• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

WOW 2024: P J Harvey – Det suggestivt sofistikerade kombineras med taggig skärpa

9 augusti, 2024 by Mats Hallberg

foto Peter Birgerstam

8/8 2024 i Slottsskogen Göteborg – Azaleascenen

4

Way Out West i Slottsskogen har dragit igång. Årets upplaga är tydligen näst intill slutsåld trots en förhållandevis svag line up. Verkar ha blivit en folkfest många över generationer tycker det är värt att investera i oavsett dragplåster. Den som vanligt anmärkningsvärt heterogena publiken kunde nöjt konstatera, att åtminstone första dagen skonades man av vädergudarna.

På minuskontot över faktorer arrangören kan styra över vill jag föra in borttagandet av läktaren placerad på sidan emellan de två stora scenerna, att indie-innovatören Thurston Moore schemalagts till SOW mitt i natten på Pustervik samt att en helt avgörande faktor stundtals fallerade grovt. Om man, som i mitt fall, nyligen kommit hem från landets främsta jazzfestival sommartid är det ofrånkomligt att reaktionen blir extra stark. Syftar på undermåligt och i värsta fall bedrövligt ljud på första halvorna av konserterna med Sarah Klang (recenserade henne 2018) och The Kills plus den soniska katastrof som pågick under första sjutton minuterna med The Big Thief. Lyckligtvis vände den negativa trenden när franska electronica-duon AIR ytterst delikat återskapar musiken på sitt drömska genombrottsalbum Moon Safari.

Sarah Klang (foto Peter Birgerstam

Nu till P J Harvey och hennes fyramannaband. Förvisso inte nödvändigt att redovisa förkunskaper. Dock, av engelskans tio album äger jag endast To Bring You My Love och jag har sett henne två gånger (1997 i Stockholm / WOW 2016). För åtta år sedan i regnet gav jag Harvey och hennes lyxiga rockorkester 4+ i en minnesvärd spelning. Nedbantade bandet består numera av John Parish (också producent och låtskrivare), trumslagaren Jean-Marc Butty, James Johnston samt Giovanni Ferrario. När männen äntrar scen sätter sig de tre multiinstrumentalisterna vid diverse klaviaturinstrument. Efter ett tag noteras att byten av instrument sker kontinuerligt. I den opolerade, indie-offensiva avdelningen spelas på fyra stränginstrument. Vidare färgas soundet expressivt av Johnston på violin.

foto Peter Birgerstam

Skönt nog fanns ljudmässigt inget att klaga på, tvärtom. Inga öronproppar behövdes! I denna avskalade show kunde varje instrument utmärkt urskiljas. På backdroppen exponeras övervägande nonfigurativa motiv i skiftande färger. 54-åringen har uppnått motsvarande status som Patti Smith och en integritet i konstnärskapet jämbördig Kate Bush. Fina fotot ovan ljuger förstås inte, men ger heller ingen rättvisande bild. Fram till sista stund i en fängslande tillställning noga planerad in i minsta estetiska detalj, störs jag faktiskt över en konsekvent vägran att etablera kontakt med publiken. Sammanbiten härskar hon istället i sitt musikaliska universum. Tackar inte för applåder, presenterar inga låtar. Allra sist spricker hon ändå upp i ett tacksamt leende för att vi noga lyssnar på engagerande musik. Ömsom ljuvligt pretentiös, ömsom direkt hudlös.

Denna ikon inom alternativa rock-genren skriver kompositioner som tar en i besittning, förfogar över en expressivt svävande stämma, vars föredömliga diktion ska framhållas. Texterna går fram. Och somliga refränger betonas som bekant genom att männen effektfullt körar. Till de estetiskt verkningsfulla greppen adderar den inneslutet agerande stjärnan egensinnig koreografi. Och hon levererar inte bara karaktäristiskt basalt spel på elgitarr utan sjunger en låt solo till eget ackompanjemang på akustisk gitarr och i en annan komposition trakteras (om jag såg rätt) cittra.

Som nämnts genomförs en helgjuten avskalad konsert med flera ansikten. Komplext ibland, men aldrig svårtillgängligt. Hookarna vilka konstituerar Let England Shake och The Words That Maketh Murder appellerar avsevärt, till den grad att jag inte lägger texterna på minnet. I tillbakablickarna på halvpunkiga 90-talet påminner soundet om det hos Patti Smith, fast med elegantare inramning. En elegisk grundton genomsyrar som väntat, klokt nog bryts förtrollningen i omgångar med ett rakt-på- rockbeat. Plötsligt uppstår rock & roll- vibe i fräck shuffle som avlöses av ett sugande driv framtaget med enbart rytmsektion och broderande gitarrer. Associerar till Pixies, Cure, Gang of Four med flera i deras expansivt rockiga aktioner. Avslutningen med enormt suggestiva Down By The Water jämte ett annorlunda arr på To Bring You My Love är magnifikt. Den överlag superba dynamiken och extatiska övergångarna bör framhållas särskilt, exempelvis fiol-feature i Dress. Inte riktigt lika överväldigad denna gång som med orkestrala varianten 2016 på scenen intill. Fast ändå väldigt belåten över vad som kan betecknas som en konstnärlig triumf.

Låtlista 1. Prayer At The Gate 2. The Nether-Edge 3. I Inside The Old Year Dying 4. The Glorious Land 5. Let England Shake 6. The Words That Maketh Murder 7. A Child´s Question, Agust 8. Send His Love To Me 9. 50ft Quennie 10. Black Hearted Love 11. Angelene 12. The Garden 13. The Desperate Kingdom Of Love 14. Man-Size 15. Dress 16. Down By The Water 17. To Bring You My Love (källa Setlist.fm)

OBS foto ovan Leif Wivatt

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Tid att älska – gripande men skulle vara ännu bättre som tv-serie

9 augusti, 2024 by Rosemari Södergren

Tid att älska
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 augusti 2024
Regi och manus Katell Quillévéré

En film som griper tag i mig om kärlekens många olika aspekter och former. Om kärlek över många slags gränser, om kärlek eller brist på kärlek från en förälder till ett barn, om vänskapens många ansikten. Filmen bygger delvis på verkliga händelser, regissören Katell Quillévéré har inspirerats från sin egen familjs historia då hon upptäckte att hennes mormor hållit sitt förhållande och barn med en tysk soldat hemligt under hela sitt liv.

Filmen är episk och mer som en roman då händelserna spänner över mer än tjugo år och mellan en del scener är det stora tidsgap. Det gör att den mer är som en filmatiserad roman än en film. Den tar upp många olika aspekter vilket är en styrka men samtidigt en svaghet i filmen, den spretar iväg åt lite för många olika håll. Berättelsen skulle göra sig ännu bättre som en tv-serie där karaktärerna och deras relationer och utveckling kunde fördjupas.

Inledningsscenen i denna film är en av de starkaste och mest omskakande inledning och den väcker många, många tankar om hämnd och hat och bristen på förlåtelse. Scenen är inspelad i svartvitt vilket ger en dokumentär känsla och börjar med att folket på gatorna i Paris firar andra världskriget slut och välkomnar de amerikanska soldaterna. Men ganska snart blir scenen mörkare då invånarna letar upp kvinnor, framför allt unga kvinnor, och rakar bort håret från deras huvuden, binder fast dem och målar hakkors på dem. Om kvinnan är gravid får hon ett stort hakkors målat på den putande magen. Det är kvinnor som varit tillsammans med tyska soldater. Folkmassan som slår dem och sparkar dem och samlar in dem utstrålar dödligt hat.

Det är en svår scen att se. Den sätter igång så många tankar och känslor och funderingar. Hur kommer det att gå när och om kriget mellan Israel och Hamas får ett slut och hur kommer det att gå i Ukraina när och om Ryssland förlorar sitt försök att ta över landet? Kommer människor som på något sätt har med ryssar att göra att bli behandlade skoningslöst? Det är inte omöjligt. Mänskligheten har nog inte blivit mer civiliserad sedan slutet på andra världskriget. Om jag ser hur mycket hat och hämnd som frodas. Tänk bara på Irans härskare som ska hämnas på Israel för att israelerna dödat en ledare för terrorsekten Hamas som dödade tusentals på en musikfestival 7 oktober 2023. Hat och hämnd göds runt om i världen.

Nu handlar denna film bara delvis om efterskörden efter andra världskriget. En av de unga kvinnor som fått håret avrakat och fått ett hakkors på sin gravid mage lyckas fly. I nästa scen har det gått några år och denna kvinna, Madeleine, har skapat sig ett nytt liv på en annan ort i Frankrike där hon lever med sin son.

En dag på sitt arbete som servitris träffar hon François, en rik och vänlig student. De blir förälskade och gifter sig ganska snabbt. Madeleine är dock inte den enda av dem som har en mörk hemlighet hon döljer. Hon upptäcker efter ett tag att det finns skäl till varför François ville gifta sig så fort.

Berättelsen tar många vändningar och är verkligen inte förutsägbar. Under tjugo år hinner mycket hända. Det är också en skildring av efterkrigstidens Europa där olika idéer poppar upp och jazzen gör sitt intåg. François och Madeleine öppnar en jazzklubb dit framför allt amerikanska soldater kommer. Där dyker Jimmy upp, en charmig ung amerikansk soldat som vinner både François och Madeleines hjärta. Räkna med vacker musik av Amin Bouhafa och tjusiga miljöer och dräkter tack vare Florian Sanson, Camille Bougon-Pigneur och Virginie Destiné.

En del i filmen som gör ont i hjärtat är Madeleines sons rop på kärlek. Madeleine kan inte knyta an till honom. Det är förfärligt men också förståeligt. Om omgivningen får reda på att sonen har en tysk soldat till far skulle både han och Madeleine råka illa ut. Madeleines familj har förskjutit henne och övriga omgivningen skulle inte acceptera dem.

En av filmens styrkor är att alla karaktärerna är mänskliga, ingen är perfekt, ingen är någon felfri hjälte, ingen är bara ond. De dumma handlingar var och en gör är begriplig även om de inte är sympatiska ageranden.

Filmen har fått en del priser:
VINNARE – BÄSTA FILM – ANGOULÊME FRANCOPHONE FILM FESTIVAL
VINNARE – BÄSTA SKÅDESPELARE VINCENT LACOSTE – ANGOULÊME FRANCOPHONE FILM FESTIVAL
VINNARE – BÄSTA REGISSÖR KATELL QUILLÉVÉRÉ – SUNNY BUNNY LGBTQIA+ FILM FESTIVAL

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Realm of Satan – lite av en masterclass i ”show don’t tell”

8 augusti, 2024 by Linou Gertz

Realm of Satan
Betyg 4
Regi Scott Cummings
Svensk biopremiär på Way Out West

Vad en vanligtvis brukar förknippa med satanism – offer av ett djur, ofta ett lamm eller en get, och blodsspillan – så börjar denna dokumentär om Church of Satan med raka motsatsen – en lång tagning av en get som ligger och föder. Ingjuter nytt liv, ny oskuldsfullhet som kan ses som ett hopp snarare än mörk förtvivlan. Tagningen är också lång, statisk, som att den vill bränna in scenen i våra ögon snarare än bara visa någonting vackert. För speciellt fint är det inte heller. Smutsigt och oromantiserat, snarare. Och så fortsätter det. Scener staplade på varandra, snarare än ett flöde av en direkt handling. Det ligger närmare att jämföra med senare filmerna av Roy Andersson med korta poetiska inslag snarare än en traditionell spelfilmsberättelse.

Speciellt mycket dialog finns det dock inte, faktum är att det säkerligen dröjer över en kvart innan några ord yttras (förutom en vag viskning som knappt hörs) och då är det inget samtal mellan personer, eller en berättarröst som förklarar fakta, utan sataniska böner som nästan sjungs. Och även om det inte direkt visas några ritualer, är det ändå ett väldigt rituellt berättargrepp som etableras: vare sig det rör om människors vardagssysslor eller försök till magi så gestaltas det på samma ömma och intressanta sätt. Det döms inte, graderas inte, utan gestaltas bara. Och då allt bara flödar ur, snarare än pekas och berättas, blir det lite utav en masterclass i ”show don’t tell” vilket är en gyllene regel inom manusförfattande och filmskapande.

Vi återkommer till den inledande geten, den här gången övergår dess form till en människas, som visar sig vara översteprästen, och filmen pendlar lite mellan detta magiska tänkande och de övriga mer direkta scenerna. Båda är väldigt stilistiska och snyggt filmade, men skiljer sig lite åt i sina gestaltningar. Trots detta känns de aldrig som de inte hör ihop, att de skulle skava mot varandra, utan kompletterar snyggt varandra istället. De bildar en, om ni ursäktar ordvalet, helvetiskt snygg helhet.

Något som får mig att skratta är gården de regerar ifrån. Ranch 666. Såklart. Stort hus och sportbilar. Religion verkar vara väldigt inkomstbringande i USA och att sälja sig till satan ska visst vara extra lukrativt. Att en förvandlas till en get, helt eller delvis, och slutar följa med i sin egen spegelbild – eller upphöra utanför den – är väl ett lågt pris en får betala för det.

Med sitt alternativa berättargrepp och estetiska gestaltning känns det förövrigt inte konstigt att den tidigare visats på festivaler som danska Cphdox, Grekiska Thessaloniki Documentary Festival och Amerikanska Sundance Film Festival och MoMA Documentary Fortnight – innan den nu äntligen når Sverige och Way Out West!

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Realm of Satan

Filmrecension: Vägen till ingenstans – sprudlar av livsglädje mitt i ensligheten

8 augusti, 2024 by Rosemari Södergren

Regissör Johan Palmgren redo för filmning av kalvmärkning i Láirevággi, foto Jonatan Gammel – Vägen mot Piekalahti, foto Anders Alm

Vägen till ingenstans
Betyg 4
Premiär på Way Out West 9 augusti 2024
Svensk biopremiär 11 oktober 2024
Regi Johan Palmgren

En två mil ensam vägstump ligger utslängt mitt ute i vildmarken i nordligaste Sverige. Vägen skulle gå från Kiruna till Norge men av oklara skäl beslutades att vägen inte skulle ingå i något vägnät. Några byar ligger längs denna ensliga väg och för att komma dit måste besökare antingen ta sig över den farliga sjön Torneträsk där många har drunknat genom åren eller flyga dit med helikopter. Filmaren har följt livet bland människorna som lever längs denna ensamma, isolerade vägstump.

Det är en bedövande vacker och berörande film (förlåt det slitna ordet berörande). Vyerna från Norrland är bara så WOW. Vilket fantastiskt land vi lever i.

Denna dokumentär placerar jag in i kategorin: Mycket mycket bra. Dokumentärer som både berättar om något särskilt och genom att göra det berättar om något större, om samhället, om stora sammanhang – det är stora mästerverk inom såväl dokumentärer och dramaturgiska filmer. I den gruppen planerar jag denna dokumentär. Vi får följa människorna där uppe i nordligaste Sverige som bor i en bygd som inte har vägförbindelse med varken Sverige eller Norge och samtidigt är det en berättelse om hur svenska myndigheter totalt prioriterar bort en del människor. I det här fallet handlar det om människor som bor längs en vägstump utslängd utan tillhörighet men det finns många saker i vårt så kallade civiliserade välfärdssamhälle där människor och deras behov väljs bort av de som har makten att bestämma. Här är det politiker och makthavare framför i Kiruna kommun som anser att det skulle vara för dyrt att ge dessa byars invånare en vägförbindelse med resten av Sverige. Visst, allt kostar pengar och makthavare ska prioritera inom ekonomi men hur kan det vara rätt att prioritera bort människor som ofta bott på en plats i flera generationer?

Det finns flera exempel i Sverige på att vi är långt ifrån ett samhälle där alla har samma rättigheter. Postnord har dragit ner på utdelning av post och det finns flera rapporter om hur Postnord vägrat dela ut posten i vissa områden.
Kommunalt vatten finns inte åt alla invånare i alla svenska samhällen. Det är ganska vanligt att områden där en majoritet är sommarboende men där det ändå finns året-runt-boende inte får vatten från kommunen utan måste betala dyrt för att dra ledningar i så fall. Det finns en hel i vårt så kallade moderna samhälle som är långt ifrån tillgängligt för alla. Många människor prioriteras bort av makthavare. Denna film tar inte upp dessa men när jag ser filmen går det inte att blunda för hur orättvist samhället fortfarande är.

Under tre år följde Johan Palmgren det stillsamma men samtidigt händelserika livet i byarna längs den märkliga vägen ovanför polcirkeln norr om Torneträsk. Det är mycket vackert filmat och berättat och även om vi får följa en man som ansöker hos Kiruna kommun och att vägen ska få förbindelser och får avslag är det inte fokus på filmen. Vi får möta människorna i sin vardag och i fest och vi kommer dem nära. Det känns nästan som att jag är med där. Det är mycket varmt och personligt berättat på ett vänligt och tillmötesgående sätt och rent av hoppfullt, trots kommunens avslag. Det är en film som sprudlar av livsglädje mitt i ensligheten.

Regissören Johan Palmgren säger i ett pressmeddelande:

– Efter tre års filmande känns det otroligt kul att kunna visa upp den här lite hemliga bygden för andra! Det har varit ett riktigt äventyr att få komma till en så otillgänglig plats och utsättas för väder och vind. Jag kommer att sakna vägen och dess invånare, men desto roligare att få presentera ”Vägen till ingenstans” för en publik.

Jag erkänner att det var några minuter av filmen då jag måste titta bort. Vi fick se jägare och slakt och styckning av älg och ren. För mig som vegan är det högst obehagligt att se sådana bilder. Samtidigt förstår jag att livet kan gestalta sig på många olika sätt och livet i en isolerad bygd i Norrland är på flera sätt annorlunda mot ett liv i Stockholms vegan-hipster-områden. Olika och samtidigt lika på många andra sätt. Det är en fascinerande film från en del av den svenska verkligheten och vi inser att vi alla är unika och olika och lika på samma gång.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Way Out West

Filmrecension: Ezra – en hyllning till människors rätt att vara unika

7 augusti, 2024 by Rosemari Södergren

Ezra
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 augusti 2024
Regi Tony Goldwyn
Medverkande Robert De Niro, Bobby Cannavale, Rose Byrne, Vera Farmiga, Rainn Wilson, William Fitzgerald, Whoopi Goldberg

En hyllning till varje människas rätt att vara unik. Och om att varje förälder måste lära sig att de är föräldern som ska ställa upp på barnen och inget barn ska behöva vara mamma eller pappa åt sin förälder. Med en lång rad duktiga skådespelare är detta en varm film om att leva med autism. På flera sätt är det skådespelarna som ger filmen dess tyngd och kvalitet. Berättelsen är berörande, men vid det här laget har vi sett flera liknande berättelser på film.

Filmen kretsar kring Max Brandel, en före detta framgångsrik komediförfattare som blev en inte så framgångsrik standup-komiker. Max är skild och har delad vårdnad om sin son Ezra som har autism. Ezra är någonstans mellan åtta och tio år, det är lite oklart. Ezra är charmig och har en sådan form av autism som gör att han har svårt för att förstå metaforer och symboliskt tal. När han hör att hans mamma och hennes nya pojkvän pratar om att de vill döda Max tar han det bokstavligt och rymmer från sin mamma mitt i natten för att springa längs trafikerade gator för att varna sin pappa.

En liten pojke som springer i panik slutar sällan bra. En hund skäller på Ezra och han bli rädd och springer ut på gatan och blir nästan överkörd. Detta blir droppen som gör att allt rinner över för hans slutkörda mamma. Skolan hade redan krävt att Ezra skulle skickas till en specialskola för barn med liknande svårigheter.

Max accepterar inte detta. Han ser hur sonen blir förstörd av medicinen som ska proppas i honom. Max tycker att Ezra förlorar sin livsglädje genom att fyllas med mediciner och han kidnappar Ezra och de ger sig av på en roadtrip. Nu är denna roadtrip inte bara till för att skydda Ezra. Max har ett själviskt syfte också. Han har fått chansen att få provspela för en känd tv-producent och ger sig därför iväg med Ezra för att ta sig till Los Angeles och tv-stationen.

Max brusar lätt upp. Han har sina egna inre demoner, det är uppenbart. Att kidnappa sin egen son är inte det smartaste att göra. Han måste lära sig att det är han som är föräldern och att det är hans uppgift att skydda sonen och att vara den vuxne. Det är fin berättelse om att våga se sig själv och våga ändra sig.

Autism kan vara så mycket. Spektrat av vad som kan kategoriseras som autism är i stort sett lika brett och omfattande som varenda människa som knuffas in i det spektrat. Jag tycker filmen balanserar det bra och Ezra skildras som en trovärdig liten pojke och hans autism beskrivs inte enbart med klyschor.

Det är en hjärtevärmande film och skådespelarna är filmens stora styrka.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Autism, Robert De Niro

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 198
  • Sida 199
  • Sida 200
  • Sida 201
  • Sida 202
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in