Filmrecension: Project Wolf Hunting
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 maj 2023
Regi Hongsun Kim
Att det gått åt hisnande 2,5 ton med låtsasblod under filminspelningen av Project Wolf Hunting är inte det mest häpnadsväckande. Inte heller det makabra våldet som inte tycks förstå att måttlighet och smakfullhet är ord som kan behöva tas i beaktning. Project Wolf Hunting är istället ett textbokexempel i hur man tillintetgör en potentiellt duglig film genom tonvis av hybris.
Initialt är det dock ingen storm på horisonten. Regissören Hongsun Kim förmedlar en oerhörd kompromisslöshet genom att använda sig av ett grynigt foto, ful scenografi och en berättarteknik som stampar fram utan finess eller hänsyn. Premissen, med det nedgångna fraktfartyget och poliser som är inlåsta med en rad mordiska psykopater är lika enkel som den är effektiv. Allt verkar därmed vara under kontroll, spänningen är närvarande och då det besinningslösa våldet bryter ut är det svårt att inte tappa hakan. Efter att ha sett Evil Dead Rise trodde jag inte att det skulle vara möjligt att tangera mängden kroppsvätskor, avhuggna kroppsdelar och krossade skallar på film. Men inte ens om vi svetsade samman de senaste två årtiondenas skräckfilmer kommer vi närheten av den bärsärkargång som Project Wolf Hunting erbjuder.
Att beskriva vad som sker på bioduken skulle med största sannolikhet resultera i ett antal anmälningar till pressombudsmannen. Det här är utan tvekan bland det mest hänsynslösa och närgångna våld jag sett på väldigt länge. Och där andra regissörer väljer att fördela det extrema under en längre period finns inga sådana reservationer hos Kim.
Om kvalitativ film enbart hade handlat om att dränka publiken i allehanda kroppsvätskor, visa upp avrättningar som fått Kristian Tyrann att darra, och en allmän nihilism hade Project Wolf Hunting betytt mer för filmkonsten än Akira Kurosawa, Alfred Hitchcock och John Ford ihop. Tyvärr är den perversa våldsuppvisningen endast måttligt intressant i långa loppet. Om Kim hade låtit filmen förbli en klaustrofobisk thriller hade det hela varit en stabil men grovhuggen actionthriller. Men liksom många andra regissörer med aspirationer att göra action och skräck har Kim stirrat sig blind på glittrande Hollywood-spektakel som har en helt annan kapacitet och erfarenhet var gäller att visa upp episka scener på film. För väldigt snart är den täta stämningen som bortblåst, istället stapplar det in en vedervärdigt usel vändning som konverterar filmen till ett vandrande skämt. Detta är en ren tragedi då flera av elementen som presenteras i intrigen är som upplagda för att skapa pulshöjande moment. Dessutom introduceras en av de mest diaboliska och avskyvärda antagonister vi sett på länge, spelad av Seo In-Guk. Men detta kastas överbord då filmen beslutar sig för att byta form och genre. Vad som troddes vara en smutsig och makaber thriller blir istället till en av de mest inkompetenta skräckfilmer som skådats.
Genrebyten är inget nytt, men om de genomförs med en såhär bristfällig skicklighet känns de lika välkomna som ytterligare en COVID-variant. Snart påminner allting om Titanic – inte filmen av James Cameron utan det faktiska skeppet som fick möta sitt öde i och med ett massivt isberg. Allt blir till en mardröm – vad gäller kvalitet, då Kim bestämmer sig för att hoppa ned i en sandlåda och utsätta publiken för infantilt trams där allt av värde spolieras.
Inte ens det magstarka våldet kan uppehålla intresset – eller chockvärdet, detta eftersom allting runtom rämnar likt ett korthus i en orkan. Efter en miljon knivhugg och simbassänger av blod går det inte att bry sig, framförallt då Kim inte verka det minsta intresserad att presentera en anständig film. Men trots att publiken dränks i blod är filmens manuskript snustorrt. Alla inblandade verkar helt omedvetna om det totalt absurda som filmen förvandlas till. Istället tuffar allting på med en surmulen inställning som verkar tro det är en Samuel Beckett-adaption som filmatiseras. Och förutom Seo In-Guk är skådespelet och karaktärerna lika spännande som valfri stympad likdel som dräller över hela båten.
Som surnande grädde – ovanpå detta usla mos, får vi också en slutstrid som är lika imponerande som då Carl Bildt bestämde sig för att ta till ton och traumatisera hela det svenska folket med sin version av ”Fyra Bugg och En Coca Cola”.
Project Wolf Hunting må vara fantastiskt vad gäller att presentera lemlästade kroppar och våldssadism, i övrigt ekar det dock tomt. Om det inte vore för den lovande starten hade detta behövt begravas levande i cement.