• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Civil War – spännande, välgjord, engagerande

10 april, 2024 by Rosemari Södergren

Civil War
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 april 2024
Regi Alex Garland

Ett inbördeskrig härjar i USA och fyra journalister, varav två är fotojournalister, försöker ta sig till Washington DC för att intervjua presidenten innan rebellstyrkor tar över. Det är en mäktig, intensiv skildring av krigets alla fasor. Enastående skickligt filmat och ihopklippt med bild, ljud och musik. Det känns som att vi är med där, mitt i kriget, bland bomber, granater, skjutande och blod. Det är mycket skjutande och bomber som exploderar och soldater och civilbefolkning som dör. Det är precis som krig är. Våldet och krigandet som visas i filmen är inte till för underhållning utan för att ta oss in där, föra oss in i en värld där våldet styr. Krig är våld i dess grymmaste form.

Kirsten Dunst spelar Lee som är en världsberömd krigsfotograf. Hon jobbar tillsammans med journalisten Joel (spelas av Wagner Moura). På sin färd genom det krigshärjade landet får de med sig en äldre, överviktig, erfaren journalist Sammy (spelas av Stephen McKinley Henderson) och en 23-årig ung kvinnlig fotograf, Jessie (spelas av Cailee Spaeny). Jessie har stora drömmar om att bli som Lee och lurar till sig en plats i bilen genom att flirta med Joel. Lee är inte glad över att ha en ung, oerfaren fotograf med sig på den farliga färden. Personkemin mellan dessa fyra skådespelare är en imponerande och träffsäker. Fantastiska Jesse Plemons har en liten biroll i en scen, med som allt han gör blir det pang-på-rödbetan, han är otroligt bra i denna ruskiga roll.

Exakt vilka och vem som krigar mot vem och varför blir inte klargjort. Det behövs inte heller. Det handlar inte om ett särskilt krig. Förutom att det tydligt är några rebeller strider mot den amerikanska presidentens styrkor tycks det finns flera olika rebelliska läger och dessutom är olika våldsamma grupper ute på egen hand och dödar. Att ta sig fram genom striderna gör journalisterna med livet som insats.

Det handlar inte heller speciellt om USA utan det är en berättelse om alla krig genom historien och i synnerhet de som pågår nu. Det kan handla om Syrien, om Ukraina, om Afghanistan, Irak, Jemen, Centralafrikanska republiken och Sydsudan.

Vi lever i ett krigstillstånd även om vi i Sverige, åtminstone för tillfället, sitter tryggare än i många andra länder. Där finns en talande scen i filmen där de fyra journalisterna hamnar i ett litet område där människor lever som om det inte finns något krig runt hörnet och journalisterna slinker in i en butik som säljer modekläder. De får en liten stunds avkoppling från den våldsamma, blodiga tillvaron genom att prova finklänningar och tuffa hattar.

Civil War är spännande, välgjord och engagerande. Filmtekniskt är den imponerande, den är i en klass för sig men det som gör filmen helt enastående är hur den lyfter två viktiga teman: journalistikens viktiga uppgift i samhället och krigens obevekliga ansikte. När det gäller krigsjournalistiken har jag dock lite svårt att tro på att journalister kommer så nära kriget att de bara befinner sig en meter från allt dödande.

Att det behövs oberoende vittnen som journalister är helt avgörande för demokratin i världen, för att människor runt om i världen ska kunna veta vad som pågår och vad som hänt. En viktig del i skildringen av journalisterna är hur de påverkas av det dödande och det våld de blir vittnen till.

Filmens starkaste budskap handlar om hur viktig objektiv journalistik är. Sorgligt nog är det mycket journalistik i dagens värld som är enögd och tar ställning för en sida i konflikter eller i alla fall bara skildrar det ur en synvinkel.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Civil War, Journalistik, Kirsten Dunst, Krigsjournalistik

Trombonlegendar lanserar ädel orgeljazz och funkrytmer – Fred Wesley & Generations på Valand

9 april, 2024 by Mats Hallberg

5/4 2024

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)

Kändes lite märkligt med tanke på affischnamnets meriterande förflutna att inte ens en tresiffrig skara införskaffat biljett. En annan för stämningen avgörande omständighet är sittande publik. En tredje faktor att Fred Wesley i sitt projekt Generations skippat både basist och riffande gitarrist. Får intrycket att 80-årigen rent fysiskt krympt, även om han lyckligtvis har kvar glöden på scen. Wesley flankeras av 56-årige trumslagaren Tony Match och det 28-åriga forna underbarnet Leonardo Corradi på äkta hammondorgel B3. Trions konsert fokuserar delvis på skiva de gjorde för cirka tio år sedan. Legendaren anknyter i detta projekt till sina jazziga rötter.

För oinitierade kan informeras om att Fred Wesleys berömmelse vilar på dennes inflytelserika år hos James Brown och senare på 70-talet hos George Clinton & Parliament, samarbeten som innebar att veteranen kallats för en av funkens arkitekter. Han som är en av grundarna av JB:s och deras banbrytande sound kom med i Count Basie Orchestra 1978. Jag har sett honom på ett euforiskt Nef i vad som gick under beteckningen Roots Revisted tidigt 90-tal med ledaren Maceo Parker och Pee Wee Ellis, de tre mest prominenta namnen från JB Horns. Samma decennium bildade Wesley eget band. Till saken hör att pionjären James Brown haft en särskild plats i mitt musiklyssnande hjärta. Åkte 1986 till Stockholm för att se honom och hans noggrant samtrimmade band tillsammans med rekordpublik på Skeppsholmen, tog mig till konserten på Rondo sju år senare och har samlat på mig fler ”enheter” signerade James Brown än med någon annan musikskapare.

Förutom att ha varit sideman i ett otal konstellationer/ skivinspelningar- inte minst funkiga samarbeten med flera av de mest framträdande instrumentalisterna – finns på hans imponerande cv en drös med plattor i eget namn. En av dem heter talande nog Full Circle – From Be Bop To Hip-Hop. Hade således all anledning att vara starstruck, vilket ska erkännas att jag också blev efteråt under ett nervöst möte med en sympatisk hjälte.

foto Jan-Olof Skalenius

Tony Match från Paris är en profilerad trumslagare och producent inom jazz, soul och hip-hop. Han ingick i Paul Jackson trio och berättade för mig att han lirat på Nef med Ulf Wakenius (minns jag rätt var jag där). Italienaren Leonardo Corradi betraktas som en av Europas mest talangfulla organister. Meritlistan omfattar samarbeten med exempelvis Dave Liebman, Kurt Rosenwinckel och Rick Margitza. Också Corradi har spelat med ovan nämnda gitarrfantom från Göteborg. Vid tjugo års ålder skivdebuterade ynglingen tillsammans med gitarristen Peter Bernstein (stod på samma scen på Valand för ett par år sedan). Hög tid att avsluta droppandet av namn, för att istället rikta fokus mot en konsert som pågick i ett svep med vissa förändringar av sättningen.

Man börjar utan sin stjärna, bereder vägen för honom med mjuksvängig romantik i Feel Like Makin´Love (R. Flack) Det är tajt, snyggt och lite slickat. Noterar excellent ljud! Fred Wesley äntrar den höga scenen, sätter sig i mitten. Meddelar att man ska ha kul genom att framföra främst jazzklubb-klassiker, för att få igång senior citizens som han själv. Metoden som praktiseras går ut på att spela musik som svänger, oftast up tempo och ibland deep down. Inledande låtar hämtas från ovan nämnda gemensamma skiva: Road Song (W. Montgomery) och Jimmy Smiths genombrott Back At The Chicken Shack. Skickligt utvinns det rullande groove som jazzorganistens hit bygger på. Trion, här med Corradi i täten, följer upp med ett funkigt arr på Horace Silvers souljazziga hit The Preacher med skönt häng i trumspelet. Ett ytterst vitalt och drivande segment avrundas med catchiga licks i Freedom Jazz Dance (E. Harris) vars lössläppta version med Brian Auger/ Alex Ligertwood jag upptäckte för närmare femtio år sedan.

Skribenten och Leonardo Corradi foto Jan-Olof Skalenius

Wesley skötte som väntat introducerandet av repertoaren. Body & Soul görs på duo med den unge musikern som i denna standard spelar hammondorgel och flygel samtidigt. Njuter av känsligt framställda fraser av Wesley. Registrerar hur prydligt och elegant interaktionen dem emellan sker. Av självlysande standardmelodier görs också Caravan, varvid briljansen hos Tony Match exponeras i ett långt intro som kickas igång med rytmer framtagna utan något i händerna. Det ikoniskt drivande temat garneras av organisten medan batteristen idkar shuffle-style. Wesleys partners från Europa framför också ett souligt orgeljazznummer på egen hand. Märks att de är inne i ett flow. I en låt färgas melodin av italienaren på melodica.

Fred Wesley symboliserar sannerligen levande musikhistoria ur ett svart perspektiv. I hans The Old Man rappar han ledigt till flexibelt beat. Match får verkligen ligga i medan Corradi ansvarar för att brodera ut melodin. I Got My Mojo Working skiftas över till den stolt potenta blues vi förknippar med Muddy Waters. Publiken är förstås med på noterna, svarar på uppmaningen från scen. Nu defilerar trion med Master of Funk i spetsen fram till sluttonerna. Man går till publikens jubel och danssteg i mål med trombonistens smittsamma signaturmelodi Houseparty. Ångrar inte en sekund att jag valde att dokumentera Generations spelglädje och manifestation av afrikansk-amerikansk jag stimulerats av sedan tonåren. Ångrar bara att jag inte var bättre förberedd när jag gavs möjlighet att träffa legendaren och de med honom associerade, duktiga musikerna.

Skribenten som fan med Fred Wesley – foto Richard i Jazzföreningen

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: One Life – omtumlande, fantastisk, storslagen och med ett stort humanistiskt budskap

9 april, 2024 by Rosemari Södergren

One Life
Betyg 5
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi James Hawes
I rollerna Anthony Hopkins, Lena Olin, Jonathan Pryce, Helena Bonham Carter med flera

Oj vilken film. Det var många år sedan jag blev så omtumlad av en berättelse och grät av både lycka och olycka under en film. Så många känslor vällde genom mig. Det är en vacker berättelse från verkligheten. Vacker men också skrämmande och en stor varning för hur djävulsk människor kan vara.

One Life bygger på verkliga händelser, om en ung brittisk banktjänsteman, Nicholas Winton, som blev så berörd av att se alla flyktingar och barnen som levde under svåra omständigheter då de var på flykt från nazister. Då han besökte Tjeckoslovakien innan tyskarna ockuperade landet mötte han hjälparbetare och många flyktingar och många, många flyktingbarn. Nicholas Winton bestämde sig för att barnen åtminstone måste kunna räddas.

Winton hade ett stort hjärta för människor. Han lyckades få brittiska familjer att ta emot flyktingbarn och han lyckades få medhjälpare att samla in de pengar som behövdes och han såg till att vartenda barn fick ett visum så de kunde färdas med tåg från Tjeckoslovakien till Storbritannien. Det är en helt otrolig bedrift vad han och hans medhjälpare lyckades åstadkomma. 669 barn lyckades de rädda.

Imponerande är att Winton och hans vänner gjorde detta endast på grund medkänsla och medmänsklighet. De strävade varken efter någon ekonomisk vinning eller efter beröm. Vi får både följa Winton under räddningsaktionerna och som äldre många år senare. Hans familj känner förstås till vad han åstadkommit men i övrigt är det okänt. Lokalbefolkningen vet inte vilken hjälte som bor i deras bygd. Handlingen pendlar mellan 1980-talet och månaderna för 1939 då andra världskriget bröt.

En rolig del av filmen är berättelsen om vad som händer när han försöker ge bort sitt arkiv kring räddningsaktionen. Han vet han själv är gammal och han vill att det som hänt ska finnas tillgängligt för framtiden. Han träffar redaktören för den lokala tidningen som inte alls förstår storheten, förrän det senare blir nationellt och internationellt känt genom BBC. Hur agerar journalistiska medium idag? Hur mycket springer de alla efter samma nyhet nu som då?

Det här är utan tvekan en film med stort potential att knipa Oscarsstatyetter. I Frankrike och i Storbritannien har den visats på utsålda biografsalonger. Och med en lång rad duktiga skådespelare.

Denna film är omtumlande, fantastisk, storslagen och har ett stort humanistiskt budskap. Vad är människor redo att göra idag för att hjälpa alla som är utsatta  och i synnerhet hur får barn på flykt hjälp? Denna vackra film ger mycket att tänka på och sätter igång många känslor.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Andra världskriget, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Kalak – ger mig ont i magen

8 april, 2024 by Rosemari Södergren

Kalak
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi Isabella Eklöf

Jan arbetar som sjuksköterska i Nuuk, på Grönland, och flyr från sig själv och sina inre trauman. Filmen är jobbig att se och jag får ont i magen av den. Jan har trevlig och förstående fru, Lærke, och två barn, alla ställer upp på honom men ändå väljer han att dra ut på krogen på nätterna och han söner sexuella relationer med ortsbefolkningen. Att Jan mår dåligt är ganska uppenbart, men jag kan inte släppa att han gör sin familj väldigt illa. Jag förmodar att det ligger en form av konstnärlighet att skildra någon som mår dåligt, men jag har är svårt att engagera mig i Jans berättelse, bland annat finns det oändligt många variationer av samma berättelse.

Jan har familj, fru och barn, och ändå föredrar han att fly ut på nätterna till krogar och sex med andra kvinnor, helst vill han ha sex med kvinnor från Grönland. Okey, det finns ett trauma från barndomen i botten men det är rätt svårt att sympatisera med honom. Hans fru Lærke (spelas mycket känslofullt och bra av Asta Kamma August) och barnen är oerhört fina och förlåtande. Filmen bygger på en Kim Leines självbiografiska roman med samma namn.

Jan är som förhäxad av längtan att bli en del av den grönländska kulturen. Ortsbefolkningen tycks mest reta sig på honom och ser honom som löjeväckande. Filmen har ambitioner att berätta om kolonialisering och dess följder men det fungerar inte riktigt så bra. En sådan berättelse skulle fungera bättre med andra huvudkaraktärer. Nu överskuggas allt av Jan fruktansvärda barndom och de vidriga övergrepp han utsatts för.

Kalak hade världspremiär på filmfestivalen i San Sebastian hösten 2023, där den hedrades med juryns specialpris och filmens fotograf Nadim Carlsen vann pris för bästa filmfoto. Filmfotot är en av filmens stora behållningar. Att Nadim Carlsen fick pris för filmfotot var välförtjänt. Jag skulle gärna se fler filmer som utspelas på Grönland.

Om regissören: Isabella Eklöf fick sitt genombrott som regissör med Holiday, och har även skrivit manus till Gräns tillsammans med Ali Abbasi och John Ajvide Lindqvist. Producent för Kalak är Maria Møller Kjeldgaard, och David Herdies samt Michael Krotkiewski från Momento Film är svenska samproducenter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Personkrets 3:1 på Pipersgatan – ger mersmak på Noréns pjäser

8 april, 2024 by Rosemari Södergren

Personkrets 3:1
Av Lars Norén
Regi Andreas Rodenkirchen
Ljusdesign Vincent Eklund
Grafisk form och foto Emelie Omnell
Medverkande Tobias Frisk, Patrik Gunnarsson Juhlin, Malin Nilsson, Mathias Lindblad, Timotej Mimen, Jakub Dabrowski, Fabian Lexner
Premiär 7 april 2024 på Pipersgatan 4, Stockholm

Både sorgligt, tragiskt och komiskt. Några av samhället utstötta individer håller till i en underjordisk övergiven tunnelbaneperrong. De bråkar, de knarkar, de pratar fast ingen egentligen lyssnar på den andre, var och en är uppfylld av sina bekymmer. Lars Norëns drama Personkrets 3:1 väckte stor uppmärksamhet när det första gången spelades, som tv-uppsättning 1998. Nu har den fria teatergruppen Teater Inkognito tagit sig an den.

Personkrets 3:1 är ett möte mellan personer på samhällets botten. Där finns droger, psykisk sjukdom, bråk och hemlöshet. De är mycket mörker och mycket tragik men det är också skildrat med humor. Fast jag skrattar med viss tveksamhet då det i verkligheten är med livet som insats narkomanerna som skildras sprutar in droger i sin kropp. Det känns nästan som att det är fel att skratta åt det. Ibland skrattar jag för att den ego-fixering som var och en symboliserar skulle kunna utspelas var som helst i vilken samhällsklass som helst. Att människor hellre pratar om sig själva än lyssnar på andra är ett beteende som finns precis överallt och dominerar i möten mellan människor, oavsett om det är i överklassen eller bland de mest utslagna. Var och en är uppfylld av sina olyckor och de orättvisor de utsätts för i livet.

Den är oerhört berörande. När pjäsen kom 1997 en stack den ut och provocerade. Till skillnad från Ingmar Bergmans pjäser där vi fick se överklassmänniskor som mår psykiskt dåligt får vi i Noréns dramer möta människor betydligt längre ner på samhällsstegen. Det som då skildrar på scenen blir mycket mer påtagligt och nära, det är situationer och människor vi kan känna igen och som vi mött och ibland till och med känner. Människorna i Personkrets 3:1 skildras med bredd. Visst kan de vara aggressiva och snabba till att bruka våld men de har har också mycket filosofiskt att prata om och de har livsvisdom och livslögner. De kan både vara mycket kloka och samtidigt lura sig själva.

Teater Inkognitos uppsättning har en mycket enkel scenlösning, endast några kartonger av trä som kan flyttas runt efter behov. Scenlösningen visar att det som händer skulle kunna utspela sig var som helst i västvärlden, i New York, Paris, Berlin London eller i Stockholm. Den enkla scenlösningen ger stort utrymme för skådespelarna, vars insatser helt avgör föreställningens styrka. De är alla enastående.

Bakgrundsfakta från Sveriges Radio:
Begreppet syftar på personkrets 3 i LSS, Lagen om stöd och service som omfattar personer med varaktig fysisk och psykisk skörhet. Pjäsen hade premiär på Riksteatern i Umeå och sattes också upp som tv-föreställning 1998 i regi av Arn-Henrik Blomqvist i en tid när välfärden nedmonterades och allt högre krav ställdes på individen att reda sig själv. I original är pjäsen ett nio timmar långt epos.

Teater Inkognito skriver om tankarna kring vad de vill med föreställningen:
Vi vill ge plats på scenen åt de som inte har en röst i vårt samhälle, som vi låtsas inte se – de samhället ser som ”Inkognito”, de anonyma. Missbrukare. Hemlösa. Psykiskt lidande. Därför vill vi skapa en föreställning som plockar upp och synliggör – mänskliggör – personerna, ”stereotyperna” som lever på gatan. Personer helt utan trygghet, dem vi som samhälle misslyckats med att rädda. Eller har de själva misslyckats? Vad är det som gör att en människa hamnar här på samhällets botten? Vad får de att välja missbruket? Är det någonsin ett val?

Frågorna som Teater Inkognito ställer är svåra att besvara. Varför väljer någon missbruk? Väljer de ens? Det finns inte en enda svar på den frågan. Varje människa är unik och den enes livsval behöver inte alls ha samma orsak som den andres. Självklart ger inte föreställningen svaren. Det är knappast meningen heller eller teaterns uppdrag. Frågorna måste vi fundera på själva när vi lämnar teatern.

Dramat berör på djupet. Det går inte att skaka av sig. Fler teatrar både gräva bland Lars Noréns fantastiska pjäser och sätta upp mer av dessa dramer. Teater Inkognitos uppsättning ger mersmak. Personkrets 3:1 finns också att se på SVT Play i en version med Peter Andersson, Göran Ragnerstam, Anna Pettersson, Melinda Kinnaman, Shanti Roney, Per Burell, Jonas Falk, Thomas Hanzon, Cecilia Nilsson, Michael Nyqvist i rollerna.

Måste dock varna lite för föreställningen på Pipersgatan 4: om du har ryggproblem är det bra att i förväg känna till att sittplatserna inte alls är bekväma och består av bänkar med tunt sittunderlag och det finns ingenting att luta ryggen mot. Kanske går det att kontakta teatern i förväg om man ska dit om man vet att man inte kan sitta tre timmar på det sättet och då be att få en stol att sitta på? Föreställningen är värd att se.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Lars Norén, Personkrets 3:1, Pipersgatan 4, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 218
  • Sida 219
  • Sida 220
  • Sida 221
  • Sida 222
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in