Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Sound of Freedom – stark, välgjord, spännande, berörande

by

Sound of Freedom
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 november 2023
Regi Alejandro Monteverde

Ingen kan se denna film utan att bli berörd på djupet. Det måste vara omöjligt. I så fall är den som inte blir skakad av Sound of Freedom gjord av sten rakt igenom. Den är både spännande och stark. Trots att den bygger på verkliga händelser fungerar den ändå perfekt som drama. En fallgrop för många filmer som bygger på verkligheten är att redovisnings-skyldigheten tar över för mycket, att regissören tar med mer än vad som är bra för dramaturgin för att han eller hon känner att berättelsen måste redogöras mer detaljerat. Här är resultatet en dramatisk film som engagerar mig som tittare och ger mig en insyn i något som jag egentligen inte skulle vilja veta mer om men som det är något vi alla bör vara medvetna om.

Filmen är djupt tragisk och samtidigt ger den hopp. Den skildrar sextrafficking av barn och kampen mot den. När det gick upp på amerikanska biografer slog den i antalet sålda biljetter ut båda de två stora kassafilmerna, den nya Indiana Jones och den nya Mission: Impossible. Att en film om sextrafficking av barn kan locka storpublik i USA säger en hel del om hur stort engagemang frågan väcker är och att filmen är välgjord. Det är skickligt att kunna skapa en underhållande film av ett så svårt och tragiskt ämne.

Sextrafficking av barn är den snabbast växande av alla kriminella verksamheter i världen.
Den är redan nu större än illegal vapenförsäljning och är på väg i rask takt att bli större än all världens knarkhandel. Fakta är att slavhandeln är i världen idag större än den var under slavtiden. Bland dessa slavar finns många som säljs som sex-slavar.

Filmen bygger på en sann historia där vi får följa Tim Ballard, en amerikansk agent som arbetar för att sätta fast straffickingligor specialiserade på barn. Men en dag känner han att det inte räcker. Att sätta dig ligorna är visserligen nödvändigt men han vill också kunna rädda dessa barn, dessa unga offer och han får med sig några medarbetare och spårar upp kidnappade barn som säljs som sexslavar.

När Tim Ballard och hans män lyckas rädda en liten mexikansk pojke får de reda på att pojkens syster också kidnappats och är sexslav någonstans. Tim Ballard kan helt enkelt inte släppa det. Vetskapen förtär honom inifrån. Han måste finna henne, till varje pris. Sökandet efter att hitta systern för honom och hans män ut på en farlig – in i Columbias gerillas territorier.

Berättelsen är stark, självklart. Men den är också dramaturgiskt välgjord, spännande och engagerande.

Huvudrollen, Tim Ballard, spelas av Jim Caviezel. Han är privat också engagerad i kampen mot sextrafficking. Jim Caviezel slog igenom i storfilmen Greven av Monte Cristo och har också spelas Jesus i Mel Gibsons The Passion of the Christ. Han har också spelat mot Stallone och Schwarzenegger i Mikael Håfströms Escape Plan och i tv-serien Person of Interest.

Välbehövligt porträtt i animerat monologformat – The art Of Being Many Hannah Arendt på Teater Trixter

by

foto Ines Sebalj

Manus & regi: Birte Niederhaus

Musik & ljudbild: Anna Gustavsson

Scenografi: Ger Olde Monnikhof

Ljud- och ljusteknik: Miranda Seiborg Wikström

Film & projektioner: Fredrik Egerstrand

Producent & kostym: Anna Sefve

På scen: Annika Nordin

Övriga medverkande: Guled Abdullahi, Gunnar Lundgren, Fabian Engvall, Mia Persson

Urpremiär: 28/10 2024 hos Teater Trixter, Masthamnsgatan i Göteborg

Spelas till och med 8/12

Om jag vore en äkta intellektuell skulle Hannah Arendt (1906-1975) ha lästs, skulle kunnat sätta in filosofens tankegångar i en kontext. Hon betraktas som en av 1900-talets främsta självständiga röster, betonade sin inriktning på politisk teori även om hon studerade för auktoriteten Martin Heidegger. I New York var hon knuten till en inflytelserik krets och undervisade vid ett progressivt universitet. Erkänner att jag nöjt med att vara medveten hennes betydelse. Judinnans livslånga besatthet vid att analysera nazismens och andra ideologiers barbari har utgjort underlag för flera dramatiker – exempelvis P-O Enquist.

Blir därför något av en matnyttig historielektion för mig som vetgirig novis att se monologen om Hannah Arendt, hennes resoluta konklusioner kombinerat med viktiga nedslag i biografin. Trixter väljer att placera publiken vid runda cafébord längs långsidorna på samma yta som fungerar som scen. Vilka olika sätt deras lokal används på är en av yttre spännande faktorer hos frigruppen vars kontrakt trist nog är uppsagt. Placeringen Innebär i praktiken att föreställningarna spelas med endast en tredjedels publikkapacitet. Ska sägas att monologen inte utspelas på en särskild plats, utan ageras ut på hela svarta trägolvet, vilket drar in åskådarna än mer i berättarens utläggningar. Talas i omgångar i mikrofonstativ i ena änden. Tvärs över bakom ett draperi döljer sig en lya med piano, radio och travar med böcker.

foto Ines Sebalj

Andra grepp fördjupar och förstärker en luftig monolog av Birte Niederhaus vars längd uppgår till femtio-femtiofem minuter. Syftar på att monologen varvas med video i svartvitt. En skickligt gestaltad fortlöpande intervju visas. Distinkta samtidigt öppna frågor returneras i skarpsinniga haranger. Annika Nordins utseende uppvisar en porträttlikhet med Arendt, fast vissa drag också tycks mig överensstämma med Marguerite Duras. Musikens roll som skildrare av livsbegär och omvittnade fasor måste också påpekas. Tyckte mycket om rutinerade Anna Gustavssons musik inklusive ljudinstallation.

Det tredje greppet i vad som på grund av undersökande och medskapande inslag går under beteckningen devising, hålls hemligt. En ung reslig man med rötter till Somalia lösgör sig nämligen ur publiken. Kände igen Guled Abdullahi från två tidigare pjäser och borde inte förvånats över inbrytningen. Hans intensiva appendix i en minimonolog artar sig till ett ack så förutsägbart angrepp på förment samhällsklimat, utan tillstymmelse till problematisering av kriminella klaner eller ökat terrorhot. En rallarsving implicit mot Sveriges näst största parti som anser att skötsamma nya svenskar, vilka är för att anamma våra värderingar och demokratiska ideal ska värnas . I The Art Of Being Many lanseras ändå ståndpunkten som en form av rasism. Den påstås önska honom bort från landet han bor i och kanske föddes i. Huvudpersonen själv var av allt att döma alldeles för insiktsfull för att förespråka ett sådant enkelspårigt resonemang, inte minst mot bakgrund av situationen för judar (i södra) Sverige för närvarande, det ensidiga kulturkändisuppropet och terroristattentatet mot landslagsfans i Bryssel. Man hamnar snett helt enkelt! Talande tondövhet!

foto Ines Sebalj

Annika Nordin förkroppsligar alldeles lysande kvinnan som gått till historien som en av de viktigaste tänkarna under 1900-talet. Som sig bör äger hon varje kvadratmeter på den vidsträckta scenen. Teser ur böckerna Människans villkor och Den banala ondskan om Eichmann citeras med emfas. Kompromisslöst hävdas slutsatser som görs till sanningar. Men Arendt var ingen torrboll. Nordin demonstrerar att hon vibrerade av liv, kunde konsten att roa sig i Paris och USA trots upptagenheten av ondska.

Tonfall, kroppsspråk och rörelseschema bidrar till att fånga publiken med estetisk skärpa. Genomgående förmedlas en beslutsam attityd, sällan tvivel. Vi får framför allt i rapsodiska nedslag lära känna den passionerade privatpersonen och effekten av att leva i ett öppet förhållande. Risken att uppsättningen skulle bli för docerande undanröjs energiskt genom kraftfullt, till och med fysiskt skådespeleri.

Osäker på om Nordin framfört monolog tidigare. Däremot framgår det att Niederhaus och Nordin känner varandra sedan tidigare samarbeten. Regin vässar budskapet, ölar dessutom förståelsen för personen bakom de berömda formuleringarna. Brev, skrifter och föreläsningar utgör monologens gedigna råmaterial. Scenkonstverket kännetecknas, med undantag för nämnda haltande samtidsmarkör, av en smart sammanbindande konstruktion.

ps Att recensionen skrivs så här långt efter premiär är definitivt inte optimalt. Beror huvudsakligen på att datorn strejkat.

Angenämt sound kryddas med enastående solon – Jeff Lorber Fusion på Valand

by

26/10 2023

Valand i Göteborg (Arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)

Produktive ”klaviatur-hanteraren” Jeff Lorbers katalog består av cirka 25 album, i eget namn eller angivna som Jeff Lorber Fusion. 2018 tilldelades han högst välförtjänst en Grammy för bästa samtida instrumentalalbum. Vill hävda utan att ha skivorna att 70-åringens erfarenhet och raffinerade samspel med utvalda vänner lämpar sig bäst att tillägna sig live. Jag hörde honom minst en gång under perioden då jag kunde använda mitt publikombudskort på Nef. Han har samarbetat med flera av de största namnen inom fusion och funk. Men också gjort mer tillrättalagd ”smooth” jazz och pop som session-musiker (Kenny G, Herb Alpert, Laura Branigan med flera). På Youtube finns videor med honom tillsammans med exempelvis Chick Corea och George Duke.

I höst är hans virtuosa powertrio ute på Europaturné. Betraktar dem på liknande sätt som med respekterade gitarristen Carl Verheyen när han gästade Kungsbacka under pandemin. Gitarristen i all ära. Att han hade anlitat giganterna Alphonso Jonson och Chad Wackerman förlänade det eventet en extra lyster (fick dessutom träffa musikerna efteråt) Jeff Lorbers partners på scen är inga mindre än Jimmy Haslip på elbas och bakom trumsetet den tio år yngre Sonny Emory. Haslip, en av grundarna av Yellow Jackets har jag också sett på Nef och dessutom på Nalen etc. Emory som också är låtskrivare och sångare har senaste sex åren turnerat med Eric Clapton. Annars bygger hans berömmelse på att ha varit medlem i Earth, Wind & Fire, det beat som präglade dansant dänga av B´52:s, att ha ingått i Bruce Hornsby´s band samt samarbeten med Al Jarreau, Steely Dan, Bette Midler, David Sanborn, Phyllis Hyman, Chic, Lee Ritenour med flera.

Konserten behövde flyttas till ett hörnrum på andra våningen där ett ordenssällskap annars håller till. Folk satt antingen kring två långbord eller intog ståplatser. Ljudet var lyckligtvis alldeles lagom dimensionerat. Lorber presenterade merparten av låtarna, fast försmädligt nog var titlarna svåra att uppfatta. Man överraskar genom att lira utan paus. Blev så entusiastisk att jag glömde ta tiden, fast tippar att konserten pågick i halvannan timme inklusive extranummer. Bandledaren trakterade stundtals ett Nord keyboard med vänsterhanden medan den högra tog ut melodislinga på vad jag tror var fender rhodes.

Redan första låten antar olika skepnader, innehåller fräcka övergångar. Vi informeras om att Water Sign och He Had A Hat framförs. Sprudlande optimistiskt sound slår över till avspänt, flödande groove med ypperligt bas-feature. Oklanderlig inledning fungerar delvis som uppvärmning. Sedan blir det åka av i spännande förlopp.

Emory agerar ibland pådrivare. Och efter tv-tre potenta låtar kreeras uppbruten rytmik på förväntat virtuost maner från trion. Avlöses av snärtig, sprittande melodi med makalös leverans från den taggade Haslip som spelat med Lorber under tio års tid.. Noterar att musikernas vidunderliga teknik och deras samhörighet, som så snyggt ramar in låtarna, resulterar i önskvärd livekänsla. Är övertygad om att publiken är mycket nöjd, fast det är musikerna som attraherar i högre grad än kompositionerna. Tekniken förlöser och förhöjer värdet på låtarna tillgängliga på studioinspelningar. Otroligt smidiga bassolon lägger ett par gånger grunden till vidare instrumentala konversationer. Med infallsrika betoningar styr melodimakaren skeendet på sina tangenter, med avbrott för intron och solon från basist respektive batterist.

När rytmsektionen anförd av sammanhållande kraften Haslip drar iväg svänger det hejdlöst. Associerar hans prägling lika mycket till legendaren John Entwistle som till genrekollegan Jeff Andrews. Sonny Emorys bedrifter är egentligen ett kapitel för sig. Kännetecknas i egna upptåg av en snabbhet vars blixtrande kaskader kan konkurrera med overkligt snabba trummisar inom speed metal. Vid ett par hisnande utbrott var det som om han vistades på en annan planet, gick loss kopiöst. Kul och smått chockerande uppvisning i denna kontext! Givetvis tillför han i övrigt ett tajt och läckert groove och i ett par sekvenser behagliga kontraster i långsamt, framglidande beat.

bild från Bratislava några dagar tidigare (fotograf okänd) – från Jeff Lorbers facebooksida

Svängigt popfusionbeat i medium tempo genererar glipor att brodera i, vilket Haslip förvaltar strålande. Det stretchas ekvilibristiskt inom ramarna i en av deras favoriter, som sägs fokusera på den svåröversatta musiktermen ”chops”. What´s New presenteras liksom den av flera hip hop stjärnor samplade Rain Dance från 1979. Efter en subtilt luftig låt garnerad med vispspel växlas över till den bekymmerslöst lediga stil man brukar benämna som Västkust-sound. Kan ha varit Tune 88. Kanske en illusion, tycker mig höra att fragment från andras hits vävts in. Ett avspänt gung med aptitligt häng bevisar sannerligen att trion kommunicerar på samma våglängd. Värt att ånyo betona vad man visste på förhand. Nämligen hur oerhört tajt dessa tre kapaciteter interagerar.

På begäran serveras ett extranummer vars titel indikerar att en av orgeljazzens och boppens funkiga ambassadörer hyllas, nämligen Horace Silver. Denne pionjär tillägnas en underbart pulserande melodi. Initiativrika Lorber och Haslips flinka fingrar upprättar en avancerad dialog. Här får vi en groovig anrättning där vad jag brukar kalla självgående sväng uppstår.

Filmrecension: Fungi – njae

by

Fungi
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 november 2023
Regi Björn Engström, Ove Valeskog, Sofia Brattvall och Lottie Johansson

En thriller om ett hot från naturen som har potential att bli tankeväckande men som faller på stor brist på realism, usel dialog och inte särskilt trovärdig handling.

Mänskligheten står inför ett fruktansvärt hot: sporer från en svamp sprids och tar sig in i människor där de växer och ger människor en plågsam död. Forskare bedömer att minst 80 procent av alla människor kommer att dö innan ett botemedel hunnit hittas och framställas.

Regeringen har utsett ett specialteam som ska finna botemedlet. Detta team håller till i en topphemlig bunker. Men nja, om världen stod inför ett sådant här gigantiskt hot skulle ett team inte bestå av några få människor i en bunker i Sverige. Det skulle finnas massor av forskare som både fanns i ett stort laboratorium och troligen också i flera utspridda forskningsstationer. Redan där faller trovärdigheten för berättelsen. Även när det är en påhittad historia måste grunden vara något så när realistisk.

Forskarna kämpar mot tiden, för att försöka rädda så många människor som möjligt. Inte bara svampen och dess sporer är farliga. Människor är våldsamma och rädda och det är med fara för livet de ger sig ut för att leta botemedel.

Det finns aspekter i filmen som är intressanta men alldeles för mycket känns som förutsägbart och inte direkt överraskande. Alldeles för stor del av komplotten bygger på situationer och reaktioner som inte är trovärdiga. Ett exempel är slutjakten där en man jagar forskarna för att döda dem fast han vet att enda chansen att överleva är att hålla forskarna vid liv.

Fungi har skapat genom ett samarbete mellan fyra regissörer: Björn Engström (Tangent Room, kortfilmen Enhälligt beslut) , Ove Valeskog (Mareld, Huldra – Lady of the Forest), Sofia Brattvall (Sammankomst, En Hjälpande Hand och Hopp) och Lottie Johansson (Andra Åket, Inga Lindström och Drugdealer). De har skrivit manus, regisserat och producerat tillsammans. Kanske det är för många kockar för soppan? Jag vet inte, men helt klart skulle denna berättelse kunnat bli mycket bättre om den bearbetades mer.

Tankar om The Society of the Spectacle – den gör mig kluven

by

The Society of the Spectacle
Svensk biopremiär 3 november 2023
Regi Roxy Farhat och Göran Hugo Olsson
Medverkande Frida Beckman, Mikkel Bolt Rasmussen, Valerie Kyeyune Backström, Jyoti Mistry, Andreas Malm, Stellan Vinthagen

Klimatet havererar, demokratin är på nedgång och glappet mellan de fattiga och rika bara ökar. Varför gör vi inte uppror? Det är temat för frågan som denna film tar upp. Den väcker otroligt många tankar men den är också i hög grad en predikan, ja en order om vad vi ska tycka och tänka och göra. Den är så långt ifrån en öppen diskussion det går att komma.

Ett huvudtema genom filmen är att dagens religion, eller som jag vill uttrycka det: dagens styrande ideologi, är kapitalismens nästa steg, att konsumtionen är ideologin och vi alla, var och är handelsvaror. En riktigt nattsvart, skrämmande scen är kvinnan som först blivit känd på sociala medier genom bilder där hon filtrerat sitt utseende men nu gör kosmetiska operationer där hon får precis det utseende hon marknadsfört sig med, uppbyggt på filtrering. Det gör ont i mig denna fixering vid utseende. Men när då programledaren och flera av de andra experterna ser lika tillrättalagda ut får jag en besk bismak i såväl mun som i hela mig.

Att det finns problem, stora problem i vår värld och vårt samhälle, det tror jag många håller ed både filmskaparna och mig om. Filmskaparna har utgått från Guy Debords profetiska kultbok La Société du Spectacle för att visa upp tragiska och sorgliga situationer och människor i dagens värld. Bland annat har de hittar extremt skrämmande klipp från Youtube.

Filmens budskap är att idag är det viktigare hur vi presenterar oss, hur vi framstället oss med bilder och filmklipp är vad som är verkligheten. Ett talande klipp är där de visar en protestmarsch med världens makthavare som demonstrerar för Charles Hebdo och mot förtrycket av yttrandefrihet. Det smaklösa är ju att bland alla dessa makthavare går representanter för nationer som Saudiarabien som inte har yttrandefrihet och ingen fri press.

Det är många olika scener, starka scenen som sätter igång många tankar. Den starkaste scenen som får mig att gråta är när vi ser miljoner kycklingar kläckas på en fabrik och de lever en helt syntetisk värld, aldrig utomhus, bara ihopklämda i industrin och sedan mördas på löpande band, Kan vi inte förbjuda och stoppa industriell massdödande av kycklingar? NU.

Svaret filmen ger är: Sluta vara en individ – Organisera dig. Det enda sättet att förändra världen enligt filmens skapare, är att organisera sig. Men det finns en stor fallgrop i det svaret. Det blir alltid några ledare för de som är organiserade. En organisation är människor som organiserat sig. Varje organisation har ledare av något slag, annars skulle de inte kunna samverka mot något mål utan springa åt olika håll. Någon måste alltid sätta schema, datum, se till att saker genomförs. Och dessa ledare är människor. Och människor är kapabla till mycket, speciellt när alla ska följa en bestämt tolkning av vad som är rätt och fel. Hur det kan gå finns många exempel på genom mänsklighetens historia.

Regissörerna har valt att laborera med bilderna, att leka med fotot och utmana oss. De har i nästan alla intervju-delar (och de är många) valt att ha närbild på ansiktet på Roxy Farhat. Varför? Vill de provocera? Eller vill de visa hur vacker hon är? Intervjudelarna är väldigt många och det består av att det är några som är experter ska förklara allt för oss. De skriver oss på näsan allt, det är rena föreläsningen. Ja ännu mer: det är predikningar.

Ja filmen har ett gott syfte. Och den stör oss i vår bekvämlighet. Det är givetvis vad filmskaparna vill. I dagens samhälle, eller rättare sagt: i de länder som styrs av den västerländska konsumtions-ideologin, har vi blivit passiviserade genom välfärd. Som en romersk kejsare sade redan för flera tusen år sedan: Ge folket bröd och skådespel och du kan styra.
Så är det. Till viss del. Problemet är att lösningen aldrig är enkel och frågan är om det ens finns någon lösning.

Hur som helst: filmen sätter igång många tankar och bör ge upphov till många diskussioner. Det är ett gott syfte. Det jag misstänker är att just de personer som själva har mer makt kommer att hylla filmen, för de ser en väg att behålla eller öka makten.