Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Tensta

Plask! – dråpliga clowner plaskar runt

by

Plask!
Pantominteatern som del i Parkteatern i Stockholm
Premiär 6 juni 2012

Att på nationaldagen ta sig till Tensta och Nydalsparken för att se premiären av Plask!, en pantomimteater, kändes som en bra sätt att fira dagen. Tensta, är en invandrartät stadsdel i Stockholm. Efter en stunds funderande så kom jag fram till, att den dagen, man inte tänker
på var nationaldagen firas, den dagen ser jag fram emot. Det är full fart i Tensta centrum när vi kommer ut ur tunnelbanan och det pågår en hel del aktiviteter och det firas.

Enligt programbladet är Plask! “en interaktiv och rolig mimföreställning för barnfamiljer. Två sommarvikarierande parkarbetare dyker upp vid plaskdammen för att åtgärda ett problem, men det går inte riktigt som de har tänkt sig…” en uppsättning av Pantomimteatern.

Eftersom föreställningen vänder sig till småbarnsfamiljer, så tog jag med mig Lucas 2 1/2 år för att få en “småbarnsbedömning”.

Nydalsparken är till lekytan en stor parklek och plaskdammen upptar en hel hel del av den ytan. Trots att det är rätt många barn och vuxna på plats, så känns inte föreställningen speciellt intim, utan något som
pågår en bit bort. Under tiden föreställningen pågår, kommer fler besökare. Mimarnas engagemang är det inget fel, de väcker nyfikenhet och de är verkligen inte rädda för att bli blöta.

Trots en nyvaken och rätt sur Lucas, så fastnar hans blick snart på “parkarbetarna” en bit bort och han blir fascinerad av de dråpliga clownerna som plaskar runt. Föreställningen som är på 20 minuter känns
rätt kort och efter en förvandling från parkarbetare till dansande, vadj jag tror är fåglar så är det över. Han har suttit hela tiden och tittat, så tröttnade gjorde han inte. Det måste ge ett gott betyg till
Plask!

Har man barn i småbarnsåldern, ska man mao inte tveka utan ta sig till något av de ställen Plask! spelas under sommaren. Bristerna i föreställningen berodde mer på parkens, för föreställningens, passande storlek, än på skådespelarna. Det hade varit roligare att ha varit närmare, kanske till och med fått några vattenstänk på sig. Men för Lucas spelade det ingen större roll, han satt nyvaken och nyfiken i vagnen
och följde med i hela föreställningen.

Idén till föreställningen står Micaela Gustafsson för, som också är en föreställningens mimare. Enligt regissören Stalle Ahrreman ville hon sätta upp Svansjön i Kungsträdgårdens damm mitt inne i stan och ur den idén föddes sen tanken på Plask!, en mimföreställning på en plats i de rätta elementen, där barn och vatten finns under sommaren.

Idé: Micaela Gustafsson
Regi Stalle Ahrreman
Kostym: Sara Kander,
Rekvisita: Stalle Ahrreman
Skrädderi: Bengt Wallgren,
I plaskdammen:
Linn Bergstam och Micaela Gustafsson

Text och foto: Lena Dahlström

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Tenstakravallerna: skolexempel på hur medier sitter i knät på polisen

by

Kriminalreportrar på svenska redaktioner måste ha hyggliga kontakter inom polisen för att kunna göra sitt jobb och rapportera om brott och kriminalitet. När det gäller kvällstidningar dominerar ju nyhetsbevakningen av brott.

Men vad vi får oss serverade är till nittionio procent rapporter om hemskheter utan förklaring. Rapporter som bara verkar vara till för att kittla oss på samma sätt som skräckfilmer gör. Det ska vara blod och läskigt och obegripligt.

Bakom varje våldsbrott finns det en mängd anhöriga både till offer och förövare som far illa. Och bakom varje våldsbrott finns någon slags förklaring. Det är inget som svenska medier orkar berätta om. Så länge våldsnyheterna säljer som dom är. Det är ett ganska bekvämt jobb ändå för kriminalreportern: ringa upp polisen, få deras rapporter och sedan skriva om det till lättläst kvällstidningsprosa.

Ett riktigt skolexempel när reportrarna inte orkat ta reda på något mer än kravallerna i Tensta under onsdagskvällen. Aftonbladet toppar förstås sin sajt med detta.

Inte ett försök tycks ha gjorts för att få reda på av ungdomarna vad som for i dem. Det var ändå rätt många ungdomar. Jag känner många ungdomar i Tensta, de är talbara allihop. Jag förutsätter att de ungdomarna som låg bakom kravallerna också går att prata med.

Reportrarna sitter på stora redaktioner med resurser: varför bryr. sig ingen om att åka ut till Tensta och prata med några av ungdomarna?

Jag vill veta vad som fick dem att göra det här. Är det för mycket begärt av de stora redaktionernas personal att de tar reda på något mer än polisens version? Eller vill de bara få oss upprörda – vill de inte själva hitta någon slags förklaring till vad som händer?

Jag vill inte försvara ungdomarna, men jag vill förstå vad som hände, inte bara uppröras.

Relaterat: Dagens Nyheter och Expressen och Svenska Dagbladet.

Uppdatering: Artikeln är också publicerad i Second Opinion.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,