Sword Art Online: Progressive – Scherzo of Deep Night
Betyg 2
Regi Ayako Kouno
På bio från 12 maj 2023
Med mangor som Dragon Ball och anime från framförallt Studio Ghibli har Japansk populärkultur en bra tid intagit väst och erbjudit alternativ till framförallt Disney – precis som det var en ynnest att få växa upp med Sailor Moon och Pokémon på morgon tv:n. Men jag är inte så säker på att jag hade haft samma uppskattning om jag vuxit upp nu och det mest kommersiella gångbara alternativet heter Sword Art Online – en adaption av mangan med samma namn som blivit både Netflix-serie och filmatisering. Detta är en uppföljare på filmen från några år sedan, och vi kastas rakt in i handlingen utan vidare förklaringar eller etablering, ungefär som vi kollar en serie på Netflix och har bara har klickat på ”nästa avsnitt” för att så snabbt som möjligt kastas vidare.
Tyvärr är det inte mycket till handling att prata om. Speciellt inte för dem som inte läst mangan eller sett tidigare film(er). Detta är alltså inte en standalone skapelse som står på egna ben på något sätt, utan kräver ett gediget engagemang i tidigare verk. Men jag har i ärlighetens namn svårt att se att ens dem har speciellt mycket att hämta i denna barnprogram-tunna skapelse som försöker lyfta över TV-spelsupplevelsen till filmuttrycket – men misslyckas så otroligt fatalt.
Problemet är nog fundamentalt rotat i den relativt unga spelkonsten som är mångt och mycket rotad i speldesign och ren mekanik snarare än handling, karaktärsporträtt och konstnärligt utforskande av mänskligt rotad tematik som filmen, litteraturen, konsten och teatern länge har grävt i. Trots det kan det vara mäkta underhållande att spela TV-spel, och fördriva flertalet timmar åt gången i onlinerollspel, men när det ska bäras över till filmmediet blir det väldigt tunnsått och mest meningslöst. För hur kul och engagerande det än må vara i ett spel att ansamlas i en grupp för att ta sig an en stor boss tillsammans i grupper där allas styrkor och färdigheter utifrån klasser så faller det väldigt platt i filmen för samma känsla av samhörighet, engagemang och angelägenhet uteblir helt. Vidare behövs det i spel ingen vidare förklaring till varför bossen måste dö, det är bara ett mål i sig, men i filmens värld känns det väldigt förhastat och meningslöst att de plötsligt slåss mot en boss bara för att utan vidare förklaring. Spelmenyer, stats och annat som har en faktiskt funktion och poäng i spelen blir här bara tomma gester av ingenting. Mer än ett barnprogram börjar det kännas som en lång reklamfilm för ett TV-spel som inte ens finns. Än.
Den lilla handling som ändå finns, att riktiga spelare kastas in i en spelvärld och går bort irl om de dör i spelet, gör att väldigt mycket dialog kastas bort på att förklara speldesignen, regler och upplägg – som om det vore en tutorial till ett faktiskt spel vi tar del utav och inte en film. Vilket snabbt känns uttjatat och mest sökt – för att inte säga direkt dumförklarande. Vilket går igen i många karaktärsporträtt som även de är lövtunna och onödigt dramatiska – som en av karaktärerna som först inte vill gå med i en grupp mot sista bossen (vilken även den saknar anledning till vem det är eller varför den måste dö) för att den tidigare övergivet sin spelgrupp och nu är rädd att göra det igen. Det ska väl framstå som djupt och spännande – men karaktären framstår mer som tafatt och oförmögen att lära sig av sina misstag snarare än mystisk där och då.
Med flertalet säsonger av serien och nu denna andra filmen är det ändå svårt att tänka sig att franchisen ändå inte har en grundpublik men personligen har jag svårt att förstå hur så många kan engagera sig i att se karaktärer spela ett spel istället för att bara spela det själva (eller i alla fall liknande spel) men så kommer jag plötsligt ihåg att vi lever i en tid då spelgenomgångar på Youtube är otroligt populära så kanske är det inte så stor skillnad på dem och dessa filmer.