• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: HOMAN är en lek med rörelser till skratt, skam och perfektion

16 september, 2023 by Lotta Altner

HOMAN
Koncept Vejdren Grind och Vincent Bruyninckx
External eye Tom Brand och Esse Vanderbruggen
Kostym Bettina Feuerstein
Ljusdesign Seppe Brouckaert
Ljuddesign och musik Vejde Grind
Medverkande på scen Vejdren Grind och Vincent Bruyninckx
Riksteaterns föreställning, ett gästspel från Collectif Malunés, en pressvisning på Årsta Folkets hus den 15 september 2023

Det här med att akrobatik och cirkus skulle kunna få lov att vara något allvarsamt men också ironiskt är mer och mer vanligt. Kvällens visning gav smakprov på att just avancerade rörelser kan få lov att symbolisera och vara så mycket med än enbart färgglatt och härligt. Även om just glada färger och spratt kan få vara något annat gott och väl.

Föreställningen inleds med att en av akrobaterna/dansarna/aktörerna är förminskad i sitt kroppsspråk med hjälp av tejp och bubbelplast – vikt. Trots hans minimalistiska situation kan han röra sig smidigt och med framgång på scen. När hans kumpan dessutom är väldigt lång blir deras olikheter naturligtvis något man skrattar åt, kontrasterna uppmanar till det. Det blir dock ett skratt i halsen, för får man verkligen skratta åt krymplingar, små människor och folk som kämpar med att ta sig fram? Jag skulle vilja påstå att det är det grova skrattet som kommer fram och en lättnad över att det där är inte jag och jag behöver inte identifiera mig med det heller. Man bjuder på sårbarheten och det är lite läskigt att håna.

Den långe hjälper den ihop tejpade på många vis genom lyft, rulla runt och nyttjar den egna tyngdkraften. Dessutom påvisar man fördelen som finns i att med jämna mellan rum faktiskt vara mindre än vad man känner sig. Gång på gång undrar man hur det ska gå, hur det känns och om det inte är väldigt jobbigt att vara fastlås, begränsad och förminskad till kropp.

När den mindre mannen till sist blir befriad från sin instängdhet tar det en stund innan han kan stå stark och ta vara på sig själv. Det är vackert att två män kan stå varandra så nära, balansera sig tillsamman och ta i varandra utan att det är något sexuellt i det. Tanken slog mig att intimitet oftast och enbart beskrivs med just det sistnämnda och inte alls med vänskap och närhet. Jag uppskattade att just vänskapens band fick vara i centrum.

Aktörerna använde sig också av stora rock ringar på scen. Därför blev man gång på gång medveten om den graciösa- och snabba kroppskontroll, de innebar att röra sig med och genom just ringarna. Det är svårt att förstå hur någon kan lära sig den smidigheten genom enbart träning. Tror att det, som med de flesta konstnärliga insatser, att det måste finnas en enorm begåvning och fallenhet bakom.

Föreställningen står ut och passar både stora och små vilket också annonserats om i Riksteaterns tablå (8-100 år). Det är dock rätt obegripligt varför vuxna människor tar med sig spädbarn och mindre barn under 8 år till föreställningen. Med tanke på att barnen inte klarar av starka ljud och ljus som mycket tydligt förvarnats av från scenen, så känns det mer som ett barnvakts problem än något annat. Flera på min rad irriterade sig över barnskrik och prat under föreställningen. Jag kan helt förstå dem och det är inte okej.

Det allra bästa med en föreställning med enbart rörelser, uppträdanden och pantomim, är att alla i lokalen kan få lov att känna sig lika mycket inkluderande. Det behövs ingen förförståelse utan man får också lov att le och skratta åt olika saker, utan att det gör något. Dessutom går man därifrån med ett leende på läpparna och med en förundran kring, ” hur var det möjligt att röra sig sådär?”.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Riksteatern, Teaterkritik

Intimt och suggestivt med ständige radarpartnern – Elvis Costello på Stora Teatern

14 september, 2023 by Mats Hallberg

foton Leif Wivatt

12/9 2023

Stora Teatern i Göteborg

4

Mitt förhållande till Elvis Costello? Inget devot fan, någon som följer med i allt den prisade 69-åringen från London företar sig. Skaffade aldrig att de första slagkraftigt primitiva skivorna draperade i New Wave-estetik och har inte lyssnat på musiken skapad efter millennieskiftet. Bara under senaste femårsperioden har för övrigt tre album sett dagens ljus, vilka gått under min och mångas radar samtidigt som de inhöstat beröm från kritiker. Costello har ändå min djupaste respekt som oerhört produktiv och förtjänstfull låtskrivare, täcker som bekant flera stilar och genrer och räknas till en av vår tids främsta kompositörer av populärmusik.

Äger ett halvt dussin plattor inklusive mästerverket Painted From A Memory och oantastliga samlingen (i mitt fall dubbel-LP) Girls Girls Girls. Läste för några år sedan den späckade självbiografin av Declan Patrick MacManus. Hade lika stor behållning av tv-serien Spectacle E. C With…, hur påläst han var, alla fruktbara möten och förundrades över ödmjuka tonen hos medverkande stjärnor. Att Costello, som han själv påpekar på Stora Teatern, är en av två låtskrivare som fått samarbeta med Burt Bacharach (renderade i Grammy) är en värdemätare för hur högt han rankas i egenskap av kompositör.

Sångaren, musikern och låtskrivaren har släppt 32(!) studioalbum. Invald i både Rock And Roll Hall Of Fame och Songwriters Hall Of Fame och tilldelats två Grammy-statyetter. I motsats till mannen vars bilder jag fått använda är det premiär för Elvis Costello-konsert. Kan avslöja att förhoppningarna inte grusades, blev sålunda nöjd. Att tillsammans med uppemot 600 personer (så gott som fullsatt trots dyra biljetter) i en anrik teater, uppleva en artist av denna dignitet i avskalat format utan rytmsektion, bör betraktas som en ynnest. Kan inte erinra mig när jag senast erhöll motsvarande recensionsbiljett.

Satt perfekt framför PA-anläggningen. Ljud och ljus som ramar in på mest fördelaktigt vis behärskar man här till fullo. Costello och Steve Nieve, hans vapendragare sedan 45 år levererar nonstop i två timmar. Graden av variation gör att deras show aldrig blir seg. Men inte minst för duons skull, hade paus varit att föredra. Nu blev det istället några få korta avbrott för byten av instrument, installerande av bakgrunder och vätskepåfyllning mot torr strupe.

Costello med hundratals titlar ”på sitt samvete” torde haft en grannlaga uppgift att välja och omstrukturera material. Jag har tillgång till den planerade låtlistan från Stockholm kvällen före, men inte den faktiska från Stora Teatern vars innehåll bjöd på marginella skillnader. Öppningslåten Jack Of All Parades från hyllade King Of America känns oväntat ordinär, en energisk rocklåt som nästan trampar vatten. Finns några enstaka titlar till vilka saknar det där extra åtråvärda. Ett par kul bagateller ryms i duons händelserika show. Apropå muntrationer smugglas refrängen till ABBA-hit in i en långsam låt , Elvis Costellos sång hörs i högtalarna precis före entrén och rolig anekdot handlar om hans far (influensen han utgjort framgår tydligt av nämnda biografi).

Costello sätter sig ett par gånger vid flygeln, trots att han genom åren insett att han egentligen inte är någon pianist. I somliga nummer låter han sig ackompanjeras enbart av den fyra år yngre Steve Nieve (hoppade i ungdomen av Royal College of Music) som bland samtidigt trakterar flygel och sin korg-klaviatur. Vandrar därtill runt spelandes melodica med bravur ett antal gånger. Klaviaturspelaren från The Attractions och The Imposters plus egen karriär inkluderande såväl opera som filmmusik, framstår antingen som tryggt centrum eller oumbärlig sidekick. Klokt val att oftast färga melodierna akustiskt. Nieve agerande kännetecknas av kreativa löpningar i kombination med kraftfull stringens. Costello å sin sida väljer gitarr (somliga står uppställda på scen medan andra överlämnas perfekt stämda) efter det sound som ska frambringas. Minns jag rätt gjordes fräckt en megaförlängning av Watching The Detectives på en vintage Epiphone, inköpt samma dag i Göteborg.

Hur värdera den vokala förmågan, förmodligen något påverkad av en mildare förkylning? Kan delvis sympatisera med dem vilka anser att den riskerar att live bli nasalt svajig. Vid några situationer är man rädd för att den ska spricka. På samma gång ska betonas att Costello utmanar sig själv, går i land med att sjunga krävande passager. Att påstå att det stundtals lät surt om hans röst ( kommentar jag stött på), är en anmärkning jag finner ganska orättvis. Ges åtskilliga goda exempel på att såväl rockröjig röst som innerlig crooner-stil praktiseras med framgång.

Konserten genomgår många faser i ett fängslande samling uppgående till ett tjugotal låtar. Tämligen nya alster, välkända hits i annorlunda tappning samt för Costello-nördar några rariteter. Kanske en märklig konnotation, men i verser frampressade i de mest muskulösa sekvenserna och i mellansnack, noterar mina öron en anstrykning av den svulstige The Boss (vars sista konsert på Ullevi i somras bevittnades). Mannen stundtals försedd med hatt är framstående på att vokalt skildra olika stämningar.

På repertoaren märks exempelvis She (C. Aznavour) som förekom i filmen Notting Hill, No Wonder skriven för samarbetet med Anne Sofie von Otter, Grammy-belönade I Still Have That Other Girl från magiska mötet med Burt Bacharach samt förstås melankoliska Shipbuilding om det lika obegripliga som vansinniga Falklands-kriget. Storartade kompositioner och tolkningar bortom snärtigt drivande rockriff. Ju mer man studerar hans imponerande cv, ju mer slås man av hur ramar vidgats, nya uttryck införlivats. Konserten undviker att gå i spretig fälla, känns istället väl sammanhållen trots stor variationsrikedom.

Uppskattade gitarrspelet Resulterar i funktionellt musicerande på en förhållandevis hög nivå. Costello har aldrig utgett sig för att vara sologitarrist med bländande teknik och specifikt sound, sådana som han ibland anlitat. Den fenomenale Richard Thompson hade (om jag minns rätt) enbart med sig en akustisk gitarr till solokonsert på Nef, vilket i längden innebar en rejäl besvikelse. Att Costello och hans team förser oss med sound från en ansenlig kollektion av stränginstrument utvecklas till en avsevärd plusfaktor.

Vill avslutningsvis förmedla fler höjdpunkter (ska försöka tyda anteckningar gjorda i mörkret). Anekdoter förekom förstås, fast i förvånansvärt komprimerad form och utan att referera till vår dystra tid.. Upplägget verkade vara att hinna lira så mycket man orkade i ett svep. Publikkontakten ökade Costello i omgångar genom att ställde sig framför mikrofonstativet och dirigera, få med oss i allsång.

Redan i andra låten Shot With His Own Gun demonstreras vokal vighet. Duons lysande samspel etableras på allvar. Följs snyggt upp av snärtiga Waiting For The End Of The World. Ej utgivna Like Licorice On Your Tongue excellerar i distat reverb, ljuvligt smutsigt rullande boogie á la John Lee Hooker. I en spännande avdelning associerar jag till Dylan och folk rock, i en annan konturer av suggestiv blues och i en tredje passage spanskklingande influenser. Om man relaterar till spelningen i Stockholm går vi tyvärr miste om I Want You. Istället framförs exempelvis med ackuratess musikalmelodin A Face In The Crowd vars kompositör ackompanjerar sittandes vid flygeln. Veronica (har maxi-singeln) görs i stimulerande ny tappning, ett par låtar draperas medryckande i baktakts-beat. Rycks med av ett läckert arr med förinspelat tema på When I Was Cruel No 2. En annan bitterljuv pärla inte att förglömma: Almost Blue.

foto Leif Wivatt

Ska knyta ihop säcken genom att lyfta fram en stark trippel levererad på slutet. Syftar på ovan nämnda Shipbuilding (hade gärna hört originalets finstämda trumpetsolo av Chet Baker) som bör betecknas som en vokal bedrift, covern på Nick Lowes geniala låt från 1974 (What´s So Funny ´Bout) Peace, Love And Understanding samt som alternativ till extranummer, en avskalad delikatess i form av magnifika Alison. Nu med lite distans blickas tillbaka med tacksamhet mot ett 4+ evenemang jag hade betydligt mer utbyte av än Bruce Springsteen och Håkan Hellström på Ullevi. Till samma episka nivå som Nick Cave på fjolårets WOW når man dock inte, men absolut i paritet med Graham Nash på Lorensbergsteatern och David Crosby på Konserthuset.

ps Av rubriken att döma njuter recensenten på GP inte bråkdelelen lika mycket som undertecknad, i motsats då till när tidningen skriver om de spektakulära Ullevi-galorna med Håkan Hellström och Bruce Springsteen.

FOTON: Leif Wivatt

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Mord i Venedig – fuskas bort med karaktärer utan djup

13 september, 2023 by Rosemari Södergren

Mord i Venedig
Betyg 2
Svensk biopremiär 15 september 2023
Regi Kenneth Branagh
Originalmusik Hildur Guðnadóttir
Skådespelare Kyle Allen, Kenneth Branagh, Camille Cottin, Jamie Dornan, Tina Fey, Jude Hill, Kelly Reilly, Michelle Yeoh

Mord i Venedig i regi av Kenneth Branagh (som också gör huvudrollen som detektiven Hercule Poirot) är traditionell puzzeldeckare som bygger på Agatha Christies deckare Mord på Allhelgonadagen. Det är den tredje av Christies Poirot-deckare som filmatiseras av och med Kenneth Branagh. Mord i Venedig är en uppföljare till de tidigare filmerna Mordet på Orientexpressen (2017) och Döden på Nilen (2022). Tyvärr tycker jag att denna tredje film inte alls är lika bra som de tidigare två. Vi talar ju trots allt om ett filmbolag som har enorma resurser.

Handlingen utspelas på All Helgona afton en tid efter andra världskriget. Hercule Poirot har gått i pension. Han har bosatt sig i ett tjusigt hus i Venedig och skaffat sig en livvakt som ser till att ingen kan komma nära honom nog för att locka honom till att lösa några mord. Han är trött på död, mord, brott och att lösa gåtor. Självklart är det någon som ändå lyckas ta sig fram till honom och förmår honom att sätta tänderna i ett mystiskt fall.

Det är en gammal bekant till honom, en kvinnlig författare, som övertalar honom att följa med till en seans med ett spiritistisk medium som sägs kunna få kontakt med andevärlden, det vill säga människor som gått ur tiden. I det här fallet är det en ensamstående kvinna som förlorat sin dotter i något som påstås vara ett självmord. Mamman hoppas få kontakt med sin döda dotter och också få svar på om det var självmord eller inte. Den kvinnliga författaren vill skriva en bäst-säljare om detta medium och hon utmanar Poirot att försöka avslöja om detta medium är falskt. Poirot tror inte på något som inte går att fastställa med vetenskap.

Det här skulle kunna bli en spännande berättelse om existentiella frågor. Men jag tycker allt fuskas bort med karaktärer utan djup som mest är en karikatyr på något. Jag tycker Kenneth Branagh är en duktig skådespelare men antingen är problemet att han samtidigt regisserar eller att han är fel person för rollen som Poirot. Det blir lite löjligt när han ska tala med belgisk accent, för att inte tala om hans mustasch som hur påklistrad ut som helst. Tacka vet jag Albert Finney och Peter Ustinov som Poirot, båda gör den rollen mycket bättre.

Agatha Christie har skrivit 30 böcker där Hercule Poirot är huvudpersonen. Frågan är om tiden hunnit ikapp dessa böcker, om det kommit så många efterföljare att de inte längre fungerar som film eller tv-serie? Deckarna och filmerna bygger på nostalgi och trygghet, ofarliga kriminalhistorier som hela tiden upprepar samma mönster. Cirka tio personer är misstänkta, enh efter en hannar i fokus för våra misstankar och när mördaren avslöjas är det givetvis de vi inte alls misstänkte. Det känns som att tiden hunnit ikapp dessa puzzeldeckare. Vi har sett för många med samma mönster, samma upplägg och Poirot är dessutom en karaktär som inte utvecklas. Har man sett honom i en film, då har man sett honom i alla.

Visst, det är en spännande miljö med ett hemsökt hus i Venedig. Människor som tar sig fram mellan husen med gondoler. En gammaldags stämning och levande ljus och terasser och balkonger. Men det räcker inte. Det är segt och aldrig riktigt spännande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Agatha Christie, Filmkritik, Filmrecension, Kenneth Branagh

Filmrecension: Avgrunden – Kiruna i fokus

13 september, 2023 by Rosemari Södergren

Avgrunden
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 september 2023
Regi Richard Holm
Manus Richard Holm, Robin Sherlock Holm och Nicola Sinclair
I rollerna Tuva Novotny, Kardo Razzazi, Peter Franzén, Felicia Maxime, Tintin Poggats Sarri och Edvin Ryding

En familj i total upplösning, familjemedlemmar som inte kan tala med varandra utan bara bråkar och hamnar mitt i en katastrof och plötsligt väcks sammanhållningen och de måste kämpa tillsammans. Ett tema vi sett förr, ett långt ifrån ovanligt tema för en film. Det speciella den här gången är att den utspelas i Kiruna, på svensk mark. Avgrunden, en svensk katastroffilm, utspelar sig i och omkring Kiruna och järnmalmsgruvan i Kiirunavaara.

Stora delar av staden Kiruna har tvingats flytta. Det är i verkligheten och filmen bygger på detta faktum. Anledningen till att staden måste flytta beror på gruvindustrin.

Wikipedia berättar om bakgrunden till flytten:
Gruvbrytningen i Kiirunavaara sker under jord med så kallad skivrasbrytning. Det innebär att man spränger loss och lastar ut järnmalmen underifrån malmkroppen. Gråberget får sedan fylla igen det tomrum som malmen lämnar efter sig. Malmkroppen i Kiirunavaara lutar i ungefär 60 grader in mot Kiruna. Den bergmassa som ligger ovanpå malmkroppen kallas hängvägg, medan den som malmkroppen vilar på kallas liggvägg. Lutningen hos malmen gör att gråberg från hängväggen rasar in och fyller igen hålrummen som bildas vid malmbrytningen. Spänningar i berget gör att berget ovanför spricker och successivt följer med nedåt. Förskjutningen sprider sig uppåt och markdeformationer uppstår vid markytan, vilka med tiden utvecklas till sprickor.
Kiruna ligger på hängsidan och det är på grund av detta som staden måste flyttas, för att inte förstöras av markförskjutningarna.

Tuva Novotny spelar Frigga som är säkerhetschef i Kiirunavaaragruvan. Hennes ex är en av cheferna i gruvan. Om exet nu ska kallas ex är en definitionsfråga. Frigga har haft sex månader på sig att skicka in skilsmässopappren. Hennes relationer till både ex, son, dotter och nya pojkvännen är minst sagt rörig. Sonen, Simon, har födelsedag men är försvunnen, han har varken sovit över hos mamman eller pappan. Både Frigga och exet tar dock rätt lätt på att sonen inte sovit hemma och ingen vet var han är. Åtminstone till en början. Det är där någonstans filmen gör att det är svårt att identifiera sig med Frigga eller övriga familjemedlemmar.

När marken börjar rämna tar Frigga det lätt till en början och beger sig till gruvan för att undersöka vad som händer. Det är en katastroffilm och därför är det klart att det rasar mer och mer och kampen för att överleva startar.

Att skildra en katastrof utifrån några karaktärer är ett vanligt grepp och rätt nödvändigt för att vi alls ska bli engagerade i katastrof- eller skräckfilmer. Tyvärr tycker jag inte att det fungerar i Avgrunden. Det är svårt att känna för huvudkaraktärerna. Det gör att filmen blir seg och det är inte ens spännande när familjemedlemmarna kämpar för sina liv. Regissören har inte hunnit bygga upp någon känsla hos mig för familjemedlemmarna.

Det är också ett rätt utnött knep att låta föräldrar gräla och bråka med sina barn strax före en stor katastrof. Att karaktärerna dessutom kan springa rakt in mot det som är livsfarligt är orealistiskt eller fullständigt idiotiskt. Det är samma fenomen som många skräckfilmer bygger på att karaktärerna springer rakt in i faran. Vi har sett det förr, om och om igen.

Jag skulle tro att intresset från andra länder kan vara stort för en katastroffilm från Sverige. Att den utspelas på en plats där en stor del av staden tvingats flytta på grund av gruvan fångar säkert intresset. Det är kul att se svensk film börja ta plats internationellt i fler kategorier är kriminalserier. Det är ett skäl till att denna film ändå får betyg 3. Ett annat skäl är att det är kul att se flera av de nya yngre skådespelarna som Edvin Ryding, kronprinsen i tv-serien ”Young Royals”, här i en annan slags roll.

Avgrunden har spelas in dels på plats i Kiruna och dels i Tammerfors i Finland, där många av interiörscenerna i gruvan spelats in. Joakin Hansson, filmens producent berättar:
– Kiruna är den viktigaste platsen för historien vi vill berätta. Därför har det också varit viktigt för oss att kunna spela in på plats. Men för att kunna genomföra filmen och maximera både berättandet och kvalitén filmar vi i ytterligare tre europeiska länder.

Jag beundrar ambitionerna och det mest spännande är egentligen att den spelats in till viss del i Kiruna, vilket ger filmen en liten extra nerv. Tänk om det faktiskt skulle kunna hända?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Avgrunden, Edvin Ryding, Filmkritik, Filmrecension, Katastroffilm, Kiruna

Teaterkritik: Sammanflätade – starkt, värdigt, autentiskt

11 september, 2023 by Pernilla Wiechel

Sammanflätade
Av America Vera-Zavala
Regi, scenografi, kostym America Vera-Zavala
Koreograf, musikansvarig Paloma Madrid
Peruk och mask Elin Gradin
Video Juan-Pedro Fabra Guemberena
Ljus Magnus Pettersson.
Ljud Anton Savvateev
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Premiär 6 september i Tornrummet, Dramaten, Stockholm
Föreställning som recenseras 10 september 2023
Medverkande Veronica Sveréus, America Vera-Zavala

Om din identitet är stulen – vad är då din legitimation värd? Orden i programbladet blir en ingång, och ritualen som följer, ger närvaro. Jag fyller i ett identitetskort som läggs i en gemensam korg före spelet kan börja. Vid pjäsens slut är mitt kort rivet.

De agerar som sig själva, America och Veronica. Vi tar del av den fruktansvärda sanningen om barnet Veronica i Chile som stulits av korrupta tjänstemän från sitt daghem och sålts till ett annat land. Vi i Sverige – med Palme i spetsen som stod för solidaritet – var i verkligheten sådana som köpte stulna barn. Veronica fick så sent som vid 47 års ålder ifrågasätta hela sin existens, identitet. Hon träffar sin biologiska mor, men hon kan inte språket, hon kan inte kulturen. Vem är hon? Rakt upp och ner, osentimentalt, berättar hon sin historia.

America är regissör och har utifrån sitt och Veronicas livsöde också skrivit pjäsen. De träffades för två år sedan och förstod att de båda kom som fyraåringar till Sverige. America med hela sin chilenska familj, Veronica som ensamt adoptivbarn. Som titeln säger känner de sig sammanflätade. Tidigt i pjäsen symboliseras det vackert, rörande, med scener kring deras långa svarta lockliga hår. När de som systrar går nära varandra, tar på varandra vänligt stödjande, kämpar jag redan i början med att hålla tårarna tillbaka. Det blir väldigt starkt, men värdigt spelat, autentiskt som det är. Chiles öde lever ju även i mig. Med allt politiskt engagemang spreds det ju även till min generation, vi som var födda på 60-talet, främst via intellektuella vänner. Det går inte att värja sig.

Vi hör dem växelvis berätta hur deras liv parallellt utvecklas. Den ena växte upp väl medveten om vad som skedde politiskt i Chile. Den andre adopterad och helt ovetandes – med ett liv mer ägnat åt sig och sin framtid. Det är första gången de står på scenen som skådespelare. Båda lämnade sina rötter i Chile som nu bara är berättelser. Brevet – som falskeligen uppdiktats till adoptivföräldrarna – läses för oss i publiken. På skärmen syns den gamla typografin. Andra stilla informativa filmsekvenser levandegör deras berättelse. Musik hörs, några steg från en folkdans visas, vi sjunger med i för barnen obegripliga nationalsånger. Året är 1973…videoklipp från Chile skymtas, kanske även Gärdet i Stockholm. Och dagen efter att jag sett föreställningen – den 11 sep – är det 50 år sedan kuppen. Men så är vi på scenen i Sverige igen. Veronica säger att hon ”är 25 år och jag vill inte ha en flicka”. Hon vill inte ha ett barn som kanske blir lik henne själv. Vi hör dem båda också smaka på ordet ”oegentligheter” – ordet som används för att beskriva de helt avsiktliga brotten, adoptionerna. I DN:s intervju före premiären berättar Veronica att det blir för henne en bearbetning att spela i pjäsen, hon måste bara försonas med sin historia.

Korgen lyfts fram med allas legitimationer – en rivs. Spelet är slut, det blir tyst. Alla är tysta – och vi ser att Veronica gråter. Kön rör sig sakta eftersom var och en i publiken kramar Veronica och America på vägen ut.

Det känns att ta del av deras verklighet, vår gemensamma angelägenhet. Vem är vi, världsmedborgare? Chilenare, svenskar? Vi är väl människor, först och främst.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 272
  • Sida 273
  • Sida 274
  • Sida 275
  • Sida 276
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in