Sammanflätade
Av America Vera-Zavala
Regi, scenografi, kostym America Vera-Zavala
Koreograf, musikansvarig Paloma Madrid
Peruk och mask Elin Gradin
Video Juan-Pedro Fabra Guemberena
Ljus Magnus Pettersson.
Ljud Anton Savvateev
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Premiär 6 september i Tornrummet, Dramaten, Stockholm
Föreställning som recenseras 10 september 2023
Medverkande Veronica Sveréus, America Vera-Zavala
Om din identitet är stulen – vad är då din legitimation värd? Orden i programbladet blir en ingång, och ritualen som följer, ger närvaro. Jag fyller i ett identitetskort som läggs i en gemensam korg före spelet kan börja. Vid pjäsens slut är mitt kort rivet.
De agerar som sig själva, America och Veronica. Vi tar del av den fruktansvärda sanningen om barnet Veronica i Chile som stulits av korrupta tjänstemän från sitt daghem och sålts till ett annat land. Vi i Sverige – med Palme i spetsen som stod för solidaritet – var i verkligheten sådana som köpte stulna barn. Veronica fick så sent som vid 47 års ålder ifrågasätta hela sin existens, identitet. Hon träffar sin biologiska mor, men hon kan inte språket, hon kan inte kulturen. Vem är hon? Rakt upp och ner, osentimentalt, berättar hon sin historia.
America är regissör och har utifrån sitt och Veronicas livsöde också skrivit pjäsen. De träffades för två år sedan och förstod att de båda kom som fyraåringar till Sverige. America med hela sin chilenska familj, Veronica som ensamt adoptivbarn. Som titeln säger känner de sig sammanflätade. Tidigt i pjäsen symboliseras det vackert, rörande, med scener kring deras långa svarta lockliga hår. När de som systrar går nära varandra, tar på varandra vänligt stödjande, kämpar jag redan i början med att hålla tårarna tillbaka. Det blir väldigt starkt, men värdigt spelat, autentiskt som det är. Chiles öde lever ju även i mig. Med allt politiskt engagemang spreds det ju även till min generation, vi som var födda på 60-talet, främst via intellektuella vänner. Det går inte att värja sig.
Vi hör dem växelvis berätta hur deras liv parallellt utvecklas. Den ena växte upp väl medveten om vad som skedde politiskt i Chile. Den andre adopterad och helt ovetandes – med ett liv mer ägnat åt sig och sin framtid. Det är första gången de står på scenen som skådespelare. Båda lämnade sina rötter i Chile som nu bara är berättelser. Brevet – som falskeligen uppdiktats till adoptivföräldrarna – läses för oss i publiken. På skärmen syns den gamla typografin. Andra stilla informativa filmsekvenser levandegör deras berättelse. Musik hörs, några steg från en folkdans visas, vi sjunger med i för barnen obegripliga nationalsånger. Året är 1973…videoklipp från Chile skymtas, kanske även Gärdet i Stockholm. Och dagen efter att jag sett föreställningen – den 11 sep – är det 50 år sedan kuppen. Men så är vi på scenen i Sverige igen. Veronica säger att hon ”är 25 år och jag vill inte ha en flicka”. Hon vill inte ha ett barn som kanske blir lik henne själv. Vi hör dem båda också smaka på ordet ”oegentligheter” – ordet som används för att beskriva de helt avsiktliga brotten, adoptionerna. I DN:s intervju före premiären berättar Veronica att det blir för henne en bearbetning att spela i pjäsen, hon måste bara försonas med sin historia.
Korgen lyfts fram med allas legitimationer – en rivs. Spelet är slut, det blir tyst. Alla är tysta – och vi ser att Veronica gråter. Kön rör sig sakta eftersom var och en i publiken kramar Veronica och America på vägen ut.
Det känns att ta del av deras verklighet, vår gemensamma angelägenhet. Vem är vi, världsmedborgare? Chilenare, svenskar? Vi är väl människor, först och främst.