• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

In i mörkret av Elin Olausson — höstmys

26 september, 2026 by Anastasia Bark

Titel: In i mörkret

Författare: Elin Olausson

Utgivningsdatum: 2026-09-26

Förlag: Ravenheart Förlag

ISBN: 9789198915877

Och därmed är Elin Olaussons tredje och sista del i serien Bruket slutläst. Det har varit mycket intressant att följa utvecklingen i denna trilogi. Precis som med de första två delarna har jag varit mer nöjd med vissa delar och mindre nöjd med andra. Nu när trilogin är slutläst går det äntligen att bilda sig en uppfattning om den som helhet, men det är värt att diskutera den tredje delen i Bruket för sig också.

I In i mörkret, tredje och sista delen i trilogin Bruket, är stämningen på bruket alltmer orolig. Erlands planer för den farliga Trollgruvan skrämmer de anställda, och Nora fruktar vad hennes kusin har i kikaren, samtidigt som den mystiske Winter dyker upp på herrgården allt oftare. Hon brottas också med sina känslor för Jeremias, utan att vilja avslöja hur oerfaren hon egentligen är. Wolf och Gillis kommer varandra allt närmare, men ett mörkt familjehemligt avslöjande river upp gammalt förflutet. Och för Vincent blir tillvaron bara mer komplicerad, med Olof som ställer till problem och en fortsatt spänd relation till Antonia, innan något fruktansvärt händer som driver honom och de andra rakt in i det okända. Serien är en romantisk fantasyserie inspirerad av nordisk folktro och mytologi, skriven av Elin Olausson, som tidigare även gett ut Dalens döttrar.

Som jag nämnt i mina tidigare recensioner av trilogin har det gått fram lite långsamt, särskilt när det gäller de fantastiska elementen i handlingen. Däremot har det varit mer relationsfokus, med mer eller mindre hintar till det fantastiska här och där. Den tredje delen i trilogin bryter detta mönster fullständigt och fokuserar mycket mer på den spännande handlingen än på relationsdramat. Trots att den stela relationsutvecklingen stått i förgrunden, och den mytiska handlingen varit i bakgrunden, har skildringarna mestadels varit charmiga. Tyvärr, eftersom det fanns så pass lite annan handling i de andra två böckerna, fick just den biten trappas upp mycket i den här, medan relationsdramat trappats ner. Det fanns tyvärr ingen balans mellan det ena och det andra i någon av böckerna i trilogin. Att handlingen behövde trappas upp är förståeligt, med tanke på hur lite vi egentligen fått av den i de två första böckerna, men det är rätt synd att relationsdramat behövt lida på grund av det. Inte för att det blev helt negligerat, men med tanke på hur långsamt karaktärerna lärt känna varandra och blivit kära i varandra tidigare, känns utvecklingen i den här delen en aning framtvingad.

Däremot var det trots allt mycket intressant hur författaren lyckades binda ihop det personliga med det mytiska. Det är spännande att läsa om nordiska gudar och fantasiväsen skildrade av en nordisk författare. Det är ännu mer spännande att möta dessa mytiska väsen i vår samtid.

Stundom blir Olaussons skildringar en aning osmidiga. Vissa saker som karaktärerna säger eller gör känns fullständigt overkliga, och handlingen lider av en del klumpiga skildringar. Särskilt när Olausson kunde ha tagit tiden att beskriva en utveckling lite långsammare och med mer grace, stressar hon i stället fram vissa delar och låter inte läsaren hänga med. Men det finns även partier där Olausson tillåter sig att andas lite djupare och dröja kvar. Det ger läsaren chansen att stanna kvar i ögonblicket, leva sig in i situationen och känna handlingen lite djupare. Det är just dessa delar som gör handlingen magisk.

Något som gör böckerna ännu mer magiska är Camilla Borings illustrationer. Borings mystiska men söta stil passar bokens handling mycket väl, och förutom illustrationerna inne i boken är även framsidan mycket inbjudande.

Jag har varit mer nöjd med vissa delar och mindre nöjd med andra, men allt som allt har Olaussons Bruket-trilogi varit någorlunda mysig att läsa, särskilt nu under hösten.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: bruket, elin olausson, in i mörkret, ravenheart

Filmrecension: Bäst i världen – rolig dokumentär om några goa gubbar

25 september, 2026 by Rosemari Södergren

Man på drift

Bäst i världen
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 september 2026
Regi Hampus Ekström, Jonatan Svensson

En rolig dokumentär om några som på västkusten kallas: goa gubbar. I centrum står Göran ”Kotten” Karlsson från Trollhättan som arbetade som asfaltsläggare. Ett yrke som vi sällan får se något om i filmer. Han tvingas gå i pension, vilket han inte gör med någon glädje. Men så kommer han tillsammans med sin vän Tomas och sin son Filip på att de ska tävla i VM i makrillmete. Ja det arrangeras varje år ett världsmästerskap i att fiska makrill i Fjällbacka.

Vi får följa deras förberedelser inför VM under nästan ett år. Kotten och hans vänner och hans son är personligheter som det sällan berättas om i filmer. Ofta känner jag som tittare att jag är med där, jag sitter nära dem och hör och ser dem. De är naturliga, fast de faktiskt agerar framför kameran hela tiden är det som om det inte är någon kamera där. De flesta människor som inte är vana att bli inspelade blir lite stelare framför kameran. Det känns som att vara där och jag känner nästan saltet från havet som kommer med vindarna.

Ett pressmeddelande berättar om filmens spännande bakgrund:
Den började som ett mindre dokumentärfilms-projekt som tog ännu mer fart efter ett möte med Fredrik Wikingsson, som uppmuntrade filmskaparna att utveckla projektet till en långfilm. Samtidigt blev klipp med huvudkaraktären Göran ”Kotten” Karlsson virala och har tillsammans samlat över fyra miljoner visningar i sociala medier. Det ledde bland annat till att Mauri ”Mustige Mauri” Hermundsson bjöd in Göran till avsnittet – Har hittat Sveriges märkligaste skratt -. Intresset märktes även inför premiären, då de första 450 biljetterna till galavisningen i Trollhättan sålde slut på sju minuter.

Första halvan engagerade mig mest och tiden bara flög iväg. Men under andra halvan hade jag gärna sett lite mer om deras övriga liv och inte bara när de hängde med varandra. Jag blev nyfiken på deras familjer och annat. Hur lever de när de inte pratar fiske och hur bor de? Har de alltid fiskat? Jag saknar också fakta kring fisket. Finns det fortfarande lika mycket makrill som förr? Har makrillarna inte minskat som torsk gjort? Hur mycket makrill fiskas varje år? Och jag hade gärna sett mer från arbetet som asfaltsläggare, ett yrke som vi får se alltför sällan i film och tv. Kotten säger att han älskade sitt jobb. Jag hade gärna sett mer från det jobbet. Vi har väl alla sett har delas av vägar varit avstängda för att asfalt ska förbättras. Men vilka är dessa asfaltsläggare?

Filmen hade fått ännu högre betyg om andra halvan fördjupat skildringen av dem. Om filmskaparen hade vågat lita på oss tittare. Vi vet att gubbarna gillar att dra vitsar och gärna om underlivet och vi vet att Kotten har en skratt som ingen annan och vi vet att gubbarna använder svordomar i nästan varannan mening. Det är inget fel i något av det men det tar för stor plats i helheten. Det finns ett talesätt som säger att om en person svär två eller tre gånger i början av en teaterföreställning eller något annat så kommer publiken att minnas det som att den personen svär hela tiden, fast han eller hon bara svor några gånger i början. När det visas i början behöver det inte upprepas och dras ut på. Istället kunde en del tid används till annat som jag som tittare blir nyfiken på och skulle vilja se mer av.

Men det är en underbar dokumentär om några goa gubbar som sticker ut i mängden av allt som visas på film. Fast jag vägrar att tro att de tillbringar 95 procent av sin tid enbart med gubbar: det finns kvinnor som metar makrill också. Så om det blir någon uppföljare: låt oss se några tjejer eller tanter som metar också. Ett stort plus har filmen för att den har några oväntade vändningar också. Blir de världsmästare eller inte? Ja du får se filmen. Jag tänker inte servera någon spoiler.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Heart of the Beast – en film för alla hundälskare

25 september, 2026 by Rosemari Södergren

Första blatten på månen

Heart of the Beast
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 september 2026
Regi David Ayer

En stark och berörande hyllning till människans bästa vän, hunden. En film för alla som älskar hundar.

Brad Pitt spelar James Belmont som är en pensionerad militär som gett sig av ut i vildmarken i Alaska tillsammans med sin bästa vän, hunden Odin, som också gått i pension från militärtjänst. Filmen är en tribut till de tusentals hundar som används av amerikansk militär. Odin är en krigshjälte som har gjort imponerande insatser när han deltog i krigstillstånd. Dino har bland annat fått en benprotes då han förlorade ett ben i sin militärtjänst.

Både James och hans hund har jobbiga minnen efter det de upplevt inom det militära. Odin har mardrömmar ibland om det han upplevt.

James Belmont tycks ha en väl tilltagen pension. Han flyger tillsammans med Odin i en helikopter. Han har en rejäl utrustning med sig med tält och mat och vapen.

Det börjar mjukt och mysigt. Det märks att James och Odin har en fin relation och verkligen är vänner och djupt fästa vid varandra. Alaskas vildmark verkar vara stor och vacker men ödslig. De möter inte många men de är nöjda, de har varandra. Men så kommer ett ruggigt oväder när de är på väg i helikoptern till en ny plats och de måste ta sig genom vildmarken till fots. Det blir en utmanande vandring för de två.

En man och en hund och vildmarken. Det räcker för att berätta något som är både spännande, fascinerande, fängslande och känns långt in i hjärteroten. Naturens krafter är starka och där finns mycket som kräver mycket att möta.

Imponerande hur en vandring genom vildmark och natur kan berätta så mycket och vara minst lika spännande som biljakter i en storstad.

Jag tror att Sveriges många hundälskare har en given film att se på bio i höst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Brad Pitt, Filmkrtiik, Filmrecension, Hundälskare, Människans bästa vän

Sammanhållen, sofistikerad och sparsmakad sångfest – Reaching For The Moon med Elina Duni& Rob Luft

25 september, 2026 by Mats Hallberg

Elina Duni/ Rob Luft

Reaching For The Moon

4

Inspelad juni 2025 i Frankrike

Producent: Manfred Eicher

ECM

Releasedatum: 24/4 2026

Har blivit två genomlyssningar, varav den första i hörlurar nattetid. Ska sägas att jag uppskattade albumet mer första gången vilket kan ha berott på att sången lagts i framkant på bekostnad av ackompanjerande utsökt gitarrist. Även om tonspråket ofta avviker från det för västerlänningar gängse, applåderar jag att de elva spåren är melodibaserade. Något man inte är bortskämd med när det gäller ECM och deras vanligtvis mer eller mindre introverta utgivningar.

Rob Luft född i London 1993 som kompar på gitarr och elektronik är ett namn jag hade visst hum om. Hans cv innehåller bland annat tre album i eget namn, samarbete med John Surman och flera prestigefyllt priser. I och med Reaching For The Moon har tre skivor gjorts tillsammans med albansk-schweiziske sångerskan Elina Duni, fast för första gången på duo. Duni har en bakgrund som klassiskt pianist i barndomen och bildade en jazzkvartett efter studier i jazz. Kvartetten ägnade sig åt att mixa folksånger från Balkan med improvisation, vilket gav eko bland kritiker och är en bakgrund som är märkbar på denna intima produktion. 2017 släppte Duni en soloplatta, uppseendeväckande för att det sjungs på nio språk. I samband med skivsläppet av albumet på duo anordnades under försommaren en releaseturné i Europa.

De elva spåren utgör en härligt vildvuxen brokig kompott av sånger. Det kreativa paret ligger bakom tre original vars titlar är Foolish Flame, Magnolia samt Your Arms. Kan inflikas att illustrerat texthäfte medföljer cd-utgåvan. Titellåten är skriven av Irving Berlin för en film som heter likadant från 1930, vars signaturmelodi många storheter sjungit in. Rörande soundtrack finns här ytterligare två låtar. Dels Yumeji´s theme av japansk kompositör som glider över i Sleep Safe And Warm av Krzysztof Komeda vars vaggsång fanns med i Roman Polanskis skräckartade film Rosemary´s Baby. Enligt skivbolaget flyter Dunis stämma ordlöst in i dessa melodier. Också på detta album hörs åtskilliga språk. Vi får exempelvis ett stycke på franska av Fauré och Cammina Cammina av italiensk singer-songwriter vid namn Pino Daniele. Vidare levereras en traditionell låt från Kosovo och Leili Lullaby signerad en persisk sångerska.

Duni kompletterar ljudbilden med percussion på tre spår: Ani More Nurse, Leili Lullaby samt Lonely Woman som avrundar kollektionen sånger. Valda med omsorg utan skönjbar gemensam nämnare vid en ytlig betraktelse. Första tre sångerna bildar nästan en slags trilogi vad beträffar sound och framför allt tempo. Sammanfattningsvis är det fråga om reflekterande världsmusik och visa med drag av poetisk kammarjazz och stänk av up tempo med markerat beat. För det mesta slingrar sig musiken stillsamt och svävande fram.

Att lägga titellåten först fungerar fint, lyssnaren fångas och tas med in i deras musikaliska universum. Snacka om att tillverka ett subtilt sound. Försynt plockas med ackord och laboreras med elektronik från Lufts sida för att rätt syresätta verserna Duni så skickligt framför. Hans avspända teknik med svajarm och pedaler gifter sig sömlöst med hennes strålande frasering och artikulation. Gitarristen ges utrymme för eleganta stick och ett solo anges specifikt av ECM. Sången i förgrunden bedårar tack vare denna för mig obekanta kvinnas auktoritet. På framför allt Ani More Nuse bryts mönstret genom att pulserande rytmik tillförs. Och avlösande Foolish Flame kännetecknas av sitt arty pop stuk á la Joni Mitchell och hennes egenartade sätt att stämma sin gitarr. Trevligt med ett konsekvent ECM-album där melodier för en gångs skull har högsta prioritet, fast utforskande ingredienser inte exkluderats. Har i funderandet på slutgiltigt omdöme pendlat emellan 3+ och det betyg som ändå till sist delades ut.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Teaterkritik: Avgrunden – svårt att lämna föreställningen oberörd

25 september, 2026 by Ulf Olsson

Avgrunden

Avgrunden
Författare Davide Enia
Översättning från italienska Peter Cottino
Regi Johannes Schmid
Musik och ljud Rikard Borggård
Scenografi Alexander Marek
Kostym Annika Bromberg
Ljusdesign Emil Olsson
Skådespelare Daniel Goldmann
Spelas från 23 september till 4 oktober 2026 på Teater Giljotin, Stockholm

Avgrunden är en intensiv självbiografisk och monologisk pjäs av författaren Davide Enias, en pjäs som han dessutom som skådespelare har spelat vid ett stort antal tillfällen. Pjäsen handlar om möten mellan författaren, på scenen skådespelaren Daniel Goldman, och ett stort antal båtflyktingar som försöker fly till den italienska ön Lampedusa. Ön som ligger mellan Sicilien och Nordafrika (Tunisien) har en befolkning på cirka 7000 invånare och en yta på cirka 20 kvadratkilometer. Den har under lång tid varit den främst landstigningsplatsen för människor som i mer eller mindre osäkra båtar försöker ta sig från Nordafrika till Europa. Det är en livsfarlig resa eftersom många av båtarna förliser vilket innebär att ett stort antal människor drunknar i det ofta stormiga havet med sina höga vågor. Vid ett tillfälle, under september månad 2023, kom 7000 flyktingar till ön under loppet av 2 dagar. Det var mer än vad ön mäktade med på en gång.

Pjäsen handlar om att författaren reser till Lampedusa för att skapa sig en bild av vad som pågår och för att i ord försöka beskriva sina erfarenheter och upplevelser. I fokus är författarens möten med boende, räddningsarbetare och vårdpersonal men också författarens möte med sig själv, de egna reaktionerna och upplevelserna. Ett betydelsefullt möte är med en räddningsdykare som beskriver de fruktansvärda förhållanden som drabbar båtflyktingarna och de i det närmaste omöjliga situationer och svåra moraliska överväganden som räddningsarbetarna ställs inför när det tvingas välja mellan vilka de ska rädda och vilka de därmed måste överge. Beslut som avgör vilka som ska få leva och vilka som slukas av havet. Även om båtflyktingarnas fruktansvärda situation hela tiden är närvarande är pjäsens fokus författarens och räddningsarbetarnas upplevelser av det som händer, alltså inte båtflyktingarnas upplevelser. Det är en styrka i pjäsen. Båtflyktingarnas upplevelser och berättelse kan enbart skildras av dem själva, inte av en författare på tillfälligt besök.

Alla möten med människor och med egna upplevelser vävs samman med och får betydelse för författarens privata och sociala liv. När han vid ett tillfälle inte orkar med allt elände ägnar han tre dagar åt att koka apelsinmarmelad på de 40 kilo apelsiner som han har fått av sin mamma. Eftersom han har bjudit med sin fåordiga pappa till Lampedusa så leder de gemensamma upplevelserna till att de närmar sig varandra på ett helt nytt sätt. Vidare bidrar telefonsamtalen med den döende farbror till en fördjupad förståelse för vad de dödliga landstigningarna kring Europas kuster betyder för förtvivlade människor och familjer. De som ger sig ut på livsfarliga resor med förhoppningen att kunna skapa sig och sina familjer ett nytt och värdigare liv i Europa.

Pjäsens författare Davide Enia har skapat ett betydelsefullt, påträngande och perspektivförskjutande verk om den fasansfulla verklighet som han konfronteras med på Lampedusa. Daniel Goldmanns rollprestation är lysande i sin närvaro, intensitet och nyanserade känslorepertoar. Det gör att man som åskådare tvingas förhålla sig till de egna föreställningarna om en ständigt pågående europeisk och global politisk problematik. Det är svårt att lämna föreställningen oberörd. En visserligen naiv, men ändå tanke, att alla borde se ligger nära till hands.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Sida 20
  • Sida 21
  • Sida 22
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in