Liv
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 december 2023
Regi Kristina Levin Vinter, Finn Vinter
En modig dokumentär om att förlora barn men ändå trots alla utmaningar våga hoppas på livet. Kristina Levin Vinter och Finn Vinter är två dokumentärfilmare som verkar ha med sig kameran överallt, både i sängkammaren, köket och hos läkaren och med vänner. Vi får följa deras längtan efter ett barn men den som ska bli deras första baby dör i livmodern och Kristina måste föda fram ett dött barn.
Det går att fundera på hur personlig en dokumentär ska vara. Var går gränsen mellan det personliga som ger film ett djup och ett värde och det privata som kan bli för nära, för enskilt. Kristina och Finn lyckas upprätthålla den gränsen trots att en del scener är väldigt nära filmade och gränsar till det alltför privata, men också då är det personligt på ett berörande sätt som absolut ger tittaren en insikt. Jag är full av beundran av hur de visar sin förtvivlan och sorg. Scener som jag tror är starka och till en slags tröst för andra som gått igenom samma sak.
Vi får se redan första gången stickan visar att Kristina väntar barn. Då är hon inte helt säker på vad hon känner. De är båda så unga när hon blir med barn. De träffas när hon är 19 år och han 22 år. Det jag saknar i filmen är att jag inte vet tidsperspektiven. Hur gamla de är när deras första barn är på väg berättar filmen inte. Vi får följa hur det första barnet verkar må bra i magen men sedan får hjärtfilm inne i livmodern och dör. Barnet är så långt gånget att det måste födas fram. När sedan ytterligare ett barn dör i magen förlorar de nästan hoppet. Det är bra att vi redan från filmens start ändå vet att de till slut får ett barn. Det gör det lättare att se och följa berättelsen. Mycket bra komponerat.
Ibland undrar jag hur de filmat allt. Finns det någon tredje person eller till och med en fjärde som tillsammans filmar och sköter ljud eller har de alltid en kamera stående för att filma sig själva? Nå, det spelar inte så stor roll, i och för sig. De filmar både de stora omvälvande ögonblicken men också mer vardagliga scener och där är också några lite drömlika scener med stora ballonger som sakta rör sig över en träsk eller vattning mark i skogen. Ibland ser vi ballongerna på nära håll och ibland ser det ut att finnas något där inne som vill ut.
Denna dokumentär är starkt berörande. Egentligen får vi alltför sällan se sådana här berättelser som är så ärliga.
Med denna dokumentär visar Kristina Levin Vinter och Finn Vinter att de är duktiga filmskapare och jag ser fram emot att se en film som inte är dokumentär av dem. Jag räknar med att de är två framtida stora svenska namn inom filmkonsten.