Recension

Smart manus, vidunderlig scenografi och eminent ensemble problematiserar klassisk hjältemyt – Robin Hood Forever And Ever på Backa Teater

24 september, 2023 by Mats Hallberg

Av: Hanna Nygren (idé och koncept tillsammans med Carolin Oredsson och Toni Tora Botvid)

Regi: Carolin Oredsson

Scenograf & kostymör: Toni Tora Botwid

Koreograf: Rebecca Evanne (slagsmålskoreograf: Miriam Schön Raagaard)

Kompositör: Kristina Issa

Sångtexter: Hanna Nygren (Låt oss se Kristina Issa)

Ljusdesign: Jenny W Fogelberg

Ljuddesign: Jesper Lindell

Maskdesign: Josefin Ekerås

Medverkande: Karin Andersson, Eleftheria Gerofoka, Ulf Rönnerstrand, Anna Harling, Kristina Issa (sång tll eget ackompanjemang), Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen, Magnus Hulth (praktikant) och Josse Matson (praktikant)

Urpremiär: 22/9 2023 / från 10 år

Spelas till och med 7/12 i Backa Teater Lindholmen på Hisingen

Legenden om Robin Hood och hans stråtrövare omnämns första gången på 1300-talet. Under århundranden genomgår myten framställd i skrift och omsjungen i ballader kontinuerligt förändringar. I modern tid finns en flora av filmer och tv-serier att tillgå. Den ädle fredlöse rövaren vars kumpaner, enligt senare historieskrivning, bestjäl de rika för att ge deras överflöd till de fattiga gör sig ju påmind varje julafton i teverutan. På Backa Teater alluderas mycket fyndigt på den tecknade filmens klimax då små säckar med guld vinschas ner från tornet. I en mycket lyckad allåldersföreställning används litterära legenden som en utgångspunkt. Blir navet i ett äventyr med överraskande vändningar. Parallellt förs en diskussion om samhällets utformning, inklusive maktförhållanden och motstånd. Den uppfriskande anrättningen kryddas med nyskrivna sånger.

Symtomatiskt att anslaget förmedlas i sann pluralistisk anda av ett nästan uteslutande kvinnligt team i låt säga yngre medelålder, några som genom sin oberoende hållning ger publiken ”food för thought”. Hanna Nygren som skrev den underhållande fast utflippade musikalen med Bob Hund (ett favoritband), lyckas i avsevärt större utsträckning sy ihop säcken på Backa Teater. Inte utan att man undrar hur de gått till väga. Har man läst in sig, sett filmer eller intervjuat för att realisera sin vision?

I ett mångskiktade verk får 68-rörelsens dogmatism sina fiskar varma, när sagans enkla lösningar kolliderar med en komplex verklighet. Idag genomsyras tyvärr politisk debatt, mainstream-media, vårt utbildningssystem och även kulturinstitutioner av de enkla lösningar och i praktiken populism, istället för förutsättningslös problembeskrivning. När drastiskt långsiktiga åtgärder krävs genereras istället förödande polarisering.. Godhetssignalerande vars retorik ofta slår över i storslagna klichéer sätts i Robin Hood Forever And Ever under lupp. Självklart undrar man hur mellanstadieelever avkodar intrigen, vad de tar med sig.

Publiken bjuds på många skratt, beroende på målgrupp skrattas det antagligen åt olika situationer. Blir roligt redan i öppningsscenen när godhjärtade outlaws försöker optimera sättet att lansera sig, pitcha sin affärsmodell. ”Vi rånar med stil!” Robin Hood och hans drabanter inte är några muntra män, även om de försöker gaska upp sig och hålla samman slits de isär. Att de inte gör skäl för epitet ”muntra män” påpekas också flitigt av kvinnorna i gänget. Sekvenser som antingen kan te sig lite läskiga eller dråpliga och sorgliga finns förstås i detta intelligenta manus. Med pilbågar som vapen rånas två förmodade välbärgade joggare, två kvinnor som reagerar med vrede snarare än rädsla. Duon organiserar en motståndsrörelse, vars kamp efter att trädavverkning upptäckts, övergår till att kämpa för den rödmålade Sherwood-skogen. Allianser och konflikter driver berättelsen, till och med fighting-scener förekommer (utan att skildras explicit brutalt).

Så väl kostymdesign som scenografi har avsevärda kvalitéer, tillför en fantasieggande dimension. Rövarna kamperar i en rymlig koja i fonden strax under taket. Den exceptionella takhöjden utnyttjas föredömligt. Flera gånger kommer skådespelarna tätt inpå publiken, rusar upp i läktarens trappor. På gradängens platå finns nämligen ett korvstånd. Här sköter en fryntlig figur ruljangsen spelad med komisk bravur av Kjell Wilhelmsen på bred göteborgska.

Pjäsen utspelas under cirka 75 minuter. Fast den fylls av nerv, substans och skoj, är det rimligt att anta att vissa utläggningar går över huvudet på eleverna. Men lyckligtvis förekommer inga längre uppstannande episoder, passager vilka kan misstänkas få dem att tycka att det annars så fartfyllda berättandet går på tomgång.

Ulf Rönnerstrand har senaste åren blommat ut till en karaktärsskådespelare av rang. Intonationen i repliker, tajmingen och förmågan att finstilt uttrycka sårbarhet och tvivel gör honom till en idealisk huvudrollsinnehavare. Robin Hoods sidekick gestaltas med charmfull frenesi av Magnus Hulth, genom att nutida digitala uppfinningar barnen är förtrogna med, finurligt vävs in. Marion, mer missnöjd än tindrande, förkroppsligas fascinerande av veteranen Emelie Strömberg, en av rebellerna som minst en gång kallar till krismöte och dessutom får ett sammanbrott.. Karin Andersson och Anna Harlings rollfigurer turas om att ifrågasätta sin ideologi. Ingjuta hopp och förhålla sig till ny verklighet. Folket representerat av rånoffren vi lider med , får anledning att flytta fokus, begrundar svåröverblickbara konsekvenser, De framställs med auktoritet av Josse Matsson i par med Eleftheria Gerofoka. Scenerna pendlar emellan gemensam jädrar anamma-inställning och en uppgivenhet inför det omöjliga i att lösa all världens problem. Vikten av att försöka göra skillnad poängteras!

Mest att bestyra har Kjell Wilhelmsen. Briljerar som jovialisk gatuköksföreständare av den gamla stammen, med sitt begränsade utbud. Dyker därtill upp som Broder Tuck jobbandes på Skatteverket, vilket inte är helt friktionsfritt. Påminner om tidvis uppblossande diskussion om svikna ideal. Vidare förklarar han i egenskap av skogsavverkare vem/ vilka som bestämmer. Vilka äger våra tillgångar, (fondsparare etc.)? Texten läggs ut om utsugare på ett sätt som ekar av lika delar träffsäkra iakttagelser som naiv marxistisk historieskrivning.

Vuxna kan roas av en ständigt pågående ironisk hållning, medan barnen antagligen följer med mer direkt i handlingen, fattar sympati för olika varelser, tar ställning. Ett huvudstråk angeläget för all publik rör detta med att engagera sig och bilda gräsrotsrörelser. Indirekt finns Greta-generationen och militanta miljöaktivister med i form av trädkramare. Frågan om medborgargarden och samhällets tillkortakommande mot våldsbrott poppar upp, hamnar därefter i periferin. Pjäsen är så sensationellt smart och utmärkt framförd, att man skulle vilja återvända,. tillgodogöra sig fler infallsvinklar.

Musiken präglar, förstärker känslorna som uppstår.. Dels syntetiska klangerna som hörs i högtalarna, dels ödsligt framtonade sånger draperade i moll framförda av Kristina Issa (också skådespelare i synt-androgyn mundering) till eget ackompanjemang på key-tar och harpa. Hon har skrivit all musik plus texten till Låt oss se. Övriga texter kommer från Hanna Nygren. Mysig popdänga av Wham förekommer också. Ett sceniskt verk riktat till en ung publik lyder under en ofrånkomlig dramaturgi. Vill därför hinta om att slutet är extra minnesvärt, innehåller en lysande refräng om att leta efter vad som kan få oss att växa.

Teaterkritik: Vegetarianen – visuellt mästerverk men hemsk, mörk och utan hopp

24 september, 2023 by Rosemari Södergren

Vegetarianen
Av Han Kang
Översättning Eva Johansson
Dramatisering Lucas Svensson
Regi Beata Gårdeler
Scenografi och kostym Anna Heymowska
Video Fredrik Wentzel
Ljus Erik Berglund
Ljud Robin Auoja
Peruk och maks Thea Holmberg Kristensen, Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Anneli Dufva
Medverkande Karin Franz Körlof, Otto Hargne, Rebecka Hemse, Andreas Rothlin Svensson, Lotta Tejle, Mats Blomgren, Erik Svedberg-Zelman och Dylan Kjellin/Konstantin Demirel som pojken
Premiär på Lilla scenen, Dramaten, 23 september 2023

Vegetarianen är en hemsk berättelse. Den är mörk och dyster och utan hopp, ger inga svar eller förslag på lösningar. Boken av Han Kan som föreställningen bygger bara är skrämmande. Föreställningen tar ett stor kliv till in i mörkret och fick mig att må illa. Men ensemblen och alla i föreställningens team gör ett superskicklig arbete. Skådespelarna är så skickliga och jag är på djupet imponerad av hur bland annat Karin Franz Körlof och Rebecka Hemse tar sig genom dessa utmanande scener. Det är enastående insatser av skådespelarna. Av samtliga. Scenografin med murar på sidorna och väggar med plast mellan människorna stryker under hur ensamma människorna är, att där finns ingen äkta kommunikation mellan dem, de är alla var och en ensamma och kan inte öppna sig för varandra. Filmat material av den Guldbaggebelönade filmfotografen Fredrik Wenzel (från filmer som Triangle of Sadness, The Square och Turist) förstärker handlingen.

I centrum för berättelsen står en ung kvinna som plötsligt slutar att äta kött. Ingen förstår varför och hennes enda förklaring är att hon hade en dröm. Alla i omgivningen blir oerhört provocerade av hennes val och ingenstans är det någon som erbjuder henne något vegetariskt att äta. Det är skrämmande skildring av strukturer i samhället där inget oliktänkande accepteras. Det finns flera olika tolkningar av hennes beslut. Det är en skildring av maktstrukturer, socialt tvång och ofrihet. Hennes vägran att äta kött är dock bara början på hennes väg bort från tillhörigheten med andra människor. Hon vägrar äta och hon vill bara vara ett träd, hon vill ingå i naturen och slutar prata.

Det visuella är så perfekt med alla delar, ljud, ljus, scenografi, filmklipp. att det gör föreställningen näst intill outhärdlig. Boken är också hemsk men den är upp till oss själva att se bilderna i vårt inre. Nu ser vi misshandeln, övergreppen och den totala övergivenheten och missförstånden på scen. Det är kompromisslöst genomfört och det gör ont att se.

Jag har väldigt svårt att ta till mig vad föreställningen vill säga eller att se att den är aktuell i vårt samhälle. Kultur både får och ska provocera – men att förmedla ett budskap att bli vegetarian för med sig risk att bli anorektiker, det känns väldigt konstigt. Eller att visa att den som blir svårt sjuk i anorexia har en grym pappa som plågar djur? Om jag hade haft ett barn som var sjuk i anorexia skulle jag bli fruktansvärt ledsen om jag såg denna föreställning.
Har vi inte kommit längre än så? Måste den som fått ett barn som har anorexia skuldbeläggas ännu mer?

Föreställningen är ett visuellt mästerverk men handlingen förmedlar ett budskap som gör ont och får mig att må illa. Den är mörk, hemsk och ger inget hopp.

Teaterkritik: Konstabs Ingmar Bergmans Såsom i en spegel – i en klass helt för sig själv

23 september, 2023 by Rosemari Södergren

Konstabs Ingmar Bergmans Såsom i en spegel
Av Ingmar Bergman
Regi Ossian Melin
Scenografi och kostym Emma Amal Khanafer
Mask Anne-Charlotte Reinhold
Musik Aron McFaul
Ljud Fabian Grytt-Österman, Marius Varhaugvik (praktikant från SKH)
Foto Konstab
Medverkande Elin Skarin, Anton Hellström, Danilo Bejarano, Elin Klinga, Johan Holmberg, Adam Axelsson och Filip Aladdin

Ett totalt kaos, vilt, spretigt och flera trådar och teman huller om buller – men ändå är det en stark tydlig underton där dagens makthavare inom kultur och den stora kulturmannen skärskådas och drivs med. När Konstab tar itu med Ingmar Bergmans Oscarshyllande film Såsom i en spegel på Dramaten blir det starkt, roligt och i en klass helt för sig själv. På Dramatens hemsida står en varnande text: Föreställningen innehåller nakenhet, stroboskopiskt ljus, sexuella och våldsamma scener och annat som kan uppfattas som stötande. Vi kan lägga till: risk för kramp i skrattmusklerna. När vi går in i Målarsalen vrålar en supportersång för Blåvitt, IFK Göteborg, ur högtalarna och en lista över laget läses upp, det vill säga skådespelarnas namn blir sammanförda med roller i fotbollslaget. Egentligen börjar föreställningen redan i väntrummet innan vi får gå in i salongen. Väntrummet är förvandlat till ett nöjesfält där vi kan kasta boll mot en pyramid av burkar eller köpa en t-shirt med namnet Konstab i tryck. Vi förstår signalen Konstab vill skicka ut: att risken idag är stor att kulturen för att bära sig måste bli ännu mer kommersiell.

Ingmar Bergsmans film Såsom i en spegel med Max von Sydow, Gunnar Björnstrand och Harriet Andersson i rollerna fick en Oscar för bästa utländska film 1962. Filmen handlar om en högst självupptagen författare, David, som tillbringar ett dygn på en skärgårdsö med sina två vuxna barn och en svärson. Dottern, Karin, är psykiskt sjuk och sjukdomen blir allt värre. Men David är mest intresserad av hur han kan betrakta hennes utveckling för att använda i sitt skrivande.

Konstabs föreställning startar med att David talar med svärson och dotter med repliker som tagna från filmen, med ett gammalt språk som är så överbetonat att det lockar till skratt. Självklart medvetet av regissör och ensemblen. Vi får på så sätt redan från start en distans till det som framförs och vi kan se det på avstånd och inte helt identifiera oss utan istället tänka och känna kring föreställningens teman och ge oss hän på ett annat sätt. Det är komiskt och åskådliggör det löjeväckande i pretentiös kultur. Detta förstärks av ett annat starkt tema vi snabbt förflyttas till då scenen förvandlas till ett stort kontor för Kontorab, ett företag som specialiserat sig som konsult till andra företag. Kontorab ger företag råd hur ledningen kan skapa glädje på arbetsplatserna. Plötsligt blir ord som laminat och rörteknik skrattframkallande. En helt undrar släng åt vår tids må bra-terapeuter som predikar att om vi tänker positivt kan vi uppnå vad vi vill. Samtidigt kan skrattet sätta sig i halsen på mig när vi sitter på Dramaten och skrattar åt ord som är många människors vardag i deras arbeten på lager och kontor. Skickligt att få fram detta. Regissören och hans team har inte lämnat något åt slumpen fast det kan se rörigt ut. Det är många nivåer i vad som förs fram och det ger många tankar och känslor.

Scenografin liksom mask och kostym är en viktig del i föreställningen. Skådespelarna kommer nära publiken, ibland springer de nästan in i publiken på första raden. En gångbro är uppbyggd som skådespelarna promenerar över och plötsligt sitter publiken på första och andra raden med ryggen till det som sker. Dräkter är trasiga, fyllda av målarfläckar. Allt är rörigt och huller om buller. Men det finns ett underliggande tema som också hör ihop med de existensiella frågorna.

Denna föreställningen har ett underliggande tema där kulturmannen, eller kultureliten, skärskådas ur en mängd olika aspekter men den har också flera andra spår. Speciellt en scen väckte mitt intresse där en skådespelare som spelar död kravlar fram ur en tunnel och går fram till en figur som kanske är någon gud. Är jag död nu? frågade skådespelaren. Ja du har levt ett liv nu som skådespelaren Danilo på Dramaten. Nu ska du strax födas i början av 1900-talet i Uppsala och heta Ingmar Bergman., svarar den gudsliknande karaktäreren.
Men den tiden har ju redan varit, protesterar skådespelaren. Men om man existerar utanför tid och rum är man förstås inte beroende av tid och rum och alla tider och alla rum finns samtidigt. Det är en hissnande tanke.

Skådespelaren, mannen som dött i scenen, frågar också varför det bara är de två där: gudspersonen och han själv och får svaret: För du är alla. Du är han, du är hon, hon, han, han … I ditt universum är du alla.

Denna scenen var mitt guldkorn i föreställningen. Alla lär hitta något korn som talar till dem. Det är ett drömspel med en monumental smäll mot den etablerade kulturen, kultureliten och Ingmar Bergman i synnerhet. Men precis som livet kan upplevas rörigt kan en föreställning skildra detta kaos och få oss att hitta våra små guldkorn i tillvaron, trots kulturelitens makt eller misstag.

Göteborgskollektivet KonstAB som är kända för att häckla kulturvärlden skriver inför premiären:
Kommer det bli bra? Det vet man aldrig i förväg. KonstAB är heller inte särskilt intresserade av vad som är bra och inte. De är däremot intresserade av att diskutera konstens roll i en kapitalistisk värld, att det ska hända grejer på scenen hela tiden och att den stora högen med sötpotatis som de lagt på scenen ska få utvecklas över tid. Och de håller budget.

Teaterkritik: Romantiken – träffsäker och uppdaterad med ödesmättade frågor

22 september, 2023 by Pernilla Wiechel

Romantiken
Av Johanna Malm och Olof Runsten
Medverkande Johanna Malm och ett pälsdjur
Scenografi och kostym: Tove Dreiman
Ljus Maja Lindström
Musik Elize Arvefjord
Animation Maja Korpi
Premiär 3 mars 2023 Folkteatern Göteborg
Föreställning som recenseras: 21 september 2023 på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm (gästspel)

Pjäsen Romantiken är en enda lång monolog – eller envägsdialog – framförd av en milt målmedveten ung kvinna i klarblå mjuka sockor med silverdetaljer, öppen blick och mycket korta shorts. Ett steg utanför scenen och dess glimrande rosa bakgrund ser Johanna Malm var och en i ögonen – med en fjär men sökande blick – när vi intar våra platser. I handen har hon ett stycke rått kött – ett hjärta – som har sin roll mot slutet. Det är ett av de två objekten av äkta natur som förekommer. I slutet uppenbaras även en lugn o fin vargliknande hund.
Hon ser hoppfullt sökande ut över läktaren: ”Du är bara så….Du är bara så….!”, ”När det uppenbarar sig något sådant här är bara att ge sig hän!” tänker hon högt.
Publiken används som låtsas-partners när hon som en örn letar efter kärleken. Bara något extraordinärt, bättre än allt, gäller. En ärlig vilja känns, men samtidigt växer det fram en kvävande känsla av kontroll: ”Är du vid god vigör? Är du i kontakt med dina känslor? Är du knasig och kreativ eller vild och skild?”. Hon vill undvika misstag…
Meningen som lyder ungefär ”du har ingen aning om hur djupt du kan såra mig” upprepas med viss intervall. Smärta verkar inte vara bra. Hon mäter allt, söker och definierar egenskaper, orden haglar. Slutligen tar intellektualiserandet helt över. Om någon liten gnista till romantik eventuellt kunnat uppstå blir den nu helt nermald. Hennes önskan övergår till beställning och ödmjukheten försvinner: ”Var är du om tio år? Hur gullig var du när du var liten? Hur skulle du beskriva dig? Är du konflikträdd?”
Monologen är skickligt skriven och startar som en trevande inbjudan. Sedan övergår den till virtuost intellektualiserande och problematiserande, därefter paus i en intim stund då vi omsluts i mörker. Men så fortsätter den i otålighet och vrede. Under allt känns ett allvar. Slutscenen – som är märkbart utdragen – uppmanar till eftertanke. Ordval och formuleringar är färskt nutida och flera skratt hörs särskilt hos de unga i publiken – då otrohet och polyamorösa lösningar kommer på tal.
Vår skörhet och människors oundvikligt bristfälliga natur hamnar i fokus. Är detta egentligen önskvärt? Hur tycker vi i publiken? Det långa ödesmättade slutet, som smått framkallar illamående, bli en slags logisk följd av tesen.

Filmrecension: Expend4bles

22 september, 2023 by Elis Holmström

Expend4bles
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 september 2023
Regi Scott Waugh

För att göra processen kort, för läsare, filmskaparna, alla iblandade, men framförallt min egen mentala hälsa, kommer detta vara en kort recension. Detta för att tillåta mer tid åt – livsnödvändig, rehabilitering efter upplevelsen som är Expend4bles.

Alla har rätt till en advokat och en rättegång. Oavsett vad man tycker, tror eller önskar krävs det att mått av professionalism och att jobba aktivt med sin subjektivitet då det kommer till att recensera film eller något annat kulturellt uttryck. Hur erbarmligt, förkastligt eller samkört något må vara, har en film – samt de inblandade, rätt till en recension som oavsett slutgiltig betyg erbjuder en så opartisk analys som möjligt. Men i fallet med Expend4bles kan ingen, och jag menar INGEN, försöka visa någon som helst repsekt, framförallt eftersom alla inblandade inte har hyfs nog att göra detsamma.

Det har sagts förut men kan lika gärna sägas en gång till. Actionfilmer behöver inte skämmas för sina strukturella problem med brist på djupa berättelser. Även kritikerfavoriter som Mad Max Fury Road har fler problem än som kan listas i ett helt bibliotek vad gäller berättande och personregi. Men det är irrelevant, de bästa actionfilmer är spektakulära åkturer med stort hjärta och passion. De kan engagera och drabba lika hårt som filmer som anses höra hemma i finrummet. Expend4bles är dock antitesen mot allt som hjärta, passion eller anständighet innebär.

Från att ha börjat som ett vansinnesprojekt, där maximalt antal actionhjältar skulle sammanstråla – likt Marvels egna Avengers, har Expendables nu blivit något som endast kan finnas i internets mörkaste och mest motbjudande hörn. Att påpeka att de rent hantverksmässiga aspekterna knappt går att bedöma vore ursäktat om regissören Scott Waugh hade besuttit någon mikroskopisk respekt för organiskt liv på jorden. Expendables har alltid velat flirta med det förgångna och leva i en tid av toxisk maskulinitet, linjen mellan ont och gott är bredare än avståndet mellan Haparanda och Tokyo. Saker och ting som kunde accepteras förut har dock trappats upp till en sådan nivå att det är omöjligt att inte kräva att portabla duschar installeras utanför varje salong. Stanken, smutsen och de intellektuella vidrigheterna vet inga gränser. Hur tolerant och sansad tittaren må vara väljer Scott Waugh att konstant provocera genom att dränka publiken i ren och skär idioti, som givetvis kryddas med en förkastlig världssyn på precis allt. Om det inte är halvnakna kvinnokroppar är det diskussioner om perverst sex, som bäst har vi att göra med toaletthumor. Vad som tidigare varit hjärndöd trams-underhållning är nu så pass outhärdligt att en rotfyllning utan bedövning framstår som ett attraktivare alternativ. Actionscenerna är en ren fars med bedrövliga specialeffekter, de rent tekniska aspekterna går inte att nämna utan att drabbas av en allergisk reaktion. Waugh regisserar dessutom filmen med makaber självgodhet, självdistans går inte ens att hitta i en närliggande galax. Sedan har vi skådespelet…

Inte ens den mest grymma människa skulle kunna kunna skratta åt Andy Garcia som nu befinner sig i filmvärldens motsvarighet till rännstenen. Jason Statham har – i och med sin medverkan här och i The Meg 2, tagit titeln som filmvärldens kanske största skämt jämte Steven Seagal. Sedan får vi – ännu en gång, brottaren Randy Couture, rapparen 50 Cent och Megan Fo….

Nej, jag är ledsen det går inte… Bara att lista filmens ensemble rubbar sinnesfriden. Finns det mer att säga om Expend4bles? Svaret på den frågan är ja, men det är inte av den positiva sorten och då filmen drar sitt femte skämt som grundar sig i gubbsjuka sexfantasier, rinner bägaren över. Samtliga inblandade – bakom och framför kameran, bär med sig ett skandalöst förakt mot publiken. Oavsett toleransnivå för det osmakliga, är det som erbjuds så chockartat uselt att det hela känns som ett rent bedrägeri. Även seriens mest hängivna anhängare förnedras av den vedervärdigt låga nivån på precis allt. Till och med naturlagen om att ingenting kan vara hundraprocentigt har överträffats. Ni får ursäkta språket, men vi har att göra med etthundra procent skit.

Recension

Footer

Om oss