Romantiken
Av Johanna Malm och Olof Runsten
Medverkande Johanna Malm och ett pälsdjur
Scenografi och kostym: Tove Dreiman
Ljus Maja Lindström
Musik Elize Arvefjord
Animation Maja Korpi
Premiär 3 mars 2023 Folkteatern Göteborg
Föreställning som recenseras: 21 september 2023 på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm (gästspel)
Pjäsen Romantiken är en enda lång monolog – eller envägsdialog – framförd av en milt målmedveten ung kvinna i klarblå mjuka sockor med silverdetaljer, öppen blick och mycket korta shorts. Ett steg utanför scenen och dess glimrande rosa bakgrund ser Johanna Malm var och en i ögonen – med en fjär men sökande blick – när vi intar våra platser. I handen har hon ett stycke rått kött – ett hjärta – som har sin roll mot slutet. Det är ett av de två objekten av äkta natur som förekommer. I slutet uppenbaras även en lugn o fin vargliknande hund.
Hon ser hoppfullt sökande ut över läktaren: ”Du är bara så….Du är bara så….!”, ”När det uppenbarar sig något sådant här är bara att ge sig hän!” tänker hon högt.
Publiken används som låtsas-partners när hon som en örn letar efter kärleken. Bara något extraordinärt, bättre än allt, gäller. En ärlig vilja känns, men samtidigt växer det fram en kvävande känsla av kontroll: ”Är du vid god vigör? Är du i kontakt med dina känslor? Är du knasig och kreativ eller vild och skild?”. Hon vill undvika misstag…
Meningen som lyder ungefär ”du har ingen aning om hur djupt du kan såra mig” upprepas med viss intervall. Smärta verkar inte vara bra. Hon mäter allt, söker och definierar egenskaper, orden haglar. Slutligen tar intellektualiserandet helt över. Om någon liten gnista till romantik eventuellt kunnat uppstå blir den nu helt nermald. Hennes önskan övergår till beställning och ödmjukheten försvinner: ”Var är du om tio år? Hur gullig var du när du var liten? Hur skulle du beskriva dig? Är du konflikträdd?”
Monologen är skickligt skriven och startar som en trevande inbjudan. Sedan övergår den till virtuost intellektualiserande och problematiserande, därefter paus i en intim stund då vi omsluts i mörker. Men så fortsätter den i otålighet och vrede. Under allt känns ett allvar. Slutscenen – som är märkbart utdragen – uppmanar till eftertanke. Ordval och formuleringar är färskt nutida och flera skratt hörs särskilt hos de unga i publiken – då otrohet och polyamorösa lösningar kommer på tal.
Vår skörhet och människors oundvikligt bristfälliga natur hamnar i fokus. Är detta egentligen önskvärt? Hur tycker vi i publiken? Det långa ödesmättade slutet, som smått framkallar illamående, bli en slags logisk följd av tesen.