• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Room Next Door – Almodóvars första engelskspråkiga film

25 oktober, 2024 by Elis Holmström

The Room Next Door
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 oktober 2024
Regi Pedro Almodóvar

Det må vara filmhistoriskt att Pedro Almodóvar för första gången i sin bejublade och beundransvärda karriär lämnar hemlandet Spanien och tar sitt filmskapande till USA för sin första engelskspråkiga film någonsin. Tyvärr har vi inte att göra med något vidare historiskt vad gäller den faktiska filmen.

Pedro Almodóvar är en av filmvärldens bästa dramatiker. Sättet han kombinerar det udda, familjära och – ibland, motbjudande har visat sig vara omöjligt att kopiera. Även då Almodóvar går på sparlåga förkommer personregi, skådespel och manuskript av sådan hög klass att andra bejublade regissörer framstår som rena amatörer. Almodóvar kan förtrolla med sin nästintill perfekta dramatik och har skapat några av de bästa filmupplevelserna de senaste årtiondena.

Men steget från soliga Spanien till det stora landet i väst har sällan varit särskilt smärtfritt för europeiska regissörer som gjort succé i hemlandet. Exempel som Susanne Bier, Florian Henckel von Donnersmarck eller vår egen Lasse Hallström har aldrig lyckats återskapa den magi som skaffade dem en förstaklassbiljett över atlanten. Strukturerna och arbetssättet som tillämpas för europeiska projekt är sällan lämpade för amerikanska produktioner, där betydligt större budget och byråkrati måste tas i beaktning.

Det leder ofta till schizofrena och grovhugget ihopsatta projekt där essensen – som gjorde dessa regissörer så imponerade på hemmaplan, endast figurerar flyktigt och slutresultatet är utslätat och identitetslöst.

Och tyvärr drabbar detta även Almodóvar. Det är initialt en närmast bisarr upplevelse att se regissörens igenkännbara scenografi och estetik ta sig an New York City, och denna känsla av olust stannar kvar då de klassiska Almodóvar-elementen vägrar att gå hand i hand med nästintill allt. Flera gånger om känns det som en bisarr fusion där kärnan av Almodóvars bästa filmer är latent och där majoriteten endast kan beskrivas som kompetent men identitetslös.

För alla de där osannolikt fantastiska inslagen som skapat filmmagi i så många år finns där, bara avtrubbat och utan någon genuin glöd. Tilda Swinton och Julianne Moore gör båda goda rolltolkningar och försöker – för allt de är värda, att skapa samma elektricitet och magnetism som andra klassiska Almodóvar-kvinnor på film. Men hur stora ansträngningarna än är blir resultatet inget annat än dugligt. Almodóvar är också uppenbart oerfaren med det engelska språket. Där hans spanska dialog har erbjudit prosa i världsklass och meningsutbyten som kan skrivas in i vilken historiebok som helst är dialogen i The Room Next Door ofta stel och långtifrån så fängslande som den borde vara.

Almodóvar försöker också stoppa in flera inslag för att göra publiken medveten om att han står som kapten för skutan. Detta resulterar i de klassiska övertoningarna, den ibland sporadiska klippningen samt korta och närmast surrealistiska stickspår. Det borde funka men blir här endast till oerhört krampaktiga försök likt desperata notiser som vill påminna publiken om tidigare triumfer, nu i en slätstruken förpackning.

Det tar också alltför lång tid för filmen att hitta rätt. Där andra Almodóvar-projekt kedjar fast tittaren och vägrar släppa taget tills eftertexterna rullar, förlöper en ohyggligt lång period då filmen stapplar och inte kan hitta något vettigt fotfäste. Först mot mitten är Almodóvar någotsånär bekväm med situationen men då återstår alltför lite av landningsbanan för att filmen ska kunna lyfta.

Måhända är The Room Next Door inget magplask, andra försök att göra engelskspråkiga debuter har resulterat i betydligt sämre produkter. Men med tanke på att vi talar om en regissör som många gånger saknar motstycke är ett slutresultat som endast kan beskrivas som dugligt långt ifrån tillfredsställande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Pedro Almodovar, Tilda Swinton

Filmrecension: Armand – unik komposition av realism och drömlik surrealism

24 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

Armand
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 oktober 2024
Regi Halfdan Ullmann Tøndel

Vilken enastående debutfilm av Halfdan Ullman Tøndel. Armand vann Caméra d’Or – priset för bästa debut vid årets filmfestival i Cannes och huvudrollsinnehavaren Renate Reinsve (Världens värsta människa) hyllades unisont. Filmen utsågs också till Norges Oscarsbidrag.

Armand är en unik film som börjar som en skarp realistisk samhällsskildring men som sedan går över till symboliskt, surrealistiskt drömlikt berättande som talar till känslor och det undermedvetna.

Filmen börjar med att den ensamstående mamman Elisabeth (spelas av duktiga Renate Reinsve) är kallad till ett möte i skolan med sonen Armands lärare Sunna. Elisabeth är stressad och har inte fått någon information om vad mötet ska handla om. När hon kommer till skolan får hon besked att de måste vänta på föräldrarna till Jon innan mötet kan börja.

Före mötet får Armands och Jons lärare Sunna peptalk av skolans rektor och en äldre erfaren skolpersonal, som båda fegt lämnar över mötet till den yngre läraren. Sunna frågar de två äldre om vad skolan har för rutiner i fall som detta, men något tydligt besked får hon inte.

Inledningen av filmen är absurd men samtidigt väldigt träffande. De två sexåriga pojkarna Jon och Armand brukar leka bra med varandra, de är dessutom kusiner. Men en dag ville Jon inte längre leka med Armand och så gjorde Armand något med Jon på skolans toalett. Exakt vad som hänt finns inget vittne till. Allt är ryktesspridning.

Istället för att verkligen gå på djupet med vad som hänt blir de vuxna alltmer desperata och misstänksamma mot varandra. Vem talar sanning? Till slut handlar konflikten mer och mer om de vuxna. Lager efter lager avslöjas av de vuxnas demoner och fördomar och det blir allt svårare att greppa om vad som egentligen hänt. En både absurd men också väldigt trovärdig skildring av hur människor kan förvränga vad som hänt och hur de lurar andra och kanske allra mest lurar sig själva.

Filmen tar upp frågor om moral och etik men ännu mer om hur rykten kan få fart och hur lätt människor kan ta parti utan att egentligen ta reda på fakta.

Att Halfdan Ullmann Tøndel valt att sista tredjedelen berättas mer danslikt och drömlikt gör filmen så bra. Det gör att vi förstår med våra känslor och det fördjupar vad filmen förmedlar. Suverän berättarteknik.

Filmens regissör, Halfdan Ullmann Tøndel, är barnbarn till Ingmar Bergman och Liv Ullman. Det är klart att det medverkat till uppmärksamheten, men Halfdan står helt klart på egna fötter och har skapat något som är unikt. Det ska bli spännande att följa hans filmskapande framöver.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Armand, Debutfilm, Filmkritik, Filmrecension, Ingmar Bergman

Recension av tv-serie: Ronja Rövardotter 2 – underbar, vacker och tål att ses om och om igen

24 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

Ronja Rövardotter 2
Betyg 5
Premiär på Netflix 24 oktober 2024
Regi Lisa James Larsson

En av de vackrast sagorna är tillbaka. Del 2 av nyinspelningen av Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter är tillbaka. En underbar och vacker saga som tål att ses om och om igen. Del 1 av nyinspelningen av Astrid Lindgren berättelse om rövardottern Ronja tog kritikervärlden med storm. När nu andra delen släpps är den om möjligt minsk lika bedövande vacker och en totalupplevelse som en publik i alla åldra kan bänka sig framför om och om igen.

Som alla de bästa sagorna är den storslagen och samtidigt berättar den sådant som alla möter på något sätt i någon form i livet. Det är en berättelse om vänskap och lojalitet, om hämnd och att som barn gå sin egen väg i livet och göra sina val, om svek och att kunna förlåta. Skådespelarna tycks ha vuxit in i sina karaktärer och är så trovärdiga. Kerstin Linden som Ronja är ett charmtroll utan like, envis, rolig och en naturbarn. Jack Bergenholtz Henriksson som Birk Borkason är hennes lojale vän som oftast låter Ronja styra. Krista Kosonen har verkligen vuxit in i rollen som Lovis och likaså Christopher Wagelin som Mattis. Johan Ulveson som Skalle-Per är enastående. De är alla fem minst lika bra som de fyra som spelade i filmen som kom 1984 och regisserades av Tage Danielsson. 1986 klipptes filmen om till en TV-serie i tre delar på 50 minuter var, varvid man lade till material från filminspelningen som inte kommit med i själva filmen.

Ronja Rövardotter är en klassisk svensk saga skriven av Astrid Lindgren om flickan som öds in i ett gäng rövare i en medeltida skandinavisk borg. Hon älskar skogen och upptäcker vilken både magisk och farlig och vacker plats den är och där möter hon en dag en pojke, Birk, som tillhör de konkurrerande rövarbandet. Ronja och Birk får inte vara vänner, för de tillhör fiendegrupper.

Dessa sex nya avsnitt är underbar tv som jag hoppas många samlas för att se tillsammans. Det är ett fascinerande och spännande och engagerade äventyr för alla åldrar med fantastiska naturvyer, med ekorrar, möss och ugglar och med de varelser som vi bara kan se med vår fantasi, som troll, rumpnissar, grådvärgar och vildvittror.

Inspelningen har skett runt om i Sverige, bland annat i Västra Götaland. Den svensk-brittiska regissören Lisa James Larsson har regisserat och i ett pressmeddelande läste jag att hennes relation till Ronja var nästan obefintlig innan hon fick uppdraget. Hon hade varken läst boken eller sett filmen. Kanske är det ett starkt skäl till att den blivit så bra, att hon tagit itu med denna enastående berättelse utan att varit färgad av den tidigare versionen.

Del 2 av tv-serien Ronja Rövardotter är ett storslaget, lysande äventyr som är mer aktuellt än någonsin. Om vikten av att respektera naturen och alla varelser, om att säga nej till gamla strider, att hat inte behöver ärvas i generationer.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Astrid Lindgren, Netflix, Ronja Rövardotter

Venom: The Last Dance

24 oktober, 2024 by Elis Holmström

Venom: The Last Dance
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 Oktober 2024
Regi Kelly Marcel

’’Sista chansen, sista dansen’’, ord som yppades av Per Gessle efter en konsert då Gyllene Tider gjorde sin så kallade avskedsturné för fem år sedan. Men den där frasen visade sig vara måttligt relevant då bandet ifjol gav sig ut på en återföreningsturné. Lika ihåligt och tunt ekar hela Venom: The Last Dance vars marknadsföring försöker övertyga publiken om att ett monumentalt och viktigt avslut väntar. Sanningen visar sig istället vara en kolossal bluff och en permanent påminnelse om att Sony Pictures ägnat sig åt historisk vanskötsel vad gäller sin Marvel-licens.

Efter att ha gjort ett av filmvärldens mest komplexa avtal med Marvel Studios, vilket innebar att Spider-Man kunde ansluta till Marvel Cinematic Universe, beslutade sig producenterna Amy Pascal och Avi Arad sig för att – tjuvaktigt, rida på framgångsvågen. Detta resulterade i en grotesk förvanskning där bolaget nyttjade sina breda filmrättigheter vad gäller Spider-Man och började att skapa en uppsjö av tangenter där diverse bifigurer och skurkar fick sina egna projekt, dock med brasklappen att de inte kunde inkludera Marvels kanske mest kända hjältefigur. Resultatet har varit lika bisarrt och krystat som väntat, dock framstår den första Venom-filmen som ett stycke briljant filmskapande då vi jämför med det vi tvingats uthärda de senaste åren. Från den närmast historiskt usla Morbius till årets megakalkon Madame Web har Sony Pictures styrt skutan rakt in i isberget samtidigt som de borrat hål i skrovet.

Venom The Last Dance må vara en marginell uppryckning från den filmiska mardröm som var Madame Web – med Dakota Johnsons likbleka agerande, och en berättelse som måste ha sitt ursprung i helvetet. Dock är det en ytterst klen tröst då Venom The Last Dance exponerar publiken för slentrian och håglöshet i närmast farliga kvantiteter.

I och med att vi nått del tre finns det väldigt liten möjlighet att korrigera kursen, Venom har alltid varit ett projekt där Tom Hardy lever rövare och visar på sina absolut sämsta kvalitéer, där han grymtar och mumlar som en hamnbuse och där precis allting är pubertalt och fånigt. Hardy har också bestämt sig för att ta mer kreativ kontroll över projekten i och med uppföljarna, vilket lett till en ren lekstuga där Hardy och intet ont anande regissörer basunerar ut trams och flams utan någon som helst substans.

Kelly Marcel som debuterar som regissör saknar all form av rutin eller vision och känns istället som en marionett där Hardy kan diktera alla villkor något som leder till en fullkomligt obegriplig berättelse. Filmens marknadsföring har lockat Marvel-älskare med introduktionen av den – för oss i Sverige, erbarmligt döpta skurken Knull, en av Marvels mer uppmärksammade och populära karaktärer på senare tid. Detta visar sig vara en kolossal bluff och istället ägnas hela filmen åt det mest ointressanta filmhotet på länge. Inte för att det spelar någon större roll, den stökiga berättelsen gör det omöjligt att bry sig om något som händer. Där tidigare filmer varit tafatta och saknat råstyrka är detta en huvudlös höna som flänger likt en besatt. Den övergripande strukturen kan beskrivas på följande sätt; valfritt trams och tjafs, Tom Hardy mumlar och grymtar, usel komik, utfyllnad, kass action, repetera.

Just ordet utfyllnad verkar ha varit ledordet för hela produktionen. Inbitna seriefantaster vet att berättelsen som involverade Knull var ett massivt event som kopplade ihop flera av de mest populära spindel-relaterade Marvelkaraktärerna i en grandios och storslagen strid. Adaptionen vi serveras här är en håglös gröt där majoriteten av speltiden går åt till definitionen av meningslöshet som mestadels involverar pubertalt tjafs, usel dialog och kopiösa mängder rutten exposition. Som stor Marvelfantast kan jag bara gapa åt den fullkomliga likgiltighet som demonstreras av alla involverade.

Inte ens som actionfilm kan Venom: The Last Dance lämna något bestående intryck. Det är kass koreografi, fantasilösa scenarion och explosioner som är lika högljudda som de är hjärndöda. När allting väl är slut är det också uppenbart att dörren står öppen för ytterligare uppföljare, något som gör sig välförtjänt av ytterligare ett Gessle-citat, ’’Hösten började komma och känslan med, att komma bort ifrån hela skiten’’.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Skräckfilm, Venom

Stockholm Jazzfestival 2024 del II – Fokus på vokala programpunkter

24 oktober, 2024 by Mats Hallberg

11-20/ 10 i Stockholm med omnejd

Noterat glädjande nyheten att jazzfesten satte rekord med en publik på nästan 32 000 på cirka 260 konserter, varav en tredjedel utsålda. Utbudet utökades till och med genom extrainsatta konserter måndagen 21/10 med nya fenomenet Sven Wunder. Arrangörerna har all anledning att sammantaget nöjda pusta ut. I år anordnades konserter utan entré i foajén på Scalateatern, vilket en kunnat befara skulle orsaka kaos. Istället fungerade lokalen med baren i mitten som stämningshöjande mötesplats. Hann i tid för sista halvtimmen med Sugurdur Flosason/ Hans Olding Quartet och cirka tjugo minuter med nyligen prisade stjärnskottet Emmalisa Hallander, vars spetsiga stämmas självförtroende erinrar om en ung Isabella Lundgren eller Anita Ó Day (referens från musiker). Måste dock påpekas att jag stod för långt ifrån för att i sorlet omslutas av tonerna från scen.

Vill börja med att dokumentera ett av festivalens konstnärliga krön. Det uppnåddes på Musikaliska kvarterets stora scen. Hör en crossover- konstellation vars delar jag recenserat i uppskattande ordalag senaste åren, fast inte hört sammanförda tidigare. Syftar på KÖHN/ HENRYSON/ TRIO X OF SWEDEN (bilden ovan). För första gången medverkar den förträffliga sopranen på festivalen får jag veta i samtal efteråt. Obegripligt att konserten lockat så få att vi färre än ett tresiffrigt antal sitter på scenen i dess fond. med instrument och mikrofoner på den vida scenens mitt vridna mot publiken. Höjer också på ögonbrynen åt att Nicolai Dunger agerar publikvärd och dessutom känner igen mig.

Mångsidige Jenny Lindh-stipendiaten förekommer oftast i renommerade opera- och musikalsammanhang, har ingått i såväl Radiokören som Nils Landgrens kollektiv Christmas With My Friends och spelat in högklassig kammarmusik i folkton. Cellisten och komponisten Svante Henryson är minst lika flexibel, genom att växla från metal till solist i symfoniorkestrar, turnera med Elvis Costello och fronta i skiftande jazzformat. Hos långlivade delikata pianotrion råder lika stort mått av genre-integreringar. Trio X består av pianisten Lennart Simonsson, kontrabasisten Per V Johansson samt trumslagaren Joakim Ekberg. Om jag snappat upp korrekt info kallar sig denna ganska nya formation Full House vars kick off skedde på Kungliga Musikhögskolan.

Epitetet skönsjungande får i sopranens fall ses som ett understatement, eftersom hon kombinerar rutin och excellent teknik med en emotionell laddning. Konserten inleds med Purcell likt en ordlös evig hit. När pianotrion kompletterar efter solisternas intro blir det häpnadsväckande jazzigt. Repertoaren kommer från många håll utan att spreta. Enda gång Köhn inte bottnar sker enligt mitt förmenande i Monicas vals. Bortsett från Beppe-texten med sitt ikoniska ursprung är varje framförande klockrent, resulterar i monumentala triumfer i den musikaliska samklang männen tillför. Två stycken av Piazzolla går rakt in i hjärtat, Liber Tango och Milonga som är en argentinsk dans. Med ackuratess imiterar Henryson den bandoneon som är synonym med nuevo tango, en melankolisk genre där konstmusik kopplas samman med jazz. Här briljerar vokalist tillsammans med batterist och cellist.

På egen hand gör Trio X Of Sweden en finurlig variant på Schumans ”hit” Träumerei med lyriskt svävande sväng framställt av puttrande vispspel och till och med bas-feature ingår. Innovativt så det förslår och pianistens anslag hänför. Simonsson ansvarar för presentationen av materialet. Vi får veta att Bo Nilsson/ Cornelis Vals i Mejram, Villa-Lobos, Anders Hillborg/ Eva Dahlgren och Chick Coreas episka signatur tolkas. I stycket från brasilianske tonsättaren flödar molltonerna och damen i sällskapet visar prov på sina bländande resurser. Konserten smyckas med en handfull höjdpunkter. En juvel är obestridligen Innan kärleken kommer (A. Hillborg/ E. Dahlgren) vars bedårande sång och instrumentala inramning antar omvälvande dimensioner. Kontrabasist Per V Johansson bidrar med vackert extranummer som fått text av Henryson utifrån en väns död.

Två bravader återstår att redovisa i en sammankomst som överlag höll världsklass. Dels helt fantastiska minuter där männen går loss i ett rytmiskt fyrverkeri i rafflande taktarter baserat på indisk skala. Henrysons spel är magiskt, golvas av ett makalöst sväng! Inspirerad cellist rappar över Ekbergs handtrummande medan basist och pianist fyller i. Dels deras förtrollande version av Spain (C. Corea) där jag konstaterar att stämband och intonation hos Köhn är lika utvecklade som hos kollegan Malena Ernman. Pianist och trumslagare presterar på svindlande hög nivå i sina utflykter. Även ett pregnant bas-feature smugglas in. Slutligen måste Joakim Ekbergs glänsande insats nämnas, blev otroligt förtjust i den närvaro och yrkeskunskap han demonstrerade (kul att få träffa honom efteråt).

TESSAN MILVEDEN QUARTET framträder i två set på Biocafé Tellus sju stationer söderut från T-centralen. Orienterar mig dit till idyllen i Midsommarkransen en solig lördagseftermiddag. Till saken hör att undertecknad personligen bjöds in av den garvade sångerska som så sent som för ett par år sedan skivdebuterade, vilket renderade i vinst i läsaromröstningen för Gyllene Skivan. Mitt beröm i recension i OJ blev ett kvitto för Milveden att hon lyckats. Beträffande live har jag bara hört henne en gång tidigare, delar av en spelning på Engelen i fjol.

Till sin besvikelse har grannar klagat och blivit bönhörda. Bistra effekten: 82db fick inte överskridas och trumslagare eliminerades ur uppställningen. Föreställer mig att situationen medförde att tillförseln av nyanser blev än viktigare. Och Tre ytterst meriterande musiker återstår, bildar kvartetten på scen. I pausen pratar jag med basisten Filip Augustsson om avgörande liveupplevelser, upplyser tenorsaxofonisten Stefan Isaksson om Förnuft och känsla och deras tribut till Åke Johansson ( hörde bägge live i CBQ, den högt värderade grupp tenoristen säljer livealbum med) samt åldermannen, pianisten Göran Strandberg aktuell med tre skivor varav en med Stockholm Jazz Orchestra. Berättar för honom att jag recenserat hans senaste trioplatta. Av dessa tre är det 51-åringens basgångar jag i särklass hört mest av senaste decenniet.

Tessan introducerar repertoaren och betonar att hon och Göran delat på sysslan att arra låtarna för speciella sättningen. Vi får reda på att i publiken sitter flera gamla vänner och ett par av de textförfattare som anlitats vilket gör henne lite rörd. Att denna noggranna sångerska med höga krav, avslöjar att min närvaro orsakar viss nervositet känns lite läskigt. Det sjungs mest på engelska, fast textmässigt har jag störst behållning av ett par rariteter på svenska.

Ett bonussidospår förtjänar att harangeras. Syftar på Stefan Isakssons talang för teatraliskt framförda, kvicka och meningsfulla egna monologer. Musik respektive kärlek, om jag minns rätt, definieras docerande lustfyllt genom genialiskt rimmande Mannen sångerskan känt sedan uppväxten i Stockholm har tydligen en parallell karriär som skådespelare, något jag som skriver om scenkonst kanske borde vetat. Och vi tipsas om en serie på SVT där Isaksson finns med i rollistan.

Följdriktig prydlig inledning med Look To The Rainbow, soundtrack vars melodi gjordes känd genom Stan Getz/ Astrud Gilberto och How Deep Is The Ocean? Däremellan ett arr mer soft än spretigt på en ursprungligen lite spejsig Hendrix-låt (Up From The Skies). Ur den omfattande amerikanska sångboken kommer också Do Nothing Till You Here From Me (D. Ellington) och en alldeles underbar version av Some Other Time (L. Bernstein), dessutom en klurig komposition av Monk och fina Nothing Like You som fick spridning genom Miles Davis på 60-talet. Spröda melodier broderas ut elegant med lena fraser på saxofon. Kändes som en ynnest att återknyta bekantskapen med Isakssons sound. I avskalat extranummer blir det smeksamt trösterik allsång jämte ett bluesigt tassande örhänge i form av Am I Blue.

Huvudpersonen sjunger med föredömlig kontroll mestadels i medium tempo. fraserar ypperligt som väntat. Varje stavelse har räckvidd ut i salongen. Kan tänka mig att restriktionen stör, tillsats av energi och hetta hade varit verkningsfullt, eftersom en dimension går förlorad när man är hänvisad till subtila uttryck. Att matinékonserten inte bevarats hos mig förväntad utsträckning, beror nog uteslutande på den nedtonade hållning som påtvingats. Ska förvisso framhållas att konserten är en ren njutning.

Blir omgående uppenbart att pregnanta basgångar får en framskjuten position i trumslagares frånvaro. Tycker mycket om Augustssons spänstigt lyhörda spel. Milveden är medveten om musikernas kapacitet, ger dem generöst med utrymme. De inleder suveränt själva efter paus i supersoft melodi med en ledigt lirande Isaksson i full frihet. I stick, intro och bryggor kliver Strandberg på ett självklart sätt. Agerar i övrigt raffinerad ackompanjatör, vare sig det handlar om ballader eller sprittande tempo.

Av andelen svenska låtar plussas för ett annorlunda arr på En gång i Stockholm, görs vågen för en föråldrad blues med text av Viveka Hellström vars riviga outro överrumplar samt en klassisk bossa med finurlig svensk text av Ulla-Carin Nyquist. I detta läckra mästerverk sjungs utsökt, med utstuderad rytmisk markering.

Mitt på dagen första helgens söndag spelar PRIMULA i Källarbyn beläget i Gamla Stan. Kvartetten bildad i Malmö består av Ella Cronberg på sång och akustisk gitarr, Jim Base elgitarr (äv. akustisk gitarr), Christoffer Hedén bakom trummorna och på kontrabas Ola Lannér Risenfors. De var för mig ett oskrivet blad som efter en inställd konsert passade utmärkt i schemat. Deras original framförs på antingen engelska eller svenska och ibland sjungs det ordlöst. Att kvartetten med explicit indie-sound kan ingå i festivalen får betraktas som vidsynt och sympatiskt. Inledningen fångar genom en fragil, närmast vädjande approach som i sista delen ändrar skepnad genom stegring av tempo. Eteriskt avlösande låt har en väsentligt högre energinivå. Uppskattar figurerna, plockandet med ackord på den svarta Gibson(?)-gitarren med diskret inkopplade pedaler och hur trumslagaren banar väg genom adderande av adekvata rytmer.

Cronberg presenterar låtarna, gruppen och vad texterna handlar om. Berättar att Till oss släpptes i fjol och att man håller på med ny platta. Låtarna hade titlar som Tystnaden (alldeles färsk), När jag bärjade lyssna på fåglarna, Balans, När hjärtat slår och Vilket håll vill du gå? Noterar hur verkningsfullt det blir när man låter kompositioner inbördes skifta i struktur, en estetik som gör dem knepiga att ringa in. Definitionsmässigt rör sig Primula, som befinner sig i en lovande utveckling, i bågar från Dina ögon till ett sound besläktat med Sophie Zelmani.

Basen stöttar i skymundan, träder fram i ett feature och ett par snabbare låtar. Sången hålls ofta svävande, ibland drömsk, glimtvis med distinkt bett. Deras vokalist sjunger stundtals ut , fast tycks föredra ett intimt tilltal. Man räds inte införlivandet av introverta drag vilka vetter åt ambient. De vågar kräva koncentrerade mottagare. Kvartetten avslutar med komposition på engelska till alla mammor. Jobbas då framgångsrikt med klanger. Var för sig har flertalet låtar kanske inte potential att haka tag i en. Dock, sammantaget utgör de en fängslande helhet.

Ibland är det stimulerande att ta del av sidoprojekt. History In The Making där den egensinnige artisten Nicolai Dunger ingått ett samarbete med Fredrik Ljungkvist, förtjust i fribag-exkursioner, tillhör den kategorin. Förberedda mötet som uppstår mitt på dagen i Källarbyn första lördagen blev överlag ett mycket fruktbart experiment, passager gjorde mig rejält exalterad. Snappade upp att skiva tillverkats med träblåsaren där rytmsektion är en annan, i jazzkretsar mer namnkunnig än den i valvet nere i Källarbyn. Här ses nämligen Niklas Korssell på trummor och Anton Berndts vid kontrabasen.

På internationellt etablerade Dungers hemsida framgår att tjugofyra album släppts plus några under pseudonym, Edit Södergran tonsatts, att han medverkat på far och dotter Riedels Cornelis-platta, bidragit på en mängd samlingar, komponerat opera, skrivit musik för teater och filmer. Jag minns honom som sjungande pianist i ett spretande allkonstverk hos teater Bhopa 2005. Den nästan jämnårige prisade Fredrik Ljungkvist har varit ett aktat namn med egen grupp och ingått i ett otal jazziga konstellationer i mer än trettio år.

Artisten bördig från Piteå struntar i att introducera sina låtar, sitter fram till slutdelen med gitarren på en hög pall. Ett par låtar på sluttampen ackompanjerar han sig själv på piano och därpå gör framför allt Ljungkvist honom sällskap. För att börja kronologiskt leds vi in i musiken genom ett sökande och suggestivt beat. Korssell använder filtklubbor, Ljungkvist trakterar klarinett medan den rockigt utforskande Dunger framställer sound i och utanför en twang-stil. Diskreta basgångar ledsagar genomgående släpiga, attraktiva melodier. Singer songwriterns vibrerande stämma låter som ingen annan, fast ett intro påminner om om en light-.version av Bono.

Visar sig att låtarna sällan håller sig inom ett och samma temperament, vilket genererar en oberäknelig spännande dynamik. Kontinuerligt sker expressiva tillägg, som ett utslag av en jazzig attityd. Vid ett par tillfällen försätter man sig genom aviga attacker i ett tillstånd av trance. Kul! Har överseende med att utforskandet inte funkar varje gång. En duell trummor – tenorsaxofon kan liknas vid hårdsvängande frijazz. Dunger meddelar att han försöker få bukt på ett knippe nya låtar, som ett offentligt experiment för oss hågade.

Ibland dominerar intrikat formulerade melodier, stundtals suggestiva och/eller ostyriga rytmer. Fäster mig vid trumslagarens triumferande manövrar i ett skede som resulterar i hypnotiskt sväng. Det riffas framgångsrikt i en ösig stampa-takten-låt. Någon enstaka gång är man förvisso på väg att kantra, köra i diket. Men varje test kan ju inte resultera i konstnärlig fulländning. Avdelningen avslutas med ett fullkomligt underbart crescendo. Den stillsamma balladen som tar vid när Dunger satt sig vid pianot blir till en väldigt vacker kontrast. Allra sist när jag lämnar för att hinna i god tid till nästa konsert bryts förtrollningen och i finishen bökas det frenetiskt med skrynkliga toner.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 176
  • Sida 177
  • Sida 178
  • Sida 179
  • Sida 180
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in