Min resa i jazzens tecken
Jan Backenroth
utgiven mars 2023
ISBN 978-91-89480-28-5
Vulkan
Verket med undertiteln Från Värmland och Skaraborg ut i världen kvalar definitivt in i kategorin cofee table bok, når nästan lika högt stående i bokhyllan som Allt som håller oss vid liv (fotobok om Peter Le Marc). En fantastisk förmån att ha tillgång till ett recensionsexemplar vars innehåll lustfyllt slukats tre senaste dygnen. Det är en dyrgrip som beroende på hundratals unika bilder betingar ett ansenligt belopp att införskaffa. Intygar att summan är en investering väl värd att göra om du delar passionen för konserter och musik med improvisatoriska inslag.
Kan avslöja direkt att jag känner författaren. Vi pratade med varandra första gången sommaren 1990 då vi satt på den buss som tog oss till och från North Sea Jazzfestival i Haag. På grund av efternamnet tillfrågades Jan om han var släkt med jazzbasisten Hans Backenroth. Visade sig att jag samtalade med hans tolv år äldre bror. Många år senare fördjupades vänskapen genom att vi sågs på festivaler och konserter. Finns ett foto på mig i boken och författaren har generöst bidragit flera gånger med bilder till mina recensioner, vilket indikerar att vi åtskilliga gånger bevistat samma konsert.. Och som av en märklig trevlig slump har jag parallellt fått god kontakt med nämnde renommerade musiker jämte författarens syster (pensionerad professor i psykologi och lika hängiven konsertbesökare).
Jan Backenroth kommer från Karlstad, bor i skrivande stund i Skövde, har studerat i Göteborg och Uppsala. I förbigående nämns yrkesbeteckningen skolpsykolog. Praktverket behandlar författarens väg in i jazzen via pianolektioner i barndomen, intensivt lyssnande i tonåren på pop och särskilt de rockiga strömningar som kom att kallas progressive eller jazzrock. Sökte till kurser (bland annat på Ingesund) där han lärde sig grunderna inom slagverk och för trumslagare, färdigheter som kom till användning i Skövde Storband, R-elvan och i en ytterligare lokal latinbaserad, beatorienterad grupp. Och läsaren får en rad animerade skildringar av hur passionen för jazzig musik tog honom ut i världen. Till festivaler i Frankrike, Schweiz, Polen och Holland, till Leningrad med R-elvan, till Japan med broder Hans och Sweet Jazz Trio (släppt ett stort antal skivor för den japanska marknaden) samt till New York och London där de mest framstående av landets akter representerade svensk jazz.
Planeringsstadiets fokus fullföljdes, fast med ansenlig utvikning. Jag känner igen dragningskraften till livemusik även om vad som liknar en slags besatthet jämte förmågan att realisera spännande idéer avgjort är av mer avancerad natur i författarens fall. Praktverket tyngdpunkt är dokumentationen av föreningen Jazz i Skaraborg, en under drygt tjugo år livaktig och välfungerande förening där författaren innehade en nyckelroll. I motsats till bokens första del och bonuskapitel om att vara konsertpublik, redogörs för varje arrangemang, varje konsert som JIS fixade på ideell basis. Återkommande gäster ges utrymme att förmedla sina minnesbilder. Mycket klokt initiativ! Genom sparade pärmar, verksamhetsberättelser, kompletterande info från andra ledamöter ur styrelsen och inte minst ett helt unikt eget bildmaterial har den noggranna dokumentation kunnat bli av.
Bildmaterialet måste ses som en otroligt attraktiv dimension av Min resa i jazzens tecken. Han har så gott som aldrig nekats ta bilder av världsstjärnor och sig själv. Vad kan framgångsmanövrarna bero på? Förklaringar kan nog sökas i förvärvade insikter under studier i psykologi såväl som under perioden som fotograferande recensent i lokaltidningen, samt genuint intresse för och kunskap om sina motiv. Vidare finns ju numera i samband med stora konserter exklusiva företeelsen Meet and greet. Samlingen (digitaliserad?) torde vara en av de mest exklusiva i landet. De fantastiska fotografierna, ofta i småttig collageform, utgör halva nöjet av att ta in bokens berättelser, gynnar och kompletterar läsningen på ett magnifikt sätt. Förnimmer kraften i den kommunikation som uppstår via ljuv livemusik. Föga förvånande får vi reda på att musiker haft användning för hans bilder som promotion och till skivor.
Två och ett halvt års inspirerande slit har resulterat i en guldgruva för oss likasinnade. Vacker layout, påkostad papperskvalitet och en tillräckligt generös stilstorlek så att jag slipper läsglasögon. Boken på 344 sidor innehåller index jämte en komplett förteckning över genomförda konserter hos föreningen Jazz i Skaraborg (enormt imponerande lista). Förordet är skrivet av ingen mindre än klaviaturspelaren, kompositören och professorn Lars Jansson kunde höras så sent som härom månaden i soloframträdande interfolierat av tänkvärd och underhållande storytelling.
Vissa bildtexter förekommer i rutor på ljusbrun botten. Ibland är info om fotografier inbakad i texten, andra gånger samlad på ett uppslag. Några gånger överensstämmer inte hänvisningar med bilders placering, men det är en randanmärkning. Om man ska vara petig hittas en del korrekturmissar. Förtar inte läsupplevelsen eller skymmer sikten, men antar att författarens grämer sig.
Fakta, händelser och anekdoter återges med alldeles lagom varierade ordföljder utan att det blir tillkrånglat. Den som försökt sig på liknande dokumentation vet vilken utmaning det är att undvika torrt redovisande, samma slags meningsbyggnad. Författaren bemödar sig om att få fram essensen ur känslor och situationer, inkluderar det oförutsedda som behöver lösas. Jazz i Skaraborg verkar ha haft ytterst få missöden utöver Maffy Falays misstag, ovanligt nog inga samarbetssvårigheter sinsemellan och få rejäla besvikelser. I många år utgjorde Skaraborgs Jazzdagar krönet på ett framgångsrikt verksamhetsår. Som så ofta är fallet tvingades föreningen förlita sig på en liten kärna, hade önskat avlastning genom fler volontärer. Vidare upplyses om hur nya regler för konsertverksamhetens finansiering när länet upphörde, slog undan benen på JiS när man inte förmådde bilda lokalavdelningar.
Som påpekats gör läsningen mig upprymd, vilket förstärkts av underbara bildmaterialet. Väljer högst avsiktligt detta adjektiv för att belysa en språklig egenhet, ett mönster som förvånar en smula med tanke på att Skövdes kanske mest framstående musikresenär en period var recensent. Omdömet ”underbar” förekommer lite väl ofta. Vissa gånger hade texten stilistiskt kunnat bearbetas med synonymlexikon eller omformuleringar. Iakttagelsen är sannolikt en yrkesskada utifrån min horisont och inget att hänga upp sig på.
Jan Backenroths förankring i en värld inriktad på meningsfulla toner framgår med oavvislig patos. Och hela tiden parallellt med jazzen har favoriter inom närliggande genrer funnits. Regelbundet besöks Göteborgs-området, Stockholm och Jazzfestivalen i Ystad. Hur han kunnat tillgodogöra sig och smälta alla intryck övergår mitt förstånd, även om jag också blivit naturligt ”hög” på festivaler. Hur allt i musikväg hunnits med är en annan gåta. Glimtvis antyds uppkommen stress. Förutsätter att intresset för tv-sport är tinga.
Fyra av hans främsta hjältar har också tillhört mina favoriter. Närmare bestämt rör det sig om Chick Corea, John McLaughlin, Wayne Shorter och Joe Zawinul (vilka jag också sett på scener fast i motsats till författaren endast enstaka gånger och aldrig träffat). Fyra visionära hörnpelare inom vad som kom att utvecklas till en ledande strömning på det frisinnade 70-talet, upphov till epokgörande fusion i Mahavishnu Orchestra, Return to Forever och Weather Report. Noterar i intervju att skribenten lyfter fram konsert vi båda var på som topp 3. Nämligen denna:
