Recension

Recension av tv-serie: Jo Nesbøs Harry Hole – mörk, dyster men har något viktigt att säga

16 april, 2026 by Rosemari Södergren

Jo Nesbøs Harry Hole
Betyg 3
Premiär på Netflix 26 mars 2026
Regi Øystein Karlsen och Anna Zackrisson

Nordic Noir när det är som mörkast. Att Jo Nesbøs kriminalromaner om Harry Hole börjat föras över i tv-serie-format är nog efterlängtat av många. Denna serie baserar framför allt på den femte boken, Djävulens stjärna. Deckarserien om Harry Hole är mörk ochHarry Hole kämpar både mot sina inre demoner, framför allt sin alkoholism, och yttre demoner som hänsynslösa mördare och korrumperade poliser och andra makthavare.

Handlingen utspelas till största delen i Oslo. Ett dystert och plågat Oslo där en seriemördare huserar och samtidigt finns det grov korruption inom polisen men bland annat den helt samvetslöse Tom Waaler (spelas suveränt bra av Joel Kinnaman).

Om en regissör vill visa att en person på scen använder mycket svordomar räcker det ofta att den personen svär tre gånger, sedan kan han eller hon prata utan svordomar och ändå kommer publiken att uppfatta personen som en svärande person. Jag tänker att det är likadant när det gäller att skildra att någon har stora problem med alkohol. Harry Hole har stor problem med alkohol. När han tycker något är för jobbigt då flyr han in i alkoholens dimma. Det visas tydligt, alltför tydligt i serien. Flera avsnitt går åt för att se hans förvirring och flykt in i alkoholens förljugna dimmiga världen. Det blir lite segt. Det gör att första halvan av denna serie blir lite för mörk, seg och dyster.

Det Oslo som presenteras kunde varit vissa delar av Stockholm med dagens gängkriminella härjningar och skjutningar. Ja Oslo i denna serie är om möjligt ännu mer plågat. Det är mycket dystert. På ett sätt är det inte fel. För det kan vi känna igen i Sverige idag. Makthavare, bland annat regeringen, röstar igenom flera lagar som ger våldmonopolet (det tajta samarbetet mellan väntar, polis och åklagare) rätt att gripa och bura in människor utan rättegång. I tv-serien finns det en grupp poliser som vill tvinga fram en lag som ger poliserna rätt att bära mer vapen. Deras metod för att tvinga fram detta är att helt kriminellt sälja vapen till olika kriminella gäng.

Skildringen av falskspelare bland en stor grupp norska poliser känns mycket hemsk. Men helt omöjligt att tro på detta är det inte, ned tanke på hur det ser ut i Sverige. Nästan ingen polis som blir anklagad för våld och brutalitet blir fälld. Poliserna går hand i hand med åklagare, ofta, i Sverige. Det är också en slags korruption. Att poliser som misstänkt för brott inte utreds av en fristående myndighet utan av poliserna själva är egentligen horribelt.

Jag tycker det är synd att skaparna av denna första tv-serie med Harry Hole grävde ner sig för mycket i hans alkoholism. Berättelsen och kritiken mot polisens korruption är värd att föras fram tydligare. Serien är mörk och dyster, men har något viktigt att säga också om Sverige.

Harry Hole spelas av Tobias Santelmann (känd från Exit och The Last Kingdom).
Serien är skapad och skriven av Jo Nesbø själv.

Filmrecension: Je m’appelle Agneta – en film som spritter av livsglädje

16 april, 2026 by Rosemari Södergren

Je m’appelle Agneta
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 april 2026 på utvalda biografer och på Netflix 29 april 2026
Regi Johanna Runevad
Manus Johanna Runevad och Isabel Nylund

En berättelse som spritter av livsglädje. En berättelse om att söka sig själv, att våga sticka ut och inte bry sig om vad andra tycker och tänker. Och om att det aldrig är för sent att ta tag i sitt liv och göra det till sitt liv. Det är ett budskap som ofta förmedlas av företrädare för personlig utveckling. Att det går att göra saker för att hitta sig själv, det håller nog många med om. Men frågan är om det alltid går. Sjukdom och annat kan mycket väl sätta hinder i vägen. Så jätte-enkelt är det inte alltid för varenda en. Filmen förenklar ämnet och skildrar också karaktärerna något kliché-artat, men trots det är det ändå en film som sprider glada energier. En film det förmedlar energi.

Filmen bygger på Emma Hambergs roman med samma namn, som är den första boken i en serie av tre böcker. Den som läst boken vet vad som väntar men det går minst lika bra att se filmen utan att ha läst boken. Kanske är det till och med en fördel att inte ha läst boken?

Huvudpersonen Agneta är 49 år och ska snart fylla 50 år. Hon har precis blivit uppsagd från sitt arbete. Trots att hon jobbat på samma arbetsplats i många år blir hon arbetslös. Lite konstigt egentligen eftersom regeln för uppsägningar är först in, först ut. Den som jobbat länge ska sitta säkert. Nåväl, om hon inte blivit uppsagd att det inte blivit något berättelse. Hon ger sig av till Frankrike. Hon har alltid dragits till Frankrike och älskar fransk mat. Hon hittar en annons för ett jobb som aupair i en fransk by och hon får jobbet. Till sin egen överraskning, framför allt. Och hennes make Magnus försöker övertala henne att inte ta jobbet.

Agneta har hela sitt liv ansträngt sig att inte irritera någon. Att passa in och vara lagom på alla sätt och vis. Ledordet för henne och hennes man Magnus har varit att inte någon ska tänka något negativt om dem och inte prata illa om dem på grund av att de sticker ut.

Ett plus för filmen är att det är duktiga skådespelare i alla roller. Eva Melander som Agneta och Claes Månsson i rollen som Einar och Björn Kjellman som Magnus är klockrena i sina tolkningar av sina karaktärer. Men saker som drar ner betyget för filmen som helhet är att det lite för mycket klichéer. Einar, den homosexuella mannen, gestalter en slags homosexuell man: den som tycker om att roa sig, vara på nattklubb, dansa och klä sig i många glansiga tyger med starka färger. Bitvis känns han för mycket av en klyscha. Agneta är lite för nedtryckt i början för att vara riktigt trovärdig.

Jag funderar på om frigörelse och att hitta sig själv alltid måste handla om fri sexualitet och om att gå i sexiga kläder? Kan frigörelse inte handla om att tvärtom kasta bort kraven på att som kvinna sminka sig och gå i högklackat och istället känna sig fri i bekväma kölder? En hel del i filmen är mycket förutsägbart. Det är inte mycket som överraskar. Fast jag inte läst boken förstod jag ganska snabbt vad som skulle hända.

Men trots min kritik är det en film som sprider glädje, en feelgoodfilm. Med tanke på hur många filmer som släppts den senaste tiden och som varit mörka, deprimerande och utan hopp om livet och mänskligheten kan vi behöva ett film som sprider lite livsglädje och är livsbejakande. En film med ett viktigt budskap: att aldrig tacka nej till en dans.

Emma Hamberg har skrivit flera populära bokserier, där Agneta-böckerna och Rosengädda-serien är mest kända. Agneta-serien börjar med Je m’appelle Agneta. Hennes böcker kännetecknas av feelgood, humor och livsglädje.

Agneta-serien (i ordning)
Je m’appelle Agneta (2021)
Au revoir Agneta (2023)
Au pif! : den sanna historien om Agnetas kloster (2022

Recension: Amanda Bergman på Cirkus, En röst som berör – men inte alltid väcker

15 april, 2026 by Thomas Johansson

Amanda Bergman, Cirkus, Stockholm, betyg 3 (5)

Tempot sätter tonen direkt: från lugnt till ännu lugnare. När Welcome to Jurassic Park smyger in som intromusik är det ett oväntat val – nästan lite lekfullt – men det blir också en kontrast till det som följer. För när Amanda Bergman kliver upp på scenen på Cirkus är det inte för att ta över rummet, utan för att sakta sänka pulsen i det.

Cirkus är nära nog fullsatt, men det finns ingen känsla av premiär eller uppvisning. Snarare något inåtvänt, nästan privat. Bergman öppnar inte med kraft utan med närvaro. Hennes röst, vacker och skör, bär konserten framåt – men ibland också nedåt. Det finns stunder där det blir så stilla att det nästan tippar över i det dåsiga. Som om låtarna svävar lite för länge i samma känsloläge.

Samtidigt är det just där hennes styrka ligger. Rösten spricker, tvekar, håller tillbaka – och just därför känns den. Det är aldrig perfekt, men det är hela poängen. Hon sjunger inte för att imponera, utan för att stanna kvar i något.

Låtarna rör sig i ett smalt spektrum, från lågmält till ännu mer återhållet. De nya spåren glider in utan att störa, men bidrar också till den jämna, nästan monotona känslan. Bandet är följsamt och diskret, mer som en förlängning av Bergman än en egen kraft. Allt är noggrant balanserat, men aldrig uppseendeväckande.

Mellansnacket är sparsmakat. Några trevande ord, små fragment av tankar. Det finns ingen vilja att underhålla mellan låtarna, och det märks. Men det skapar också en märklig närhet – som om publiken får vara med i något ofiltrerat, snarare än något uppbyggt.

När konserten verkligen träffar gör den det tyst men tungt. Inte med stora gester eller allsång, utan som en stillsam tyngd i kroppen. Ljuset följer samma linje: dämpat, ibland nästan för försiktigt. Cirkus känns mindre än vanligt, mer instängt, men också mer fokuserat.

Det finns ögonblick där man önskar mer variation, något som bryter av, skakar om. Men Amanda Bergman verkar inte särskilt intresserad av det. Hon håller sig kvar i sitt uttryck, även när det riskerar att bli för jämnt.

Mot slutet är publiken samlad i något som liknar eftertanke snarare än eufori. Applåderna är varma, men återhållna. Som om kvällen inte riktigt lämpar sig för att explodera.

Det här är inte en konsert som försöker vinna över dig. Den bara finns där, stilla och envist. Ibland nästan för stilla – men också, i sina bästa stunder, drabbande på ett sätt som stannar kvar långt efter att sista tonen klingat ut.

Filmrecension: Diktatorns tårta – drabbande berättelse om livet i en diktatur

15 april, 2026 by Rosemari Södergren

Diktatorns tårta
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi Hasan Hadi

En drabbande film om livet i Saddam Husseins diktatur i Irak. En film som dröjer sig kvar i både huvud och hjärta länge, länge efteråt. Svår att glömma och omöjlig att blunda för. En stark film om diktatur, maktens förtryck och om den korruption som alltid följer med som en del i en diktatur.

Huvudpersonen är en nioårig flicka, Lamia som bor med en äldre släkting, Bibi, om det är mormor eller farmor får vi aldrig reda på. Vad som hänt Lamias föräldrar får vi inte heller reda på, bara att hennes pappa är död. Lamia och Bibi lever mycket enkelt och fattigt och det måste ta sig med en slags båt till skolan och till alla butiker, basarer och marknader.

Överallt i Irak är allt fokus på diktatorns Saddam Husseins snart kommande födelsedag. Lamia är vän med grannpojken Saeed som också lever fattigt då hans pappa är invalidiserad. I skolan har läraren en lottdragning om vem som ska baka klassens tårta till Saddam Husseins födelsedag. Alla måste fira diktatorn med tårtor och liknande. Vi ser i båda by och stad hur människor demonstrerar som en hyllning till Saddam och vi får se hur skolbarnen måste sjunga för att hedra Saddam Hussein och på olika sätt bedyra sin lojalitet till honom. De rabblar att de är redo att offra både ”kropp och själ” åt Saddam.

Lamia är mycket orolig inför lottdragningen och hennes oro var befogad. Hon fick lotten som bestämde att hon måste baka klassens tårta till Saddam. Kom ihåg att göra den god och ha med grädde, förmanar den vidriga läraren. För vidrig är läraren. Han är ett av så många exempel på hur vuxna som har makt över barn utnyttjar varje tillfälle att förtrycka och skrämma barn.

Bibi och Lamia beger tillsammans till staden. Lamia tror att de gett sig iväg för att köpa ingredienser till tårtan. Lamia är jätterädd för läraren och vet att om hon inte gör en perfekt tårta kommer lärarens hämnd att bli svår. Nu visar det sig att Bibi har andra planer. Jag ska inte berätta för mycket av handlingen. Men det blir ett utmanande stadsbesök för både Bibi och Lamia. Lamia som är fast besluten att lyckas baka en tårta ger sig ut på ett stort och skrämmande äventyr i ett genommkorrumperat land. Medan invånarna kämpar för att överleva sanktionerna i Saddam Husseins Irak anstränger sig den nioåriga flickan Lamia för att samla alla ingredienser till en tårta.

Det är sorgligt att se hur människor beter sig så fort de har minsta chans att sparka nedåt och att se hur korruption är en naturlig del i ett land som bygger på hierarki och makt och diktatur. Alla som kan sparkar nedåt på andra som är mer utsatta.

Handligen utspelar i Irak under diktaturen men fenomenen av hur de som har makt över andra misswbrukar den och sparkar nedåt finns också i Sverige – inte lika utpräglat och tydligt som under diktaturen men vaksamhet på tecknen är viktiga att bli uppmärksam på. Berättelsen handlar visserligen om en tid i Iraks historia men är också en allmän berättelse om hur människor fungerar i samhället där makten har alltför stor makt.
För mig handlar berättelsen inte enbart om svunnen tid i Irak, det är en skildring av vad människor kan göra och hur de mäktiga förlorar sin medmänsklighet.

Diktatorns tårta skrev historia som den första irakiska filmen att någonsin visas i Cannes. Där vann den såväl publikpriset som Camera d’Or, och på Stockholm Filmfestival tilldelades den amerikansk-irakiske regissören Hasan Hadi dessutom pris för bästa debutfilm. Diktatorns tårta är en stark berättelse om en diktatur styrd med järnhand, mästerligt skildrat ur ett barns ögon och lika drabbande som livsbejakande.

gnwnewsdesk@notified.com
Fakta om Saddam Hussein från wikipedia:
Saddam Hussein Abd al-Majid al-Tikriti (arabiska: صدام حسين عبدالمجيد التكريتي, ṣaddām ḥusayn ʿabdu-l-maǧīd al-tikrītī), ofta kallad enbart Saddam, född 28 april 1937 i byn al-Auja nära Tikrit, död 30 december 2006 i Bagdad (avrättad genom hängning), var Iraks ledare, president och diktator från den 16 juli 1979 fram till april 2003. Han var vicepresident 1969–1979 under Ahmad Hasan al-Bakrs regeringstid samt premiärminister 1979–1991 och från 1994. Hans regim störtades den 9 april 2003 när amerikanska trupper under Irakkriget intog Bagdad och han fängslades den 13 december samma år efter att ha påträffats i ett gömställe utanför Tikrit. Den 5 november 2006 dömdes han till döden genom hängning för brott mot mänskligheten och avrättades den 30 december samma år.

Biografi om en av våra främsta lärorik lustläsning – Ett Jazzliv, om saxofonisten Bernt Rosengren – Stefan Wistrand

15 april, 2026 by Mats Hallberg

Ett Jazzliv – Om saxofonisten Bernt Rosengren

Stefan Wistrand

Utgivningsdatum: 26-03-26

ISBN 9 789188 693372

Först några upplysningar. Upptäckte nyligen att bok om Bernt Rosengren (1937-2023) släppts på ett förlag som i flera decennier varit baserade i Göteborg. Hör till saken att jag tidigare skrivit utförliga texter om biografer på Lars Gullin och Georg Riedel, utgivna på samma förlag. Tog kontakt med Bo Ejeby och erhöll ett recensionsex av den rikligt illustrerade boken vars sidantal uppgår till cirka 275. Visste att bild av en vän (f.d radiojournalist och flitig konsertbesökare) skulle ingå, men vid mitt besök på kontoret avslöjades inte den glada överraskning som väntade för egen del. Musikern, låtskrivaren, arrangören och bandledaren Bernt Rosengren har samma status i Jazz-Sverige med omnejd som ovanstående namn. Listan av dignitärer kan fyllas på med andra som fått sina biografier skrivna och som jag i flera fall läst. Syftar exempelvis på Jan Johansson, Arne Domnérus, Bengt Hallberg och Monica Zetterlund. I mina bokhyllor står dessutom ett par antologier och omfattande översiktsverk om jazz.

Kände inte till författaren. Stefan Wistrand är 74 år, bosatt i Eskilstuna och musikforskare. Har på sitt cv en bok om en av Rosengrens instrumentkollegor på 60-talet, nämligen Börje Fredriksson vars värdefulla musik återlanserats i omgångar. Wistrand som tilldelats kulturpris av sin kommun har därtill varit utövare av frihetlig jazz och spelat med Memento Mori. Ett Jazzliv kommer ha release-program både i Eskilstuna och Stockholm. I egenskap av jazzlyssnare har jag känt till föremålet för biografin i drygt femtio år. Jag har haft dubbel-lp:n Notes From Underground som idag ses på till lika delar som spräcklig kult och en milstolpe inom experimentell jazz. Minns att jag berördes av en dokumentär om Rosengren som visades 1973 på SVT. Utöver inblickar i skapandet problematiserades meriterade musikers möjligheter att försörja sig. Skivor i hans namn som finns i lägenheten inskränker sig numera till fem. Tillkommer skivor med Nannie Porres, Maffy Falay, Sevda, Lars Gullin, Herr T med flera. Har hört Rosengren live i egen grupp minst fem gånger. Vidare i eget eller andras storband, förmodligen på Skeppsholmen och en gång på ett rökigt Lilla Maria på Söder.

foto Leif Wivatt från Nefertiti (sista konserten)

Ett Jazzliv markerar med sin underrubrik saxofonisten Bernt Rosengren att tonvikten i levnadsteckningen ligger på den mycket respekterade och framgångsrike musikern (huvudinstrument tenorsax) och vad han åstadkom, även om läsaren får givande inblickar i livet som det tedde sig, som det brukar heta, från vaggan till graven. Boken bygger självklart på diger research. Författaren har haft tillgång till pressklipp, åtskilliga intervjuer och recensioner. Egna bedömningar förekommer förstås, vore konstigt annars. Och allra sist har han valt att lyfta fram personliga favoriter ur Rosengrens katalog. I det föregående kapitlet intervjuas medlemmarna i den så kallade Solsidekvartetten efter sin ledares bortgång, vilket ger biografin ytterligare en välgörande dimension. Wistrand använder i övrigt kontinuerligt källorna för att visa hur skivor, konserter och olika projekt togs emot. Boken igenom speglas kritikers olika värderingar, intentioner och utfall. Läsaren övertygas om varför nedlagt arbete från musikforskaren äger sitt berättigande, hur beundrande medmusiker stimulerades och om förmågan att förtrolla lyssnare live och på skiva.

Vi får en alldeles utmärkt bild av vilket avtryck den produktive musikanten satt, hur förhållandevis mångsidig han var. Verkar ha haft lätt att lära, inte tagit särskilt många lektioner och tycks ha varit en fena på att arra för olika sättningar. Första instrumentet i barndomen var dragspel. Komposition behärskades också. I likhet med andra exceptionella träblåsare hittade han redan i unga år sitt betagande, igenkännbara sound. Otaliga gånger blev Bernt i omröstningar utsedd till den främste på sitt instrument, några gånger också i europeisk kontext. Förutom prestigefyllda priser fick han motta Gyllene Skivan hela fem gånger. Stipendier blev ett väl välkommet tillskott för familjen utöver ekonomiska tryggheten som statlig konstnärslön genererade. Apropå periodvis riktigt kärva tider togs brödjobb, exempelvis kortare sejourer i dansorkestrar. Dessutom anställning som bårbärare på sjukhus och musiklärare fast Bernt medger att han inte var någon vidare pedagog. Att hålla igång storbandet var ett kostsamt projekt som behövde finansieras med bidrag.

foto Leif Wivatt

Sättet att förena teknik med känsla och personligt uttryck har haft få motsvarigheter i landet – ”Dompan” , Lars Gullin, Nisse Sandström, Börje Fredriksson och Krister Andersson (enligt Bernt) är några med jämförbar aura och kollegor han följaktligen framgångsrikt samarbetade med. Redogörs för viktiga internationella samarbetspartners: Don Cherry, Doug Raney, Maffy Falay, Krzysztof Komeda. Förebilder/ Inspirationskällor: Enligt initierade bedömare bör både John Coltrane och Ornette Coleman nämnas tillsammans med Sonny Rollins, Dexter Gordon och Charlie Parker. Hans innerliga spel sista decennierna hade motsvarigheter i soundet man identifierar hos Lester Young och Ben Webster. Bortsett från en period från sent sextiotal och fram till mitten på 70-talet centrerad kring pianolös kvartett, var det främst hardbop som gällde, fast också tonsättningar på Taube och turkiska tongångar. Boken går mycket åskådligt igenom olika faser och inriktningar

Vill påstå att boken också lyckas visa på hur privatpersonen bakom yrkesrollen var, vilket framkommer extra tydligt i gruppintervjun med herrar Backenroth, Gustavsson och Stark. Han drog sig inte för att argumentera för sina åsikter, fast under uppskattningsvis sista decennierna övergick den timide mannen till att tala med auktoritet genom sitt magnifika musicerande. Minns från när jag fick träffa honom tillsammans med Christina Von Bülow att han gladdes åt publikens bifall, i den konsert på Nefertiti som blev hans sista. Basisten Hans Backenroth som också fungerade som producent på flera utgåvor betonar hans ärlighet. Utifrån läsningen vill jag lägga till anspråkslös, ödmjuk och självständig. Framkommer att Rosengren föredrog att spela i motsatsen till snofsiga ställen. Antagligen blev kontakten med åhörare varmare under enklare förhållanden.

Omslag sista skivan inspelad live 2019

Hade för avsikt att börja recensionen i en annan ände, lyfta fram en stor tillgång man absolut inte får bortse ifrån. Innehållet kan ses som ett angeläget budskap, mängder av matnyttig info förmedlas utan att det blir korvstoppning. Hur dessa fakta och funderingar framställs är helt avgörande för oss recensenter. Syftar på författarens språk, vars lediga stilnivå medför att jag haft stor behållning av att följa kronologin – från ett slags genombrott i ungdomsorkester i Newport och Jazz Club 57 till Solsidekvartettens segertåg. Är mäkta imponerad över hur naturligt Wistrand formulerar sig, undviker att betunga läsningen med mer än nödvändig musikteori. Knappt någon akademisk jargong existerar. Vidare undviks blommiga metaforer (förvisso ingår sådana fraser i citat från ”smakdomare”) och genrens talspråkliga karaktäristiska idiom förekommer bara i pyttesmå doser i redovisade porträtt/ intervjuer. Arkivarien Roger Bergner tackas. Han är också med vid intervjun med Solsidekvartettens medlemmar. I övrigt framgår inte om någon läst manus förutom Bo Ejeby själv. Att berätta någons liv utifrån pressklipp och research kräver en varierad vokabulär, kunnighet i meningsbyggnad och utvecklad känsla för stil(nivå). Faktorer vilka behärskas galant av Wistrand. Och jag tippar att han medvetet låtit bli att skriva på samma passionerade vis som musikälskarna Lennart Persson, Mats Olsson eller Ingmar Glanzelius; vilka roades av att fastslå sina subjektiva sanningar.

I vanlig ordning skrivs för ymnigt om läsupplevelsen. Har ni läst ända hit har ni haft överseende. Kom mig inte för att anteckna under uppslukande läsning. Vore märkligt om jag inte avslutningsvis tar upp den sensationella omständigheten att undertecknad överraskades av att ha inkluderats bland citerade liverecensenter. Finns ett rörande skäl till detta. Utan min vetskap blev jag den sista personen som recenserade en konsert med Bernt Rosengren. I cirka sju meningar (sid. 220) anges mitt sammanfattande omdöme om en oförglömlig spelning vars ballader var extra minnesvärda. Texten i sin helhet finns att läsa på nätet under rubriken ”legendar levererar örongodis”. När jag läst färdigt historien om Bernt Rosengren och värderingen av dennes verksamhet, blir jag på det klara med i vilken hög grad integriteten vägledde honom.

Recension

Amanda Bergman, Cirkus, Stockholm, betyg 3 (5)

Footer

Om oss