Recension

Värn
Betyg 3
Svensk biopremiär
Regi John Skoog

En udda, mycket originell film som inte liknar något annat jag sett. Så långt från överdriven action det går att komma. En film som i lugn takt berättar något utan att säga för mycket och lämnar en hel del åt oss att själva tänka och känna. Samtidigt berättar den väldigt mycket och även om handlingen utspelar sig för 75 år sedan är det mycket som kan kännas igen i hur människor agerar och handlar, trots att det var en tid då varken Internet eller sociala medier ens var påtänkta.

Värn är filmad i svartvitt med strama visuella vackra foton och en mycket personlig karaktär i huvudrollen,

Handlingen utspelar sig under 1900-talets andra hälft och vi får följa en äldre man som närmar sig pensionsåldern, lantbrukaren Karl-Göran Persson (spelas suveränt av Denis Lavant). Karl-Göran Persson är påverkad av en enorm propaganda som väller in över människorna under den tiden, under kalla kriget. Karl-Göran Persson är rädd för att Sverige ska bli indraget i krig, att antingen Sovjetunionen eller USA ska invadera landet. Han samlar metallskrot och bygger murar för att förvandla sitt hem till ett fort som ska klara invasionen. Han gör det inte bara för sin egen skull utan också för människorna i hans bygd.

Häromdagen såg jag en nyhetstext på SVT där det stod att kriget kan vara på väg till Sverige. Så en sådan rädsla som grep Karl-Göran Persson och människor under kalla kriget skulle kunna påverka människor i vår tid också. Det finns ju faktiskt människor som tillsammans förbereder sig för att kunna överleva krig eller någon annan katastrof.

Prepping, eller hemberedskap som det ofta kallas i Sverige, innebär att privatpersoner proaktivt förbereder sig för att klara sin egen försörjning under en längre tid vid samhällsstörningar, såsom naturkatastrofer, långvariga strömavbrott, pandemier eller krig.

Men för mig skildrar filmen inte först och främst prepping på 1950-talet. För mig är Karl-Göran Persson och kamp mer en symbol för alla människor som kämpar för en dröm, som har en vision men inte kan få med sig omgivningen. En visionär som är ensam och omgivningen är oförstående.

En av filmens styrkor är att Karl-Göran Persson inte skildras som en byfåne. Han deltar i bygdens festligheter och kan dansa och sjunga. Det finns personer, framför allt några tonåringar, som mobbar honom men de vuxna låter honom vara som han är. De enda som riktigt är engagerade och intresserade i vad han gör är barnen.

Värn är en underbar tidsskildring av en tid då inget internet ännu fanns, inga mobiltelefoner och sociala medier.

Betyg 3 betyder en sevärd och i hög grad en godkänd och bra film. Men varför ger jag den då inte högre betyg? Den griper inte tag i mig, det är svårt att engagera sig i en film enbart för att den är udda och välgjord och annorlunda. Den är unik och fascinerande. Samtidigt är det något i hur berättelsen rullar fram som ger ett avstånd till karaktärerna och gör att jag inte helt blir berörd.

EPiC: Elvis Presley in Concert
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Baz Luhrmann

Det känns tondövt att stå och slå på en redan död häst, men få regissörer besitter en sådan asbrud tendens att fixera sig vid yta som Baz Luhrmann. Även om glittret, ljuseffekterna och de andra – närmast, drömlika visuella inslagen kan vara imponerande första gången blir det snart tydligt att väldigt lite finns att ta till vara på under all fernissa. När nu Luhrmann inte kan ta fullt stöd i fiktion och forma sitt narrativ efter eget huvud händer dock något närmast mirakulöst.

Dokumentärer är per automatik inte nödvändigtvis mer sanningsenliga än dramatiserade adaptioner som behandlar kända livsöden. Men då det används dokumentärt filmmaterial – som dokumenterar verkligheten, tillkommer ett visst strikt ramverk. Klippning och struktur kan givetvis skänka bilderna och scenerna en annan innebörd men det går inte att gå artistisk bärsärkargång, vilket Luhrmann gjort åtskilliga gånger i exempelvis Australia. Genom att faktiskt vara bunden till det mycket exklusiva och tidigare icke visade dokumentära material om the King of rock´n´roll, tvingas Luhrmann dämpa sina mest barnsliga och hopplösa maner. Idén att svetsa samman en någotsånär traditionell dokumentär med konsertbilder, försöka skapa en sorts utökad innebörd av musikens lyrik till intervjuer och utsagor, är långtifrån så nyskapande som filmens marknadsföring velat få det till.

Martin Scorsese provade på detta med den ruskigt stilsäkra men platta Shine A Light där Rolling Stones stod på scenen. EPiC använder en unik ljudinspelning med Presley där denne diskuterar delar av sitt liv och funderingar kring kändisskap och privatliv. Detta klipps ihop med mer generella inslag som presskonferenser och intervjuer. Allt har – som nämnts, gjorts förr, men sättet Luhrmann lyckas skapa dramatik och en sorts spelfilms-liknande struktur i filmens introduktion – som leder fram till konsertbilderna, är genuint imponerande. Här blir hans gränslösa energi inte tröttsam utan istället unik och livsbejakande då det finns en oerhörd laddning då Elvis med band skall inta scenen.

Utöver det har Luhrmann och filmens team haft ett nära samarbete med Peter Jackson som utvecklat en expertis i att restaurera material och få det att likna något från vår egen samtid. Detta skapar en oerhörd känsla av närvaro, vi observerar inte bara utan är delaktiga i det vi ser, en känsla som väldigt få filmer – med åldrat material, lyckas med att att förmedla. Och då vi väl når fram till konsertbilderna, som är en brokig skara från ett antal av hundratals konserter under det tidiga 1970-talet och framåt, går det hela från intressant till helt trollbindande. I och med de restaurerade bilderna och ommixade liveinspelningarna – som kompenserar för det material där ljud inte fanns, skapas några av de mest imponerande konsertsekvenserna som fångats.

Då Hound Dog framförs i trehundrakilometer i timmen, eller då vi får höra ett par helt magiska tolkningar av Beatles mästerverk som Get Back eller Something är det svårt att inte kippa efter andan. Förutom att lyfta Elvis otroliga scennärvaro får vi också se hans sanslösa kommando över sitt lika fenomenala band. Gitarristen James Burton får glänsa både visuellt och genom den nya ljudmixen, det gitarrspel som figurerar i solon likaväl som komp är bortom beskrivning och superlativ. I dessa stunder lever filmen upp till sitt hyperboliska namn, dock är det svårt att se hur någon regissör skulle kunna få skutan i gungning med material som detta. Luhrmann kan dock inte låta bli att försöka göra sig hörd, detta genom att ständigt försöka återkoppla till den upphittade intervjun och skapa platta stöttepelare menade att referera till de mest avgörande segmenten i Presleys liv, däribland äktenskapet, militärtjänstgöringen samt den oerhört kontroversiella relationen med överste Tom Parker.

Dessa inslag adderar varken till musiken eller filmen, det blir istället bara ett taffligt försök att skapa någon sorts allegorisk dramatik till de nummer som framförs. Detta leder också till ett par framförande som inte håller riktigt samma standard som de riktiga topparna. Sedan är det också svårt att säga hur pass heligt och sakralt materialet är för de mest inbitna fansen. I och med internet och åtskilliga nätsidor som gjort det till sitt livs uppgift att gräva fram bootlegs finns en risk att nyhetens behag inte är detsamma för de sanna kalenderbitarna som för oss mindre frälsta.

Men alla invändningar får vänligt hålla truten i filmens final. Då avfyras den mest absurda versionen någonsin av Suspicious Minds, detta är i sig värt biljettpriset att uppleva det hela på IMAX. Framförandet är förbi alla möjliga beskrivningar, sättet extasen startar om och om igen lyckas – nästan, transportera oss tillbaka till en tid då odödliga ikoner, menade att förändra musikhistorien, stod på scen.