Pianoafton med Joel Lyssarides (solo)
Arrangör Piano Visions
Plats Konstakademien
21 feb 2026, extrainsatt konsert, (2 tim + paus)
Ingen kan som Lyssarides snällt locka och föra med sig en åhörare. Musiken är närmast smärtsamt skicklig, men njutbar och skapar en slags längtan. Sinnena skärps – och tänjs – genom att han – på sitt alldeles egna sfäriskt stilla, ödmjuka och lekfulla sätt – väver in den nordiska melankolin i jazzen. Det är som att få ett fluffigt, bärande moln under fötterna, som vill leka. Jazztonerna har både värme, värdighet och en tillgänglig enkelhet. Ber om ursäkt för att mina bristfälliga adjektiv och metaforer, men tänk dig en fridfull sinnlig yoga. Cirkulerande små melodistrofer (rörelser) av något som känns bekant lugnar. Det är verkligen inte med pukor han svingar sig in bland de stora pianisterna, snarare ödmjukt, expanderande lekfullt och så välförtjänt. Musikrecensenterna tycks enade – vilket faktiskt är hisnande – i uppfattningen om att Lyssarides för vidare arvet från storheter som Keith Jarret, Jan Johansson, Esbjörn Svensson med flera.
Första gången jag hörde Lyssarides live spelade han med sin trio inbjuden av Fasching in Bloom till Moderna Museets trädgård (https://kulturbloggen.com/?p=155155). Trions album Stay Now (2022) hade just kommit ut, som också gav en grammis. Efter det har han givit ut albumet Arcs & Rivers (2024) tillsammans med Georgios Prokopiou, turnéer och samarbeten med fina musiker har genomförts, såväl i Sverige som i Europa. Nyligen spelade han i Hamburg med stor orkester. Lyssarides berättat att nya albumet – som i vår ges ut – är inspelat i Stuttgart, på samma flygel som Keith Jarret använde.
Det är en extrakonsert jag besöker, då den tidigare konserten samma dag sålt slut, vilket inte förvånar. Föreningen Piano Visions, som är värd, har sedan tio år arrangerat pianokonserter för jazz och klassiskt inte bara i Stockholm. Tillgängliga videoinspelningar ges till medlemmar, och studentpriset är inte högre än för ett biobesök. Jag sitter i mörkret i Konstakademiens konsertsal, med knarrande trägolv. Salen fylls på med både äldre som yngre åhörare. Steinbergflygeln är riggad, konserten spelas in. En storskärm visar tangenterna och pianisten.
Kvällens konsert är runt två timmar plus paus. Första delen innehåller Lyssarides egna tolkningar av kända jazzlåtar medan andra delen bjuder på endast eget material. Här ingår även smakprov från albumet som kommer i april.
Under den första halvan anger Lyssarides vilka versioner av verken – han första gången hört – och tagit intryck av. Det gäller framföranden gjorda av stora jazzlegenderna som Chet Baker, Charles Hayden och Miles Davies. Han framför vartefter sina egna tolkningar av några utvalda storheter, men även en version inspirerad av den svenska jazzpianisten Lars Jansons ”Smoke gets in your eyes”.
Under denna första halva njuter jag särskilt av hans melankoliska, svävande tolkning av Chet Bakers ”You don´t know what love is”, men även versionen av Eliot Smiths ”Between the bars”. Det är hans särskilda mjuka, väntande anslag och den svävande, närvarande musikalisk fridfullheten jag personligen mest tycker är fantastisk – även om det mer rytmiska, lekfullt kraftfulla han också behärskar och överraskar med – också är intressant.
Andra halvan av konserten spelar Lyssarides enbart eget material, bland annat från nya albumet som släpps i april, och publiken håller andan. Bland de många låttitlarna jag inte riktigt uppfattar – snappar jag ändå upp två titlar som ”Arcs”, ”Anamnesis”(från albumet Arcs & Rivers). Ett sagolikt förtrollande stycke i mitten (kan jag inte låta bli att filma i smyg), men glömmer att anteckna titeln. Vi sitter alla knäpptysta, och han berömmer vår närvaro. Allra sist får vi höra själva ledmotivet till det nya albumet. Han samlar sig, andas, rör på kroppen – som han ändå medger tagit lite tagit stryk efter denna eftermiddags fyra timmars spelande. I ett samlat lugn, som känns lätt för honom att framkalla, lockas vi in i musiken via en snäll och ljus melodi. Till en början inte helt olik en psalm, får jag säga. Styckets andra del innehåller kanske än mer pärlband av lekfulla jazztoner, än de andra, varvat med de lugna återkommande stroferna.
Att Lyssarides redan är prisad i flera sammanhang, bevisas med råge även denna kväll.