• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Härlig är jorden – Underhållande lustspel om hemvändare, stad och landsbygd

13 oktober, 2024 by Ingegerd Rönnberg

Foto: Sören Vilks

Härlig är jorden
Av Viktor Tjerneld fritt efter Ludvig Holbergs Erasmus Montanus
Regi Viktor Tjerneld
Medverkande Rebecca Plymholt, Sven Ahlström, Isabelle Kyed, Elisabet Carlsson, Rasmus Johansson, Jan Mybrand, Tomas Tjerneld, Emma Österlöf, Göran Engman, Andreas Kundler, Pierre Tafvelin.
Scenografi och kostym Christian Albrechtsen
Ljus Anders Kjems
Komposition och ljud Daniel Fogh
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern 11 oktober, 2024

Nyskriven dramatik behövs på teaterscenerna, men teaterchefer tvekar ofta eftersom oprövat material kan bli en snubbeltråd. Därför är det anmärkningsvärt att Kulturhuset Stadsteatern ger Viktor Tjernelds Härlig är jorden en chans på stora scenen. Kanske är tanken att bjuda publiken på en riktig skrattfest.
Denna berättelse om hemvändare och storstad kontra landsbygd liknar nämligen i stil och tonläge ett folklustspel med den situationskomik och medvetet överspel som hör sådana till. En tjusig primadonna finns också. Det är akademikern Anna som återvänder till sin hembygd där hon tänker göra ett ärevarv och sedan resa tillbaka till storstaden. Rebecca Plymholt gestaltar henne på ett strålande vis. Hon framstår som en verklig komedienn och är kvällens främsta behållning.

Härlig är jorden är som så många nya pjäser nuförtiden fritt baserade på en klassisk förlaga. I detta fall är det Ludvig Holbergs bildningskomedi Erasmus Montanus -om en överdriven uppblåst student som återvänder till landsbygden där han växt upp – som får en renässans.
Viktor Tjernelds komedi har ett utpräglat ironiskt anslag. Den utspelas i en sinnebild av 1790-talets svenska bondesamhälle där folk sliter för brödfödan illustrerat av en jättekvarn på scenen. Utifrån denna förrevolutionära tids förnekande och motstånd mot bildning och vetenskap förväntas vi dra paralleller till dagens samhällsklimat med alternativa fakta, ifrågasättande av obehagliga sanningar och den aggressiva tonen mot klimataktivister.

En röd tråd är den eviga konflikten mellan landsbygd och storstad och hemvändarens rotlöshet i och avståndstagande mot den miljö där hon växt upp. Anna, eller Annaus Montanus som hon numer heter, tycker bönderna är dumma och beter sig likt en fårskock. Ibland vänder hon sig till oss i publiken som upplysta stockholmare för medhåll. Bönderna bemöter henne å sin sida inledningsvis med inställsamhet och respekt. Hon har ju kommit upp sig och blivit en fin dam som skriver konstiga ” partiklar” (läs artiklar). Men när Anna frimodigt lyfter fram nya tankar och idéer om jordens beskaffenhet och vetenskapliga rön om livets slut bjuder de upprört motstånd. De står stolt fast i sin tro och vet minsann hur saker ligger till. Hon ska inte rubba deras världsbild.
Det finns en givetvis en allvarlig mening bakom Härlig är jorden och en bubblande berättarglädje. Men ironi är tjatigt i längden och det blir för rörigt och putslustigt. Ta exempelvis partier som när bondefolket ska missförstå den franska avskedsfrasen i Annas brev, gapa över att hon som storstadsbo inte dricker ko-mjölk, motvilligt deltar i en lek om könsroller och bjuder in till maskerad(!) vid en förlovningsfest.
Att Viktor Tjerneld själv valt att regissera sin pjäs är nog en del av problemet. En sådan dubbelroll är bara undantagsvis ett lyckat grepp. Det behövs en utomstående ifrågasättande blick på texten. En annan regissör hade nog också föreslagit vissa omarbetningar/nedstrykningar. Föreställningen är för lång och segdragen ibland.

Skådespelarkollektivet som spelar bönder kämpar på med sina grovhuggna roller. Sven Ahlström lyckas ge djup åt gestaltning av Annas strävsamma och gladlynta pappa som ser fram emot hennes återkomst. Även Isabelle Kyed hittar en skärpa som systern Marie som ska förlova sig och godmodigt ser fram emot att bli ett appendix till mannen.

Scenografin är enkel och samtidigt fyndig. En stor grottekvarn som kan öppnas upp medelst en fallucka, enkla träbord och en kärra med mjölsäckar. Bönderna bär alla kläder i mjölig färgton och bland dem lyser Annas blåa dräkt som en påfågels prakt.

Livliga, bökiga Härlig är jorden kan förvisso roa för stunden och självklart behöver vi få skratta i dessa oroliga tunga tider. Premiärpubliken mottog denna komedi med stor entusiasm.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Premiär av Extrainsatt – inte helt insatta i satirens former alla gånger och ojämn insats

11 oktober, 2024 by Lotta Altner

Foto: Leonard Stenberg

Extrainsatt
Idé och regi Rachel Mohlin
Musikaliskt ansvarig Jonas Öijvall
Scenografi Torulf Wetterrot och Rachel Mohlin
Mask Rachel Mohlin, Mattias Konnebäck, Kristoffer Svennsson, Essy Klingberg, Mats Lekander och Samuel Åhman
Ljus Evelina Mattsson
Ljud Philippe Bokmaar
Video Simon Mårtensson
Koreograf Catharina Allvin
Premiär på Lilla Scenen, Kulturhuset stadsteatern 10 oktober 2024
Speltid 1 timme och 45 minuter utan paus

Föreställningen börjar glättigt med musik och sång utanför scenrummet och ger ett välkomnade intryck. Maningen att mer eller mindre dränka sina sorger i sprit (d.v.s. att man får lov att ta med sig dryck in i salen), är ju en gammal välprövad metod att få människor att känna sig folkligt närvarande och i detta fall också ökade Kulturhusets intäkter i baren. Många skratt från publiken var där ett faktum.

Väl inne i teaterlokalen, utgår uppsättningen från ett rum som är som ett extra insatt aktuellt med byten mellan skilda scener. Ibland följer man en naturlig tråd men ofta kastas man mellan allt från kriget i Ukraina och vårt kungahus. Ibland är det självklart vilket ämne som kommer ibland inte.

Skådespelarinsatserna varierar från sketch till sketch, allt beroende på vilka ämnen som berörs eller inte. Det är högt och lågt, men mest fascinerande är ju att inte enbart politiker eller samhällsfrågor ”rostas” utan även skådespelarkollegor, författare och enskilda personer i det sociala ljuset. Ibland skulle jag vilja hävda att det är mer påhopp än direkt satir.

Något som kändes lätt obehagligt var de hysteriska skratt som förekom ibland i publiken vid de mest platta tillfällen av skämt. Hysteriska skratt. Man frågar sig om det var av nervositet (det händer att folk börjar skratta exempelvis på begravningar eller när någon slår sig) eller om jag helt enkelt inte har någon humor. Min första tanke var att man

Jag hade väntat mig mer sofistikerade skämt och kniv skarpare satir, snarare än runka-på, klämma bröst, kiss-åh-bajs skämt och slippriga en poängare på buskisnivå. Samtidigt fanns det några riktigt spännande tolkningar av vår verklighet som fick en att le igenkännande och bli rädd innerst inne.

Föreställningens danser var ofta roliga på ett lättsamt sätt och därmed vill jag slå ett slag för koreografins goda insatser i föreställningen i sin helhet. Dessutom hade några av texterna och musiken, bra motivering för att dra budskapen framåt.

Kanske skulle Extrainsatt må bra av att sila bort en del av det självklaraste för att ge plats för mer och tydligare satir.

Medverkande på scen: Rachel Mohlin. Magnus Krepper, Julia Lyskova och Jonas Öijvall (musik)

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Et drømmespil – estetiskt fulländat men sövande

11 oktober, 2024 by Dante Wiechel

Et drømmespil
Av August Strindberg
Regi Anna Balslev
Koreografi Sebastian Kloborg
Scenografi & kostym Laura Løwe
Ljus Jonas Bøgh
Musik Viktor Dahl
Dramaturgi & Bearbetning Louise W. Hassing
Medverkande Asta Kamma August, Mikkal Arndt, Simon Kongsted, Christine Albeck Børge, Mikkel Lund, Ena Spottag, Marie Kildebæk, Sebastian Kloborg, Maria Kochetkova
Premiär på Det Kongelige Teater den 27 september 2024 och spelas till och med 12 nov 2024

Ibland kan Ett drömspel te sig lite som ett bättre hotell. Varje ny iscensättare gör sig lätt hemmastadd, helt i sin egen ordning, och det verkar, till synes, som att inga motkrav ställs på denne besökare. Det är därför inte så konstigt heller att olika uppsättningar av Strindbergs smärtfyllda vandringsdrama kan se så olika ut. Nu går Et drømmespil på Det Konglige i Köpenhamn och när Anna Balslev ska göra sig hemmastadd så blir det skandinavisk socialrealism. Vi har arbetat med att ”fjerne al konkret religion i stykket” står det i programmet.

När ridån går upp så är Indras dotter (Asta Kamma August) klädd som en dansk storstadsbo. Hon har kortbyxor, en svart pullover och en vit skjorta som sticker upp ur kragen. Bakom henne gapar den danska slätten mörk och månupplyst – det är dimma men här finns ingen riktig mystik. Vi får sedan träffa resten av kärngänget som vistas i detta drömlandskap där dekorer flyger som i en tavla av René Magritte. Officern (Simon Kongsted) är klädd som en soldat från napoleonkrigen, Portvakterskan (Mikkel Lund) rullstolsbunden och Affischören (Ena Spottag) har labbrock. Spelstilen är rak och klargörande. Asta Kamma August är tydlig och ibland vänder hon sig ut mot publiken som en sagoberättare när vi ska vandra genom tid och rum. Här lyckas coronakarantänen behandlas genom Strindbergs pessimistiska blick på det instängda äktenskapet. Vi går sedan igenom Officerns olika stadier under sin naiva men outtröttliga väntan på Victoria. Denna kärleksdikt om trängtande begär får ett nytt djup när han tvingas utstå en pardans mellan Han (Sebastian Kloborg) och Hon (Maria Kokhetkova). Vad händer egentligen med oss människor när vi tvingas vänta och vänta på något som vi vet kanske aldrig kommer att komma?

Föreställningen är ett välsnickrat verk i tidens anda. Blandningen av ljuset, dansen och solo-musiken, som artisten Marie Kildebæk sjunger, målar ett uppdaterat porträtt av den moderna människans nedtonade själsliv efter Corona. Det blir vackert men också dystert och öde. Kanske saknas det en lite mer akut och strävsam jakt på meningen i denna uppsättning av Ett drömspel. Vi har väl inte gett upp? Det är väl i ljuset av vår stora ’vilja till liv’ som drömmar uppstår. I en alltför uppgiven och instängd tillvaro kanske till och med drömmarnas verklighet tvinar. Var finns utopin i Anna Balslevs Et drømmespil?


…

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Saturday Night – gapigt och totalt odisciplinerat trams

11 oktober, 2024 by Elis Holmström

Saturday Night
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 oktober 2024
Regi Jason Reitman

Det går inte att undkomma att Saturday Night Live har presenterat några av historiens fyndigaste, vassaste och roligaste komedisketcher. Alla har sin favorit, alltifrån den groteska – men lysande, episoden om det amerikanska fotbollslaget Chicago Bears till då Christopher Walken började gorma och skrika om mer cowbell. Antalet oförglömliga ögonblick har varit många men precis som många andra program som pågått under längre tid, utan några som helst avbrott eller möjligheter till respit, har SNL idag blivit mer och mer synonymt med program som The Simpsons, det vill säga initialt briljant men som med tiden tappat sin lyster och som endast skiner till då och då.

Tanken att visa på programmets ursprung är därmed fascinerande och förhoppningsvis en påminnelse om en gyllene era av komik. Framförallt då ensemblen huserade några av de allra mest legendariska skådespelarna som Chevy Chase och John Belushi. Olyckligtvis har regissören Jason Reitman landat fel vad gäller vilken kvalitets-era som speglas i filmen med det måttligt fyndiga namnet Saturday Night. För vad vi får har – olyckligtvis, mer gemensamt med de totalt menlösa och uddlösa sketcher som kan ses idag och inte det genuina guld som programmet först erbjöd.

Rent estetiskt är i alla fall Reitman på rätt spår. Tillsammans med sin trogne vapendragare, fotografen Eric Stenberg, skapas en oerhört autentisk film vad gäller det visuella med ett dimmigt och knastrigt foto som ger omedelbara associationer till filmer som Taxi Driver eller West Side Story. Förutom ett par aningen anakronistiska kameravinklar är det hela oerhört välarbetat rent estetiskt och bibehåller illusionen att publiken flyttats tillbaka till 1975.

Men när berättelsen ska sparka igång spelar de positiva visuella aspekterna väldigt liten roll, detta då det blir uppenbart att Jason Reitman tappat kontrollen över sin film. Nog för att produktionen bakom det första avsnittet av Saturday Night Live var kaotisk, ångestladdad och ständigt nära på att implodera. Men detta tas till rent patetiska nivåer av Reitman och hans manusförfattare Gil Kenan. Istället för att berätta en sansad och djupt finurlig historia om den faktiska problematik som uppenbarade sig under förberedelserna och produktionen förvandlas allt till ett oupphörligt gapigt och totalt odisciplinerat trams där trovärdigheten, men framförallt fokus, spolieras på nolltid. Det är uppenbart att Reitman vill ingjuta kopiösa mängder energi i filmen, kameran är i ständig rörelse och filmens soundtrack består av pulserande trummor och funkiga slingor. Tanken är att fånga stressen och en frenetisk miljö där droger, slagsmål och intriger bara var början. Att förmedla energi som inspirerar och framförallt engagerar publiken är en oerhört sällsynt förmåga, oftast framstå försöken desperata och ansträngda. När det har fungerat har resultatet varit närmast mästerligt, se bara till den makalösa Birdman av Alejandro González Iñárritu, en film som Reitman också verkar vilja efterlikna till punkt och pricka. Men där Birdman är ett stycke genialisk film, som kombinerar komik, hysteriskt tempo och allmänt vansinne, blir spurterna och rusherna i Saturday Night mest utmattande, ensidiga och tröttsamma.

Reitman verkar själv inte klara av det extrema tempot. Centrala delar som personregi och distinkta karaktärer suddas nästan ut då filmen många gånger om är på väg att kapsejsa när Reitman tappar kontrollen. Istället för att retirera och försöka stabilisera det hela genom att sänka tempot och andas djupt agerar Reitman som en skållad råtta och varvar upp. Detta leder till en närmast sjuklig klippning som är så pass odisciplinerad att det framkallar åksjuka. Komik handlar till stor del om tajming, hur skämtet levereras och när. Denna viktiga lärdom har ignorerats totalt och inte ens filmens humor lyckas göra sig hörd i det totala kaos som omger filmen. Flera vassa repliker levereras så hastigt och krampaktigt att man endast kan rysa av obehag. Inte ens då sekvenser från det faktiska avsnittet ska imiteras blir resultatet något annat än obekvämt. Sedan görs den klassiska missen vad gäller att porträttera historiska figurer. Vi må alla veta vilka John Belushi, Billy Crystal och Chevy Chase är, men Reitman gör ingenting för att själv definiera dem, istället är de bara skyltdockor med slarvigt ditsatta namnskyltar.

Och då filmen är på väg att ta slut tappar Reitman besinningen. Den final som erbjuds är bortom det banala och så pass löjeväckande att man kan undra om filmens haschångor inte bara är ofarlig rök utan den genuina varan. Det skulle i så fall förklara varför filmen sjunker som skeppet Vasa och orsakar akut hyperventilation hos publiken.

Saturday Night vill visa på kaos och dysfunktion men lyckas med konststycket att förfalla till ett hopplöst sammelsurium. Detta är en soppa som får de allra sämsta och poänglösa SNL-segmenten att framstå som tidlösa klassiker i jämförelse.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension

Extraordinär fusionfest – FORQ på Valand

11 oktober, 2024 by Mats Hallberg

9/10 2024

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

En god vän tillika pensionerad musikjournalist gjorde mig uppmärksam på konserten. Hade blivit något strul i marknadsföringen om tidpunkt för detta exklusiva gig, varför det tyvärr var långtifrån fullsatt. Därmed uppstod en särskild sorts hjärtlig stämning på vad man kan definiera som en intim fusionfest. FORQ bildades 2014 av Michael League och Henry Hey och har sedan dess varit flitiga i studion. Fem album plus remix-utgivningar har släppts, varav den senaste kom i år. Deras frontman Henry Hey står på scen tillsammans med Jason JT Thomas bakom sitt glänsande trumset, gitarristen Jordan Peters samt Eli Menezes på elbas. De har meriter från bland andra Bokanté, Roy Hargrove, Marcus Miller och Richard Bona. De två sist nämnda som spelat med Lauryn Hills virtuosa band, är vikarier även om de medverkar på nya skivan. Duon var tvungna att lära sig sjutton låtar, vilket superproffsen grejade med ackuratess. De kom från Fasching och skulle resa vidare till Oslo. Och den nya konstellation har lirat tillsammans cirka fem gånger.

Kvartetten på keyboard, gitarr, elbas och trummor utgör ett av de omtalade sidoprojekt ledaren för Snarky Puppy initierat ( besökt Sverige flera gånger varvid det jublades för egen del över kollektivets bedrifter på Gmlstn Jazzfestival 2015). League som tilldelats Grammy fem gånger driver också skivbolag. Hans medgrundare Hey borde jag haft koll på. Klaviaturspelaren av rang kan titulera sig studiomusiker, låtskrivare, producent, arrangör, kapellmästare och som medlem på inspelningar av omtalade soundtrack. Lite overkligt att jag på väg hem kunde rikta några ord av tacksamhet till honom och då berätta att jag var där för att skriva om den spelning de genomfört nu, istället för 2020 när pandemin bröt ut. Känslan av surrealism bottnar i att han inte bara varit musikaliskt ansvarig för sentida verk skapade av David Bowie, utan haft samma avgörande roll hos Rod Stewart och George Michael samt bildat bandet Rudder där trumslagaren Keith Carlock ingår. Som sagt fullkomligt otroligt att jag hade missat vilken gigant i det fördolda jag träffade som hastigast.

foto Leif Wivatt

Konserten är indelad i två set, varav första klockar in på en trekvart cirka medan andra avdelningen sträcks ut längre. Enbart eget material framförs och min sammantagna bedömning är att kvalitén varierar. Klyschan ojämnt passar eftersom det fanns magiska stunder, men också anonyma låtar vilka saknar egenskaper för att fästa. Ett par av dem, bland andra Duck People, har inspirerats av deras intresse för videospel. Ska sägas att jag satt nära scen, gladdes åt exemplariskt ljud. Finns dock fog för uppfattningen att fenomenet till trumslagare dominerade på ett sätt som var till nackdel för helheten med sin hårdhänta behandling av trumskinnen, sin massiva spelstil. På slutet släpper han loss sin energi fullkomligt, levererar ett furiöst solo man inte kan låta bli att benämna aggressivt.

I första låten sker en gradvis stegring av intensiteten. Groove mixas med sköna klanger och en hel del virtuosa inslag där man verkar trigga varandra. En beskrivning som lämpar sig för att beskriva vad som händer under kvartettens potenta, hänryckande samspel. Hey anför med behagligt och infallsrikt tonspråk likt kollegor som Jeff Lorber, Gary Husband och Alan Pasqua vilka jag också hört live. Han vill hävda att de är jazziga eftersom genren är ett uttryck format i stunden. Eftersom en komposition live kan låta aningen annorlunda varje gång, menar Hey att de likt improvisationsmusiker ägnar sig åt jazz, trots att de är genuint beatbaserade.

Noterar föga förvånad briljant teknik, något som aldrig får bli ett självändamål när musiker sammanstrålar. Musik är inte liktydigt med (cirkus)uppvisning. Hey ser till att klokt upprätthålla en sammanbindande balans mellan melodiska linjer och ekvilibristiska utbrott. Rytmläggare Jason JT Thomas måste ändå anses vara ett särfall. Hans blixtsnabba kaskader bländar, gör att jag ler förundrat över fabulös kapacitet, kan påminna om Jeff ”Tain” Watts fast utan att visa dylika chops. Förefaller befinna sig lika mycket utanför som inuti låtarna med sina konstanta makalösa fills. Ibland blev det dock för extremt genom att övergå till sanslöst hisnande show av upparbetade crescendon. Jag som skrivit miniporträtt om tio trumslagare, hänfördes av den vitale 80-åringen Billy Cobham nyligen och träffat nämnde ”Tain”; är som framgår kluven inför vad den otroligt skicklige JT Thomas uträttar i moment när han vräker på maximalt.

Uppseendeväckande många referenser infinner sig. I en låt får vi vägledning då den tillägnas Jim Beard som avled i år. Hans samarbeten med Steely Dan, Mike Stern och Wayne Shorter omnämns. Finns förstår fler namnkunniga samarbeten. Njuter av ett tema som påminner om en av Headhunters största hits och knockas av ett par utförligt svävande solon på slide av Peters, vilka i omgångar erinrar om bedårande sound i en anda av Jeff Beck och Dave Gilmour. Hans två längre solon där toner sträcktes ut blev aftonens clou. Eftersom keyboard/ synt och ekvilibristik på trumset med extra cymbaler växelvis genomgående agerar draglok påminner somliga stunder om Cobham/ Duke Project (särskilt live-plattan från 1976). Referenserna kan vara ett utslag av antingen slump eller influenser. I andra set uppstår ett mycket njutbart sjok med drag av progressive. Tänk Camel och den svävande sfären. En annan överraskande introduktion av stil för tanken till tillbakalutat behagligt sound ´a la Sergio Mendes.

Kikar igenom anteckningar från en exklusiv konsert som i långa stycken gjorde mig exalterad. Märker att jag uppskattar när det riffas friskt, när den ruggigt tajta kvartetten demonstrerar hur synkade de är och hur strukturer konstrueras genom spännande övergångar. Hey står för ett par ljuvliga intron medan vikarien på bas genomgående har en diskret roll, uppblandad med ett par raffinerade features. Fenomenal dynamik är ett kännetecken för FORQ, vars effektfulla urladdningar man minns efteråt. Hey berättar att gruppen på sistone införlivat sång. Vi hör i en låt hans ordlösa stämma. Finalen består av ett flyhänt framfört medley på äldre favoriter. Sofistikerade extranumret Echo hade deras frontman skrivit med Peters utsökta slidespel i åtanke.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 179
  • Sida 180
  • Sida 181
  • Sida 182
  • Sida 183
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in