Wonka
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 december 2023
Regi Paul King
Regissören Paul King gör rätt för sitt efternamn… Det är svårt att föreställa sig en bättre regissör vad gäller att bjussa på den perfekta familjefilmen. Efter framgångarna med Paddington väljer nu King att ställa in siktet på ytterligare en barn- och ungdomsklassiker – Kalle Och Chokladfabriken, med särskilt fokus på bokens mest minnesvärda karaktär, den excentriska Willy Wonka och dennes unga år. Dock är det svårt att föreställa sig att slutresultatet kunde ha blivit så här lyckat utan Paul Kings regi. Att backa det narrativa bandet och studera älskade karaktärer är sannerligen inget nytt. Det finns något – på pappret, cyniskt och utstuderat med att välja något oerhört omtyckt och skapa en artificiell prolog, även om delar av Wonkas tidiga år har behandlats i den bortglömda uppföljaren Kalle Och Den Stora Glashissen.
King besitter dock inte en enda cynisk eller illvillig fiber i sin kropp, istället omfamnar han konceptet som om det vore ett av hans egna barn. Precis som med hans Paddington-filmer finns en blåögd naivitet och barnslighet som aldrig ter sig tillgjord. Inte ens i de mest sentimentala och sockersöta stunderna av pannkaksplatt patos och dråplig romans går det att bli upprörd.
Faktum är att detta är ett fenomenalt exempel vad gäller förmågan att fängsla en publik och få den att acceptera de mest absurda ting. Det spelar ingen roll att Hugh Grants inhopp som Oompa-Loompier är bortom det skrattretande, med förkastlig digitalteknik och en minst lika löjeväckande rolltolkning. King dräper alla möjligheter till ordinarie reflektion då han omfamnar publiken med samma värme som sin berättelse, det går helt enkelt inte att opponera sig innan något gemytligt serveras. Wonka är nämligen oemotståndligt charmig, godhjärtad och härlig.
Även jag som har en kraftfull allergi mot allt som kan benämnas som musikal kan svälja de stunder då ensemblen brister ut i sång, detta eftersom filmen är så pass varm och inbjudande. Detta lättsamma behag förstärks också av en rad imponerande tekniska aspekter. Först och främst det visuella och mer exakt det scenografiska. Genom oerhört attraktiv scenografi och ett stilfullt komponerat foto påminner Wonka om de två första Harry Potter-filmerna av Chris Columbus, något som – för många, inte associeras med något positivt, men Columbus Potter-tolkning har visuella meriter som successivt försvann i de många uppföljarna. Framförallt hade digitala specialeffekter inte hunnit utvecklas till den grad att de kunde ersätta modeller, trickfilmningar och faktiska kulisser. Detta skapade en värld som var taktil och lätt att förlora sig i. Denna intima känsla är ständigt närvarande. Rekvisitan är också rent fascinerande, här påminner det hela om ett rent hyllningsbrev till studion Aardman, som briljerat med bland annat Wallace och Gromit. Samma känsla för detaljer och uppfinningsrikedom – vad gäller prylar och pinaler, blir till ett rent nöje att bevittna då filmen introducerar den ena mer avancerade mackapären efter den andra.
Men precis som i filmerna om den godhjärtade björnen från Peru är det ensemblen som King har satt ihop som får filmen att lämna marken och lyfta mot skyarna. Timothée Chalamet har sedan sin insats i Little Women blivit alltmer flexibel och villig att visa på en bredd bortom att vara svårmodig och mumla fram sin dialog. Chalamet är här otroligt sympatisk, karismatisk – men framförallt energisk. Till skillnad mot det förvridna och bisarra porträttet av Willy Wonka som regissören Tim Burton bjöd på – med en märkligt obehaglig Johnny Depp i rollen som konfektmästaren, är detta en Wonka som är lätt att tycka om och som är oerhört entusiasmerande. Men inte ens en kompetent aktör som Chalamet kan undvika att överglänsas av de fantastiska birollerna. Dock är det ingenting att skämmas över då vi har att göra med skådespelare som Olivia Colman, Jim Carter och Sally Hawkins.
Wonka är en av årets största och mest positiva överraskningar. Genom oupphörlig värme, entusiasm och ambition blir det årets kanske bästa familjefilm. Det är svårt att tänka sig ett bättre julnöje än en stund i biomörkret med en film av den här kalibern.