Vermin
Betyg 1
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi Sébastien Vanicek
Regissören Sébastien Vanicek har inte varit blyg vad gäller att förklara syftet med sin långfilmsdebut. Tanken är att skapa en allegorisk skräckfilm som belyser de många problem Frankrike har kring svåra ting som utanförskap och påträngande rasism inom polisen och andra delar av samhället.
Skräck har dessutom visat sig vara en oväntat bra plattform för att diskutera och kommentera allvarliga samhällsproblem. Det mest självlysande exemplet är Jordan Peeles Get Out, där det togs ett struptag på några av de mest flagranta orätterna i USA.
Så varför kan inte Vermin vara den franska motsvarigheten till Peeles närmast klassiska film? Svaret på den frågan är olyckligtvis lekande lätt: Vanicek besitter inte förmågan att göra film, varken från ett estetiskt eller narrativt perspektiv.
För hur man än vänder och vrider på det hela är Vermin en fullkomlig katastrof. Som skräckfilm är det en av de mest spänningslösa och tafatta upplevelserna sedan den svenska barnfilmen En Häxa I Familjen. Givetvis är skräcken förhöjd för alla med araknofobi, men att helt och hållet luta sig på en fobi är inte direkt något bevis på konsten att bemästra krypande obehag. Bortsett från en uppsjö av spindlar är filmen patetisk vad gäller att frammana ångest eller obehag. Vid ett tillfälle verkar Vanicek istället försöka sig på att presentera morbid humor som framförallt Sam Raimi blivit expert på genom sina Evil Dead-filmer. Men eftersom detta är exklusivt för ett enda segment är det nog snarare en fråga om inkompetens som resulterar i ofrivillig komik.
Däremot är de dramatiska och allvarsamma segmenten hårresande, men av helt fel anledning. Vanicek känsla för dramatik är skandalöst usel, sättet han regisserar sina skådespelare är likaså av undermålig natur och lär orsaka djupa psykologiska åkommor för alla som tvingas att bevittna travestin. Skådespelet är lika överdrivet som en barnteater. I en sekvens höjs den dramatiska volymen förbi maxgränsen och vad som manifesterar sig kan mycket väl vara aviserat av Hin håle själv, det går överhuvudtaget inte att behålla någon färg i ansiktet då denna dramatiska kakafoni av hundraprocentig dynga slängs på publiken. Att de samhällskritiska inslagen är lika erbarmliga är därför inte särskilt förvånande. De mycket allvarliga problem som Vanicek vill belysa förblir lika utvecklade som encelliga organismer.
Inte blir det bättre av att filmens karaktärer är en bunt pappskallar som är lika spännande som kasserade vitvaror. Om jag hade varit någon av de inblandade hade jag redan nu börjat inleda ett namnbyte för att bevara hedern. Det mest tragiska i det hela är att alla verkar övertygade om att det som utspelas framför publiken är ett verk av Ibsen. Ögonbrynen är så pass höjda att de fasas ihop med kalufsen. Vermin är också visuellt odräglig, en gång kastar Vanicek runt kameran som en hetpotatis och skapar åksjuka, andra sekvenser visualiseras som en sunkig musikvideo med allt vad det innebär av fula garage och kass belysning. Som en sista örfil gentemot publiken serveras grotesk fransk hårdrock i filmens soundtrack, vilket cementerar det hela som ett hundraprocentigt fiasko. Detta är självgodhet i sin renaste och mest hopplösa form.