Recension

Filmrecension: Avgrunden – Kiruna i fokus

13 september, 2023 by Rosemari Södergren

Avgrunden
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 september 2023
Regi Richard Holm
Manus Richard Holm, Robin Sherlock Holm och Nicola Sinclair
I rollerna Tuva Novotny, Kardo Razzazi, Peter Franzén, Felicia Maxime, Tintin Poggats Sarri och Edvin Ryding

En familj i total upplösning, familjemedlemmar som inte kan tala med varandra utan bara bråkar och hamnar mitt i en katastrof och plötsligt väcks sammanhållningen och de måste kämpa tillsammans. Ett tema vi sett förr, ett långt ifrån ovanligt tema för en film. Det speciella den här gången är att den utspelas i Kiruna, på svensk mark. Avgrunden, en svensk katastroffilm, utspelar sig i och omkring Kiruna och järnmalmsgruvan i Kiirunavaara.

Stora delar av staden Kiruna har tvingats flytta. Det är i verkligheten och filmen bygger på detta faktum. Anledningen till att staden måste flytta beror på gruvindustrin.

Wikipedia berättar om bakgrunden till flytten:
Gruvbrytningen i Kiirunavaara sker under jord med så kallad skivrasbrytning. Det innebär att man spränger loss och lastar ut järnmalmen underifrån malmkroppen. Gråberget får sedan fylla igen det tomrum som malmen lämnar efter sig. Malmkroppen i Kiirunavaara lutar i ungefär 60 grader in mot Kiruna. Den bergmassa som ligger ovanpå malmkroppen kallas hängvägg, medan den som malmkroppen vilar på kallas liggvägg. Lutningen hos malmen gör att gråberg från hängväggen rasar in och fyller igen hålrummen som bildas vid malmbrytningen. Spänningar i berget gör att berget ovanför spricker och successivt följer med nedåt. Förskjutningen sprider sig uppåt och markdeformationer uppstår vid markytan, vilka med tiden utvecklas till sprickor.
Kiruna ligger på hängsidan och det är på grund av detta som staden måste flyttas, för att inte förstöras av markförskjutningarna.

Tuva Novotny spelar Frigga som är säkerhetschef i Kiirunavaaragruvan. Hennes ex är en av cheferna i gruvan. Om exet nu ska kallas ex är en definitionsfråga. Frigga har haft sex månader på sig att skicka in skilsmässopappren. Hennes relationer till både ex, son, dotter och nya pojkvännen är minst sagt rörig. Sonen, Simon, har födelsedag men är försvunnen, han har varken sovit över hos mamman eller pappan. Både Frigga och exet tar dock rätt lätt på att sonen inte sovit hemma och ingen vet var han är. Åtminstone till en början. Det är där någonstans filmen gör att det är svårt att identifiera sig med Frigga eller övriga familjemedlemmar.

När marken börjar rämna tar Frigga det lätt till en början och beger sig till gruvan för att undersöka vad som händer. Det är en katastroffilm och därför är det klart att det rasar mer och mer och kampen för att överleva startar.

Att skildra en katastrof utifrån några karaktärer är ett vanligt grepp och rätt nödvändigt för att vi alls ska bli engagerade i katastrof- eller skräckfilmer. Tyvärr tycker jag inte att det fungerar i Avgrunden. Det är svårt att känna för huvudkaraktärerna. Det gör att filmen blir seg och det är inte ens spännande när familjemedlemmarna kämpar för sina liv. Regissören har inte hunnit bygga upp någon känsla hos mig för familjemedlemmarna.

Det är också ett rätt utnött knep att låta föräldrar gräla och bråka med sina barn strax före en stor katastrof. Att karaktärerna dessutom kan springa rakt in mot det som är livsfarligt är orealistiskt eller fullständigt idiotiskt. Det är samma fenomen som många skräckfilmer bygger på att karaktärerna springer rakt in i faran. Vi har sett det förr, om och om igen.

Jag skulle tro att intresset från andra länder kan vara stort för en katastroffilm från Sverige. Att den utspelas på en plats där en stor del av staden tvingats flytta på grund av gruvan fångar säkert intresset. Det är kul att se svensk film börja ta plats internationellt i fler kategorier är kriminalserier. Det är ett skäl till att denna film ändå får betyg 3. Ett annat skäl är att det är kul att se flera av de nya yngre skådespelarna som Edvin Ryding, kronprinsen i tv-serien ”Young Royals”, här i en annan slags roll.

Avgrunden har spelas in dels på plats i Kiruna och dels i Tammerfors i Finland, där många av interiörscenerna i gruvan spelats in. Joakin Hansson, filmens producent berättar:
– Kiruna är den viktigaste platsen för historien vi vill berätta. Därför har det också varit viktigt för oss att kunna spela in på plats. Men för att kunna genomföra filmen och maximera både berättandet och kvalitén filmar vi i ytterligare tre europeiska länder.

Jag beundrar ambitionerna och det mest spännande är egentligen att den spelats in till viss del i Kiruna, vilket ger filmen en liten extra nerv. Tänk om det faktiskt skulle kunna hända?

Teaterkritik: Sammanflätade – starkt, värdigt, autentiskt

11 september, 2023 by Pernilla Wiechel

Sammanflätade
Av America Vera-Zavala
Regi, scenografi, kostym America Vera-Zavala
Koreograf, musikansvarig Paloma Madrid
Peruk och mask Elin Gradin
Video Juan-Pedro Fabra Guemberena
Ljus Magnus Pettersson.
Ljud Anton Savvateev
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Premiär 6 september i Tornrummet, Dramaten, Stockholm
Föreställning som recenseras 10 september 2023
Medverkande Veronica Sveréus, America Vera-Zavala

Om din identitet är stulen – vad är då din legitimation värd? Orden i programbladet blir en ingång, och ritualen som följer, ger närvaro. Jag fyller i ett identitetskort som läggs i en gemensam korg före spelet kan börja. Vid pjäsens slut är mitt kort rivet.

De agerar som sig själva, America och Veronica. Vi tar del av den fruktansvärda sanningen om barnet Veronica i Chile som stulits av korrupta tjänstemän från sitt daghem och sålts till ett annat land. Vi i Sverige – med Palme i spetsen som stod för solidaritet – var i verkligheten sådana som köpte stulna barn. Veronica fick så sent som vid 47 års ålder ifrågasätta hela sin existens, identitet. Hon träffar sin biologiska mor, men hon kan inte språket, hon kan inte kulturen. Vem är hon? Rakt upp och ner, osentimentalt, berättar hon sin historia.

America är regissör och har utifrån sitt och Veronicas livsöde också skrivit pjäsen. De träffades för två år sedan och förstod att de båda kom som fyraåringar till Sverige. America med hela sin chilenska familj, Veronica som ensamt adoptivbarn. Som titeln säger känner de sig sammanflätade. Tidigt i pjäsen symboliseras det vackert, rörande, med scener kring deras långa svarta lockliga hår. När de som systrar går nära varandra, tar på varandra vänligt stödjande, kämpar jag redan i början med att hålla tårarna tillbaka. Det blir väldigt starkt, men värdigt spelat, autentiskt som det är. Chiles öde lever ju även i mig. Med allt politiskt engagemang spreds det ju även till min generation, vi som var födda på 60-talet, främst via intellektuella vänner. Det går inte att värja sig.

Vi hör dem växelvis berätta hur deras liv parallellt utvecklas. Den ena växte upp väl medveten om vad som skedde politiskt i Chile. Den andre adopterad och helt ovetandes – med ett liv mer ägnat åt sig och sin framtid. Det är första gången de står på scenen som skådespelare. Båda lämnade sina rötter i Chile som nu bara är berättelser. Brevet – som falskeligen uppdiktats till adoptivföräldrarna – läses för oss i publiken. På skärmen syns den gamla typografin. Andra stilla informativa filmsekvenser levandegör deras berättelse. Musik hörs, några steg från en folkdans visas, vi sjunger med i för barnen obegripliga nationalsånger. Året är 1973…videoklipp från Chile skymtas, kanske även Gärdet i Stockholm. Och dagen efter att jag sett föreställningen – den 11 sep – är det 50 år sedan kuppen. Men så är vi på scenen i Sverige igen. Veronica säger att hon ”är 25 år och jag vill inte ha en flicka”. Hon vill inte ha ett barn som kanske blir lik henne själv. Vi hör dem båda också smaka på ordet ”oegentligheter” – ordet som används för att beskriva de helt avsiktliga brotten, adoptionerna. I DN:s intervju före premiären berättar Veronica att det blir för henne en bearbetning att spela i pjäsen, hon måste bara försonas med sin historia.

Korgen lyfts fram med allas legitimationer – en rivs. Spelet är slut, det blir tyst. Alla är tysta – och vi ser att Veronica gråter. Kön rör sig sakta eftersom var och en i publiken kramar Veronica och America på vägen ut.

Det känns att ta del av deras verklighet, vår gemensamma angelägenhet. Vem är vi, världsmedborgare? Chilenare, svenskar? Vi är väl människor, först och främst.

Filmrecension: After Work – sätter igång många reflektioner

11 september, 2023 by Rosemari Södergren

After Work
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 september 2023
Regi Erik Gandini

Vad är meningen med att arbete? Erik Gandinis nya dokumentär skärskådar frågor kring arbete och dess roll i människors liv. Arbetet är en av de viktigaste i livet får många. Varför? Dokumentären är långt ifrån heltäckande kring ämnet men är väl värd att se för den sätter igång funderingar kring ett ämne med många nivåer som var enda en borde reflektera kring och diskutera.

Vad händer när AI, artificiell intelligens, tar över många jobb. När mer och mer sköts av automatiserade robotar och olika databaser? Det är en av de frågor som After Work tar upp. Men jag saknar fördjupning i dessa frågor. Filmen tar inte så mycket om AI som jag hade väntat mig. Vad händer om AI tar över allt? Kan AI göra det? Kan AI befria sig från människors programmering? Kan AI bygga nya AI? Vad händer om Ryssland skapar en slags AI och Kina en annan sort och dessa är villiga att förstöra andra AI?

Från filmens distributör beskrivs filmen: Filmen tar med oss på en existentiell resa runt jorden och lämnar publiken att ifrågasätta sin egen relation till arbete och meningen med livet. Den svenska välfärdsstaten och samhället bygger på att alla ska arbeta.

Att det svenska samhället bygger på att vi ska arbeta, att arbetet ger oss vår identitet, är ett påstående som delvis stämmer men inte är lika sant idag som för trettio år sedan. En viktig aspekt jag saknar fördjupning av i filmen är att om målet är att alla ska vara anställda måste det fortfarande finnas några som äger arbetsplatserna. Där finns chefer och makthavare, oavsett om det är ett land som är socialistiskt eller kapitalistiskt eller mitt-i-mellan. Jag saknar diskussionen kring varför samhällen som det svenska är uppbyggt på modellen: många anställda – några makthavare/chefer. Varför har vi inte ett samhälle där det är lättare att vara egen, att ha egna små företag. Varför är samhället som det svenska så centraliserade, varför finns ingen diskussion om decentralisering. Och då menar jag inte bara i filmen utan i det svenska samhället över huvudtaget. Det fanns en tid då Centern gick till val med ordet ”Decentralisering” och också syndikalisterna var framåt med sin syn på att sprida makten till de många istället för de får i toppen. Dessa frågor lyser med sin frånvaro i denna dokumentär. Ändå torde det vara en av de viktigaste frågorna inom politik, egentligen. Och tätt knuten till frågan om vad arbete är och vad arbete kan vara.

After Work är inspirerad av sociologen Roland Paulsens forskning och kritik mot arbetssamhället. Dokumentären ställer många frågor som är viktiga både ur samhällets perspektiv men också för varje individ men jag saknar mer existentiella frågor. Flera av mina vänner zenbuddhister som medvetet har valt att jobba halvtid för att hinna med att vara närvarande i livet. De vill inte stressa igenom livet, de vill ha tid att lyssna på någon de pratar med, tid att känna vad maten smakar, tid att lyssna på trädens sus. De har valt att leva mer ekonomiskt för att vara nära nu:et.

Ett förslag som filmer lyfter fram är att i den framtid där AI utför de flesta jobb borde det finnas en medborgarlön till alla. Var och en borde vara försäkrad en viss inkomst. Det kanske är bra, jag har inte satt mig in i det tillräckligt för att ha en bestämd åsikt. Däremot är jag övertygad om att en sådan lön inte på något sätt kommer att ta bort klyftor mellan människor. En del människor kommer att förvalta denna lön så de får högre inkomst, andra kommer att slösa och skuldsätta sig och bli fattigare. Det kommer fortfarande att finnas makthavare och en stor massa om eliten bestämmer över.

Filmens styrka är dess utblick över hela världen och nedslag i ett par sinsemellan väldigt olika länder, som Sydkorea där staten gått in nu för att försöka förmå människor att jobba färre timmar då det är ett hög andel av landets medborgare som mår psykiskt dåligt för att de jobbar för mycket. Vi får också följa en stenrik kvinna som sysselsätter sitt med allt möjligt och aldrig har något problem med vad hon ska göra medan andra människor mår jättedåligt om de förlorar sitt jobb. Att förlora sitt jobb handlar både om ekonomisk otrygghet men också en tomhet, att inte veta vem man när man inte jobbar. Det ser jag som ett stort problem. Det finns ju så mycket en människa kan göra om han eller hon inte behöver oroa sig för ekonomin: spela musik, skriva, måla, träna hundar, läsa, gå skogspromenader, skaffa häst, umgås, odla på balkongen, aktivera sig i olika föreningar …

Filmens styrka är att den sätter igång tankar och reflektioner, dess svaghet är att den helt blundar för de existentiella djupa frågorna.

Filmrecension: De ovälkomna – nagelbitare och drama om människors tjurskallighet

10 september, 2023 by Rosemari Södergren

De ovälkomna
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 september 2023
Regi Rodrigo Sorgoyen
I rollernaMarina Foïs, Denis Ménochet, Luis Zahero

En annorlunda film, svår att kategorisera. Den är en nagelbitare, olidligt spännande men också ett drama om människors sämre sidor som främlingsfientlighet och misstänksamhet. En väldigt realistisk men också tragisk skildring om rädsla för varandra, oförmåga att förstå andra och ovilja att kompromissa, om mindervärdeskomplex.

I centrum för berättelsen står ett Antoine och Olga, ett fransk par som börjar nära sig pensionsåldern. De har slagit sig till ro i en liten by i Spanien, på den galiciska landsbygden. De odlar grönsaker, framför tomater, och rustar upp övergivna hus ideellt. Deras dröm om en idyll förvandlas snart till en otäck plats när de kommer i konflikt med några bybor.

När ett norskt företag vill installera en vindkraftspark ser många av byborna en möjlighet att få in en stor summa pengar och kunna börja om i livet, kunna flytta och göra något annat än att sträva i den fattiga bygden med svåra förhållanden. Antoine och Olga röstar emot att vindkraftsparken ska få installeras och får med sig några till och då sätter en grym konflikt igång. Framför allt är det grannarna, två medelålders ogifta bröder, Xan och Lorenzo, som tar konflikten till nya nivåer, utan återvändo.

Xan och Lorenzo har inte utbildat sig, har ett strävsamt liv och försörjer sin gamla mamma med knappa medel. Pengarna från det norska vindkraftsföretaget skulle kunna ge dem möjlighet att flytta till en annan by, köpa en taxi och försörja sig på den. Antoine och Olga vill ju bo just i denna byn och ha sitt idylliska liv. Antoine är högutbildad och har arbetat som lärare. Han har inga drömmar om att flytta någon annanstans, han har slagit sig till ro i byn nu, tänker han.

Trots att filmen är rätt lång, två och en halv timme, och berättelsen är väldigt mörk och tragisk kunde jag inte slita mig. Den var olidligt spännande och satte igång många reaktioner, känslor och tankar inom mig. Antoine är rätt irriterande också. Han är en storväxt, kraftig man som tror sig vara mycket stark. Han vägrar vara rädd eller ens försiktig och att kompromissa om vindkraften vägrar han. De två bröderna Xan och Lorenzo är också egensinniga, men är också mer maktlösa.

Antoine vägrar flytta. Det går att dra paralleller till diskussioner kring mobbning i skolor och bland barn. Många skolor har svårt att ta itu med mobbning och det är inte ovanligt att den mobbade flyttar istället för att slippa stå ut med mobbarna. Berättelsen visar delvis på främlingsfientlighet och att den kan finnas också mellan européer som spanjorer och fransmän. Fast egentligen bottnar inte konflikten i främlingsfientligheten, den bottnar i kollisionen mellan Antoines dröm och de två spanska brödernas dröm.

Filmen har flera djup i sig. Olga står för något helt annat än Antoines envisa tjurskallighet. Det finns flera teman som porlar fram i handlingen och filmen griper tag i mig och talar till mina känslor. En film som beskriver människors oförmåga till medkänsla och bristen på lust att försöka förstå varandra. En stark film, en berörande film och mycket annorlunda. Den är som flera filmer i en, vilket skulle kunna bli väldigt rörigt, men för mig fungerar berättelsen och filmens språk och foto. Det gör ont i mig men samtidigt sätter den igång många reflektioner.

Sofistikerat sväng och vackra klanger i vokaljazzens tecken – Stockholm Voices i Lerum

9 september, 2023 by Mats Hallberg

6/9 2023

Dergårdsteatern i Lerum

Arrangörer: Musik i Lerum och Knutpunkt

Vokalkvartetten Stockholm Voices består av grundaren Gunilla Thörnfeldt (sopran), Maria Winther (alt) Alexander Lövmark (tenor) samt barytonstämman Jakob Sollevi. 10-års jubileum firas genom att dra ut på turné med tämligen färsk skiva i bagaget. Första anhalt var ett sensommarsoligt Lerum, något som tyvärr medförde att den stora publik man förtjänar uteblev. Ligger nära till hands att jämföra jazzande vokalkvartetten med The Real Group, även om namnet är en blinkning till New York Voices.

En avgörande skillnad är dock att de samtrimmade stämmorna jobbar med fast band. I Lerum backades man upp av fyra välkända musiker vilka därför har många bollar i luften, fyra jazzlirare jag ofta njutit av live och på skiva. Av dem är det enbart basklippan Svante Söderqvist (recenserat i entusiastiska ordalag dennes skiva och spelning på Utopia), som är identisk med de som ingår i ordinarie band, stommen på vokalgruppens två skivor. På Dergårdsteaterns scen omges Söderqvist av Filip Ekestubbe (bland mycket annat kapellmästare hos Amanda Ginsburg) vid flygeln, bakom trummorna Jonas Bäckman (hört live ett tiotal gånger senaste åren) i samt den med kort varsel inkallade Axel Mårdsjö (medverkar på ett spår på skivan New Horizon) som nästan uteslutande trakterar altsaxofon. Sett Stockholm Voices i Falkenberg och när de gästade Lerum senast. Vidare kan upplysas om att nya cd:n recenserades i JAZZ/ OJ (2/2023).

Beträffande stil pendlar SV elegant emellan swingens mylla och tassande i nordisk viskonst av äldre datum. Sparsmakade katalogen baseras på två skilda teman. Debuten Come Rain Or Come Shine är en tribut till ikoniska Bill Evans – Monica Z samarbetet på Waltz for Debby från 1964, genom att samma låtar tolkas. Senaste projektet inspelat i Nilento – utgivningen pausades på grund av cancerbehandling för en av medlemmarna – utgår från kompositioner signerade Paul McCartney (nämnde för Törnfeldt vid merch-bordet att jag befann i Scandinavium då Wings var där under sin första Europa-turné). Alster har hämtats i ett spann från oförglömliga Beatles-hits till solomaterial, ibland av obskyr prägel. Konserten inleds emellertid med deras sprittande singel Social Call (G. Gryce/ J. Hendricks).

Redan i nästa låt infaller en topprestation . Fröjdas åt Paperback Writer från Rubber Soul, vars text framhävs konkret på ett fyndigt sätt. Stämmor vandrar intrikat in och ut ur melodin medan batterist Bäckman accentuerar Beatles beat och crescendon. Dergårdsteatern goda akustik är omvittnad. Vill ändå påtala att basen lät svagt denna gång, något som Söderqvist kunde kompensera för i ett par pregnanta features.

På albumet New Horizon har respektive sångare fått välja ut en personlig Sir Paul McCartney-favorit. (hans fullmatade biografi rekommenderas). Att organisera gruppen så att någon utgör leadsinger är ett grepp som fungerar utmärkt. Plussar extra för två dröjande melodier i moll. Dels sorgliga klassikern Fool On The Hill som deras sopran insiktsfullt lyfter fram, med benäget bistånd av broderande pianist och föregånget av sublimt basintro. Dels balladen Calico Skies från -97 innerligt framförd av altstämman i SV, magnifikt assisterad av Ekestubbe i bortsvepande slinga. Även herrarnas respektive bidrag har avsevärda förtjänster, medför att vokala färdigheter raffinerat kan visas upp i helfigur. Jakob Sollevi tar chansen att sjunga likt en crooner medan Alexander Lövmark drar på sin vana trogen och toppar med avancerad scat. Honom har jag ofta kunnat höra live i egna och andra konstellationer i Göteborg och hans två skivor har recenserats (den senaste i JAZZ/ OJ). I K-bloggen skrevs 2017 om Gunilla Thörnfeldts skivdebut i eget namn.

Det är ju alltid en avvägning hur man vill ta sig an melodier, hur mycket man vill putsa på dem i sinnrika arr. SV gör inte anspråk på att ha suveräna Manhattan Transfer som måttstock. Samtrimmade vokalkvartetten gör sin grej där somliga influenser införlivats. I lugna, vackra tongångar såsom Olle Adolphsons Om natten och traditionella visan Vindarna sucka uti skogarna kan paralleller dras till anrika Gals and Pals. Deras lyckade arbetsmetod framgår med önskvärd tydlighet i titellåten från debuten. Till skillnad från giganten Ray Charles omvandlas Come Rain Or Come Shine till subtilt sväng.

I första set framförs också ett renodlat vitalt swingnummer plus en utbroderad höjdarversion av With A Little Help Frpm My Friends då SV formerar om sig. Basen styr i framkant och rytmläggaren, den nyligen prisade Jonas Bäckman, agerar särskilt i standardlåten It Could Happen To You pigg pådrivare. Och melodileverantörerna på piano respektive altsax står för ypperliga inpass. Stigande mångsidige stjärnan Axel Mårdsjö förtjänar extra beröm, snabbt behövde han lära sig låtar. Spelar sina solon förbluffande moget med fullständig kontroll och utsökt känsla. Är för övrigt aktuell med första studioinspelade skivan i eget namn, (som jag haft förmånen att recensera för JAZZ/ OJ).

Inte odelat förtjust i hur de tar sig ab två sena, episka Beatles-alster. Syftar på extranumret Let It Be ( har singeln i min ägo) vars svepande mollanstrukna refräng blivit synonym med Live Aid-galans förbrödring och på raskt gungande Get Back nästan renons på karaktäristisk basgång. Vad beträffar den legendariska uppmaning som väl blev Beatles sista hit med ”Maccan” på piano, ska framhållas att den kom med orepad, efter önskemål från en grabb i publiken.

Ambivalensen inför dessa tolkningar uppvägs med råge av genuina skimret i Monicas vals, prydliga kreativiteten i So Long Big Time där element av stompig blues ramar in samt popdängan Say Say Say som ju var ett klatschigt samarbete emellan ”Maccan” och ”King of Pop”. Den sist nämnda låten med fräckt framställt beat bör betraktas som gruppens tredje toppnotering. Alla är på tårna anförda av oemotståndlig shuffle från Jonas Bäckman.

Som framgår av den kanske alltför omfattande recensionen/ redogörelsen en lyckad konsert. Det var som vanligt värt att göra resan hit med tågbyte. Att konserten inte svepte mig med än mer, inte riktigt blev en upplevelse att bli fullständigt uppslukad av. – även om dess avtryck kan komma att växa – har sin naturliga förklaring. Uppslutningen borde varit betydligt större, applåder skulle då ha rungat högre. Tändningen från de på scen var ändå oklanderlig, rent av beundransvärd.

Recension

Footer

Om oss