Düsseldorf, Skåne
Betyg 3
Visas på Göteborg Filmfestival
Svensk biopremiär 9 februari 2024
Manus, regi och originalmusik Patrik Blomberg Book
I rollerna Erik Svedberg-Zelman, Rebecca Plymholt, Anna Blomberg, Magnus Schmitz, Karin Lithman, Daniel Gustavsson med flera
En Coming to age-film som utspelas i synthmiljö på skånska landsbygden under 1980-talet. Jag hade höga förväntningar på den här filmen. Jag minns så väl den tiden. Det var viktigt att ta ställning: synth eller hårdrock. Mina förväntningar blev inte infriade. Det är dumt att ha förväntningar, egentligen. I förhandssnacket har det sagts flera gånger att det här ska vara världens, eller åtminstone Sveriges, första synthfilm. Om det är den Fförsta kan jag inte avgöra men jag är tveksam till att definiera den som en synthfilm. Det är synthmusik med i filmen och huvudpersonerna gillar den musiken och klär sig som synthare och har dessa friserna, men jag saknar musik. Jag hade hoppats på en kavalkad av synthfavoriter. Jag tänker att det förmodligen hade kostat för mycket att betala för rätten att använda musiken i filmen.
Filmen handlar om kraften i kreativitet för att ta sig igenom svåra utmaningar i livet. Nu råkarhuvudpersonen Fredrik (spelas av Erik Svedberg-Zelman) syssla med synthmusik men berättelsen skulle kunna handla om hårdrockare eller dansbandsmusiker eller om någon som drömmer om att skriva. Det är en skildring av en ung, fattig tonåringskille som har stora drömmar och riktigt usla hemförhållanden. Han bor med sin ensamstående mamma i ett ruckel till hus och mamman tillbringar dagarna med att dricka vin eller annat ännu starkare, sova och läsa veckotidningar och Fredrik är också arbetslös. Hans pappa bor inte så långt därifrån och det enda pappan äter är korv.
Då blir Fredriks situation ännu värre. Hans flickvän Nina är duktig på att fotografera och har sökt till en fotohögskola i Stockholm. Fredrik upplever det som en katastrof om hon skulle flytta.
Fredriks sysselsättning är musiken och nu närmar sig dagen då han och hans två kompisar i ortens lokala synthband ska ge sin första konsert i ortens medborgarhus.
Jag är rätt kluven till denna film. Kläder, hårstil med mera är konsekvent genomfört liksom interiör från tåget. Minnen från 1980-talet sätter fart inom mig. Erik Svedberg-Zelman som är 28 år är dock för gammal för att vara trovärdig som en tonårskille. Obs det sägs aldrig i filmen vilken ålder som Fredrik eller Nina ska ha, vi får bara reda på att de gått i skolan samtidigt när hon flyttade dit från Stockholm. Det är min tolkning att de är i övre tonåren. Men då Nina sökt till högskolan är det rätt naturligt att se dem som tonåringar eller närmare tjugo år. Det blir så konstigt om en man på nästan trettio år lever som Fredrik gör. Det blir en olika berättelser om det är en kille i övre tonåren eller om det är en man som snart är trettio. Jag tror att om filmen haft en skådespelare som var yngre i den rollen hade jag mer fastnat för filmen. Erik Svedberg-Zelman är absolut inte dålig, det skriver jag inte. Han är duktig skådespelare men som för mig är lite för gammal för den rollen.
Det är väldigt sorgligt att se vilket liv Fredrik har. Klasskillnaderna mellan hans liv och flickvännens Nina är gigantiska. Nina bor med sin mamma, pappa och syster i ett fint hus, föräldrarna jobbar inom kultur eller media och har intressanta samtal kring middagsbordet. Föräldrarna är kloka och förstående och Nina och hennes syster kan prata med dem om det mesta. Den delen av filmen är mycket välgjord och säger mycket om olika förutsättningar i livet.
Filmen är absolut sevärd även om den inte riktigt motsvarade mina förväntningar. Själva grundhistorien om fattigdomen och hur Fredriks föräldrar ljuger för sig själva har skildrats många gånger tidigare och ger inga nya insikter. Det är bara sorgligt att livet kunde vara så då på 1980-talet och fortfarande kan vara så, fast i andra miljöer. Idag finns väl inte samma slags synthare.