Hantering av odöda
Betyg 3
Öppningsfilm på Göteborgs filmfestival 26 januari 2024
Svensk biopremiär i februari 2024
Regi Thea Hvistendahl
Manus Thea Hvistendahl och John Ajvide Lindqvist
En mörk film om sorg som bygger på John Ajvide Lindqvists roman med samma namn från 2005. Romanen kategoriseras ofta som en skräckroman och filmen omtalas som en zombie-film och skräckfilm. Denna film passar inte riktigt in under dessa kategorier. I vilket fall som helst är det inte någon traditionell zombie- eller skräckfilm. Skrämmande är den på sätt vis men mer smygande sorglig och tragisk.
Vi får följa tre familjer som drabbats av en stor sorg, vi hålls på avstånd från de olika karaktärerna och personerna säger nästan ingenting, filmen är nästan en stumfilm. Det gör att det är svår att identifiera sig med någon av karaktärerna. Det är förstås meningen. Fotot i filmen går i en murrig brun ton. Allt tillsammans gör att det känns som att befinna sig i ett glädjelöst tillstånd utan ljus och utan sol och värme. Dessutom ser flera av de som är levande lika döda ut som de döda, speciellt den äldre kvinnan som förlorat sin livspartner och morfadern som förlorat sin dotterson. Den som säger mest är kaninen son skriker när den dödas. Jag hoppas verkligen att ingen kanin dödades på riktigt för att spela in den scenen.
Plötsligt slås elnätet ut i staden och de avlidna börjar röra på sig. Den avlidna partnern kommer hem till sin sörjande partner. Morfar bär hem barnbarnet och familjen där mamman dött samlas hos den uppvaknade mamman på sjukhuset. Fast är de egentligen levande? De är livlösa, känslolösa zombier.
Vad vill regissören Thea Hvistendahl säga med filmen? Den som har förlorat någon som står en mycket nära, som att förlora ett barn eller ett barnbarn, kan förtäras av sorg. Att förlora ett barn är bland det värsta som kan hända någon människa. Den saknaden är oändlig och djup. Och den närmaste tiden efter en sådan förlust kommer livet att vara lika färglöst och hopplöst som filmen. Så rent konstnärligt har filmen träffat exakt. Ett budskap från filmen är att det är meningslöst att vilja ha en avliden tillbaka. Men det gäller ju bara om de förlorat själva själen eller vad det är som gör att de har liv och karaktär. Det är bara i ett av de tre fallen som det är ett barn som dött. I det ena fallet är det en åldrad person som gått ur tiden och det är mer en sorg över livets gång och inte tragiskt på samma naturvidriga sätt som att förlora ett barn eller barnbarn.
Filmen är delvis lika luddig som dess färgsättning. Jag undrar: Väcks alla döda till liv? Också de som kremerats? Vad rapporteras om detta uppvaknande i medier? Ibland undrar jag vad som är så lockande med skräck- och zombiefilmer där människor dör, ibland i mängder. Har publiken inga riktiga sorger i livet? Har de aldrig förlorat någon som var bland de viktigaste i livet? Jag känner att filmen är rätt meningslös.
Regissören Thea Hvistendahl har regisserat flertalet kortfilmer tidigare och hon långfilmsdebuterade 2017 med Adjø Montebello. Hanteringen av odöda är hennes andra långfilm. Att hon är suveränt duktig, det är tydligt. Filmen är mycket konsekvent genomförd. Men för någon som liksom jag gått igenom riktigt stora sorger ger filmen mest ångest. Visserligen snyggt genomförd men räcker det för att spendera tid framför bioduken?