Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Fängslande djupdykning ner i antikens avgrund – Agamemnon av ADAS teater

by

foton Ola Kjelbye

Av Aischylos

Bearbetning: Fia Adler Sandblad & Ian Magilton

Regi: Ian Magilton

Musik, ljuddesign & projektioner: Jonas Franke-Blom

Kostym & mask: Nonno Nordqvist

Ljusdesign: Ian Magilton

På scen: Fia Adler Sandblad

Premiär 10/3 2024 på ADAS teater, Konstepidemin i Göteborg

Spelas till och med 4/4

Premiären äger rum en kylig söndagseftermiddag i frigruppens intima black box inför närmare 20 personer, vilket är maxkapaciteten. I ”foajén” i sluttningen mitt emot kan man ta del av en installation som i gycklande ton behandlar en skrämmande skildring av teaterkonstens fader förlagd 2 500 år tillbaka i tiden. ADAS gestaltar sedan drygt trettio år tillbaka ett kvinnligt perspektiv och har en bakgrund i fysiskt inriktad estetik med ett både poetiskt och innovativt scenspråk. Deras filosofi går ut på att berätta om angelägna, ofta obehagliga ämnen, vilka negligerats och samtidigt förmedla ljusglimtar och hopp.

Konstnärlige ledaren Fia Adler Sandblad etablerade redan 1987 ett samarbete med engelsmannen Ian Magilton, vars regi jag förutsätter varit ovärderlig för henne i uppsättningen av Agamemnon. Magilton ingick i Roy Heart Theatre. Han lämnade London för femtio år sedan för att vara med och dra igång specifik verksamhet på ett slott i södra Frankrike. Där har den prisbelönte mannens livsgärning bestått i att undersöka mänskliga rösten, dess möjligheter och uttryck. Adler Sandblad besökte honom för drygt fyrtiofem år sedan. Influerades då till den grad att hon kom att tillhöra dem, vilket resulterat i att hon är den enda i Sverige diplomerad i röstarbetet.

Enaktaren som utspelas under cirka 55 minuter ingår i trilogin Orestien, för övrigt det första verk Lars Norén satte upp under sina år på Folkteatern. ADAS kompletterar välgörande nog sitt programblad med en summering av intrigen i form av ett behändigt synopsis. Gör du anspråk på att hänga med i monologerna vilka rappt eller eftertänksamt avlöser varandra, är det värt att läsa på i förväg. Snappar upp efteråt att detta obevekliga ödesdrama innehåller åtta roller, varav några tämligen perifera.

Makabra tragedin handlar om hur Klytaimestra hämnas på kung Agamemnon på grund av att han offrat deras gemensamma dotter Ifigenia för att blidka gudarna. Den sluga Klytaimestra idkar dubbelspel när hon glatt välkomnar beskedet om att Troja intagits. Falskheten hos henne vid makens hemkomst avslöjas av sierskan Kassandra. Vidare har en äldre kvinnas utsagor en sammanbindande funktion, talar om vad som komma skall och vad som förevarit. Våld och passioner sätter såldes stenen i rullning. Röster mot krigets vansinne saknar motmedel, när en vrede ackompanjerad av maktbegär gått överstyr. Det är fascinerande att skåda och att lyssna till högstämda texten, ålderdomlig retorik men ändå egendomligt tidlös.

På ett avstånd av ett par meter kan skeendet följas. Rekvisitan är sparsmakad. Ser ett bord i sten och på den en vattenfylld skål i keramik. Får mig att associera till altare och dopfunt. I första scenen sitter skådespelaren på en stol i ett hörn, knappt synlig i den svaga belysningen. Pratsjunger verser i karaktäristiskt deklamerande stil. Under pjäsens gång har hennes rörelser och position avgörande betydelse för de gestaltades sinnestillstånd. Bevittnar exempelvis stolta, bittra och resonerande individer som famlar efter förnuftiga tankar. Att agera med mask i såväl i ansikte som nacke blir ett verkningsfullt grepp för att åstadkomma kvicka replikskiften. Stämningen i dramat med sin okuvliga logik, understryks av föredömlig ljussättning, eggande projektioner samt ett spännande spektra från sköra cellotoner till sorl från folkmassor och noise-crescendo konstruerat av Jonas Franke-Blom. Till denna produktion har han skrivit ny atmosfärisk musik.

Klänningarna framtagna av Nonno Nordqvist är otroligt iögonfallande, liksom tyget som ska föreställa purpurfärgad matta jämte det blodiga förkläde som markerar själva dådet. Två sortier ingår, genomförs antagligen för byte av klänning. Dessutom bär ett skärp på stor symbolisk betydelse. Fia Adler Sandblad gör en beundransvärd prestation, agerar med precision i ett antal röstlägen och lika skiftande kroppshållning. Växlingarna emellan rollfigurer av olika ålder och kön genomförs med ackuratess. Att hon förmått memorera all text med enbart få detaljer att hänga upp den på är närmast surrealistiskt. En fantastisk bedrift i sig, förhöjs ytterligare av hur meningarna yttras och illustreras. Regissören vet exakt hur publikens uppmärksamhet bäst bibehålls. Rytmen i pjäsen, dramatiska humörsvängningarna och hur orden förstärks av aktörens fysiska framställning bidrar till en ytterst meningsfull timma i ADAS intima black box. Regissör Magilton och ADAS konstnärlige ledare Adler Sandblad har sedan 2011 fört samtal om samarbete utifrån antika dramat. Stort att duon nu realiserat sina planer.

Filmrecension: Ondska finns inte – men handlingars konsekvenser kan göra ont

by

Ondska finns inte
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 mars 2024
Regi Ryusuke Hamaguchi
Musik Eiko Hamaguchi

Ondska finns inte. Eller finns den? Ett är säkert i alla fall, människors girighet och människors själviskhet finns och när den slår till och rubbar balansen mellan människor och djur och natur då sker tragedier och hemska händelser. Det vet vi som lever under klimatförändringarnas hot. Människans lust att jaga för nöjes skull är om inte ondska i alla fall högst otrevlig. Människans habegär, människors lystnad och omättlighet på materiell framgång kan sätta igång handlingar som gör ont i de människor eller djur som drabbas.

Vad är ondska? Denna film sätter igång en hel del funderingar kring den existentiella frågan om ondska. Ondska finns inte vann juryns stora pris i Venedig filmfestival. Ryusuke Hamaguchi, regissören, vann en Oscar 2022 för filmen Drive My Car. Den filmen var underbar, på sitt sätt, men jag tycker att denna gör ett starkare intryck och dess tema berör många fler.

Handlingen kretsar kring Takumi som bor med sin lilla dotter Hana i byn Mizubiki som ligger en bit utan Tokyo. Takumi är lite av byns alltiallo. Han lever nära naturen och fixar många olika saker för byborna. Han hugger ved, han hittar örter som passar till restaurangens mat, han hämtar rent och klart källvatten för matlagning. Han har en närhet till naturen och kunskap om skogen som han lär ut till sin lilla dotter.

Byborna lever ett ganska lugnt liv, modernt men utan storstadens stress. Det är fantastiskt filmat och scenen där han hugger ved, filmat och klippt för att förmedla ett sådant lugn att det känns som om jag är med där och sitter på en stubbe och bara njuter av alla dofter från gräs och träd och ljudet från fågelkvitter och vindens brus i trädens grenar.

En dag får byborna reda på att ett företag har planerat att bygga en glamping-anläggning mitt i skogen, nära Takumis hus. Glamping är ett ord för glamorös camping. Stressade storstadsbor behöver komma ut i naturen men vill samtidigt bo bekvämt och ha det lyxigt. Byborna blir inbjudna till ett möte där företaget ska informera om dessa planer.

Det blir uppenbart att de som planerat denna glamping-anläggning inte alls tar någon hänsyn till miljön. En stor tank för avfall ska placeras så avfallet kommer att förorena vattnet för byborna. Företaget har inte tänkt att ha någon som arbetar på anläggningen på natten vilket kan föra med sig att dessa lyxcampare kan dra ut i skogen och jaga hjort och kanske missa och träffa annat. Och hjortar är inte farliga normalt men om de blir skadeskjutna kan de anfalla.

Scenen där byborna ska bli informerade är något av det starkaste jag sett i en film på länge. Det är humor men ändå skrämmande exakt skildrat hur ekonomiska intressen helt kör över den lilla människan. Det är en scen där olika bybor får möjlighet att ställa frågor och det blir allt tydligare att byborna har oändligt mycket mer kunskap om hur människa och natur fungerar än företagets chefer. Och som Takumi konstaterar: ”Vatten rinner nedåt” och det gör skitigt vatten också, förstås. Avfallsbehållaren kommer att skapa stor skada.

Efter mötet gör filmen en oväntat vändning. Det visar sig att de två som skickats ut av företaget för att informera byborna inte alls trivs med sina jobb. Den ena av dem, Takahashi, skulle till och med vilja flytta till byn och lära känna hur allt fungerar.

Filmens titel är lite gåtfull. En del vill utbrista att ondska visst finns och syftar förmodligen i det här fallet på de allra högsta cheferna som förstås inte alls tänker ta hänsyn till byborna utan ser mötet som en punkt de kan klicka i som avklarad och redovisa för myndigheter för att få tillståndet att sätta igång.

Frågan är: Vad är ondska? Är det ondska att ljuga? Är djur onda? Är naturen ond när den drabbar människor med katastrofer?

Denna film är vacker men också tragisk och mörk och svår att ta till sig, den är gåtfull och samtidigt magisk. Och den ger mycket att fundera kring efteråt.

Filmrecension: Som vi har älskat – en film om kärlekens många ansikten

by

Som vi har älskat
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 mars 2024
Regi Gustav Ågerstrand

En dokumentär som känns äkta och som förmedlar musikens kraft och samtidigt låter oss möta människan som heter Sara Parkman. En modig film som visar något mänskligt som många kan känna igen sig i: längtan och sökandet efter kärlek.

Sara Parkman kan utan tvekan utnämnas till en av de mest spännande svenska musikerna. Genom sitt unika uttryck har hon revolutionerat svensk folkmusik och skivan Vesper gjorde hennes känd och hyllad. Att se henne spela på scen är att se kärlek till musik vibrera och stråla ut till alla närvarande. Men bakom denna stora kärlek till musik finns också en annan längtan hos Sara Parkman. Hon är på väg att fylla trettio år och har nyligen separerat från en relation. Hon längtar efter att hitta någon att bygga en sann och djup kärleksrelation med och som hon kan få barn med. Hon längtar efter barn.

Vad är kärlek egentligen? Som jag ser filmen visar den på flera olika former kärleken kan ta. Musik är mäktig och att stora musiker som Sara Parkman har ett särskilt extra djupt förhållande till musik, det är uppenbart. När hon spelar utstrålar hon stark kärlek. Musik är en viktig del i livet för många och kan ge både tröst, hopp och ny energi.

Sara Parkman har en fin vänskap med sina medmusiker och speciellt med Hampus som nyligen blivit pappa. Hampus och Sara skapar och skriver mycket musik tillsammans och trots att han blivit pappa och vill vara med sin baby verkar de ändå lyckas få tid att skapa tillsammans. Vänskap är också en form av kärlek.

En annan form av kärlek är den nära relation vi kan ha till släktingar. Vi får se Sara Parkman tillsammans med sin farfar och med sin pappa. Dessa relationer utstrålar också ett starkt band.

Jag tycker filmen på ett finstämt sätt visar på kärlekens många ansikten utan att peka med hela handen.

Filmen börjar med Sara Parkman spela musik och slutat med musik. Musiken är den stora kärleken som är mäktig och bär genom livet. En stark film. En mäktig film. En varm film. En film med mycket kärlek av olika slag. Och underbar musik som gör mig lycklig.

Bakgrundsfakta on Sara Parkman:
Sara Parkman är född 1989 i Västernorrland. Prästbarn i tredje generationen, folkmusiker, tonsättare och artist. Hon arbetar återkommande med att lyfta det undangömda men vitala i en samtida kontext och fick 2017 sitt genombrott då hon med Riksteatern gjorde uppsättningen Fäboland. 2019 släpptes albumet Vesper- en aftonbön för vår tid med vilket Sara vill skapa ett samtal om vikten av helighet, oavsett om det handlar om kyrkor, rejv eller terapirum. Med Vesper nominerades Sara till en grammis och mottog DNs stora kulturpris. Som vi har älskat tar avstamp i succén med Vesper och följer sedan Saras väg mot stjärnorna genom den kreativa processen i skapandet av nästa platta – Eros Agape Philia.

Om filmens regissör:
Gustav Ågerstrand, född i Växjö 1985, är regissör och filmfotograf. Han har en master i filmfoto vid Stockholms Konstnärliga Högskola 2021-2023, har studerat dokumentärfilm på Biskops Arnö 2011-2012 och har en kandidatexamen från Stockholms Dramatiska Högskola 2012-2015 i regi. Gustav har regisserat filmer som Tjuvgods (2013, hedersomnämnande Tempo Dokumentärfestival), Inuti ett träd (2015), dokumentärserien Det goda landet som nominerades till Kristallen för bästa dokumentär 2018 och dokumentärfilmen Leva tills jag dör (2022). Han har också arbetat som fotograf och inslagsproducent med Gift vid första ögonkastet.

Som vi har älskat – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Filmrecension: Om alla bara drar – ärlig och rakryggad dokumentär som alla bör se

by

Om alla bara drar
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 mars 2024
Regi Karin Wegsjö och Nazira Abzalov

En mycket ärlig och rakryggad berättelse om att leva i ett område som Tensta som av polis fått stämpel som utsatt och farligt. Nazira bor med sin familj i Tensta och hon trivs. Hon och hennes familj har köpt en bostadsrätt i ett lugnare område i Tensta. Hon har inrett lägenheten ochär nöjd och känner sig hemma och hon tycker om grannarna. Hon tycker till och med att polisens stämpling av Tensta som utsatt och farligt inte stämmer.

En dag när hon och hennes familj varit ute och handlat och ska parkera bilen har några gängkriminella ungdomar parkerat sin bil på deras p-plats. En av dessa två unga gängkriminella viftar med ett vapen och hotar dem. Varken Nazira, hennes man eller deras två små barn känner dessa två kriminella.

Nazira och hennes man polisanmälde händelsen. Behöver jag ens nämna att polisen inte grep de hotfulla ungdomarna som viftade med vapen? Polisen gjorde ingenting mer än sparade anmälan som ett ärende.

Filmen, som är filmad under fem år, ger oss ett annat perspektiv av förorten än vad vi oftast får från nyheterna. Vi kommer nära några som bor där.

Nazira och hennes man Bahityar lämnar sitt hem och sitt hemland Uzbekistan, för att i en framtid kunna ge sina barn ett säkrare liv i Sverige. De hittar jobb, bygger sitt hem, lär känna sina grannar och skapar en gemenskap i sina kvarter i Tensta. När hon och hennes familj blir hotad av en ungdom med pistol förändras allt, deras trygghet rycks undan.

Allt eskalerar. På lekplatsen och nära grillplatsen där familjerna i området brukar umgås hänger numer unga som säljer knark. När Nazira ringer polisen och ber dem åtminstone få knarkförsäljaren att flytta på sig händer ingenting.

Polis gör ingenting, politiker gör ingenting. Och våldet ökar och blir värre med döds-skjutningar både i Tensta och andra förorter. En dag blir en ung man som inte ens var med i ett gäng skjuten till döds i Tensta. Han råkade bara befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt.

Mer och mer av infrastrukturen i Tensta läggs ned. Gymnasiet som var en sådan satsning flyttar och Lidl flyttar. Ingen vill bege sig till Tensta.

Om alla bara drar är en stark skildring från en inifrånperspektiv. Den är dock mer än så. Det är en sorglig och sann beskrivning av hur polis, politiker och samhället tycks ha gett upp. När det inte längre anses som ett grovt brott att vifta med en pistol framför en barnfamilj, då har ett samhälle och dess polis tappat greppet. Eller om det till och med är ännu värre: när det sker i fel område finns det inga resurser. Vad hade hänt om en familj i ett område med hög medelinkomst hade blivit hotad på samma sätt? Det tål att fundera på. Jag hoppas att alla går man ur huse för att se denna och att något äntligen kan hända. Att denna dokumentär kan fungera som en väckarklocka. Kan vi hoppas på det?

Nazira och hennes familjs berättelse är inte särskilt unik, egentligen. Jag bor i ett område där det också viftas med vapen ibland och de som bor här orkar inte ens ringa polisen längre. Och här är massor av gångvägar där barn springer och kommer med cykel och hundratals bilar kör, ofta med hög fart, på gångvägarna. Också precis vid skola och dagis. Polisen lyser med sin frånvara. Fortkörare på gångvägar bryter ju mot två regler: de kör för fort och de får inte ens köra på gångvägar. Men det är inte tillräckligt grovt för att polis ska ingripa. Det händer till och med att polisen åker till pizzeria i området och sitter och äter lunch i lugn och ro medan privatpersoner kör i hög fart förbi. Något har gått fel.

Hoppas denna dokumentär kan bli en väckarklocka.

En spännvidd och intensitet som tar andan ur en – Marius Neset på Valand

by

Foton Qlaez Wennberg

8/3 2024

Valand i Göteborg (Arrangör Jazzföreningen Nefertiti)

Att ta sig till Jazzföreningens evenemang i syfte att försöka förmedla vad som äger rum är ett privilegium, en lustfylld och utmanande syssla om vartannat. På Internationella kvinnodagen befinner sig uppseendeväckande nog fem män på scen, bördiga från Skandinavien och England. Saxofonisten, improvisatören och kompositören Marius Neset frontar. Norrmannen har senaste decenniet tillhört de hetaste jazzakterna i Europa. Har hört honom som sideman och med egen grupp på ett gig i Ljungskile som golvade mig totalt 2019. Vilka tonala piruetter man än utförde i rasande tempo landade musikerna på fötterna, dessutom i exakt samma ögonblick när det handlade om ensemblespel. Neset står bokförd för cirka femton album, varav somliga med lyxigt stor sättning. Noterar samarbeten med Trondheim Jazz Orchestra, London Sinfonietta, Bergen Philharmonic och Danish Radio Big Band.

Medmusiker på pågående turné är Magnus Hjorth vid flygeln som nyligen satt på samma scen och ackompanjerande Karl Olandersson, trumslagaren Anton Eger (Jazz Kamikaze, Django Bates, Phronesis mm.) Elliot Galvin på synt/ keyboard som jag sett med Dinosaur samt vikarien Kaspar Vadsholt på elbas och till vardags i Danish Radio Big Band Av övriga uppdragsgivare kan nämnas Jens Winther och Hans Ulrik. Under avdelningen fakta ska också framhållas att arrangörens ordinarie ljudtekniker lyckas förträffligt, trots klagomål om alltför lite tid för soundcheck. Behövde inte ens öronproppar. Den virtuosa saxofonisten låter genomgående musiken tala, varför jag bara vid enstaka tillfällen kan ange låttitlar.

Inledningen draperas i osedvanligt soft skrud. Toner stretchas vilsamt när akustiska instrument integreras med elektronik. Neset tycks improvisera till slingor framtagna av engelsmannen. Musiken vandrar från nordisk folkton till oberäkneligt infallsrika fraser i valstakt, där Egers fantasifulla eskapader ger ett mervärde. Efter ett tag byter den prisade saxmannen till sopran. Det svepande soundet sköljer emot hyfsat stor publik vilka lyssnar uppmärksamt när nästa fönster bildligt talat öppnats och vi kliver in ett universum med atmosfäriska anor från Weather Report. Flera låtar knyts samman likt en svit, fascinerande att tillägna sig dessa föränderliga bågar. En självklar referens som vid olika tillfällen poppar upp är Jan Garbarek Group, som jag hört live tre gånger sedan 2018. Istället för den fantastiska frenesi jag förknippar konserten hos L´Jazz med, kan jag försjunka i eggande vacker musik formad kring långa linjer.

Ny inriktning tar sikte på karnevaliska rytmer i en anda som leder tanken till en hetsigare variant av Yellow Jackets ( hörde kvartetten längst fram på YSJF härom året och de har faktiskt lirat i närtid i Jazzföreningens regi). Elbasen markerar lika odiskutabel som omistlig närvaro och mina anteckningar slår fast att rytmsektionen är av extraordinärt snitt. Blir givetvis härligt upprymd av halsbrytande, furiöst samspel. När stormvinden blåst förbi inträder ett fängslande tillstånd, vars feature logiskt nog emanerar från flygeln. Hjorth glänser med porlande ekvilibristik, interagerar med Egers och Vadsholts uppbrutna rytmer. Sekvensen utvecklas till en superavancerad konversation emellan Anton Eger och Elliot Galvin. När syret riskerar att ta slut på grund av detta omtumlande crescendo blir det efter 45-50 minuter paus.

Andra set måste betecknas som exceptionellt, artar sig till en otroligt upphetsande tillställning. Fabulös offensiv banar väg för inslag att likna vid cirkuskonster. Via makalös teknik från rytmtillverkare Eger och formationens ledare uppstår vidunderlig spelglädje hos samtliga. Närmast osannolikt tajt konstellation ges generöst med utrymme att exponeras i helfigur.

Sitter mestadels i en soffa med skymd sikt. Får i andra halvan sällskap av två medelålders par vilka varit på restaurangen vägg i vägg (om plats finns ingår det tydligen som en förmån att få bevista konserter efter paus). Riktar en kommentar till dem. ”Det här är ju så långt ifrån Mello man kan kan föreställa sig.” Ingen argumenterade emot. En av kvinnorna kallade vad vi förbluffade hörde för ”techno-jazz”. Två ytterligare associationer Marius Neset väcker med den skimrande delen av sitt spel är termen fjord-jazz och ett sound snarlikt Soft Machine.

Progressive influenser kan således skönjas, vilket förvånar. Kul! Sanslöst uppdrivet tempo avlöses under konserten av lyriska vackra passager. Hör till och med enstaka swingrelaterad sekvens initierad av i första hand utomordentlig pianist. Originellt att Neset sett ett behov av att ha med två klaviaturspelare, ett fruktbart grepp. Allt eftersom samförståndet blir mer och mer instinktivt utvecklas konserten till en häpnadsväckande högtidsstund, varvid rytmsektionen hamnar i zonen. Låter underbart om vikarien på elbas som på sin nivå fixar sin uppgift galant. Noterar hur han ler åt vildsint virtuosa polyrytmiken framställd av norsk-svenske trumslagaren.

I en rafflande improvisation på duo emellan ekvilibristerna på saxofon respektive trumset tar och ger musikerna likt en ringlande dans. Tycker mig känna igen strofer. Kan de ha hämtats från West Side Story? En melodi framförs som dialog mellan Magnus – Marius. minns jag rätt tog den vid efter ljuvligt solo från den först nämnde. För att betona hisnande motpoler framförs en vacker melodi mycket långsamt. 39-åringen i centrum för vår uppståndelse meddelar exalterad att musik från albumet Happy framförts och introducerar ett utsnitt ur Children´s Day, skriven för symfoniorkester. Musiken visar sig vara full av hyss, garnerad med rytmer vilka hackats i sär.

Förmår inte att återge känslan i fullkomligt suverän avslutning. Fabulöst tempo furioso väller över publiken i ett fenomenalt samspel. På något oförklarligt vis förvandlas ändå inte obeskrivlig intensitet till okontrollerbart spräck. Anton Egers extatiska eruptioner i förening med flödet av toner från Neset jämte lyhörd assistans från resterande musiker framkallar stående ovationer.

Extranumret blir naturligtvis en sorts antites till den orgiastiska urladdningen. Hänförs av komposition i skepnad av en finstilt, rörande hymn. Man kan som bekant bara vara på ett ställe samtidigt. Denna konsert krockade med en upplaga av musiker förknippade med Frank Zappa på Brew House under ledning av Chad Wackerman (som jag fick träffa och höra i Kungsbacka för ett par år sedan). Men som framgår av recensionen vill jag hävda att rätt beslut fattades. Tog tillfället i akt efteråt att strö beröm över flera av de magiska musikerna inklusive prisade tenor- och sopransaxofonisten i vars namn konserten anordnades.

Foton: Qlaez Wennberg