Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Holdovers – lyfter till fantastiska höjder

by

The Holdovers
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 januari 2024
Regi Alexander Payne

Att se Alexander Paynes senaste film är som att träda in hos en gammal vän. Vad som följer efter entrén till den bekanta bostaden är en klassisk middag, där varje tillbehör är tillagat med kopiösa mängder kärlek. Menyn må inte vara särskilt originell eller nyskapande, men genomförandet och kärleken som kryddat den lyfter det hela till fantastiska höjder.

Likt andra prominenta filmskapare som figurerat på biograferna under 2023, väljer Alexander Payne att gå tillbaka i tiden- visuellt, narrativt och strukturellt. Paynes filmer har mestadels rört sig i nutida miljöer, där tematiken berört den moderna människan och de många livskriser som kan drabba. Men efter att ha försökt ta ut svängarna med ren och skär absurditet och science-fictioninslag med Downsizing gick allt snett. Filmen med en krympt Matt Damon i huvudrollen förblir ett fiasko, men The Holdovers känns som – tack och lov, som en enda lång och kraftfull motreaktion.

Payne går nu tillbaka, bokstavligt talat, genom att göra en film som behandlar både unga och gamla, samt en tidsera som till synes verkar skild från vår samtid, men som successivt visar sig ha alltför många likheter både vad gäller bristen på tolerans och förståelse och även svårigheterna att hantera trauman. Men inledningsvis känns presentationen av det unga 1970-talet närmast ansträngt. Allt ifrån filmstudion Universals retro-logotyp till artificiella bildartefakter känns påklistrat och inte det minsta behövligt. Det digitala fotot – som trots behagligt analogt filmgryn, känns tyvärr anakronistiskt i och med alltför modern komposition.

Men dessa tekniska felsteg är snabbt glömda eftersom Alexander Payne är i högform, inspirationsnivån är rekordhög vilket leder till en av regissörens absolut bästa filmer på flera år. De amerikanska filmskapare som är fascinerade av det vardagliga och nästintill menlösa, har alltid haft nära till surrealismen, detta för att skapa humor och en sorts behövlig självdistans för att ge publiken andrum. Frågan är dock om någon har hittat ett bättre sätt att blanda ironi, lätt surrealism, självdistans och värme än Alexander Payne då han är i sitt esse.

Tematiken och berättarstrukturen må vara familjär men istället för att kännas typisk eller tradig framstår den istället charmigt traditionell. Även om det finns igenkännbara karaktärer – som tangerar att vara stereotyper, samt händelser som setts tusentals gånger förut, så presenteras allt med en sådan ödmjukhet och omtanke att det är svårt att inte svepas med. Det må vara köttbullar och lingon som ligger på tallriken med då det smakar ljuvligt kan ingen klaga.

Payne är också vågad då det kommer till att röra filmen genom en rad olika och – ibland, oväntade faser. Då de mesta essentiella spelpjäserna tycks på plats vänds allting upp och ned för att sedan införa ett nytt berättarparadigm. Karaktärer som verkade vara centrala försvinner för att inte ses till igen. Denna aggressiva avpollettering kan tyckas vara grovhuggen men det blir istället ett oerhört stilfullt sätt att successivt ta sig in i filmens emotionella kärna, som på ett sympatiskt sätt studerar faran och tragiken att inte våga – eller hoppas, på något bättre. Lager för lager skalas bort, och till slut återstår bara de mest centrala personerna och händelserna.

Återföreningen med Paul Giamatti har också gett hög avkastning. Giamatti spelar förvisso en klassisk charmerande kuf i samma anda som Jack Nicholsons Melvin Udall från Livet Från Den Ljusa Sidan. Men Giamatti gör ett fantastiskt jobb genom att balansera mellan fullkomlig sadism och djup tragedi. Bredvid sig har Giamatti den unga Dominic Sessa som lyckas kanalisera samma ungdomliga nativitet och dumdristighet som Ethan Hawke i Döda Poeters Sällskap. Sessa och Giamattis relation må inte vara revolutionerande rent kreativt, men genomförandet är fullkomligt klanderfritt. Överlag är skådespelet på hög nivå och även Da’Vine Joy Randolph som bestämd och empatisk skolkock blir minnesvärd. Sedan tillkommer Paynes klassiskt tokiga humor som blandar högt och lågt men som alltid framstår som smakfull och helt i enighet med sitt berättande.

The Holdovers må inte vara det mest originella som gjorts men den är makalöst familjär och trygg. Det är en åktur som är utmärkt från början till slut och en av Alexanders Paynes allra bästa filmer.

Åldersnoja och impulser driver intrig i skissartad dramakomedi – En kort evighet på Göteborgs Stadsteater

by

foto Ola Kjelbye

Av Lolo Amble

Regi: Gunilla Nyroos

Scenografi och kostym: Agnes Östergren

Mask: Linda Goncalves

Ljus: Ludde Falk

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen

I rollerna: Marie Delleskog, Anna Bjelkerud, Johan Friberg, Tove Wiréen, Hans Brorson

Urpremiär: 15/12 2023

Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 3/2 2024

Publiken kommer förmodligen till teater och annan scenkonst med en önskan om att bli berörd, kunna leva sig in i rollfigurers öden. Att vilja skaffa sig nya insikter eller att få använda sina skrattmuskler kan vara andra tungt vägande skäl. Halvvägs in i en ojämn säsong på Göteborgs Stadsteater uppfylls dessa kriterier i särklass bäst i Monicas vals där gripande toner och äkta känslor svallar. Kriterierna uppfylls också i Pepperlands nya Beatles-projekt och i den monolog som inledde nördigt experimenterande trilogin Försök. Roligast har definitivt skickligt gycklande iscensättningen av Stugfeber varit, även om den samtidigt var både onödig och i dessa tider en smula osmaklig. Habila historielektionen Mary Shelleys värld vars starka kvinnor gjorde ansenligt avtryck redan för tvåhundra år sedan lärde jag mig avgjort mest av.

Årets sista premiär definieras som en ”varm komedi om vardagen mitt i livet”. Tyvärr blev urpremiären av En kort evighet en rejäl besvikelse då enaktaren av Lolo Amble (som namnet antyder från känd teaterfamilj) i allt för ringa utsträckning tangerar angiven kravspecifikation. Att en av våra grand old ladies – vars humorbefriade tyngd i exempelvis Moa och Guldbagge-belönad roll i Berget på månens baksida på vita duken, ikoniska långköraren Hem till byn på teve och mot sin make på scen i pjäsen Timmarna med Rita etsat sig fast på näthinnan – regisserar en komedi med filosofiska ansatser får en att höja på ögonbrynen. Efter att ha jobbat med dramatikern, poeten och översättaren Amble tidigare tillkom komedin med den fyndiga titeln som ett slags beställningsverk från Nyroos. Vi möter två par närmast fixerade vid att blicka tillbaka, utvärdera sina liv när de obevekligt närmar sig 60-strecket. Paret som består av en frustrerad ekonom och en självbelåten jurist har en relation som skaver. Handlingens utlösande faktor är dock ett mobilsamtal från den nyfikna och antagligen uttråkade Charlott (Marie Delleskog), till föremålet för en oförglömlig tonårsförälskelse fyrtio år tillbaka i tiden under behaglig semestervistelse i Grekland..

foto Ola Kjelbye

Scenen badar i inbjudande varma färger. En rymlig soffa fungerar som centrum, flyttas runt i scener för olika ändamål. Ett bord står i ett kök och hamnar sedan som skrivbord på kontor. Scenografen signalerar dessutom budskapet om självförverkligande om att våga språnget, genom att skådespelarna kan kliva upp på en platå, i fonden. Romantiska inslag förstärks med fragment ur hits med Frank Sinatra och Leonard Cohen har jag för mig. Publiken stiftar bekantskap med två par där männen lär känna varann under gemensamt nyårsfirande. Den ene är framgångsrik jurist och delägare i advokatbyrå (Johan Friberg) som reser på internationella konferenser. Den andre är lärare, fast försöker satsa på en vansklig tillvaro som musiker (Hans Brorson). Barnen är utflugna som självgående varelser. Istället består överhängande problem av en missbrukande(?) bror i ekonomiskt förfall och en mamma med stort vårdbehov.

I vad som lanseras som en existentiell komedi skriven med humor och poetiskt sinnelag kastas invanda små bekymmer drastiskt över ända, när Marie Delleskogs rollfigur lika gåtfullt som oförklarligt gör sig gällande, fullföljer en ingivelse. Typiskt nog ges mer respons från motparten än hon hade kunnat föreställa sig. Mer om dessa förvecklingar ska kanske inte avslöjas. Saknar en riktning och trovärdig udd i manus samt samtidsmarkörer. Är kanske att begära för mycket av en komedi att personerna som gestaltas ska vara förankrade i ett rimligt narrativ, att åskådaren ska kunna avläsa psykologiska mekanismer. När detta förhållande inte uppstår framstår dessa individers beslut som tämligen ointressanta att bevittna. Pjäsens rapsodiska drag hade behövt fyllas ut med mer underbyggnad i replikerna. Karaktärer står plötsligt vid olika vägskäl utifrån en agenda som framstår som alltför vag, alltför diffus.

foto Ola Kjelbye

Samspelet flyter smidigt emellan ett garvat gäng skådespelare. Ändå fattas ofta en kvalitet av fördjupning, alternativt underhållande situationskomik. Tove Wiréen och Hans Brorson tar förvisso chansen att bre på i ett par skojfriska biroller. Högst oväntat var hörbarheten från somliga kvinnor till och och från klart otillräcklig. Konversationen på scen måste ju nå ut till bakersta raden, vilket mitt en generation äldre sällskap påpekade efteråt. Kontentan är att jag sett frilansaren Brorson och Delleskog, Bjelkerud och Friberg ur den fasta ensemblen i en räcka av övertygande prestationer i en mängd uppsättningar. Och även om Johan Friberg och Hans Brorson mer än antyder sin potential hade man bespetsat sig på fullödiga porträtt.

Trist att behöva skriva negativt och lämna otillfredsställd. Denna recension kommer ju inte gagna någon, även om det inte går att ta miste på en uppriktigt genuin besvikelse. Vad fanns att ta med sig förutom några skratt och lustiga schabloner, vilka bidrog till min skeptiska summering ? Inte minst trist för att jag öppensinnat ville ta emot ett samarbete det borde slå gnistor om. Förstår de ur premiärpubliken som stående hyllade Gunilla Nyroos baserat på hennes samlade konstnärliga gärning. En kort evighet i regi av henne och manus av rutinerade Lola Amble kan dock inte läggas till raden av tidigare bedrifter.

Filmrecension: Amina

by

Amina
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 december 2023
Regi Ahmed Abdullahi
I ROLLERNA
Amina Nimco Ahmed Ali
Sofia Jamilah Mohamed Kirih
Rose Ariane Castellano

En film som klär av myten att vi kan uppnå vad vi vill bara vi kämpar och tror på var dröm. Amina är en ung talangfull MMA-fighter men som inte kan satsa på målmedvetet som hon vill eftersom hon har en dotter på sju år. Hon har delad vårdnad och har därför sin dotter varannan vecka. Amina liksom dotterns pappa har somaliskt ursprung, men bor i Sverige. Dotterns pappa bor tillsammans med en svensk kvinna som han väntar barn med. De erbjuder sig ofta att ta hela vårdnaden. Framför allt för att Amina inte är den perfekta mamman. Amina jobbar kvällar och nätter som vakt vid diskotek och hennes föräldrar vill inte ställa upp som barnvakt eftersom de tycker att hon som kvinna ska ta sitt ansvar som mamma och se till att få en jobb på dagtid.

Amina slits mellan omgivningens förväntningar på hurdan en mamma ska vara och sin egen inre drivkraft och dröm. Det enda hon egentligen älskar att göra är att träna och gå matcher som MMA-fighter. ”Det är den enda ska kan”, säger hon.

En dag möter hon en av sina gamla träningskamrater som fått chansen att gå en riktigt stor proffsmatch. Kamraten berättar att hon hr en av de bästa coacherna, Rose. Den som accepterad som ett uppdrag hos Rose vet att den kommer att få stora matcher om han eller hon tränar hårt. Lusten att gå in på allvar för MMA sätter fart inom Amina och hon börjar träna hårt på Roses gym och gör allt för att få hennes som sin coach.

Det blir allt svårare att kombinera träning och matcher med att vara mamma. Förväntningar och krav från familjen krockar med krav från tränaren. Aminas föräldrar vägrar ställa upp som barnvakt om Amina tränar. Det är skrämmande att inse att det kan vara så ensamt för en ensamstående mamma. Att det är så omöjligt att få hjälp. Samtidigt kan idrottens krav också vara pinsamt enögda.

Det var väldigt intressant att se filmen på den biograf jag gjorde för övriga i publiken var ungdomar med somaliskt ursprung. Vid ett scen i filmen skrattade både de och jag väldigt högt. Amina lämnar dottern till hennes pappa och sambo vid jul och blir inbjuden att äta julmat med dem. ”Jag har lagat somalisk julmat”, säger pappans sambo. Något som heter somalisk julmat finns ju inte. Enligt den provisoriska konstitutionen från 2012 är islam Somalias statsreligion, spridandet av andra religioner än islam är förbjudet i landet samt alla lagar måste följa sharias generella principer. ( Från wikipedia ) Eftersom filmens regissör Ahmed Abdullahi är född i Somalia vet han säkert om det och har den scenen av andra skäl, kanske för att visa på en del svenskar okunnighet eller som en liten rolig blinkning åt somalisk publik.

Filmen Amina vänder förstås på Rocky-konceptet. Istället för att det är man som är helt fokuserad på att bli bäst i världen är det här en ung kvinna son har en sjuårig dotter. Det är inte accepterat för en kvinna att sätta något annat före sitt barn i första rummet och även om Amina älskar sin dotter får hon inte stöd från omgivningen på samma sätt som en man säkert skulle få. En kvinna förväntas alltid sätta sitt barn i första rummet. När dottern berättar att hos mamman, Amina, äter de alltid med plastbestick för att slippa diska, ses det som ett bevis på hur dålig mamma hon är.

Amina försöker leva som omgivningen förväntar sig. Försöker sätta dottern i första rummet och söker dagjobb, umgås med släkt och familj. Men det är uppenbart, det ger henne inte någon lycka. Hon trivs inte med att samlas med övriga kvinnor inför ett bröllop och dansa och prata om barnuppfostran.

Filmen Amina känns mycket äkta och den är engagerande. Det torde vara omöjligt att se den utan att bli berörd. Och ett stort plus för en lång rad mycket duktiga skådespelare.

Regissören säger i ett pressmeddelande:
– Många män överger sina barn men nästan inga kvinnor, det var så idén till filmen började hos mig. Hur kommer det sig att om en man lämnar sitt barn så är han en skitstövel medan en kvinna är ett monster? Det är den frågeställningen som jag vill utforska i filmen Amina. Jag har alltid varit intresserad av temat ”frihet vs ansvar” som vi undersöker i vår film, men också vad som händer med oss när vi hela tiden blir matade med bilder och berättelser på ”lyckade” personer utan få veta vad de offrat för att nå toppen? Vad händer med oss när våra drömmar blir en drog?

REGISSÖRENS BIOGRAFI
Ahmed Abdullahi är svensk manusförfattare och regissör född i Somalia. Han har regisserat flertalet uppmärksammade och prisbelönade dokumentärer och kortfilmer, bla dokumentären Jag är Dublin, Guldbaggevinnaren Martyren samt Francis, som var en av sju filmer som shortlistades till en student- Oscar för bästa utländska kortfilm. European Film Promotion Future Frames utmärkte Ahmed till en av de tio mest intressanta europeiska filmskaparna. Ahmed har även regisserat tv-serier såsom En mot en och Top dog. Amina är Ahmed Abdullahis långfilmsdebut.

Filmrecension: Liv – en modig och mycket berörande dokumentär

by

Liv
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 december 2023
Regi Kristina Levin Vinter, Finn Vinter

En modig dokumentär om att förlora barn men ändå trots alla utmaningar våga hoppas på livet. Kristina Levin Vinter och Finn Vinter är två dokumentärfilmare som verkar ha med sig kameran överallt, både i sängkammaren, köket och hos läkaren och med vänner. Vi får följa deras längtan efter ett barn men den som ska bli deras första baby dör i livmodern och Kristina måste föda fram ett dött barn.

Det går att fundera på hur personlig en dokumentär ska vara. Var går gränsen mellan det personliga som ger film ett djup och ett värde och det privata som kan bli för nära, för enskilt. Kristina och Finn lyckas upprätthålla den gränsen trots att en del scener är väldigt nära filmade och gränsar till det alltför privata, men också då är det personligt på ett berörande sätt som absolut ger tittaren en insikt. Jag är full av beundran av hur de visar sin förtvivlan och sorg. Scener som jag tror är starka och till en slags tröst för andra som gått igenom samma sak.

Vi får se redan första gången stickan visar att Kristina väntar barn. Då är hon inte helt säker på vad hon känner. De är båda så unga när hon blir med barn. De träffas när hon är 19 år och han 22 år. Det jag saknar i filmen är att jag inte vet tidsperspektiven. Hur gamla de är när deras första barn är på väg berättar filmen inte. Vi får följa hur det första barnet verkar må bra i magen men sedan får hjärtfilm inne i livmodern och dör. Barnet är så långt gånget att det måste födas fram. När sedan ytterligare ett barn dör i magen förlorar de nästan hoppet. Det är bra att vi redan från filmens start ändå vet att de till slut får ett barn. Det gör det lättare att se och följa berättelsen. Mycket bra komponerat.

Ibland undrar jag hur de filmat allt. Finns det någon tredje person eller till och med en fjärde som tillsammans filmar och sköter ljud eller har de alltid en kamera stående för att filma sig själva? Nå, det spelar inte så stor roll, i och för sig. De filmar både de stora omvälvande ögonblicken men också mer vardagliga scener och där är också några lite drömlika scener med stora ballonger som sakta rör sig över en träsk eller vattning mark i skogen. Ibland ser vi ballongerna på nära håll och ibland ser det ut att finnas något där inne som vill ut.

Denna dokumentär är starkt berörande. Egentligen får vi alltför sällan se sådana här berättelser som är så ärliga.

Med denna dokumentär visar Kristina Levin Vinter och Finn Vinter att de är duktiga filmskapare och jag ser fram emot att se en film som inte är dokumentär av dem. Jag räknar med att de är två framtida stora svenska namn inom filmkonsten.

Filmrecension: Wonka – en av årets bästa

by

Wonka
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 december 2023
Regi Paul King

Regissören Paul King gör rätt för sitt efternamn… Det är svårt att föreställa sig en bättre regissör vad gäller att bjussa på den perfekta familjefilmen. Efter framgångarna med Paddington väljer nu King att ställa in siktet på ytterligare en barn- och ungdomsklassiker – Kalle Och Chokladfabriken, med särskilt fokus på bokens mest minnesvärda karaktär, den excentriska Willy Wonka och dennes unga år. Dock är det svårt att föreställa sig att slutresultatet kunde ha blivit så här lyckat utan Paul Kings regi. Att backa det narrativa bandet och studera älskade karaktärer är sannerligen inget nytt. Det finns något – på pappret, cyniskt och utstuderat med att välja något oerhört omtyckt och skapa en artificiell prolog, även om delar av Wonkas tidiga år har behandlats i den bortglömda uppföljaren Kalle Och Den Stora Glashissen.

King besitter dock inte en enda cynisk eller illvillig fiber i sin kropp, istället omfamnar han konceptet som om det vore ett av hans egna barn. Precis som med hans Paddington-filmer finns en blåögd naivitet och barnslighet som aldrig ter sig tillgjord. Inte ens i de mest sentimentala och sockersöta stunderna av pannkaksplatt patos och dråplig romans går det att bli upprörd.

Faktum är att detta är ett fenomenalt exempel vad gäller förmågan att fängsla en publik och få den att acceptera de mest absurda ting. Det spelar ingen roll att Hugh Grants inhopp som Oompa-Loompier är bortom det skrattretande, med förkastlig digitalteknik och en minst lika löjeväckande rolltolkning. King dräper alla möjligheter till ordinarie reflektion då han omfamnar publiken med samma värme som sin berättelse, det går helt enkelt inte att opponera sig innan något gemytligt serveras. Wonka är nämligen oemotståndligt charmig, godhjärtad och härlig.

Även jag som har en kraftfull allergi mot allt som kan benämnas som musikal kan svälja de stunder då ensemblen brister ut i sång, detta eftersom filmen är så pass varm och inbjudande. Detta lättsamma behag förstärks också av en rad imponerande tekniska aspekter. Först och främst det visuella och mer exakt det scenografiska. Genom oerhört attraktiv scenografi och ett stilfullt komponerat foto påminner Wonka om de två första Harry Potter-filmerna av Chris Columbus, något som – för många, inte associeras med något positivt, men Columbus Potter-tolkning har visuella meriter som successivt försvann i de många uppföljarna. Framförallt hade digitala specialeffekter inte hunnit utvecklas till den grad att de kunde ersätta modeller, trickfilmningar och faktiska kulisser. Detta skapade en värld som var taktil och lätt att förlora sig i. Denna intima känsla är ständigt närvarande. Rekvisitan är också rent fascinerande, här påminner det hela om ett rent hyllningsbrev till studion Aardman, som briljerat med bland annat Wallace och Gromit. Samma känsla för detaljer och uppfinningsrikedom – vad gäller prylar och pinaler, blir till ett rent nöje att bevittna då filmen introducerar den ena mer avancerade mackapären efter den andra.

Men precis som i filmerna om den godhjärtade björnen från Peru är det ensemblen som King har satt ihop som får filmen att lämna marken och lyfta mot skyarna. Timothée Chalamet har sedan sin insats i Little Women blivit alltmer flexibel och villig att visa på en bredd bortom att vara svårmodig och mumla fram sin dialog. Chalamet är här otroligt sympatisk, karismatisk – men framförallt energisk. Till skillnad mot det förvridna och bisarra porträttet av Willy Wonka som regissören Tim Burton bjöd på – med en märkligt obehaglig Johnny Depp i rollen som konfektmästaren, är detta en Wonka som är lätt att tycka om och som är oerhört entusiasmerande. Men inte ens en kompetent aktör som Chalamet kan undvika att överglänsas av de fantastiska birollerna. Dock är det ingenting att skämmas över då vi har att göra med skådespelare som Olivia Colman, Jim Carter och Sally Hawkins.

Wonka är en av årets största och mest positiva överraskningar. Genom oupphörlig värme, entusiasm och ambition blir det årets kanske bästa familjefilm. Det är svårt att tänka sig ett bättre julnöje än en stund i biomörkret med en film av den här kalibern.