• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Lille Eyolf – om kärlekens väsen och frånvaro

1 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Lille Eyolf av Henrik Ibsen
Dramaten 2024
Regi och bearbetning: Stefan Larsson
Scenografi: Sven Haraldsson
Kostym: Nina Sandström

Lille Eyolf
av Hernik Ibsen
Regi Stefan Larsson
Bearbetning och översättning Stefan Larsson
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Nina Sandström
Ljus Torben Lendorph

LJUD JAKOB WILHELMSON
FILMFOTOGRAF ANDREA GRETTVE
I rollerna Erik Ehn, Karin Franz Körlof, Irene Lindh, Hannes Meidal, Livia Millhagen, Lars Adsten
Premiär på Lilla scenen, Dramaten 31 januari 2024

En föreställning som känns djupt in i hjärtat om ett par som förlorar sitt barn. Fast egentligen handlar den inte om förlusten av ett barn utan om vilken bild vi har av kärlek. Rita, Eyolfs mamma, är svartsjuk på allt som tar bort hennes man Alfreds fokus på henne. Hon är svartsjuk på hans nära relation till sin syster Asta och på hans engagemang för sitt skrivande och hon är till och med svartsjuk på sonen Eyolf.

När Alfred kommer hem efter att ha varit bortrest några veckor för att kunna skriva i lugn och ro visar det sig att han inte har skrivit utan funderat på livet och sin situation och bestämt sig för att ta hand om sin son bättre. Sonen Eyolf blev skadad då han var ett spädbarn. Eyolf låg på skötbordet och hade somnat där och föräldrarna passade på att ha sex och då trillade han ner och fick en skada för livet som gjorde att han inte kunde springa och hoppa och skutta och leka som andra barn. Alfred har under sina reflektioner kommit fram till att han vill tillbringa mer tid med sin son och hjälpa honom på olika sätt. Rita blir arg, sur och får raseriutbrott på Alfred och säger hemska saker som att Eyolf står emellan dem och deras kärlek och att hon önskar att Eyolf vore död. Och då, inte länge efteråt drunknar Eyolf i en damm som inte alls är djup och helt friska barn ska inte ens kunna drunkna där.

Att förlora ett barn är en av de absolut svåraste tragedier en förälder kan uppleva. Föräldrar som förlorat ett får ofta skuldkänslor. Inte alltid för något som föräldrarna egentligen har någon skuld till. Det är en del i sorgeprocesser att känna skuld. Men den skuld Rita måste känna är väl näst intill outhärdlig.

Livia Millhagen och Erik Ehn som föräldraparet, Rita och Alfred, gör båda starka, enastående roller. Alla skådespelare får mina applåder: Karin Franz Körlof som Asta imponerar. Karin Franz Körlof gör aldrig en dålig roll, tror jag. Irene Lindh som mormor och Hannes Medial som vännen och ingenjören Per ger som alltid liv i sina roller och Lars Adsten som Eyolf var duktig. Lars Adsten delar på rollen med två andra pojkar.

Scenlösningen med en vridscen där ena sidan är vardagsrum och andra sidan badrum fungerar perfekt. När det är nära, täta scener är skådespelarna i scenen på baksidan av vridscenen och filmas live som visas på den scen som är vänd mot publiken. Mycket bra, då kommer man nära skådespelarna också om man sitter längre bak i salongen. De nära, täta scenerna är viktiga för helheten.

Lille Eyolf av Henrik Ibsen
Dramaten 2024
Regi och bearbetning: Stefan Larsson

Pjäsen är inte så lång, uppsättningen är bara en och en halv timme. Det är väldigt komprimerat. Regissören Stefan Larsson säger i en intervju:
– Det är en ganska liten pjäs, men med stort innehåll. Man skulle till och med kunna säga att den är överlastad. Den har så många teman att ett av dem räcker för en hel pjäs egentligen. Det är en komplikationsnivå i texten. Sen tror jag att den alltid betraktats som gåtfull, den har ett nästan Fosse mellanrum i någon mening. Den ger utrymme för tolkningar och skriver oss inte på näsan. Hedda Gabler, Ett dockhem, Vildanden är tydliga pjäser, där är det ingen tvekan om vad som skall hända. Här blandar han korten.

Ibsens drama Lille Eyolf publicerades 1894. Pjäsen spelades första gången 12 januari 1895 på Deutsches Theater i Berlin. I originaluppsättningen finns några skillnader. I originalet:
En kvinna, som kan locka med sig gnagare till vattnet för att få dem att drunkna, kommer dit, men får veta att de inte behöver hennes tjänster. Alfred, Rita och Asta märker inte att Eyolf följer med henne, och drunknar.

I Dramatens uppsättning är Eyolf vid dammen med sin mormor för att leka. Jag tänker att originalet hade en fördjupad klassaspekt i slutet när en kvinnan som lockar gnagare erbjuder sina tjänster men får avslag. Å andra sidan finns det väl ingen som gör sådana jobb idag då det är Anticimex som kommer och placerar ut råttgift istället.

Denna uppsättning är tajt, tät och som Stefan Larsson säger tar den upp flera teman. Vilket tema som är starkast beror nog på betraktarens ögon. För mig visar den framför allt hur förödande farlig den tanken är som säger att kärlek betyder att äga någon helt och fullt. Rita vill inte dela Alfred ens med sitt barn. I dagens samhälle, i många filmer och i många sammanhang framställs kärlek som samma sak som sex och som handlar om en relation mellan två vuxna. Kärlek har väl många former. Kärlek till barn, kärlek till en hund, kärlek till ett intresse, till ett jobb, med mera, med mera. Den som älskar har plats för mycket kärlek av olika slag men det som Rita vill ha av Alfred är ägande. Att vilja äga någon och hindra den från att leva fullt.

Uppsättningen handlar också om klassskillnader fast inte lika starkt som iscensättandet av känslor kring kärlek och relationer. Ritas och Alfreds relation speglas i Astas och Pers som får ett annat slut: att Per följer med Asta. Att kvinnan blir mer jämställd med mannen. Men hos Rita och Alfred är det inte heller mannen som har mest inflytande eftersom Rita är den rika av dem.

Att Rita och Alfred förlorat sitt barn är förstås centralt i handlingen men för mig är det inte specifikt en föreställning jag främst rekommenderar till de många jag känner som har förlorat barn. Att förlora ett barn handlar om mycket mer och annat än det som tas upp i denna föreställning.

Stefan Larsson har själv förlorat ett barn för mer än tjugo år sedan. Han berättar i en intervju med Irena Kraus:
Irena Kraus:
– Det finns en privat erfarenhet hos dig av att förlora ett barn. Var det dags att ta tag i det här nu?

Stefan Larsson:
– Ja, det var dags utifrån att jag kan använda den erfarenheten och konvertera den till något konstnärligt. Nu är jag beredd att förmedla den erfarenheten till skådespelare och en publik, utan att på något sätt vara privat eller terapeutisk. Jag tror att jag kan fylla problematiken med min erfarenhet på ett riktigt sätt när man jobbar med sådana här saker. Så i den bemärkelsen tycker jag att det var dags för det. Det är inget akut sår i mig längre som det en gång var, även om det finns där hela tiden.

Föreställningen är mycket stark och sätter igång många tankar och känslor inom publiken, tänker jag. I alla fall jag fick mycket att tänka på. Men inte så mycket det jag trodde före. I min tolkning handlar denna föreställning mycket om den förljugna bilden av kärlek som florerar, den myt som gör att många tror att kärlek endast handlar om sex. Kärlek har många former och den handlar inte om att vara självisk. Skådespelarna är storartade och får mina applåder.

Lille Eyolf av Henrik Ibsen
Dramaten 2024
Regi och bearbetning: Stefan Larsson
Scenografi: Sven Haraldsson
Kostym: Nina Sandström

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Ibsen, Sorg

Filmrecension: Hantering av odöda – förmedlar hopplöshet och färglöshet

30 januari, 2024 by Rosemari Södergren

Hantering av odöda
Betyg 3
Öppningsfilm på Göteborgs filmfestival 26 januari 2024
Svensk biopremiär i februari 2024
Regi Thea Hvistendahl
Manus Thea Hvistendahl och John Ajvide Lindqvist

En mörk film om sorg som bygger på John Ajvide Lindqvists roman med samma namn från 2005. Romanen kategoriseras ofta som en skräckroman och filmen omtalas som en zombie-film och skräckfilm. Denna film passar inte riktigt in under dessa kategorier. I vilket fall som helst är det inte någon traditionell zombie- eller skräckfilm. Skrämmande är den på sätt vis men mer smygande sorglig och tragisk.

Vi får följa tre familjer som drabbats av en stor sorg, vi hålls på avstånd från de olika karaktärerna och personerna säger nästan ingenting, filmen är nästan en stumfilm. Det gör att det är svår att identifiera sig med någon av karaktärerna. Det är förstås meningen. Fotot i filmen går i en murrig brun ton. Allt tillsammans gör att det känns som att befinna sig i ett glädjelöst tillstånd utan ljus och utan sol och värme. Dessutom ser flera av de som är levande lika döda ut som de döda, speciellt den äldre kvinnan som förlorat sin livspartner och morfadern som förlorat sin dotterson. Den som säger mest är kaninen son skriker när den dödas. Jag hoppas verkligen att ingen kanin dödades på riktigt för att spela in den scenen.

Plötsligt slås elnätet ut i staden och de avlidna börjar röra på sig. Den avlidna partnern kommer hem till sin sörjande partner. Morfar bär hem barnbarnet och familjen där mamman dött samlas hos den uppvaknade mamman på sjukhuset. Fast är de egentligen levande? De är livlösa, känslolösa zombier.

Vad vill regissören Thea Hvistendahl säga med filmen? Den som har förlorat någon som står en mycket nära, som att förlora ett barn eller ett barnbarn, kan förtäras av sorg. Att förlora ett barn är bland det värsta som kan hända någon människa. Den saknaden är oändlig och djup. Och den närmaste tiden efter en sådan förlust kommer livet att vara lika färglöst och hopplöst som filmen. Så rent konstnärligt har filmen träffat exakt. Ett budskap från filmen är att det är meningslöst att vilja ha en avliden tillbaka. Men det gäller ju bara om de förlorat själva själen eller vad det är som gör att de har liv och karaktär. Det är bara i ett av de tre fallen som det är ett barn som dött. I det ena fallet är det en åldrad person som gått ur tiden och det är mer en sorg över livets gång och inte tragiskt på samma naturvidriga sätt som att förlora ett barn eller barnbarn.

Filmen är delvis lika luddig som dess färgsättning. Jag undrar: Väcks alla döda till liv? Också de som kremerats? Vad rapporteras om detta uppvaknande i medier? Ibland undrar jag vad som är så lockande med skräck- och zombiefilmer där människor dör, ibland i mängder. Har publiken inga riktiga sorger i livet? Har de aldrig förlorat någon som var bland de viktigaste i livet? Jag känner att filmen är rätt meningslös.

Regissören Thea Hvistendahl har regisserat flertalet kortfilmer tidigare och hon långfilmsdebuterade 2017 med Adjø Montebello. Hanteringen av odöda är hennes andra långfilm. Att hon är suveränt duktig, det är tydligt. Filmen är mycket konsekvent genomförd. Men för någon som liksom jag gått igenom riktigt stora sorger ger filmen mest ångest. Visserligen snyggt genomförd men räcker det för att spendera tid framför bioduken?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: John Ajvide Lindqvist, Skräckfilm, Zombier

Fenomenal urladdning av ytterst vitala veteraner – Sam Vesterbergs Äntligen-band på KOM Bar

30 januari, 2024 by Mats Hallberg

samtliga foton Qlaez Wennberg

27/1 2024

KOM Bar i Göteborg

I Göteborg inom beatbaserad musik har vi sedan 70-talet haft tillgång till tre extraordinära sångare, lätt urskiljbara röster vilka ibland tilldelats epitet världsklass. Sålunda har självklart inte trion varit en lokal angelägenhet och bara en av dem är uppväxt i det Göteborg han blev trogen. Fast flest gånger framträdde de ändå till publikens glädje på hemmaplan. Syftar givetvis på Freddie Wadling, Totta Näslund och med byte till presens är tredje namnet Sam Vesterberg. Av dem har jag endast träffat den sist nämnde, han som antog erbjudandet om att ta över efter Totta i Nynningen. Kan flika in att utförliga minnesord om Wadlings gärning publicerats här samt att längre intervjuer gjorts med de som ingick i Tottas Bluesband, bortsett från Niels Nordin.

Att jag fick kontakt med den reslige Vesterberg för drygt tjugo år sedan berodde på att jag hörde honom framföra egna låtar med band under motfestivalen som arrangerades i samband med EU-toppmötet 2001. Bokade den akten till årsmöte för min SEKO-klubb ett par år senare när han var aktuell med cd:n Väg 45. Sedan dess har vi lunchat två gånger, har sett honom sjunga på bland annat Pustervik, Kom Bar (gamla och nuvarande adressen), FOLK och utomhus på Kulturkalaset. Har vidare besökt honom på Mölndals Museum när det var hans arbetsplats, genomförde utförlig intervju på krogen Diner 22 2010 och anlitade honom och Gunnar Frick när pappa begravdes i Råda kyrka. Således finns en upprättad relation. Äger hans två första album i eget namn. Saknar däremot Sånger från ett dragigt kapell (2016),vars dokument i form av bilder och texter om uppväxten i Dorotea också resulterade i utställning.

Upprinnelsen till det Äntligen-band artisten satt ihop för två utsålda konserter på systrarna Forsmans KOM Bar längst bort i Hängmattan off Majorna, var hans och Jimmy Olssons exklusiva medverkan på konserten Nynningen 50 år (recenserad i K-bloggen) härom året. (Som bekant återstartade Tomas Forsell bandet 2016 och räknar jag rätt har jag sett sex av deras konserter.) Under jubileumsfirandet delade Sam scen med tre andra profiler vilka också för övrigt fanns med i spektakulära bedriften Tältprojektet. När Bernt Andersson råkade sammanstråla med frontande göteborgska norrlänning väcktes idén om att göra sammanhängande program tillsammans. Eftersom Sam skulle fronta fick han lov att bestämma vad som skulle framföras.

Slagkraftig repertoar med ett par Nynningen-alster, åtskilliga original av Sam plus ett knippe bluesrökare repades in. Förklaras för oss salig publik att trumslagaren Bengt Kristeberg blivit en övergiven solitär, fast han på 80-talet och framåt lirat i coverband med bland andra Sam och Jimmy. Nämnda radarpar har känt varandra sedan Lidingö på 60-talet medan det andra radarparet – Bernt Andersson och mångas gitarrhjälte Bengan Blomgren – träffades i den bluesiga uppväxt i Göteborg som lade grunden till GinHouse (vars senaste comeback dokumenterades på liveskiva, skrev här om konserten). Till saken hör att i samma intervju-serie för facklig tidning publicerades i andra nummer intervjuer med Bernt, Jimmy och Bengan. Bjöd dem på krogen och på kuppen blev de mina vänner. Vad gäller fullbokade gigen under helgen på KOM Bar var det ren tur att jag fick plats (trodde att jag missat upptagen av att titta på tv-sport), då ett sällskap som ofta arrangerar jazziga tillställningar hade fått plats över. Är dem stort tack skyldig, glatt förvånad över att de lyssnade på Nynningen back in the days.

Satt egentligen allt för nära och med ryggen emot scen. Lyckligtvis kunde volymen justeras med öronproppar. Inklusive paus och sammanbindande mellansnack varar spelningen i närmare 2 ½ timma. Utfallet var så omtumlande att man frestas att redan nu drämma till med omdömet ”årets konsert”. I samtal med huvudpersonen efteråt konstaterar denne att succén närmast garanterades på förhand av Bengans och Bernts medverkan. ”Det bästa jag gjort på 40 år” , anser Sam Vesterberg som menade att urkraften till röst har han gratis.

Kanske då förmätet att komma med klagomål av teknisk natur. Utgår från att Bernt Andersson som vanligt uträttade stordåd på sitt keyboard av farfisa-modell, men tyvärr nådde hans svepande sound endast fram i enstaka sekvenser. Å andra sidan fick jag ta emot desto mer extatisk skönhet från Bengan Blomgren. Så jag hade absolut överseende med obalansen när jag blev så rikligt kompenserad för detta ljudtrassel. Och när toner från mångsidige Bernt Anderssons instrument tog sig längst fram lät det superbt.

Nu till anteckningar i stunden om ett antal av de tjugotal låtar vi serverades. Den rusiga stämningen genererade dubbelt så många extranummer enligt huvudpersonens hustru, jämfört med fredagskonserten. Smattrande, självklar start i På andra sidan bron, öppningsspår på andra soloskivan. En livsbejakande blues som omedelbart etablerar delikat groove. Rörande äreminne över Sams alldeles för tidigt bortgångna föräldrar besväras av grötigt ljud, fast darr på stämbanden förmedlar total närvaro. Blir som vanligt förtjust i underbara gunget i Ett original. Strängbändaren Bengan Blomgren träder nu på allvar in i handlingen. Och som denne ödmjuke, skenbart buttre man gör det! Fans som skribenten Tore S Börjesson, arrangören Johan Red Top Larsson som kallat denne klenod en av världens bästa gitarrister och beundrande instrumentkollegan Kent Börjesson skulle definitivt vilja vara i mina kläder.

Härom året delade saxofon-giganterna Gilbert Holmström och Gunnar Lindgren scen för första gången, trots att de lirat jazz sedan 60-talet. Lika sällsynt är det inte att Bengan samarbetar med Sam Vesterberg. Men förutom att han gästar på Väg 45 hade de nog inte spelat tillsammans de decennier som förflutit emellan Nynningens 50-års firande och upplaga av bandet andra halvan av 70-talet. Bengan tog för honom fräscha låtar till smått osannolika höjder , vilket kompositören uppmärksammar.

Vill ta till protokollet att rytmsektionen med Jimmy Olsson i förgrunden lirar vidunderligt i sin understödjande roll. De bäddar rutinerat för maestros figurer, på vintage-gitarren med idealisk förstärkare. Känslor omöjliga att i ord förmedla för de som grämer sig över att inte vara på plats, sinnesrörelser vilka knappt kan hanteras. När jag vittnar om mitt tillstånd efteråt replikerar landets mest raffinerade solist -har du sökt för det? Det vill säga ”åkomman” som gör mig svettigt exalterad av oöverträffad lager-på-lager teknik, en teknik inriktad på att förädla ackordföljder istället för uppvisning. Briljeras med liknande magisk effekt i exempelvis Järntorget, Gula lågan (två höjdpunkter i Sams katalog) och i en stompig sak i bonusavdelningen. Att lyssna på hur landets yngste 75-åring riffar i Fattig men rik blåser bort all eventuell leda. Känns så futtigt att i skrift försöka återge vad som händer när man ledsagas in i detta förunderliga, angenäma universum, när dörren öppnas på vid gavel.

Ansvarige för upplägget har hämtat brottstycken ur självbiografiska föreställningen Ett dragigt kapell till konsertens röd tråd. Sam upplyser med dråplig humor om hisnande fakta och strapatser, orättvisor och tecken på kärlek. Sker med begåvad emfas, ibland på rim. Utan att nå samma förstklassiga standard som Ola Magnell, Plura eller Anders F Rönnblom har mannen som blev ”hedning vid tre ålder” viktiga historier att förmedla., i mellansnack och i de sånger han skrivit. Verkar dessutom hålla fast vid Nynningens tankegods, den idévärld han var delaktig i. Just snärtigt formulerade Ett dragigt kapell är i sin harmonik på gränsen till banal, även om den rymmer tonartshöjning.

Musikaliskt finns en enhetlig stomme, likt stänkare eller suggestiva tongångar á la The Band. Därutöver varieras med gungande stolt eller kvidande blues, låtar av viskaraktär, hurtfriska melodier som påminner om psalmer, finstämda ballader med hymnlika drag och tendenser till country. En oerhört färggrann bukett! Första set avrundas med att Sams ståtliga stämma hyllar bäste vännen, basspelande radarpartnern i Älskade Cowboy. Detta är en av få tillfällen när Bernt Anderssons musicerande når den del av lokalen jag sitter i. Innan dess gjorde också långsamt porlande Vite lillebror djupt intryck, en för mig obekant låt från musikteater om ursprungsbefolkningen i USA skapad i samarbetsprojekt av Nynningen / Nationalteatern 1976.

Andra set drar igång fartfyllt i en innerlig anda med Tåget, följt av en mäktig nytolkning på känt tema med elegant feature på keyboard. Ett mycket medryckande alster! Berättelsen om och samspelet på Järntorget artar sig till en minst sagt omväxlande resa. Den går från klämmigt ”frälsis-skrudad” kul till avancerade skiftningar och taktbyten.. Från gnistrande elgitarr utgår underbara upptäcktsfärder. Blomstrande kreativiteten från Bengans sida fortskrider med makalös energi i formidabla Gula lågan i g-moll, på ett sätt som får mig att associera till Beatles/ John Lennons experimentella era. Imponerande röstresurser och fabulöst komp bibehåller den intensitet Bengan initierat, också när Sam Vesterberg hedrar sin mamma och hennes slitsamma tillvaro som mor till åtta barn i Fattig men rik, låt med enormt patos inspelad 1980 av Nynningen fast utgiven långt senare.

Konsertens ordinarie program avrundas i övertygande stil genom två potenta titelspår, Väg 45 plus Äntligen en ny dag. Man noterar att stämningen är exceptionell, hur mycket bubblande känslor som måste ut vokalt och hur otroligt tajt det låter. Utan att ge sig hän åt rytmiska delikatesser på egen hand, måste understrykas att Bengt Kristeberg konstant imponerade med sin osvikligt uppbackande tajming. Upprymda soundet i den nyare dänga kan knytas till det driv vi associerar Robbie Robertson/ The Band med. När det broderas ut av mästerlige Bengan Blomgren påminner temat om Mark Knopfler. Blytunga dynamiken i en delvis annorlunda version av Äntligen en ny dag firar förstås triumfer. Publiken njuter hängivet åt melodins kontraster, återkommande crescendon som orubbliga statement.

Ber om överseende med alldeles för utdragen rapport/ recension. Som antytts var euforin elektrisk, Äntligen-bandet inspirerades av vårt bifall till fyra bluesiga extranummer. Sam tog i likt en väckelsepredikant medan medan Bengan gasade på och beredde väg för magnifikt stick av Bernt i publikfriande hit av Muddy Waters, vars sugande komposition Forty Days And Forty Nigts tog vid. Naturligtvis var Bengan i sitt esse när han med blå toner omsorgsfullt betonade Sams vokala utsagor. Underhållande att hastigt byta till svenska (egen översättning?). I denna otroligt extatiska kavalkad gav man sig dessutom på en stompig sak jämte gripande Going Down Slow. Magiskt event!

Stort tack Qlaez Wennberg för strålande bilder!

Arkiverad under: Musik, Recension

Tankar om Kriget mot Väst av Douglas Murray – en av vårt tids viktigaste böcker

29 januari, 2024 by Rosemari Södergren

Kriget mot Väst
Författare Douglas Murray
Utgivningsdatum 2023-12-20
Förlag Nopolar Publishing
Översättare Öyvind Vågen
Originaltitel War On the West
ISBN 9789198788105

Omskakande och oerhört ärlig, denna essä-fyllda bok är en ögonöppnare och får mig att inse saker jag redan insett, egentligen. Den lyfter tankar som är viktiga och måste få tänkas och få pratas om. Den är fylld av sanningar, fakta och beskrivningar av vad som händer i vår omvärld och vårt samhälle som knappt går att säga utan att bli beskylld för allt möjligt men icke desto mindre är sant.

En grund jag står på i livet är övertygelsen om att det är människor som startar och driver krig och gör dåliga handlingar. Dessa människor kan vara av vilken hudfärg som helst, komma från vilken kulturell bakgrund som helst. Och ingen är dålig enbart på grund av sin bakgrund. Ändå får västvärlden skulden för allt som händer. Det finns statistik och fakta som visar att under en tid då en del västländer som USA och England hade slavar var det ännu fler slavar som fördes från Afrika till muslimska länder. Det talas det aldrig om. De muslimska länder som tog slavar steriliserade och kastrerade slavarna, så det finns inte efterlevande efter dem på samma sätt som i USA, till exempel.

En del västländer var imperialistiska och hade kolonier. Den som kan världens historia vet att imperialistiska nationer har funnits tidigare också, tänk bara på mongolerna och Djingis Khan.

Douglas Murray visar i Kriget mot Väst hur hela den västerländska kulturen undermineras när den utsätts för en massiv kritik inifrån. Delar av kritiken är förstås berättigad, men sammantaget förkastas allt vad den västerländska civilisationen har åstadkommit samtidigt som andra kulturer i stället oreserverat hyllas. Det är där faran sitter. Sverige kritiseras för att en eller två personer fått bränna koranen medan Kina förtrycker en hel region i sitt land där muslimer lever och där muslimer tvångs-steriliseras.

Black Lives Matter-rörelsen satte full fart då vita amerikanska poliser grymt dödade den svarte mannen George Floyd. Douglas Murray tar upp statistik som visar att många fler amerikanska poliser blir skadade eller dödade av svarta män än svarta män som blir dödade av amerikansk polis. Det är självklart inget försvar för att polis ska döda men det visar att det finns problem i botten. I svallvågorna av Black Lives Matter har flera citykärnor i USA blivit helt förstörda. Också svarta butiksägare har fått sina butiker förstörda och då har motiveringen varit att genom att de har en butik är de inte äkta svarta. Jag blir rädd när jag hör hur också rörelsen Black Lives Matter och dess efterföljare också delar in människor efter hudfärg.

Murray lyfter fram aktuella händelser och diskussioner om historia, kultur, religion och etnicitet och visar hur ofta välmenande debattörer och människor låtit sig luras av en hycklande och inkonsekvent antivästerländsk retorik. Och att det inte bara är ohederliga akademiker som dragit nytta av detta intellektuella bedrägeri utan även andra fientligt inställda nationer, vars egna brott mot mänskligheten hamnar i skymundan.

Ett hårresande exempel är när FN kritiserade rätten att kritisera islam i Sverige genom att bränna en koran. Vilka var de länder som stod bakom denna kritik av Sverige? Ja en lång rad länder som är mer eller mindre diktaturer och där ingen religionsfrihet alls råd. Länder där det till och med kan vara dödsstraff på att inte vara muslim. Det land som avrättade flest människor var Kina, men landet släpper inga officiella siffror på hur många som dömts till döden. Efter Kina avrättade Iran, Saudiarabien och Irak flest människor 2019. Samtliga dessa länder kritiserar Sverige för att vår yttrandefrihet tillåter att bränna koranen. Sedan kan man förstås diskutera hur meningslöst det är att bränna en bok om man vill få fram en debatt och diskussion om vad den boken lär ut. Men att länder inte ens tillåter religionsfrihet och samtidigt kritiserar yttrandefriheten och med stöd av FN, det är skrämmande. Det är ett exempel på hur Murray sätter fingret på ett stort problem i världen idag. Jag kan så tydligt sätta in massor av det som Douglas Murray tar i dagens Sverige. För ett tag sedan skrev jag om boken Hedersförtryck där kvinnor berättar hur de förtrycks och inte har samma rättigheter eller frihet som pojkar eller män i Sverige. Ofta är det i muslimska sammanhang och där religionens frihet att förtrycka kvinnor helt klart tycks stå över den lagstadgade rätten till jämställdhet i Sverige.

Väst har tillfört och tillför världen mycket av värde. Att det har utfört övergrepp och dåliga saker från västländer är sant men det är inte den enda sanningen. Bokförlaget skriver om Kriget mot Väst av Douglas Murray:
Om Väst ska överleva måste även dess kulturella framsteg framhållas och försvaras. Kriget mot Väst är inte bara en bok där dåraktiga argument bemöts utan också ett obevekligt stöd för hela den mänskliga civilisationens utveckling. Detta är en vår tids viktigaste böcker.

Ska världen kunna bli bra måste vi se förbi hudfärg och kulturell bakgrund. Vi måste se människor som människor.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Douglas Murray, Kriget mot Väst

Filmrecension: Düsseldorf, Skåne – motsvarade inte mina förväntningar

29 januari, 2024 by Rosemari Södergren

Düsseldorf, Skåne
Betyg 3
Visas på Göteborg Filmfestival
Svensk biopremiär 9 februari 2024
Manus, regi och originalmusik Patrik Blomberg Book
I rollerna Erik Svedberg-Zelman, Rebecca Plymholt, Anna Blomberg, Magnus Schmitz, Karin Lithman, Daniel Gustavsson med flera

En Coming to age-film som utspelas i synthmiljö på skånska landsbygden under 1980-talet. Jag hade höga förväntningar på den här filmen. Jag minns så väl den tiden. Det var viktigt att ta ställning: synth eller hårdrock. Mina förväntningar blev inte infriade. Det är dumt att ha förväntningar, egentligen. I förhandssnacket har det sagts flera gånger att det här ska vara världens, eller åtminstone Sveriges, första synthfilm. Om det är den Fförsta kan jag inte avgöra men jag är tveksam till att definiera den som en synthfilm. Det är synthmusik med i filmen och huvudpersonerna gillar den musiken och klär sig som synthare och har dessa friserna, men jag saknar musik. Jag hade hoppats på en kavalkad av synthfavoriter. Jag tänker att det förmodligen hade kostat för mycket att betala för rätten att använda musiken i filmen.

Filmen handlar om kraften i kreativitet för att ta sig igenom svåra utmaningar i livet. Nu råkarhuvudpersonen Fredrik (spelas av Erik Svedberg-Zelman) syssla med synthmusik men berättelsen skulle kunna handla om hårdrockare eller dansbandsmusiker eller om någon som drömmer om att skriva. Det är en skildring av en ung, fattig tonåringskille som har stora drömmar och riktigt usla hemförhållanden. Han bor med sin ensamstående mamma i ett ruckel till hus och mamman tillbringar dagarna med att dricka vin eller annat ännu starkare, sova och läsa veckotidningar och Fredrik är också arbetslös. Hans pappa bor inte så långt därifrån och det enda pappan äter är korv.

Då blir Fredriks situation ännu värre. Hans flickvän Nina är duktig på att fotografera och har sökt till en fotohögskola i Stockholm. Fredrik upplever det som en katastrof om hon skulle flytta.

Fredriks sysselsättning är musiken och nu närmar sig dagen då han och hans två kompisar i ortens lokala synthband ska ge sin första konsert i ortens medborgarhus.

Jag är rätt kluven till denna film. Kläder, hårstil med mera är konsekvent genomfört liksom interiör från tåget. Minnen från 1980-talet sätter fart inom mig. Erik Svedberg-Zelman som är 28 år är dock för gammal för att vara trovärdig som en tonårskille. Obs det sägs aldrig i filmen vilken ålder som Fredrik eller Nina ska ha, vi får bara reda på att de gått i skolan samtidigt när hon flyttade dit från Stockholm. Det är min tolkning att de är i övre tonåren. Men då Nina sökt till högskolan är det rätt naturligt att se dem som tonåringar eller närmare tjugo år. Det blir så konstigt om en man på nästan trettio år lever som Fredrik gör. Det blir en olika berättelser om det är en kille i övre tonåren eller om det är en man som snart är trettio. Jag tror att om filmen haft en skådespelare som var yngre i den rollen hade jag mer fastnat för filmen. Erik Svedberg-Zelman är absolut inte dålig, det skriver jag inte. Han är duktig skådespelare men som för mig är lite för gammal för den rollen.

Det är väldigt sorgligt att se vilket liv Fredrik har. Klasskillnaderna mellan hans liv och flickvännens Nina är gigantiska. Nina bor med sin mamma, pappa och syster i ett fint hus, föräldrarna jobbar inom kultur eller media och har intressanta samtal kring middagsbordet. Föräldrarna är kloka och förstående och Nina och hennes syster kan prata med dem om det mesta. Den delen av filmen är mycket välgjord och säger mycket om olika förutsättningar i livet.

Filmen är absolut sevärd även om den inte riktigt motsvarade mina förväntningar. Själva grundhistorien om fattigdomen och hur Fredriks föräldrar ljuger för sig själva har skildrats många gånger tidigare och ger inga nya insikter. Det är bara sorgligt att livet kunde vara så då på 1980-talet och fortfarande kan vara så, fast i andra miljöer. Idag finns väl inte samma slags synthare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Synthmusik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Sida 244
  • Sida 245
  • Sida 246
  • Sida 247
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in