26/10 2023
Valand i Göteborg (Arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)
Produktive ”klaviatur-hanteraren” Jeff Lorbers katalog består av cirka 25 album, i eget namn eller angivna som Jeff Lorber Fusion. 2018 tilldelades han högst välförtjänst en Grammy för bästa samtida instrumentalalbum. Vill hävda utan att ha skivorna att 70-åringens erfarenhet och raffinerade samspel med utvalda vänner lämpar sig bäst att tillägna sig live. Jag hörde honom minst en gång under perioden då jag kunde använda mitt publikombudskort på Nef. Han har samarbetat med flera av de största namnen inom fusion och funk. Men också gjort mer tillrättalagd ”smooth” jazz och pop som session-musiker (Kenny G, Herb Alpert, Laura Branigan med flera). På Youtube finns videor med honom tillsammans med exempelvis Chick Corea och George Duke.
I höst är hans virtuosa powertrio ute på Europaturné. Betraktar dem på liknande sätt som med respekterade gitarristen Carl Verheyen när han gästade Kungsbacka under pandemin. Gitarristen i all ära. Att han hade anlitat giganterna Alphonso Jonson och Chad Wackerman förlänade det eventet en extra lyster (fick dessutom träffa musikerna efteråt) Jeff Lorbers partners på scen är inga mindre än Jimmy Haslip på elbas och bakom trumsetet den tio år yngre Sonny Emory. Haslip, en av grundarna av Yellow Jackets har jag också sett på Nef och dessutom på Nalen etc. Emory som också är låtskrivare och sångare har senaste sex åren turnerat med Eric Clapton. Annars bygger hans berömmelse på att ha varit medlem i Earth, Wind & Fire, det beat som präglade dansant dänga av B´52:s, att ha ingått i Bruce Hornsby´s band samt samarbeten med Al Jarreau, Steely Dan, Bette Midler, David Sanborn, Phyllis Hyman, Chic, Lee Ritenour med flera.
Konserten behövde flyttas till ett hörnrum på andra våningen där ett ordenssällskap annars håller till. Folk satt antingen kring två långbord eller intog ståplatser. Ljudet var lyckligtvis alldeles lagom dimensionerat. Lorber presenterade merparten av låtarna, fast försmädligt nog var titlarna svåra att uppfatta. Man överraskar genom att lira utan paus. Blev så entusiastisk att jag glömde ta tiden, fast tippar att konserten pågick i halvannan timme inklusive extranummer. Bandledaren trakterade stundtals ett Nord keyboard med vänsterhanden medan den högra tog ut melodislinga på vad jag tror var fender rhodes.
Redan första låten antar olika skepnader, innehåller fräcka övergångar. Vi informeras om att Water Sign och He Had A Hat framförs. Sprudlande optimistiskt sound slår över till avspänt, flödande groove med ypperligt bas-feature. Oklanderlig inledning fungerar delvis som uppvärmning. Sedan blir det åka av i spännande förlopp.
Emory agerar ibland pådrivare. Och efter tv-tre potenta låtar kreeras uppbruten rytmik på förväntat virtuost maner från trion. Avlöses av snärtig, sprittande melodi med makalös leverans från den taggade Haslip som spelat med Lorber under tio års tid.. Noterar att musikernas vidunderliga teknik och deras samhörighet, som så snyggt ramar in låtarna, resulterar i önskvärd livekänsla. Är övertygad om att publiken är mycket nöjd, fast det är musikerna som attraherar i högre grad än kompositionerna. Tekniken förlöser och förhöjer värdet på låtarna tillgängliga på studioinspelningar. Otroligt smidiga bassolon lägger ett par gånger grunden till vidare instrumentala konversationer. Med infallsrika betoningar styr melodimakaren skeendet på sina tangenter, med avbrott för intron och solon från basist respektive batterist.
När rytmsektionen anförd av sammanhållande kraften Haslip drar iväg svänger det hejdlöst. Associerar hans prägling lika mycket till legendaren John Entwistle som till genrekollegan Jeff Andrews. Sonny Emorys bedrifter är egentligen ett kapitel för sig. Kännetecknas i egna upptåg av en snabbhet vars blixtrande kaskader kan konkurrera med overkligt snabba trummisar inom speed metal. Vid ett par hisnande utbrott var det som om han vistades på en annan planet, gick loss kopiöst. Kul och smått chockerande uppvisning i denna kontext! Givetvis tillför han i övrigt ett tajt och läckert groove och i ett par sekvenser behagliga kontraster i långsamt, framglidande beat.
Svängigt popfusionbeat i medium tempo genererar glipor att brodera i, vilket Haslip förvaltar strålande. Det stretchas ekvilibristiskt inom ramarna i en av deras favoriter, som sägs fokusera på den svåröversatta musiktermen ”chops”. What´s New presenteras liksom den av flera hip hop stjärnor samplade Rain Dance från 1979. Efter en subtilt luftig låt garnerad med vispspel växlas över till den bekymmerslöst lediga stil man brukar benämna som Västkust-sound. Kan ha varit Tune 88. Kanske en illusion, tycker mig höra att fragment från andras hits vävts in. Ett avspänt gung med aptitligt häng bevisar sannerligen att trion kommunicerar på samma våglängd. Värt att ånyo betona vad man visste på förhand. Nämligen hur oerhört tajt dessa tre kapaciteter interagerar.
På begäran serveras ett extranummer vars titel indikerar att en av orgeljazzens och boppens funkiga ambassadörer hyllas, nämligen Horace Silver. Denne pionjär tillägnas en underbart pulserande melodi. Initiativrika Lorber och Haslips flinka fingrar upprättar en avancerad dialog. Här får vi en groovig anrättning där vad jag brukar kalla självgående sväng uppstår.