• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Superpolarna – ger hopp och värmer hjärtat

14 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Superpolarna
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 februari 2024

Denna animerade familjefilm förför mig totalt. Varför har jag inte barn omkring mig som jag kan ta med på filmen? Jag vill se den en gång till och tillsammans med barn.

Superpolarna är fylld av den där underbara magin som oftast bara barn kan se på världen med. Ni vet när dockor och alla leksaker egentligen är levande fast det får människor aldrig se. Marionettdockor kastar av sig sin sina trådar när ingen ser och rör sig som vem som helst.

Ett minus har jag dock på filmen: Titeln, namnet på filmen: Superpolarna. Det får mig att associera till någon idiotisk bil-älskar-film om grabbar som kör bil i full fart. Kunde filmen inte fått något mer magiskt namn som får oss att tänka på drömmar? För drömmar och fantasi är fokus för denna film. Don är en marionettdocka som spelar med i en dockteater på Central Park i New York. Don får om och om igen spela rollen som föreställningens narr. Han får vara den där klantiga karaktären som trillar med huvudet före i gräddtårtan. Han får aldrig vara hjälten som räddar några som behöver räddas. Ja han har fått sitt namn efter Cervantes dråpliga och löjliga Don Quijote, som ju slogs mot väderkvarnar. Don Quijote får en ny tolkning när jag ser denna saga för hela familjen. Kanske Cervantes dråpliga löjeväckande figur också var en man fylld av fantasi och förmåga att leva sig in i drömmar?

Don har fantasi. En livlig fantasi och kan leva sig in i sina egna berättelser. Det är egentligen en styrka. Fast det är det ingen som förstår, förutom dockan Dee som är missnöjd med att alltid spela kvinna som måste räddas. Både Don och Dee vill få spela andra roller någon gång. De påpekar att de trots allt är skådespelare. Fast resten av ensemblen går inte med på det.

Dockorna sköter sig helt själva. En gång i tiden fanns det en dockmakare som skötte om dem och bestämde vad de skulle spela för föreställningar. Men nu får dockorna sköta allt själva.

När ingen mer än Dee förstår Don bestämmer han sig för att ge sig ut i världen och rädda de som är i nöd. På jakt efter hjältedåd att utföra i Central Park möter han den rappande leksakhunden DJ Doggy Dog som får bli hans väpnare, hans medhjälpare. DJ Doggy Dog drömmer däremot inte om att vara hjälte, han vill hitta en familj eller någon grupp att höra ihop med.

Det är en varm film om att våga tro på drömmar men också kunna våga se verkligheten och en film om vänskap, om ärlighet och en hel del bra musik och rappande. En film som talar till hela familjen. Alla åldrar kommer att hitta pärlor i denna tecknade berättelse. Manus är skrivet av gänget bakom Toy Story så det garanterar både spänning och humor och värme.

De svenska rösterna till Don och DJ Doggy Dog görs av Ola Forssmed och Felipe Leiva Wenger (även känd som Fille). Kristina “Keyyo” Petrushina står för rösten till dockan Dee, och bland övriga svenska röstinsatser i filmen märks Happy Jankell samt rapparen Stor (Ulises Infante Azocar).

Vi kan behöva en film som lyser upp tillvaron och ger skratt och värmer hjärtat nu i februari när det fortfarande är is och snö och inflation och krig härjar runt om i världen. En liten stund i en biosalong där vi kan få känna hopp kan vi behöva.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad Film, Filmkritik, Filmrecension, Superpolarna

Filmrecension: Megaheartz – en fruktansvärt enögd och deprimerande syn på kärlek

13 februari, 2024 by Johanna Tarobe

Megaheartz
Betyg 1
Svensk biopremiär 16 februari 2024
Regi Emily Norling

Det var länge sedan jag sett en film som var så jobbig och trist att tvinga sig att se. Filmens distributör beskriver filmen: Ett ultraintensivt och högoktanigt porträtt av fyra kvinnor som utforskar kärlekens mörkaste hörn utan filter.

Jag vet inte om jag ens vill definiera dessa röriga skildringar som något som handlar om ”kärlek”. Det är deprimerande att se hur många, speciellt unga men också många andra, sätter likhetstecken mellan sex och kärlek. Denna hybridfilm mellan dokumentär och någon slags halvpoesi handlar inte bara om sexuella relationer utan också om kärlek som bara handlar om att befinna sig högt upp bland moln. Det finns inget om vardagsliv tillsammans.

Det jag också funderar på är hur människor kan leva utan att behöva försörja sig. Hur kan de som den ena av dessa unga kvinnor ha råd att nästan täcka kroppen med tatueringar (vilket kostar mycket), ha lägenhet, massor av dyra smycken och häst. Ingmar Bergmans filmer talar aldrig till mig då det skildrar kvinnor som lever under så trygga ekonomiska förhållanden att de aldrig behöver oroa sig för sin försörjning. Den som måste få ihop till sin hyra och sin mat har inte riktigt råd att flippa ut hur mycket som helst.

Det finns många former av kärlek. Men denna illusion, denna enögda definition av kärlek, som denna hybridfilm presenterar handlar bara om kärlek som erotik och starka känslor långt upp i rosa moln. Denna illusoriska bild gör att många upplever ensamhet fast de kan ha vänner och intressen eller släkt eller hundar eller katter eller papegojor som alla är viktiga och ger kärlek, lojalitet och vänskap. Dessutom finns det många människor som är asexuella och för dem ger denna film knappast något.

För mig gav denna film en fruktansvärts enögd bild av vad kärlek är. Enligt filmdistributören är filmens ultimata fråga: Kan kärlek existera utan galenskap?

Det är ganska konstig fråga. Äkta kärlek handlar väl om att vara lojal, att stå upp för varandra, att kunna vara sig själv med varandra, att kunna prata om saker, att bry sig om varandra. Det har väl ingenting med galenskap att göra.

Frågan är vilken målgrupp filmen har? Unga välbärgade bortskämda unga kvinnor kanske? De många olika splittrade scenerna i filmen är röriga och ger inga sammanhang.

Om regissören:
Regissören Emily Norling långfilmsdebuterade med den uppmärksammade
Allt vi äger 2019 som vann New Doc på Tempo Dokumentärfestival och tävlade i Nordic:Dox-sektionen på CPH:DOX. Filmen hade biopremiär samma år och 2020 vann Emily Norling Guldbaggen för Bästa nykomling. Megaheartz är hennes andra långfilm.

Megaheartz – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Lärarrummet – en rysare om etik och lag och ordning

13 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Lärarrummet
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 februari 2024
Regi Ilker Çatak

En smygande rysare som utspelas i och kring ett lärarrum, en nyutbildad ambitiös lärare och en skola med noll-tolerans – som blir en symbolisk skildring av det västerländska samhället. En skarp skildring av hur skolmiljön speglar samhället. Filmen är utvald som Tysklands Oscarsbidrag.

Carla (Leonie Benesch) är en ambitiös ung lärare vars elev, Ali, på fördomsfulla grunder anklagas för stöld. Huruvida det faktiskt är en felaktig anklagelse får vi aldrig reda på. Hur det är med stölderna på skolan, om det är en eller flera olika tjuvar, det får vi aldrig veta säkert.

Carla bestämmer sig i alla fall för att Ali är felaktigt anklagad bestämmer sig för att själva hitta tjuven. Hon gör en egen utredning. Hon ställer sin bärbara dator öppnad på ett arbetsbord i lärarrummet. Vad ingen vet är att hennes webbkamera är på. Och så öppnar hon sin plånbok och bläddrar tydligt bland sina sedlar och lägger sedan in sin plånbok i sin jacka som hon hängt på stolen framför datorn. Därmed kan hennes webbkamera tydligt spela in om någon plockar fram hennes plånbok. Så lämnar hon rummet och när hon kommer tillbaka har någon varit framme och stulit en del av hennes pengar.

Det sätter förstås igång en lång rad kedjehändelser. Det första problemet är att det bara är armen på blusen på den som stjäl pengar som syns. Det lyckas dock Carla lätt identifiera då ingen annan bland personalen har en blus med exakt det mönstret. Men oj, vilka följdreaktioner inspelningen får. En viktig fråga är om Carla ens har rätt att spela in vad som händer i lärarrummet utan att ansökt om tillstånd för det.

Alla reagerar och agerar kring händelserna. Föräldrar är upprörda av flera olika skäl, eleverna är upprörda och lärarna är upprörda. Carla är inte direkt smidig. Hon vill stå på eleverna sida och vara ”snäll”. På flera sätt blir hon en symbol för när snällhet blir dumhet.

Berättelsen ställer frågor om vårt samhälle, om lag och etik, om vad som är rätt och vad som är fel. Hur långt får man gå för att identifiera en tjuv? Vilka rättigheter har någon som blir beskylld för ett brott?

På flera sätt är denna berättelse ironisk. De kanske med absurda och roliga scenerna utspelar kring skoltidningen där Carla ställer upp för en intervju. Hon namnger inte den person hon identifierat som tjuv men skoltidningens elever använder sin rätt som journalister och intervjuer den misstänkte personen – som ju därmed blir identifierad. Skoltidningen intervju blir långt ifrån den upprättelse som Carla tänkte den skulle ge henne utan tvärtom sätter artikeln igång ett ännu större drev.

En styrka i filmen är att den inte ger klara entydiga svar, varken om vem eller vilka tjuvar som finns eller vad som är etiskt korrekt. Var och en får tänka och känna efter själv.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Oscarbidrag

Teaterkritik: Kärlekens historia – En personlig resa om tacomys och självmordstankar

13 februari, 2024 by Petter Stjernstedt

Kärlekens historia är regnbågsbarnens historia

Medverkande: Rickard Söderberg, Jon Lundberg, Johan Reis
Av och med: Rickard Söderberg
Regi: Melker Sörensen
Ljusdesign: Jörgen Haimanas
Dramaturg: Ninna Tersman
Efter en idé av Rickard Söderberg och Carl Johan Karlson
Producent: Riksteatern

En högst personlig berättelse om utsatthet, destruktiva normer och HBTQ genom tiderna, med operasångare och estradör Rickard Söderberg som blottar sin själ inför en fullsatt Tumbascen. Kärlekens historia tar oss med på en smärtsam och omtumlande resa. Rickard avvärjer oss med humorn som vapen.

Det finns mycket att säga om HBTQ-personer – homosexuellas, lesbiska, trans- och queerpersoners historia. Det är ett beckmörker som breder ut sig av förtryck och orättvisor med samhället påtvingade sterilisering av transpersoner och sjukdomsstämpel och 1900-talets syn på homosexuella som kriminella. År 1944 avkriminaliseras homosexualitet i Sverige och 1979 kan man tillspetsat inte längre ta ut sjukdagar för homosexualitet. Den 1 juli 2013 stryks kravet helt på sterilisering ur könstillhörighetslagen.

Rickard Söderberg berättar personligt om sin och Anders relation.

Estradören, operasångaren och entertainern Rickard Söderberg berättar öppenhjärtligt om regnbågsbarnens historia från Selma Lagerlöf till Kung Rikard Lejonhjärta och den ryska kompositören och i smyg homosexuelle Pjotr Tjajkovskij som tog sitt liv genom att dricka okokt vatten, för får han inte tillåtelse att leva sitt liv fullt ut då vill han inte leva alls. 

Dessa människor har lett väg för oss andra, har öppnat dörren för att Rickard och hans partner Anders ska kunna äta tacos och få ha sitt fredagsmys ifred. Föreställningen inleds med ett flöde av filmklipp direkt från Rickards Instagram-story. Han och Anders äter tacos och besöker platser från hela världen. Anders som är historienörd fastnar vid varje byggnad och ska kontemplera över olika konstruktioner och arkitektoniska verk. Anders och Rickard är en vacker kärlekshistoria som tar oss bortom historiska skeden och tunggrodda stunder där olyckliga människor halshöggs eller tar sitt liv på grund av samhällets orättvisor. Rikard avvärjer oss med humor som vapen. För hur kan vi annars tackla allt det otäcka, orättvisa, plågsamma?

Rickard berättar om Julie som vågade stå upp för den hon är

Föreställningen är Rickard Söderbergs drömprojekt, något han suttit på i många år.
Redan under Covid påbörjade han manuskriptet till Kärlekens historia, men ett visst virus satt käppar i hjulet och pjäsen fick aldrig se strålkastarljusets sken. Lyckan Rickard måste känna när han nu äntligen får stå där vid scengolvet. Det har varit en kamp. Hela livet har varit en prövning, berättar han. Som ett darrande asplöv sjöng han för, i bokstavlig mening, kung och fosterland i och med prinsessan Victorias födelsedag på Öland 2019. Det var en mäktig syn, men inombords pågick ett bubblande vulkanutbrott. Smärta och hopplöshet genomsyrar pjäsen men här finns också ljuspunkter.

Vi hör om hjältarna, de som vågat stå upp för sin sak, rätten att få vara som man är. I berättelsen saknar jag gestalter som Elise Ottesen-Jensen, en pionjär inom svensk HBTQ-historia. Hon nämns kortfattat i förbifarten, samtidigt är utmaningen stor att prioritera rätt bland alla betydelsefulla människor som passerat revy. Rickard gör det bra. Det är ett väl avvägd urval av personer och allt binds skickligt samman. Framförallt lyckas operasångaren från Snöstorp, Halland med att visa på mångfald både i naturen och bland människor. Om hur första fyndet i mänsklig historia var en grottmålning över två nakna omfamnande män och hieroglyfer som hittats över HBTQ-signad tantsnusk.

Rickard Lejonhjärta, en av många HBTQ-hjältar genom tiderna

HBTQ-personers kamp fortskrider. Snyggt broderar Rickard in sin pedagogiska historielektion i vackra pappfigurer, och med humor och inte minst smäktande operasång får föreställningen vingar. Det är då knappast en slump att slutklämmen, extranumret på föreställningen, blir Tommy Körbergs klassika ballad Stad i Ljus. Där och då skönjas en gnutta hopp. ”Stad i ljus, i ett land utan namn. Ge mig liv, där allting föds på nytt.”

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Opera, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: hbtq, Opera, Rickard Söderberg, Riksteatern, Selma Lagerlöf

Event som bidrar till att förädla återväxten – Up & Coming Jazztalents möter Bohuslän Big Band

12 februari, 2024 by Mats Hallberg

foto Bitte Sjöholm

9/1 2024

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Nefertiti)

Projektet har existerat i minst tio år. Har varit på flera av de årliga konserter som genomförts och recenserat musiken härifrån både live och i form av skivinspelningar. Konceptet går ut på att handplocka framtidslöften vilka oftast befinner sig i en formell utbildningsfas och parallellt påbörjat egna karriärer. Dessa talanger erbjuds lyxen att arrangera musik för ett av Europas främsta storband, antingen egna original eller andras spännande kompositioner. Varje upplaga innehåller vanligtvis sex musiker, varav flertalet vid tillfället studerar vid Musikhögskola eller nyligen gått ut, som får repa in två alster i stimulerande storbandsmiljö. Flera av de som framträtt tidigare årgångar har antingen kommit tillbaka som gästartister eller vikarierat i orkestern.

Utvalda ungdomarna avlöser varandra under två set. De och deras musik introduceras genom korta intervjuer med underhållande framtoning av Joakim Rolandsson. Vi fick reda på att talangerna kom från olika delar av landet: Hisingen, Malmö, Uppsala, Gagnef, Skellefteå samt Ljungskile. Hade givetvis planerat att lyssna på båda set. Men en frestande inbjudan från Stockholm Swing All Stars gjorde att jag fanns på plats den första halva som varade ganska exakt en timma. Jag kände till samtliga i BBB och hade hört nästan alla av musikerna som engagerats. Ella Wennerberg vikarierade på trombon, kontrabasist var Eva Kruse medan Christian Jormin satt på pianopallen. Noterar god uppslutning, något jag kalkylerat med. På Valand fanns storbandsälskare, anhöriga, vänner och många studenter från HSM.

Först upp på scen är kontrabasisten Hilda Nordkvist som valt att lyfta fram kompositioner av Thad Jones. Dras in i brassbaserade, prydliga harmonier vilka efterhand utvidgas i snirkligt framvällande synkoper. Hör en basist som driver på melodin. Hennes solo visar på förvärvade kunskaper, fast med alltför försiktig framtoning. Nordkvist följs av pianisten och låtskrivaren Alma Stensson, influerad av bland andra Brad Mehldau och Bobo Stenson. Hon hade tagit med sig en gitarrist och framför egen tonsättning av central dikt av Per Lagerkvist Att det görs instrumentalt känns udda. Tar till mig spännande pendlingar, vilka naturligt nog övervägande går i moll. Trist för Stensson att hon inte fick göra sig själv rättvisa, eftersom den ansvarige för ljudet inte förmådde justera obalansen. Flygeln hördes bara i kompositionens outro. Lika otacksamt förhållande rådde för Christian Jormin när blåssektionerna tryckte på.

Tredje unga kvinnan hette Tilde Schweitzer. Häpnadsväckande att hon leder eget storband och arrar för Livgardet. Trombonisten från Gagnef sägs ha ett varumärke, ett stort öra för genuin swing. Hon lanserar med patos Smooth One (B. Goodman). Vid det här laget står självfallet i mina anteckningar att BBB som väntat övertygar med besked. Märks att Schweitzer redan kommit långt. Jämförelse kan göras med instrumentkollegan Ebba Åsman även om hon föredrar modernare och tyngre sound. Fäster mig vid härlig attack rotad i vital swing. Trumslagare Göran Kroon anför i bubblande sekvens medan Christian Jormin tillför ett inspirerat solo när blåssektionerna pausar. Jublar över fantastiskt fräckt outro! Första man att gästa BBB är trumpetaren Benjamin Löfgren vars tonkontroll imponerar. Hans första bidrag är egna hitten Storgrovan draperad i en soft, nordisk skrud. Definitivt en låt med karaktär och substans. BBB exalterar genom att praktisera öppna-spjäll-estetik. Konkurrensen bland jazziga trumpetare är förvisso mördande. Hos Löfgren finns dock avsevärd potential.

Femte förmågan heter Dina Grundberg som bjuder på aftonens enda vokala insatser. Har faktiskt hört konsert med hennes trevliga visjazzband i Gatenhielmska huset och ett set på Utopia. Dessutom recenserat svenskspråkiga debuten i JAZZ/ OJ. Grundberg som arrar mycket har som sagt egen hörvärd sextett. Hennes Jag är sur förmedlas i snygg storbandstappning. Det fraseras fint och Grundberg sjunger starkare än normalt, troligen taggad av för henne ovan omgivning. Kul låt som till formen påminner om en kuplett kryddas med elastiskt solo av tenorsaxofonist Mikael Karlsson. Sluttonen ges lysande inramning. Sist ut på scen och troligen yngst är trumslagaren Mauritz Gullbransson. Han är son till den etablerade croonern och musikalartisten Erik och har redan gjort sensationellt avtryck på stadens jazzkrogar. Vi upplyses om att han därtill ingått i Konserthusets ungdomsband. Mauritz meddelar att hans favoritstandard är Inner Urge (J. Henderson), låång titellåt från 1966. Här görs avsteg från principen om att antigen skriva eller arra för BBB. Arret för storband är nämligen signerat mycket erfarne Niclas Rydh. Med tanke på ålder och återstående utbildning måste understrykas vilket osannolikt drivet handlag denne instrumentalist demonstrerar. Förutsättningar till framgångar liknande Adam Ross finns. Uppskattar pulserande strukturen i en lite bångstyrig låt, kul att tillägna sig. Förutom solo på tenor av Linus Lindblom förtjänar Mauritz samspel med pianist och basist ovationer. En stund uppnåddes dem emellan förunderligt flow.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 238
  • Sida 239
  • Sida 240
  • Sida 241
  • Sida 242
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in