inga samarbetssvårigheter sinsemellan och få rejäla besvikelser. I många år utgjorde Skaraborgs Jazzdagar krönet på ett framgångsrikt verksamhetsår. Som så ofta är fallet tvingades föreningen förlita sig på en liten kärna, hade önskat avlastning genom fler volontärer. Vidare upplyses om hur nya regler för konsertverksamhetens finansiering när länet upphörde, slog undan benen på JiS när man inte förmådde bilda lokalavdelningar.

Som påpekats gör läsningen mig upprymd, vilket förstärkts av underbara bildmaterialet. Väljer högst avsiktligt detta adjektiv för att belysa en språklig egenhet, ett mönster som förvånar en smula med tanke på att Skövdes kanske mest framstående musikresenär en period var recensent. Omdömet ”underbar” förekommer lite väl ofta. Vissa gånger hade texten stilistiskt kunnat bearbetas med synonymlexikon eller omformuleringar. Iakttagelsen är sannolikt en yrkesskada utifrån min horisont och inget att hänga upp sig på.

Sweet Jazz Trio: Mats Larsson – Lasse Törnqvist – Hans Backenroth

Jan Backenroths förankring i en värld inriktad på meningsfulla toner framgår med oavvislig patos. Och hela tiden parallellt med jazzen har favoriter inom närliggande genrer funnits. Regelbundet besöks Göteborgs-området, Stockholm och Jazzfestivalen i Ystad. Hur han kunnat tillgodogöra sig och smälta alla intryck övergår mitt förstånd, även om jag också blivit naturligt ”hög” på festivaler. Hur allt i musikväg hunnits med är en annan gåta. Glimtvis antyds uppkommen stress. Förutsätter att intresset för tv-sport är tinga.

Fyra av hans främsta hjältar har också tillhört mina favoriter. Närmare bestämt rör det sig om Chick Corea, John McLaughlin, Wayne Shorter och Joe Zawinul (vilka jag också sett på scener fast i motsats till författaren endast enstaka gånger och aldrig träffat). Fyra visionära hörnpelare inom vad som kom att utvecklas till en ledande strömning på det frisinnade 70-talet, upphov till epokgörande fusion i Mahavishnu Orchestra, Return to Forever och Weather Report. Noterar i intervju att skribenten lyfter fram konsert vi båda var på som topp 3. Nämligen denna:

Arkiverad under: Bokrecension

Filmrecension: Sword Art Online: Progressive – Scherzo of Deep Night

15 maj, 2023 by Linou Gertz

Sword Art Online: Progressive – Scherzo of Deep Night
Betyg 2
Regi Ayako Kouno
På bio från 12 maj 2023

Med mangor som Dragon Ball och anime från framförallt Studio Ghibli har Japansk populärkultur en bra tid intagit väst och erbjudit alternativ till framförallt Disney – precis som det var en ynnest att få växa upp med Sailor Moon och Pokémon på morgon tv:n. Men jag är inte så säker på att jag hade haft samma uppskattning om jag vuxit upp nu och det mest kommersiella gångbara alternativet heter Sword Art Online – en adaption av mangan med samma namn som blivit både Netflix-serie och filmatisering. Detta är en uppföljare på filmen från några år sedan, och vi kastas rakt in i handlingen utan vidare förklaringar eller etablering, ungefär som vi kollar en serie på Netflix och har bara har klickat på ”nästa avsnitt” för att så snabbt som möjligt kastas vidare.

Tyvärr är det inte mycket till handling att prata om. Speciellt inte för dem som inte läst mangan eller sett tidigare film(er). Detta är alltså inte en standalone skapelse som står på egna ben på något sätt, utan kräver ett gediget engagemang i tidigare verk. Men jag har i ärlighetens namn svårt att se att ens dem har speciellt mycket att hämta i denna barnprogram-tunna skapelse som försöker lyfta över TV-spelsupplevelsen till filmuttrycket – men misslyckas så otroligt fatalt.

Problemet är nog fundamentalt rotat i den relativt unga spelkonsten som är mångt och mycket rotad i speldesign och ren mekanik snarare än handling, karaktärsporträtt och konstnärligt utforskande av mänskligt rotad tematik som filmen, litteraturen, konsten och teatern länge har grävt i. Trots det kan det vara mäkta underhållande att spela TV-spel, och fördriva flertalet timmar åt gången i onlinerollspel, men när det ska bäras över till filmmediet blir det väldigt tunnsått och mest meningslöst. För hur kul och engagerande det än må vara i ett spel att ansamlas i en grupp för att ta sig an en stor boss tillsammans i grupper där allas styrkor och färdigheter utifrån klasser så faller det väldigt platt i filmen för samma känsla av samhörighet, engagemang och angelägenhet uteblir helt. Vidare behövs det i spel ingen vidare förklaring till varför bossen måste dö, det är bara ett mål i sig, men i filmens värld känns det väldigt förhastat och meningslöst att de plötsligt slåss mot en boss bara för att utan vidare förklaring. Spelmenyer, stats och annat som har en faktiskt funktion och poäng i spelen blir här bara tomma gester av ingenting. Mer än ett barnprogram börjar det kännas som en lång reklamfilm för ett TV-spel som inte ens finns. Än.

Den lilla handling som ändå finns, att riktiga spelare kastas in i en spelvärld och går bort irl om de dör i spelet, gör att väldigt mycket dialog kastas bort på att förklara speldesignen, regler och upplägg – som om det vore en tutorial till ett faktiskt spel vi tar del utav och inte en film. Vilket snabbt känns uttjatat och mest sökt – för att inte säga direkt dumförklarande. Vilket går igen i många karaktärsporträtt som även de är lövtunna och onödigt dramatiska – som en av karaktärerna som först inte vill gå med i en grupp mot sista bossen (vilken även den saknar anledning till vem det är eller varför den måste dö) för att den tidigare övergivet sin spelgrupp och nu är rädd att göra det igen. Det ska väl framstå som djupt och spännande – men karaktären framstår mer som tafatt och oförmögen att lära sig av sina misstag snarare än mystisk där och då.

Med flertalet säsonger av serien och nu denna andra filmen är det ändå svårt att tänka sig att franchisen ändå inte har en grundpublik men personligen har jag svårt att förstå hur så många kan engagera sig i att se karaktärer spela ett spel istället för att bara spela det själva (eller i alla fall liknande spel) men så kommer jag plötsligt ihåg att vi lever i en tid då spelgenomgångar på Youtube är otroligt populära så kanske är det inte så stor skillnad på dem och dessa filmer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Innan, nu och då

11 maj, 2023 by Rosemari Södergren

Innan, nu och då
Betyg 2
Svensk premiär 12 maj 2023
Regi Kamila Andinis

Nana är en kvinna som fångad i ett patriarkalt samhälle ständigt gör sin plikt, tar ansvar för hem och barn och vördar sin make. Några egna känsloyttringar finns inte plats för.
Ingift i en högre samhällsklass, med dess normer om elegans och stil, har hon anpassat sig till det livet. Att hon egentligen kommer från landet och fått fly från striderna där har hon tryckt undan liksom att hon då var gift. Livet flyter fram och hon har anpassat sig och godtagit makens älskarinnor i sitt liv. Tills hon en dag blir vän med en av dem, den
egensinniga Ino. Den vänskapen förändrar hennes liv.

Filmen är ett vackert trögflytande drama. Nana döljer sina känslor under en behärskad yta och historien drivs med små steg. Att Indonesien befinner sig i en uppslitande politisk strid kommer fram men huvudsakligen är handlingen förlagd till hemmet. Att
den indonesiska kulturen skiljer sig från västerländsk är tydligt. Det visas genom små detaljer och händelser. Kanske kulturen också är förklaringen till att Nana blir så anonym att hon inte engagerar. Det talas inte mycket och alla håller känslorna för sig själva. Däremot är dansscenerna uttrycksfulla.

Happenings Salma är vacker och hemlig som Nana. Arswendy Bening Swartling gör maken Mr. Darga mer mänsklig och lättare att förstå. Roller som styrs av det patriarkaliska samhällets normer där kvinnor måste följa en mall.

Trots vackert foto, ofta drömlika bilder och spännande musik så är filmen en lång resa till det gripande slutet. Då blir det känslosamt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Ellos Eatnu Låt älven leva

11 maj, 2023 by Birgitta Komaki

Ellos Eatnu Låt älven leva
Betyg 4
Svensk premiär 12 maj 2023
Regi Ole Glaver

Filmen kan bli en ögonöppnare för många om hur samer har betraktats och behandlats av samhället. Samer har liksom många andra urfolk betraktats med misstänksamhet och negativa förväntningar. Många har förnekat sin samiska identitet på grund av den misstänksamheten. Att kämpa för Altaälven och för att bevara miljön innebär också att bevara naturen och kulturen där samerna levt. Där renar kan ströva och inga stängsel stoppar.

Ester blir indragen i kampen för älven genom sin kusin Mihkkal. Hans familj har drabbats av statens åtgärder mot samernas renskötsel. De tog deras renar , de tog deras liv. Sakta blir hon medveten om den diskriminering som har skett och sker från stat och privatpersoner. Genom kampen för älven växer hennes kunskap om den samiska kulturen och hennes självrespekt.Det blir viktigt att känna stolthet för den bakgrund man har. Något som väcker motstånd i familjen, lärarrummet och samhället.

Ella Marie Haetta Isaksen är en norsk musiker som gestaltar Ester med med värme och självklarhet. Hon är en förkämpe för samisk kultur och musik i Norge. Sofia Jannok spelar hennes vän och är en svensk samisk artist och sångare.

Esters utveckling , berättelsen om diskriminering och samer som betraktas som andra klassens medborgare är gripande. Skildringen av den politiska kampen kring älven och bilden av Finnmarken är intressant. Men framför allt är det en film med en stark historia där varje scen känns äkta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Project Wolf Hunting – ekar tomt

10 maj, 2023 by Elis Holmström

Filmrecension: Project Wolf Hunting
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 maj 2023
Regi Hongsun Kim

Att det gått åt hisnande 2,5 ton med låtsasblod under filminspelningen av Project Wolf Hunting är inte det mest häpnadsväckande. Inte heller det makabra våldet som inte tycks förstå att måttlighet och smakfullhet är ord som kan behöva tas i beaktning. Project Wolf Hunting är istället ett textbokexempel i hur man tillintetgör en potentiellt duglig film genom tonvis av hybris.

Initialt är det dock ingen storm på horisonten. Regissören Hongsun Kim förmedlar en oerhörd kompromisslöshet genom att använda sig av ett grynigt foto, ful scenografi och en berättarteknik som stampar fram utan finess eller hänsyn. Premissen, med det nedgångna fraktfartyget och poliser som är inlåsta med en rad mordiska psykopater är lika enkel som den är effektiv. Allt verkar därmed vara under kontroll, spänningen är närvarande och då det besinningslösa våldet bryter ut är det svårt att inte tappa hakan. Efter att ha sett Evil Dead Rise trodde jag inte att det skulle vara möjligt att tangera mängden kroppsvätskor, avhuggna kroppsdelar och krossade skallar på film. Men inte ens om vi svetsade samman de senaste två årtiondenas skräckfilmer kommer vi närheten av den bärsärkargång som Project Wolf Hunting erbjuder.

Att beskriva vad som sker på bioduken skulle med största sannolikhet resultera i ett antal anmälningar till pressombudsmannen. Det här är utan tvekan bland det mest hänsynslösa och närgångna våld jag sett på väldigt länge. Och där andra regissörer väljer att fördela det extrema under en längre period finns inga sådana reservationer hos Kim.

Om kvalitativ film enbart hade handlat om att dränka publiken i allehanda kroppsvätskor, visa upp avrättningar som fått Kristian Tyrann att darra, och en allmän nihilism hade Project Wolf Hunting betytt mer för filmkonsten än Akira Kurosawa, Alfred Hitchcock och John Ford ihop. Tyvärr är den perversa våldsuppvisningen endast måttligt intressant i långa loppet. Om Kim hade låtit filmen förbli en klaustrofobisk thriller hade det hela varit en stabil men grovhuggen actionthriller. Men liksom många andra regissörer med aspirationer att göra action och skräck har Kim stirrat sig blind på glittrande Hollywood-spektakel som har en helt annan kapacitet och erfarenhet var gäller att visa upp episka scener på film. För väldigt snart är den täta stämningen som bortblåst, istället stapplar det in en vedervärdigt usel vändning som konverterar filmen till ett vandrande skämt. Detta är en ren tragedi då flera av elementen som presenteras i intrigen är som upplagda för att skapa pulshöjande moment. Dessutom introduceras en av de mest diaboliska och avskyvärda antagonister vi sett på länge, spelad av Seo In-Guk. Men detta kastas överbord då filmen beslutar sig för att byta form och genre. Vad som troddes vara en smutsig och makaber thriller blir istället till en av de mest inkompetenta skräckfilmer som skådats.

Genrebyten är inget nytt, men om de genomförs med en såhär bristfällig skicklighet känns de lika välkomna som ytterligare en COVID-variant. Snart påminner allting om Titanic – inte filmen av James Cameron utan det faktiska skeppet som fick möta sitt öde i och med ett massivt isberg. Allt blir till en mardröm – vad gäller kvalitet, då Kim bestämmer sig för att hoppa ned i en sandlåda och utsätta publiken för infantilt trams där allt av värde spolieras.

Inte ens det magstarka våldet kan uppehålla intresset – eller chockvärdet, detta eftersom allting runtom rämnar likt ett korthus i en orkan. Efter en miljon knivhugg och simbassänger av blod går det inte att bry sig, framförallt då Kim inte verka det minsta intresserad att presentera en anständig film. Men trots att publiken dränks i blod är filmens manuskript snustorrt. Alla inblandade verkar helt omedvetna om det totalt absurda som filmen förvandlas till. Istället tuffar allting på med en surmulen inställning som verkar tro det är en Samuel Beckett-adaption som filmatiseras. Och förutom Seo In-Guk är skådespelet och karaktärerna lika spännande som valfri stympad likdel som dräller över hela båten.

Som surnande grädde – ovanpå detta usla mos, får vi också en slutstrid som är lika imponerande som då Carl Bildt bestämde sig för att ta till ton och traumatisera hela det svenska folket med sin version av ”Fyra Bugg och En Coca Cola”.

Project Wolf Hunting må vara fantastiskt vad gäller att presentera lemlästade kroppar och våldssadism, i övrigt ekar det dock tomt. Om det inte vore för den lovande starten hade detta behövt begravas levande i cement.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Lemlästade kroppar, Project Wolf Hunting, Splatterfilm

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 297
  • Sida 298
  • Sida 299
  • Sida 300
  • Sida 301
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in