Av Aischylos
Bearbetning: Fia Adler Sandblad & Ian Magilton
Regi: Ian Magilton
Musik, ljuddesign & projektioner: Jonas Franke-Blom
Kostym & mask: Nonno Nordqvist
Ljusdesign: Ian Magilton
På scen: Fia Adler Sandblad
Premiär 10/3 2024 på ADAS teater, Konstepidemin i Göteborg
Spelas till och med 4/4
Premiären äger rum en kylig söndagseftermiddag i frigruppens intima black box inför närmare 20 personer, vilket är maxkapaciteten. I ”foajén” i sluttningen mitt emot kan man ta del av en installation som i gycklande ton behandlar en skrämmande skildring av teaterkonstens fader förlagd 2 500 år tillbaka i tiden. ADAS gestaltar sedan drygt trettio år tillbaka ett kvinnligt perspektiv och har en bakgrund i fysiskt inriktad estetik med ett både poetiskt och innovativt scenspråk. Deras filosofi går ut på att berätta om angelägna, ofta obehagliga ämnen, vilka negligerats och samtidigt förmedla ljusglimtar och hopp.
Konstnärlige ledaren Fia Adler Sandblad etablerade redan 1987 ett samarbete med engelsmannen Ian Magilton, vars regi jag förutsätter varit ovärderlig för henne i uppsättningen av Agamemnon. Magilton ingick i Roy Heart Theatre. Han lämnade London för femtio år sedan för att vara med och dra igång specifik verksamhet på ett slott i södra Frankrike. Där har den prisbelönte mannens livsgärning bestått i att undersöka mänskliga rösten, dess möjligheter och uttryck. Adler Sandblad besökte honom för drygt fyrtiofem år sedan. Influerades då till den grad att hon kom att tillhöra dem, vilket resulterat i att hon är den enda i Sverige diplomerad i röstarbetet.
Enaktaren som utspelas under cirka 55 minuter ingår i trilogin Orestien, för övrigt det första verk Lars Norén satte upp under sina år på Folkteatern. ADAS kompletterar välgörande nog sitt programblad med en summering av intrigen i form av ett behändigt synopsis. Gör du anspråk på att hänga med i monologerna vilka rappt eller eftertänksamt avlöser varandra, är det värt att läsa på i förväg. Snappar upp efteråt att detta obevekliga ödesdrama innehåller åtta roller, varav några tämligen perifera.
Makabra tragedin handlar om hur Klytaimestra hämnas på kung Agamemnon på grund av att han offrat deras gemensamma dotter Ifigenia för att blidka gudarna. Den sluga Klytaimestra idkar dubbelspel när hon glatt välkomnar beskedet om att Troja intagits. Falskheten hos henne vid makens hemkomst avslöjas av sierskan Kassandra. Vidare har en äldre kvinnas utsagor en sammanbindande funktion, talar om vad som komma skall och vad som förevarit. Våld och passioner sätter såldes stenen i rullning. Röster mot krigets vansinne saknar motmedel, när en vrede ackompanjerad av maktbegär gått överstyr. Det är fascinerande att skåda och att lyssna till högstämda texten, ålderdomlig retorik men ändå egendomligt tidlös.
På ett avstånd av ett par meter kan skeendet följas. Rekvisitan är sparsmakad. Ser ett bord i sten och på den en vattenfylld skål i keramik. Får mig att associera till altare och dopfunt. I första scenen sitter skådespelaren på en stol i ett hörn, knappt synlig i den svaga belysningen. Pratsjunger verser i karaktäristiskt deklamerande stil. Under pjäsens gång har hennes rörelser och position avgörande betydelse för de gestaltades sinnestillstånd. Bevittnar exempelvis stolta, bittra och resonerande individer som famlar efter förnuftiga tankar. Att agera med mask i såväl i ansikte som nacke blir ett verkningsfullt grepp för att åstadkomma kvicka replikskiften. Stämningen i dramat med sin okuvliga logik, understryks av föredömlig ljussättning, eggande projektioner samt ett spännande spektra från sköra cellotoner till sorl från folkmassor och noise-crescendo konstruerat av Jonas Franke-Blom. Till denna produktion har han skrivit ny atmosfärisk musik.
Klänningarna framtagna av Nonno Nordqvist är otroligt iögonfallande, liksom tyget som ska föreställa purpurfärgad matta jämte det blodiga förkläde som markerar själva dådet. Två sortier ingår, genomförs antagligen för byte av klänning. Dessutom bär ett skärp på stor symbolisk betydelse. Fia Adler Sandblad gör en beundransvärd prestation, agerar med precision i ett antal röstlägen och lika skiftande kroppshållning. Växlingarna emellan rollfigurer av olika ålder och kön genomförs med ackuratess. Att hon förmått memorera all text med enbart få detaljer att hänga upp den på är närmast surrealistiskt. En fantastisk bedrift i sig, förhöjs ytterligare av hur meningarna yttras och illustreras. Regissören vet exakt hur publikens uppmärksamhet bäst bibehålls. Rytmen i pjäsen, dramatiska humörsvängningarna och hur orden förstärks av aktörens fysiska framställning bidrar till en ytterst meningsfull timma i ADAS intima black box. Regissör Magilton och ADAS konstnärlige ledare Adler Sandblad har sedan 2011 fört samtal om samarbete utifrån antika dramat. Stort att duon nu realiserat sina planer.